Förhörsstund

Lite nervösa samlades vi runt bordet i det lilla rummet. Den danske forskaren, som idag agerade förhörsledare, blåste luggen ur pannan och satte sig tungt vid huvudänden. ”Han ser ut som en som är schyst om man är tjej” viskade kursaren vid min sida. Jag nickade ivrigt i förhoppning om att hon hade rätt, och undrade samtidigt vad hon grundade det på. Forskaren tog upp en bunt papper och slängde fram dem på bordet. Alla kastade sig över dem som om de vore belgiska chokladtryfflar. Han uppmanade oss, på en skum svensk-dansk dialekt, att tänka igenom frågorna innan det individuella förhöret började. Hjärtat gjorde en volt och jag såg hur chockade blickar utbyttes innan alla tyst stirrade ner på sina papper. Så här hade vi inte trott att det skulle gå till. Individuellt?! Sist fick vi ju diskutera frågorna i grupp. Jag kände igen termer på pappret, men hjärnan strejkade under adrenalinpåslaget. Metotrexat… vad var det nu igen, någon cytostatika, men vilka verkningsmekanismer? Tamiflus verksamma ämne och effektivitet… Hjärnstillestånd. Sen, så sakteliga, började kugghjulen snurra igen och jag kluddade ner små stödord på pappret. När jag hunnit halvvägs började förhöret. Frågorna kastades ut i den ordning vi satt. Svar stammades fram, tveksamt och rodnande från vissa håll, självsäkert och lugnt från andra. Till vår lättnad tillhörde forskaren inte gruppen lärare som tycker om att skälla ut och trycka ner osäkra studenter. I stället gav han beröm för varje rätt svar och fyllde själv i om något var oklart. Ändå darrade mina händer lätt när min tur kom och hans uppfodrande blick mötte min. Jag snubblade på orden, och han bad mig förtydliga. En knappt synlig nick från en kursare talade om för mig att jag var på rätt spår, och äntligen fick jag kontroll över tungan. Och hjärnan. Tre minuters grillning, sedan en enorm lättnad. Ännu en muntlig dugga var avklarad.