”Pappa skrattar” sa min syster och tittade storögt på mig. Jag nickade allvarligt, lika häpen som hon. Vi hade vaknat av musiken och skratten, och tyst smugit ner för halva trappan. Nu stod vi i pyamas och kikade mellan spjälorna, mot köket, varifrån de ovanliga ljuden kom. Det var nog en av mina föräldrars första riktiga fester, och det var första gången jag kan minnas att jag hörde min pappa skratta.
Idag, på fars dag, frågade jag min nu så gladlynte pappa varför han var så sträng och allvarlig när vi var små. Han suckade, funderade en stund, och berättade sedan om sin hårda frikyrkliga uppväxt i en väldigt liten by i Norrland. Han fick tidigt lära sig att det var syndigt att skratta och att väsnas. Därför blev han en tystlåten pojke, som höll sig på sin kant och alltid kände sig annorlunda. Vid 15 års ålder hade han läst ut alla böcker som fanns på biblioteket i byn, och när han var 17 packade han sin kappsäck och tog tåget till storstaden Uppsala för att läsa på gymnasiet där. Uppsala blev en chock. Det var människor överallt, svårt att hitta och svårt att förstå hur saker och ting fungerade. Det tog ett halvår innan han fick en vän som kom och hälsade på, och ytterligare ett innan han vågade gå på bio första gången. En ensam tid suckade han. Men vem vet var han hade varit idag om han inte vågat bryta sig loss. Och var jag hade varit. Jag hade antagligen inte existerat alls… Märklig tanke.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar