Baby-boom

Två av mina närmaste vänner, som jag känt i urminnes tider, kom på middag. Vi har alltid grymt trevligt tillsammans, och våra träffar brukar fungera som en rejäl vitamininjektion. Eller vin- och chokladinjektion. Same same. Upplyftande brukar det vara!

Den ena vännen är gravid, höggravid, vilket såklart är jättekul! Men... jag börjar bli småtrött på att höra om hormoner och barnvagnar. Och tråkigt att hon inte kunde smaka på nya goda vinet jag hittat. Och att hon blev trött och gick hem tidigt. Och att hon la upp sina trötta, svullna fötter på en stol. De stank. Herregud. Jag var tvungen att gå in på toa och skvätta parfym under näsan för att stå ut. För man säger inte åt en trött och gravid kvinna att hennes fötter stinker. Det tror jag man ska akta sig för.

Min andra vän kom med kvällens nyhet. Hon är också gravid! Jösses. Vad är detta för massrörelse alla mina vänner tycks ha gått med i? Nu känner jag sex par som ska ha barn under första halvåret -07. Det kan inte vara normalt?!

Mitt dåliga samvete dämpar humöret. Jag borde vara överlycklig för deras skull, och visst ÄR jag glad åt det, men samtidigt... Det blir inte samma sak. Jag märker ju redan hur de två exhalterat diskuterar mammaledighet, föräldrapenning och blöjpriser. Själv korkade jag upp vinaren och skålade med mig själv. Berättade om nyårsnattens eskapader och de applåderade. Men sen sparkade "Pyret" och all uppmärksamhet riktades åter mot den grandiösa magen.

Jag är för fan som ett avundsjukt syskon. Som är rädd att glömmas bort. Framförallt har jag svårt att förstå hur de kan vara så redo för vuxenlivet när inte jag är det. Jag vill resa tillbaka 10 år och återuppleva somrarna i Visby med konstant fylla och mängder med hångel. Det var lagom oansvarigt och lössläppt.

Måste man växa upp?