Dysmenorré

Jag är inte gravid i alla fall. Det är då ett som är säkert. Stockholms blodbad bekräftar saken. Lingonveckans förbannelse har drabbat mig.

Hela natten och hela dagen har jag haft ont. Riktigt ont. I magen och ryggen. Molande värk som avbryts av vågor med skärande krampaktig smärta. Medicinerna som brukar hjälpa så bra verkar inte hitta rätt denna gång, trots att jag dubblerat dosen.

Smärtan är ändå inte det värsta. Det jobbigaste är humöret. Plötsligt sväller herr Svartsjuka, fru Missunsam och deras barn Självömkan. De brer ut sig och tar över medan alla egenskaper man är stolt över går på semester. Pessimisten som brukar sitta relativt tyst i ett hörn får en stor hink med svart målarfärg som han med vana drag förmörkar framtiden med. Alla mål blir ouppnåliga, alla utmaningar blir hinder. Koncentrationsförmågan har lämnat över jobbet till tvillingarna Fummel och Drummel. Låt mig inte sitta bakom ratten för guds skull. Någon kan ju dö! (Och detta är ingen överdrift, bekräftar herr Pessimist).

Oh, nyss ringde juldagskillen, aka snickaren, aka finlunchdejten. "Du, jag fick nyss ett sms av dig" sa han med lätt oroad stämma. Shit shit shit. De tillfälliga svettkörtlarna ökade, om möjligt, sin produktion och jag kände hur all färg försvann från mitt ansikte. Jag har inte skickat något sms till honom på flera dagar. Däremot skickade herr Pessimist nyss ett sms till en kompis. Där han sa att inte ens en snickare på juldan och ett lammkött på nyår räckte för att må bra idag. Hade Fummel och Drummel varit framme?

Nej, som tur var hade han inte fått det sms:et. I stället var det mitt "Gott Nytt År"-sms som tagit en detour och kommit fram först idag. Han undrade om jag var full. "I wish", sa jag. Och det önskar jag verkligen.