Jag gick på dejt, en spraydejt. Han hade skickat trista mail och torra sms, men en vacker yta och ihärdigt tjat gjorde att jag gick dit ändå. Väntade mig en weirdo som vanligt, men blev i stället överraskad av hans intelligenta charm och smittande skratt. Gick därifrån med ett leende på läpparna och en överenskommelse om att ses snart igen. Tankarna smög iväg till en rosa framtid med ett vackert bröllop och regelbundna resor till avlägsna paradis, vi två smuttandes på paraplydrinkar på en strand i solnedgången. Försökte föreställa mig hur våra barn skulle se ut. Undrade hur han var i sängen. Sen for en kall kår utefter ryggraden. Åh nej, inte igen. Jag har jinxat det. Så fort jag fantiserar om framtid med en kille får han ett kosmiskt meddelande och raderar mig ur sin värld. Alltid.
Han har inte hört av sig. Inte ens ett torrt sms. Trots att det var han som sa att vi måste ses igen. Två gånger sa han det. Och nu är jag kosmiskt raderad.
Utan att vara inloggad bevakar jag hans profil. 100 besökare om dagen får han. Det är mycket. En timme varje kväll är han inloggad. Jag ser, och hatar, och spyr på mig själ för att jag bryr mig. Tittar på hans profil och på besöksräknaren som registrerar massvis med yppiga, unga, glada blondiner. Först när han loggar ut slappnar jag av. Ett konstigt kontrollbehov. Tur han inte vet vilket psycho jag är...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar