Jag berättar utförligt om mitt liv den senaste tiden och hon lyssnar uppmärksamt på mina "gigantiska" problem och kommer med förstående kommentarer och genomtänkta tips. Så småningom tar orden slut och det blir tyst en liten stund. Jag känner mig upplyft efter att ha fått häva ur mig allt och är på väg att avsluta samtalet när jag i förbifarten frågar hur det är med henne.
Skit svarar hon och snyftar till. Jag är gravid igen. Och jag orkar inte kräkas i 9 månader till och sen sitta hemma med två skrikande ungar i ytterligare ett år. Jag har bestämt mig för att göra abort.
Chockad och fylld av dåligt samvete över mitt långa ego-prat blir jag tyst. Säger något om att jag förstår, vilket jag verkligen gör. Hon mådde jättedåligt under graviditeten, och efter förlossningen var hon deprimerad länge. Hennes kille är snäll och gullig, men hjälper inte till särskilt mycket utan flyr till jobbet eller till datorn. Abort är nog rätt beslut för henne just nu. Sen berättar hon något som gör mig både arg och förvånad. Det är 3 veckors väntetid till ultraljud, och sen ytterligare en vecka till själva aborten. I minst 4 veckor måste hon alltså vänta på att få göra abort! Under tiden kommer kroppen förändras, mage och bröst kommer växa, hon kommer må dåligt, och det blir på gränsen till att hon får göra en medicinsk abort efter så lång tid. Föstår inte hur det kan vara så?! Abort borde man få göra direkt om det är aktuellt, innan cellerna börjat specialisera sig och ta form av en liten kropp. Det är ett tillräckligt svårt beslut ändå. Hoppas detta inte får henne på fall. Hon är så bräcklig och har just börjat bli normal efter första barnet. Tror jag ska skicka en bukett blommor till henne. Eller ett kort, kanske choklad... något i alla fall. Kan behöva tänka på någon annan än mig och liket en stund...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar