Det var 30-årsfest i lördags. Väldigt blandat med folk; en massa par, släktingar ...och barn. VARFÖR tar man med sig sina barn på en 30-årsskiva? Är det verkligen så svårt att hitta barnvakt? Nej, jag tror att många föräldrar är så stolta (och insnöade) att de vill ta med sig ungarna och visa upp dem, i hopp om att få höra vilka välartade och vackra barn de har. För de kan väl inte tro att festen blir roligare om tre st 4-6-åringar springer runt borden och skriker?
I alla fall. Tror jag var enda singeln. Det kan tyckas deprimerande, men jag hade blivit betydligt mer deprimerad om jag varit flickvän till någon av killarna som svärmade runt mig. Jag hade inte tråkigt en sekund och fick både ett och annat oanständigt förslag. Visserligen var jag ovanligt snygg dagen till ära, men att få smicker och blinkningar när flickvännen sitter 10 m bort och kastar mördande blickar, det är lite ...annorlunda.
Kanske borde jag varit kall och avvisande, och fått flickvännernas respekt i stället för ogillande. Men efter (alltför) många glas vin (hey, vad ska man göra, fri bar!) så blev jag självisk och njöt av uppmärksamheten. En läcker jurist, som jag tokhånglat med en blöt kväll i gymnasiet, drog in mig i garderoben och krävde en dejt. Jag gick tillslut med på att ses i veckan, men nu vet jag inte om jag vill längre. Dessutom tvivlar jag på att han vill se mig nu när förtrollningen släppt och jag blivit en nykter och haltande obalanserad pillertrillare vars ena jätteben kräver mysbyxor. Men, vem vet, det kanske var min fascinerande och vackra insida han gillade och inte min tighta klänning?
As if.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar