Att få kunskap om hur kroppen fungerar, och att skära i döda, skiva upp hjärnan som en limpa, klippa upp tarmar och kärl, förundras över lungornas svampighet och hjärtats finurliga design. Det förändrar ens syn på människan och livet. Och framförallt ens syn på kroppen. Den blir en fantastisk maskin, som är desigad på lite olika sätt hos alla individer. Små fel hos vissa, stora fatala produktionsfel hos andra. Fel som man förut hade kräkts vid blotta tanken på, men som man nu intresserat närmar sig, studerar, känner på och skär i.
Problemet med denna förändring är att jag inte kan prata om det med mina icke-läkarstuderande vänner. När jag stolt berättade på en tjejmiddag att jag hittat en tromb (en propp) när jag klippt upp en tants kranskärl i hjärtat samma dag, så fick jag höra att de inte ville höra mina äckelhistorier. Jag som var så stolt över att jag hittat dödsorsaken.
Kanske är det därför så många läkare bara omger sig med andra läkare. Och gifter sig med andra läkare. Kanske är det därför jag ibland känner att mina vänner glider ifrån mig. En oväntad konsekvens av studierna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar