F var den som tillslut fick mig att lämna den isolerade bubbla jag levt i senaste veckorna. Jag har inte riktigt varit mig själv, inte orkat göra något, inte orkat tänka, inte orkat träffa någon... bara sovit och kollat på tv. Efter en veckas isolering längtade jag ut och blev överlycklig när F bjöd hem mig på drinkar.
Vi skålade, pratade och såg på film. Sen drog han med mig ut på krogen och visade att livet inte alls är så illa. Han viftade med vip-kortet och vi gled förbi både kön och inträdet. Drinkarna serverades så fort mitt glas blev tomt och han hade hela tiden koll på var jag var och hur jag mådde.
Ett gäng tjejer slog sig ner vid vårt bord och började prata med oss. Hur länge har ni varit tillsammans? Vaddå kompisar? Kom igeeeen, ni e kära ju! Sluta ljug, det lyser lång väg! F blinkade till mig och jag bara skrattade.
Min flirt från förra sommaren dök upp och visade tydligt att han inte glömt mig. F utmanade honom på armbrytning och förlorade stort. Sommarflirten drog med mig till dansgolvet och hans ögon var fulla med frågor. Jag log och tittade bort, försökte minnas varför jag dumpat honom. Handsvett... var det inte det som varit problemet? Plötsligt var F bakom mig med handen runt min midja. Dags att gå hem nu, viskade han och jag gick med honom utan att titta tillbaka.
Trots att jag tackade för kvällen och sa hej då när vi stod utanför min port följde han med upp. Vi sov tätt omslingrade och på morgonen lät vi våra händer utforska varandras kroppar, utan kyssar och utan ord. Jag njöt, och jag led. Hur kan man älska och åtrå varandra, och ändå känna att något saknas? Varför kan jag inte säga nej, och hur ska jag kunna leva utan honom? För det är ju så det kommer sluta. Det vet vi båda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar