Svält bland julmaten

Den bleka och tunna varelsen i hörnet möter min blick och ler. "Det var länge sen" säger hon med mjuk röst och låssas inte om min förvånade min. Jag nickar och ger hennes tunna kropp en kram. Vet inte var jag ska fästa blicken och ursäktar mig bort till glöggen på andra sidan rummet. I smyg iakktar jag henne och förfäras. Skäms över mina nyfikna blickar. Får ont i hjärtat av det jag ser.

Jag har alltid varit lite avundsjuk på henne. Så vacker. Stora kornblå ögon. Långt och tjockt blont hår. Smittande skratt. Smart. Social och supertrevlig mot alla.

Nu hänger hennes hår i korta tunna stripor. Mörka ringar gräver sig in under de trötta ögonen. Huden blek och tunn över de knotiga kindbenen. Kläderna i barnstorlek hänger löst på kroppen.

Hon får hjälp upp och tar några stapplande steg in i rummet, sätter sig sakta i en annan fåtölj. Ler ursäktande och förklarar att hon inte orkar hålla upp huvudet själv så länge, därför måste hon sitta i en stol med huvudstöd.

Hon frågar mig hur det går med plugget. Har koll på vilken termin jag läser och kommer ihåg vad jag sagt när vi sågs förra året. Hon undrar var jag bor nu, vad jag har för nyårsplaner, vad jag fick i julklapp. Lika trevlig som förr. Jag frågar hur hon ska fira nyårsafton och biter mig i tungan. Hon ger mig en uppgiven blick och säger att hon inte vet. Det blir tyst en stund. Försöker komma ihåg vad hon berättade när vi sågs sist, men jag kan inte minnas vad det var hon pluggade eller var hon bodde.

Efter någon timme tecknar hon till sin pappa att det är dags att gå hem. Han hämtar rullstolen och hjälper henne i den. När de försvinner ut genom dörren undrar jag om det var sista gången jag såg henne. Hon väger under 40 kg nu och hennes hjärta har börjat ta stryk. Utan en veckas intensivvård på sjukhus innan jul hade hon inte överlevt.

Det är en märklig och otäck sjukdom. Svårt att förstå hur det kan gå så långt. Det är ju bara att äta! Hur kan man vara så rädd för mat?
Snälla, söta lilla du, kämpa emot anorexiaspöket och se till att vinna kampen. Det måste du. Ät.

Julafton -07

Så var ännu en Julafton avklarad. 10 samlade släktingar, rikligt med alkoholhaltig dryck, dignande julbord, ett hav av paket under granen, julmusik i bakgrunden, tända ljus och livliga diskussioner.

Ömsom fascinerat, ömsom uttråkat, iakktar jag föreställningen. Pappa som springer runt och ser till att alla har något i glasen. Skrattar glatt åt sina egna skämt som ingen annan förstår. Syster duktig som dukar av, hämtar det som saknas på bordet, fixar efterrätt, blåser ut nedbrunna ljus. Mamma som lagat mat hela dagen och nu firar med det ena glaset efter det andra. Moster som bara vill prata om sina hundar och morbror som ständigt vill sjunga snapsvisor. Kusinerna är fetare och mer högljudda än vanligt. Bror sitter tyst och dricker julöl i smyg.

Min roll är bara en biroll med få repliker. Mamma är den som regisserar och spelar huvudrollen. Hon är även den som blir fullast. Kan ha ett samband det där.

Efter mat med vin, öl och snaps kommer grappan fram. Sen konjak och kaffe. Följt av whisky och baileys. Fylleslaget är ett faktum. En kusin tvingas vara tomte med blinkande mössa. Morsan sluddrar och förstår inte julrimmen, så allt måste läsas minst tre gånger plus ytterligare en gång när paketet är öppnat. Morbror förstår inte heller något rim, trots att han skrivit de flesta själv. Båda är väldigt glada, sitter där i soffan och berömmer varandra.

Först vid midnatt är alla julklappar utdelade och öppnade. Någon tittar förskräckt på klockan och påminner om hunden som väntar där hemma. Glasen töms och släktingarna beger sig iväg, somliga mer vingligt än andra.

Summa sumarum är ändå att årets julafton blev över förväntan. Fick julklappar som jag faktiskt ville ha. Maten var god, vinet likaså. Och fyllekajorna var riktigt underhållande.

Ska bli intressant att se om morgondagens släktmiddag blir lika livlig!

Arvshärva

Fick en liten chock när jag läste tidningen häromdagen. Den alkoholiserade dörrvakten jag känner, som ärvt en förmögenhet, sitter nu häktad misstänkt för grovt bedrägeri. Det verkar som om testamentet var förfalskat! Han som satt och grät på krogen för "det var så jobbigt med alla pengar"... Var det samvetet som var jobbigt månne?

En liten värld

På en finlandsfärja för många år sen blev Han jättefull och bestämde sig för att tacka för sig och krypa till kojs. Hyttdörren stod på vid gavel så han ragglade in, la en spya innanför dörren, orsakade stopp i toaletten och somnade med kläderna på. Någon timme senare kom en kille in och svor och skrek. Det visade sig att Han hade gått in i fel hytt...

Killen som hytten tillhörde var mr Plattfot.

Som sagt, intressant jul.

mr Plattfot

Min syster har via SprayDate träffat en "underbar" kille. Hon är helt betuttad och kan inte tro att hon haft en sån tur. Jag har hejat på henne och kommit med goda råd och tips och nu verkar han ha trillat dit. Förra veckan berättade hon att han vet vem jag är. Tydligen träffade han mig för ca 5 år sen. Även om hans namn lät vagt bekant kunde jag inte alls komma ihåg vem han var och ryckte på axlarna åt det. Tills igår, för då kom jag på vem han är.

Jag träffade honom ute för länge sen, och vi pratade en liten stund. Han var småtrevlig, men samtidigt lätt obehaglig. Dagen efter ringde han efter att ha snokat reda på mitt nummer på ett synnerligen imponerande sätt. Vi bestämde oss för att ses och ta en fika.

När jag såg honom komma gående i dagsljus ångrade jag mig. Han hade en ruskigt ful jacka och en underlig gångstil. Dessutom pratade han konstigt, hade någon sorts talfel som jag inte uppmärksammat i fyllan och villan.

Vi hade precis satt oss vid ett bord med varsin kopp kaffe när han upplyste mig om droppen som fick bägaren att rinna över. Han berättade nämligen att han var plattfot. Jag fick en lång och ingående beskrivning av hur hans fötter såg ut och vilka problem det skapade för honom. Jag har lite svårt för fötter... tycker det är få fötter som inte är lite äckliga. Och att få höra om hans fötter och handikapp fem minuter in på första dejten tyckte jag var lite i överkant. (Jag vet, jag är ytlig, men det var verkligen avtändande).

När dejten äntligen var slut sa jag nonchalant att "vi hörs", som man gör när man inte vill ses igen. "Men du har ju inte mitt nr!" sa han då, vilket ledde till en av mina drygaste stunder... Jag slängde ett "Det har du rätt i" i ansiktet på honom innan jag vände mig om och gick.

Nu är min syster alltså tillsammans med mr Plattfot som jag varit asdryg mot. Och hon vill att vi ska ses på en parmiddag.
Det blir en intressant jul...

Designern

Vi slog oss ner framme vid bardisken och beställde varsin öl. Designern log och riktade sina välsminkade ögon mot mig.
"Du ser mer och mer ut som en doktor, vet du det?!" sa hon och fnissade.
"Men, vafan" sa jag "Jag har gått en halvtimme i ösregn utan paraply. Sminket och frillan regnade bort! Såhär beige är jag utan mitt skal".
"Nej, nej, inte det!" fortsatte hon upprört. "Det är dina ögon, din blick... du ser så klok ut! En vis kvinna finns bakom de där ögonen..."
"Haha, njae... knappast" Jag sippade på min öl och log för mig själv. Designern säger alltid det man minst anar. Det är det jag tycker bäst om med henne.
"Är det jobbigt med plugget och alla sjuka? För om du behöver någon att snacka med så har jag kontakter..." fortsatte hon hemligtsfullt och fingrade på sitt glas.
Sen berättade hon om sin livscoach som hade fått henne att ändra sitt tankesätt, att bli av med ångesten och rädslan. Som fått henne att våga tro på sig själv igen. En tår trillade ner för hennes kind när hon berättade, så glad var hon över förändringen.
"Ska jag ringa honom och boka tid åt dig?" frågade hon. "700 kr timmen, och man bör gå ca 10 gånger för att lära sig tänka rätt".
"Njae, inte nu. Kanske när jag blir rik" sa jag, och tänkte att jag nog kunde läsa någon klok bok och lära mig tänka rätt på egen hand.

Sen pratade vi om gamla tider, hur unga vi var när vi jobbade tillsammans, hur gamla vi blivit nu. Jag berättade om min stororder på antirynkkrämer.
"Vad beställer du sånt skit för?! Kör botox i stället, det funkar så jäkla bra!" sa hon och drog den svarta luggen ur pannan. "Kolla! Slät som ett babyarsle. Tack vare 8 års botox."
Jag inspekterade hennes panna och nickade. Den var verkligen helt slät. Hon forsatte;
"Innan botox hade jag en, ursäkta mig, men en vagina mellan ögonen. Den är helt borta nu. Ser du? Vaginafri panna!"
Jag skrattade förtjust. Designern och hennes fantastiska liknelser.
"Jag känner en bögläkare som är asbra, han kan fixa dig om du vill?" Fortsatte hon. "Du får garanterat rabatt, alla mina vänner får det".
Jag tackade roat nej. Inte nu, kanske om något år.

Efter tre öl, en drink och två kindpussar lämnade vi stället och jag klev på bussen hem. Chauffören tvekade när han tog emot mina pengar och tittade på mig flera gången innan han slutligen frågade;
"Är du över 16?"

Självbekräftelse genom konsumtion.

Min ekonomi har minst sagt varit risig senaste tiden så det var med viss bävan jag loggade in på mitt bankkonto. Till min stora lättnad (och förvåning) visade det sig dock vara ganska gott om cash där. Förklaringen låg i en stor insättning. Stipendiet! Oh, härliga tider! Julen är räddad och min stackars familj slipper hemmagjorda julklappar.

Jag firade med att shoppa loss på nätet (klockan var mitt i natten så det var enda alternativet). Ganska snart surfade jag in på en sida om nya omtalade "superantirynkkrämen", Boots no 7, och bestämde mig för att jag var värd en sån.

Efter någon timmes nattsurfande kom jag fram till att en tub kostar ca 300 kr i Sverige, £16.75 (ca 216 kr) i UK och $22 (140 kr) i USA. Tanken på vilket klipp jag kunde göra väckte köpdjävulen i mig och jag blev lite carried away... Nu är ett paket med antirynkkrämer för en tusenlapp på väg till mig (via vänner i USA pga "levererar-inte-till-utlandet-idioti"). Satan så ung och slät jag kommer bli! Och det är väl precis sånt som stipendiepengar är tänkta att användas till?

En positiv biverkan av shoppingen var att min livsgnista väcktes till liv igen. Att jag inte förstod att det var det som var problemet?! Spenderar man inget får man tråkigt vilket i förlängingen leder till trötthet och seghet. En naturlig reaktion. Konsumtionsabstinens.

Dagstrött & nattpigg

Hela dagarna går jag omkring som i ett töcken. Halvöppna ögon, gäspningar, nysningar, kroniskt frusen. Försöker lyssna och vara en duktig kandidat, men hjärnan känns förstoppad och vägrar ta in mer information. Jag gör bort mig, känner mig dum, gömmer mig bakom lampskärmar, längtar bort.

Bara när jag träffar patienter vaknar jag tillfälligt till liv. Oftast lyckas jag komma ihåg ett par relevanta anamnesfrågor och gör ett någorlunda korrekt status. När jag ska diktera lägger hjärnan ner igen, men jag orkar inte bry mig utan snackar in så gott det går och hoppas att en kompetent och vänlig läkarsekreterare benar ut svamlet.

Hemma kryper jag ner under en filt i soffan och halvsover ett par timmar. Sen funderar jag över alla allvarliga sjukdommar jag kan tänkas ha. Tillslut masar jag mig till spisen och lagar mat. Äter. Kollar lite mer på TV. Inser att det är dags för sängen, och då, DÅ vaknar kroppen och hjärnan till liv igen. Plötsligt ska det pluggas, städas, mailas och julpyntas. Det fullkomligt sprutar energi, kreativitet och livslust ur mig. Så jäkla olägligt! Alldeles för sent låter jag John Blund göra sitt jobb, för att snart åter vakna aptrött till väckarklockans gälla signal.

Är jag i fel tidszon?

På örat

Det är nog mitt undermedvetna som ser till att förhållandet sätts på prov när det nått en viss nivå. Varje pojkvän jag haft har någon gång fått besök av en kraftigt berusad dr.solo, och det har slutat olika bra. Eller så är det där med undermedvetna bara ett patetiskt försök till bortförklaring av mina plakatfyllor... Nåväl, hur pojkvänner reagerar är ändå intressant.

Min första pojkvän fick till sin fasa bevittna hur jag däckade på hans föräldrars tomt. Inte förrän han hotade med ambulans tog jag mig upp på alla fyra och lät mig ledas in i huset. När jag vaknade några timmar senare med huvudet i toaletten låg han och sov mellan två spyor på badrumsgolvet. Efter att ha väckt honom övertalade han mig att gå till hans säng och sova i stället. Knappt hade han lagt huvudet på kudden innan jag kräktes i sängen. Hans reaktion var ilska. Dagen efter fick jag en ordentlig utskällning, som nog var helt berättigad, och sen vågade jag knappt lukta på sprit under vår fortsatta relation.

Pojkvän nr 2 såg till att bli ännu fullare än jag så där fick man inte mycket hjälp. Han hade fullt upp med sig själv, och var lite sur över att jag inte pysslade om honom dagen efter.

Den tredje pojkvännen hade precis gått och lagt sig när jag dök upp utanför hans dörr. Jag kröp runt i hans lägenhet tills jag slutligen hittade toaletten, och där la jag mig på golvet så jag skulle kunna sova och kräkas i duschventilen på samma gång. (Man e väl inte dum?!) Hans reaktion var att gå och hämta sin kamera, och några minuter senare kunde alla se mitt tillstånd på nätet.

Och i helgen hade turen kommit till Honom. Efter en suddig taxiresa fick han hämta mig utanför porten och leda mig in. Jag började med en en spritpizza i toaletten och satte mig sedan på en stol i hallen... och vägrade röra på mig. Tillslut hämtade han en madrass och bäddade åt mig på hallgolvet. Han la sig bredvid mig för att se till att jag höll mig varm, och med jämna mellanrum kontrollerade han min puls och andning. På morgonen stod ett glas dubbel-treo på golvet vid kudden och hela dagen passade han upp på mig med ömhet i blicken. Jag tror faktiskt inte ens att han hade blivit arg om jag kräkts i hans säng. Och inga bilder hamnade på nätet.

Betyder det att han är rätt?
Eller bara otroligt snäll...?
Kanske både och?

pr = osmakligt?

Efter ett par glas vin blir jag alltid sugen på att chockera lite, så när sockerbruden* frågade mig vad jag egentligen gjorde på dagarna kom svaret snabbt. "Idag var höjdpunkten en pr där jag fick känna på en gammal fet gubbes prostata, och när jag ändå var där inne passade jag på att gräva ut lite bajs till ett bajsprov som skulle tas". Många skrattade, vissa trodde jag ljög... och sockertjejen blev förbannad.

Tydligen är det ytters osmakligt att nämna ordet prostata och bajs när man är bland folk. Framförallt när folket faktiskt sitter och äter chips och försöker ha trevligt. Hon uppmanade mig å det bestämdaste att hålla mina upplevelser för mig själv.

Jag blev lite paff. Är det inte lite töntigt att vara så kräsmagad? Eller har jag blivit sjukligt avtrubbad? Jag ägnade resten av kvällen åt mitt vinglas och pratade inte om mer känsliga ämnen än vädret, men inombords kokade jag av irritation. Jag vet nämligen att den fisförnäma sockertjejen de facto gillar att virvla tungan kring ovan nämnda kroppsöppning under älgskog. Och kan man göra det, så tycker jag att man borde kunna höra ordet prostata utan att sätta chips i vrångstrupen.

*sockerbruden är hon som tror benhårt på sockerberoende och att det är värre att ta sig ur än heroinberoende.

Beteendeterapi

I morgon ska vi på vår första parmiddag. Vi har varit på en fest tillsammans tidigare, och det gick inte så bra... så sedan dess har jag undvikit dylika tillställningar. Nu gick det inte att tacka nej, så det är väl dags för ett nytt försök.

Det konstiga är att när vi är ensamma så snackar han om allt, gestikulerar, visar känslor och är riktigt rolig. När det är någon han inte känner i närheten drabbas han däremot av afasi, dyspraxi och generell muskelspasm. Jag har försökt lindra besvären med alkohol, men det blir han ännu tystare av och större dos resulterar bara i RLS 3 (knappt kontaktbar). Eftersom jag inte har tillgång till bättre droger har jag kommit fram till att kognitiv beteendeterapi är värt ett försök.

Terapiupplägget består i en mindre parmiddag på onsdag, en större parmiddag på fredag. Och finalen; stor fest på lördag. Ett av paren är i alla fall med på alla tre sammankomster, så förhoppningsvis kommer han börja slappna av i deras sällskap i fas nr 3.

Det är så synd att andra inte får se vilken fin och rolig människa han är, och det är ännu mer synd att jag har så svårt att acceptera hans blyghet. Tidigare har jag sökt mig till väldigt sociala killar, men han är verkligen annorlunda. På gott och ont. Mest gott.

Fan, kanske är det jag som skulle behöva terapi!?

Ugly naked guy

På bottenvåningen i mitt hus bor en korpulent man med tjocka glasögon, fet mustach, och rikligt behåring både på bringan och ryggen. Hans mage är blek, hårig och så stor att den hänger ner över de mer privata delarna. I trapphuset utanför hans dörr luktar det konstigt, som blött hö, lite lagom mögligt.

Varje dag när jag går förbi hans fönster får jag tvångstankar och måste titta in. Det går inte att låta bli, och tro mig, jag har verkligen försökt! Nu har jag kapitulerat för den starka och sjuka del av min hjärna som gör att blicken söker sig dit, in genom de skitiga fönsterna, in till hans nakna utspända kropp. Han sitter i det flimrande ljuset från tv:n i vardagsrummet, magen vilandes på låren och händerna stadigt på fåtöljens armstöd. Ibland lyfter han blicken och tittar ut. Kanske ser han då en mörk figur som sakta går förbi och stirrar in med faschinerad blick. Jag undrar om han bryr sig. Det verkar inte så.

Smygsup

Kandidaten fyllde år och skulle frias på klinikens traditionella vis. Tillsammans med överläkaren och AT-läkaren trängde han in sig i avdelningens läkemedelsrum och stängde dörren. Tre medicinkoppar dukades försiktigt fram på bordet och en flaska aptitretande Malvitona (alkoholhalt 15,7%) öppnades. Med stora ögon bevittnade han hur medicinen hälldes upp och shottades efter en viskande "skål". AT-läkaren fnittrade förtjust och överläkaren suckade av välbehag, innan de åter tog på sig sina allvarliga läkarminer och gick ut för att fortsätta dagens arbete. Kandidaten stod förvirrad kvar innan han hällde ut(!!!) den söta smörjan i diskhon och gick ut till de andra.

Jag vill också fylla år och medicinsupa!

Mental träning

För några år sen var jag på en kurs i mental träning på Bosön. En väldigt insprierande föreläsare berättade att han efter en kurs i mental träning för chefter, blivit kontaktad av en deltagare. Deltagaren hade en son som tävlade i simning. På träningarna var han alltid klart bättre än sina klubbkamrater, men vid varje tävling misslyckades han och simmade betydligt sämre än vanligt. Föreläsaren erbjöds en stor summa bara för att sitta och prata med sonen någon timme, och efter lite övertalning gick han med på det.

Sonen berättade att han alltid blev så irriterad på tävlingar för han kände på sig att klubbkamraten skulle slå honom, trots att han själv egentligen var bättre. Väl i vattnet tog han i så mycket han kunde, men det gick ändå trögt. Han var uppgiven och funderade på att sluta med simningen.

De pratade en stund och föreläsaren sa åt killen att försöka att inte tänka på de andra vid tävling, utan koncentrera sig på sig själv. Han skulle föreställa sig att han var en delfin som for fram i vattnet. Killen lovade försöka med detta.

Nästa simtävling vann han utan problem. Pappan bokade nytt möte med föreläsaren, som försökte ge pojken mer tips och nytt tankemönster, men pojken var väldigt nöjd med delfingrejen och sa att han tänkte fortsätta med den.

Pappan ringde upp föreläsaren helt överförtjust några månader senare. Pojken hade vunnit alla tävlingar han ställt upp i sedan första samtalet. Han hade dessutom slagit sitt personbästa och var på väg att bli en av de mest lovande simmarna i landet.

Tänk så mäktig tankens kraft är! Hur mycket bättre man kan bli bara av att tänka på ett annat sätt. Jag tror detta gäller det mesta i livet. De flesta skulle behöva en personlig mental tränare för att prestera bättre och inte låsa sig i invanda mönster. Själv känns det som om jag definitivt skulle behöva det nu. Kanske ska man tänka sig att man är en delfin i vit rock som lätt glider fram mellan diagnoser och mediciner.... hmm.

Leker doktor

Jag går med en riktigt bra läkare nu. Han är inte bara kunnig, utan väldigt mån om att jag ska lära mig saker. Och enligt honom lär man sig bäst genom att leka själv och inte genom att titta på när andra leker.

Ständigt kastar han ur sig medicinska frågor som tvingar mig att tänka efter ordentligt. Han skickar iväg mig att lyssna på hjärtan och lungor och förhör sig noga om vad jag tycker mig ha hört. Mannen med förstoppning blir utsatt för en pr och på kvinnan med svår huvudvärk tar jag Lp. Konstigt att man kan känna sig så duktig av att ha stoppat upp ett finger i någons ändtarm och anat en prostataförstoring. Och trots att jag fick mycket hjälp med ryggmärgsprovet var jag nästintill euforisk efterråt.

Jag får producera mängder med daganteckningar och epikriser. Diktafonfobin är nästan helt botad, men helst skulle jag skriva allt direkt i stället för att prata in det i en mick.

Förresten har jag hört historier om kandidater som gör bort sig mer än jag. En kompis skrev RLS*3 i stället för orienterad*3 (=medvetandesänkt i stället för klar). En annan skrev att patienten har legat på USK i 2v (på undersköterska i stället för på UAS, uppsala akademiska sjukhus) Och i en journal kunde man läsa att patienten hade tydliga pettingödem (i stället för pittingödem). Undrar hur de såg ut...

F är tillbaka i singelträsket

F är singel igen. Han är ledsen och kallar det sitt livs största misslyckande. Känner sig som den mest ensamma människan i hela världen.

För att trösta sig skaffar han Facebook och addar alla han någonsin träffat. Snart har han över 300 vänner, och då kan man väl inte vara ensam? För att retas skickar han sms till mig med jämna mellanrum ("har fler vänner än du nu", "150!", "200 friends!"... ). Jag svarar "oj, många som tycker om dig" och "du vinner, du är The man", men egentligen tycker jag lite synd om honom.

På lördagen ringer han och frågar om jag vill följa med ut. Jag sitter smålullig på en tråkig förfest, så jag smiter iväg och möter honom och miljonären. Vi spelar biljard och dricker drinkar. Sen går vi vidare. Fler drinkar. Ut på dansgolvet. Miljonären och jag lämnar F ifred och låter honom ragga. Tyvärr lyser desperationen tydligt i F:s ögon och ingen lämplig kandidat nappar.

När klubben stänger tar miljonären en taxi hem till sin nya lyxvilla medan jag och F vandrar tillsammans genom natten. Han följer med hem till mig och vi pratar länge, om allt möjligt. Sen blir han trött och vill stanna kvar och jag säger att soffan är ledig men inte sängen. Han säger att det är ok och kryper ihop under en filt, men när jag vaknar på morgonen ligger han bredvid mig i sängen. Jag orkar inte bry mig. Det är mysigt och relativt ofarligt. Ingen kommer ändå få veta. Jag slappnar av i hans famn en stund innan samvetet tvingar upp mig. En duktig flickvän sover ju inte halvnaken tillsammans med en annan kille. Faktiskt. Men å andra sidan kan väl en duktig kompis få bjuda på lite närhet om det behövs?

Bättre

Resten av föregående vecka blev betydligt bättre. Den tjocka AT-läkaren bad om ursäkt för sitt otrevliga beteende och blev i samma veva betydligt snyggare. Den stumma doktorn som inte kunde se mig blev utbytt mot en mer kandidatvänlig person. Några intressanta patienter ramlade in och jag fick följa med på givande undersökningar. All good. Mitt största problem var att försöka lära mig hitta på sjukhuset. Gick vilse fler gånger än jag vågat erkänna.

Denna vecka är jag på en ny avdelning. Väldigt bra handledare, men ändå långtråkigt ibland... för att inte säga ganska ofta. Fortfarande har jag stora problem att hitta på sjukhuset och går vilse nästan varje dag. Hippocampusskada?

De andra kandidaterna fick bo på hotell igen, medan jag hänvisades till ett unket kandidatrum. Var finns rättvisan i denna värld?! Min deprimerade martyrliknande uppsyn gav dock utdelning och mina kursare bestämde sig för att bjuda mig på hotellfrukost varje morgon. Klokt beslut!

Nu ska jag till akuten och se om jag kan bota någon där. Om jag hittar dit...

Dålig start

Min utplacering börjar skakigt. Jag är så trött så jag ser dubbelt (har sovit kasst i mitt skabbiga kandidatrum), dessutom har jag PMS och känner mig allmänt förvirrad och stressad.

En sliten AT-läkare som jobbat hela natten möter mig till ingången och följer mig till avdelningen. "Hej, här är er kandidat", säger han till läkarna och pekar på mig. Jag ler och hejar, de tittar snabbt upp från sina datorer och nickar. Min livlina försvinner ut och jag sätter mig på en stol och försöker se ut som om jag förstår något under ronden.

Förutom jag är det två läkare, en sjuksköterska och två sjuksköterskestudenter i det lilla rummet. Ena läkaren är en mörk äldre man med en brytning som nästan är lika stark som hans fräna doft. Den andra läkaren är en överviktigt yngre kvinna med stripigt hår, AT-läkare inser jag senare.

Alla sitter tysta medan läkarna läser journalen på skärmen och sedan mumlar mannen något i stil med "sätta yt waranet pa åttan idag, ja." eller "nia tycker jag få gå hem kanse om konsult säga ok". Efter en evighet är det dags att gå runt och träffa patienterna. Det går snabbt, jag får inte plats att hälsa eller lyssna på någon patient. Min närvaro ignoreras totalt.

Efter ronden sätter de sig vid varsin dator och börjar skriva. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Fortfarande har ingen sagt något till mig och den enda fråga jag vågade ställa förblev hängande i luften, obesvarad. Tillslut frågar jag AT-läkaren om det är ok att jag sitter bredvid henne när hon jobbar så jag får lära mig hur deras journalsystem fungerar. Hon svarar med en fnysning. Efter en snabb överläggning med mig själv kommer jag fram till att hon väl ändå inte kan ha något emot att jag sitter och tittar, så jag drar fram en stol bredvid henne. Hon ger mig en kort irriterad blick och säger; "Jag har nog mer tid för dig i morgon".

Ok... jag sitter kvar, vet inte riktigt vad jag ska göra eller vad det där betydde. Då harklar hon sig och klargör. "Alltså, du kan gå. Jag har inte tid med dig."

I matsalen sitter jag tyst med bultande huvudvärk och en klump i halsen. När min kursare frågar hur jag har det kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Hon köper en chokladkaka till mig som jag tacksamt trycker i mig innan jag smiter hem till min skabbiga säng och försvinner in i en djup, drömlös sömn.

Vad fan har jag gett mig in på? Jag som kunde jobbat på café i stället!

Bitter

Sent på söndag kväll vandrar tre trötta kandidater in på sjukhuset i den lilla hålan och ber om nycklar till boendet. Det visar sig att kandidatbostäderna inte riktigt räckt till, så två av studenterna får bo på hotell precis vid sjukhuset. Stor frukostbuffé ingår, TV på rummet med 7 kanaler, bredbandsuttag, panoramafönster med vacker utsikt, mysigt sällskapsrum och stort kök.

Kandidat nummer tre blir hänvisad till ett skabbigt korridorsrum en kilometer bort. Doft av mögel, inredning från 60-talet, knölig säng, välanvända illaluktande huvudkuddar, trasig TV, lyhört och skitigt.

Gissa vilken av kandidaterna som var jag?!

Torkskåp

När tvättiden är slut går jag ner för att hämta mina kläder, full av hopp. Jag har bara tvättat 2 ynka maskiner och allt har hängt i torkrummet i tre timmar. Det borde inte vara några problem.
Men, det är det. Alla käder är fortfarande fuktiga. Jag måste släpa upp de tunga kläderna och hänga upp dem överallt i min nyss så välstädade lägenhet. Jag hatar vår tvättstuga! På ren trots struntar jag i att tömma luddfiltret till torktumlaren. Hah! Där fick ni!

I två år satt jag med i styrelsen med en enda fråga som jag brann för. Att köpa in torkskåp. Jag tog upp det här på ett stort antal möten, men den ca 100 år gamle ordföranden slog av sin hörapparat varje gång jag förde torkskåp på tal. Det finns inget problem, sa han. Allt torkar fint i torkrummet. Du gör nog något fel. Jag svor åt honom bakom hans rygg. Säkert hinner hans polyesterbyxor torka på utsatt tid.

Försök att torka ett par jeans där inne, sa jag. Eller en collegetröja! Du får hundra spänn om de torkar på under två timmar. Han log överlägset och sa att det vore som att ta godis från barn. Tydligen fungerade hörapparaten igen. Sen gick han vidare till nästa punkt på dagordningen.

Utplaceringsångest

Snart ska jag iväg på höstens första utplacering. Eftersom sjukhuset i stan är smockfullt av kandidater kan det vara bra att komma till ett mindre ställe där man slipper trängas och slipper slåss om de intressanta fallen. Tyvärr har jag hört massa skit om sjukhuset jag ska till vilket gör att det hela känns sådär. Tydligen får man inte en egen personlig handledare, utan måste själv söka upp någon läkare varje morgon som är snäll nog att låta en svansa efter. Dessutom sägs korridorsrummet man bor i vara något av det skabbigaste man kan tänka sig. Som grädde på moset ska tjejen jag stör mig mest på i hela klassen vara på samma avdelning samtidigt som jag. Blärk.

Olust

Vi stod i duschen när hans händer började bli närgångna. Efter en sista analys tog jag mod till mig, motade bort hans händer, tittade in i hans glansiga ögon och sa orden jag tänkt på så länge; "jag har tappat den, ....jag har tappat lusten". Han tittade förvånat på mig, sa jaha, och blev sen tyst.

Det där gick ju bra, tänkte jag och stirrade ner på vattnet som virvlade runt våra fötter. Försiktigt mötte jag hans blick igen. "Är det något du vill prata om?" frågade han med besvikelse i rösten. Jag ryckte på axlarna. "Det är nog bara tillfälligt. För mycket annat nu..." Han nickade. Fick en puss och lämnade mig ensam med det rinnande vattnet.
Lättad.

Ibland tar en lem uppmärksamheten från en annan

En kompis med mig var på spa med sin pojkvän. När de satt i unisex-bastun fick de plöstligt sällskap av en helt naken kille. Han gick på ett konstigt hoppande vis så att hans snopp snurrade runt som en propeller. Min lite pryda vän blev förvånad och illa berörd av detta exponerande. Den nakna killen satte sig en kort stund, men reste stig sedan och gick ut på sitt konstiga hoppande vis, åter med ett skumpande, snurrande organ mitt framför ögonen på min kompis.

Smått chockad vände hon sig till sin pojkvän och påpekade hur olämpligt killen betett sig och att han åtminstone borde hållt handen för och låtit bli att hoppa fram sådär. Hennes pojkvän gav henne en frågande blick och sa; "Det var nog inte så lätt för honom att gå normalt, han hade ju bara ett ben." (............vilket hon missat totalt)

Vem går in i väggen först?

Generellt sett har hetsen och stressen sjunkit i klassen. Stämningen är trevligare och lugnare. Folk vågar säga att de inte vet svaret på en fråga eller att de kuggat en tenta. Underbart!

Dock gäller inte dett alla. Vi har;
* 2 personer som spelar in ljudet på alla föreläsningar för att vara säkra på att inte missa något.
* Flera som har 100%ig närvaro, blir hysteriska om de inte exakt förstår vad föreläsaren säger, hela tiden behöver bekräftelse på att de gör rätt och har uppfattat saker rätt.
* En som börjar gråta av nervositet inför varje muntligt förhör, trots att hon är den som är bäst påläst.
* En som inte skriver tentan om han inte är helt säker på att få över 90% rätt (60-70% är vad som behövs för att klara sig).
* 2 som blivit misstänkt spinkiga och helst bara diskuterar kalorier. (Det sägs att minst en tjej i varje läkarklass får anorexia under utbildningen).

Undrar hur länge de orkar....

Addict

Jag har utvecklat två nya beroenden på sista tiden. Det ena är Heroes. Jag har haft flera maratonpass framför hjältarna när jag borde pluggat... eller tränat... eller städat... eller sovit. Det är A:s fel. Han gav mig hela första säsongen på dvd och blev därmed min enabler.

Det andra beroendet är oximetazolinhydroklorid, dvs nässpray. Fem veckors daglig (och nattlig) användning har gett problem med näsblod och kronisk nästäppa, men enda sättet att bli av med svullnaden är ju mer spray. Att försöka sova med täppt näsa är nämligen en omöjlighet. Jag får panik av att inte kunna andas ordentligt. Det känns som om jag kvävs av nasalt mucus. Hur mycket kan egentligen lagras i bihålorna? Tre liter?

Nåväl, nu ska jag försöka sluta med hjälp av Rinexin, Acetylsystein och kortisonspray. Förhoppningsvis blir jag fri snart, även om jag egentligen skulle behöva semester för att kunna fokusera all min kraft på det här enorma problemet.

Nej, nu ska jag ta en sista avskedsspray. Wish me luck!

Hattrick i kyrkan

Under de senaste fem veckorna har jag varit på en begravning, ett dop och ett bröllop.

Begravningen var väldigt sorglig och pampig. En renlevnadsmänniska i sina bästa år, med väldigt många nära och kära, som gick bort i cancer efter kort tids sjukdom. Stämningen i kyrkan var så tung och förtvivlad att det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna. 200 personer satt bleka och tysta medan prästen försökte trösta med fina ord. När hennes man bröt ihop framme vid den vita kistan och fick hjälpas därifrån gjorde det så ont i mitt bröst att jag nästan fick panik.

Dopet var betydligt lättare. Halvfull kyrka, mimade till psalmer jag aldrig hört, skrattade åt barnet bredvid mig som höll för öronen, Han vid min sida... Honom var jag förresten arg på. Slitna gamla gympaskor i kyrkan? Fula höstjackan i stället för kavaj?! Dessutom var han bakis och satt och suckade. Grrrr.... Ändå väldigt skönt att för en gångs skull inte vara enda singeln på kalaset.

Bröllopet var som taget ur en amerikansk tv-serie. De hade tänkt på allt, in i minsta detalj. I kyrkan fick man höra både solosång, barnkör och en stråkensamble. Bruden var fantastiskt vacker, och brudgummen såg inte illa ut han heller. Mina syndiga tankar förde mig till en kväll i vintras då han och jag sågs på en fest. Vi satt och pratade hela kvällen, han bjöd på drink efter drink, dansade nära nära, och följde mig hem, ända till dörren där vi kramades länge innan han med en suck vände och gick.
Hoppas de blir lyckliga.

Ny fas

Vi har tillbringat hela helgen tillsammans, och det har faktiskt varit riktigt mysigt(!!). Vi har köpt möbler till hans lägenhet, shoppat finkläder till dopet vi ska på, svurit ikapp under ihopsättningen av ikeamöeln, haft sex, ätit shushi, druckit vin, tagit en superlång promenad, och... fikat med mina föräldrar!

Sexet var inte direkt någon himlastormande upplevelse, men helt ok. Det bästa var att jag kunde slappna av efteråt, och då blev han plötsligt snäll och snygg igen. Dock saknas det fortfarande passion, i alla fall från mitt håll.

Mina föräldrar tvångsbjöd oss på fika när vi kom för att låna bilen. Kaffet var klart och tårtan framdukad, så det var bara att se glad ut och hålla tummarna. Han blev grillad, men klarade sig förvånandsvärt bra. Nu tycker min mamma att jag ska satsa på honom, även om det inte känns helt rätt. "Ni kan ju vara gifta ett par år i alla fall?" som hon så fint uttryckte det. Tror det är någon som vill ha barnbarn...

Furix

Jag satt och halvsov på ronden när överläkaren plötsligt vände sig till mig och frågade hur jag ville ändra i medicinlistan för att komma åt problemet. Jag försökte desperat leta efter ledtrådar i minnet medan blicken irrade över den milslånga listan. Vilket problem? Vilken patient pratade vi om? I samma stund fick jag syn på det. Furix. Jag kunde höra min gode vän dr. E:s röst i bakhuvudet:
"Det enda man gör på medicinavdelningen är att öka furix-dosen. Man kan öka den flera gånger. Och det är aldrig fel".
Så jag sa, så självsäkert jag förmådde, att man borde testa att öka furixdosen. Överläkaren blev mycket nöjd med detta svar och nickade gillande. Dosen ökades och patienten, som tydligen hade hjärtsvikt och lungödem, blev så småningom bättre.

Tack dr E för dina sarkastiska kommentarer!

En fas?

Det blev vin, men inget sex. Hade verkligen ingen lust, vilket han märkte och gick hem så jag fick sova gott ensam. Sedan dess har jag varit extremt upptagen och inte haft tid att ens prata i telefon med honom. Mina vänner säger att jag ska hålla ut, att det bara är en fas, att allt snart kommer kännas bättre. Jag tvivlar, men kanske har de rätt. Och pessimisten (realisten?) i mig säger att jag aldrig kommer hitta en bättre kille, att jag kommer vara ensam resten av livet om jag sumpar detta. Fast ensam låter ganska lockande ibland.

Jag håller ut ett tag till så får vi se.

Fnurra på tråden

Ikväll kommer han hem till mig på middag. Vi har inte setts på över en vecka eftersom han varit bortrest, och faktiskt har det varit... rätt skönt. Jag trivs lite för bra i mitt eget sällskap tror jag.

Först tänkte jag att det blir trevligt med en myskväll ihop. Sen kändes det väldigt jobbigt att behöva laga en massa mat (han äter enorma mängder). När jag lite senare kom på att det är hög tid för sex fick jag panik.

Jag har helt tappat lusten för honom. Det känns bara jobbigt. Och lite äckligt.

Jag kan inte skylla på mens igen, så antingen får jag dricka några stora glas vin och bita ihop, eller så måste jag prata med honom om det. Kanske göra slut? Det finns ingen spänning kvar och jag vet inte om jag kan låtsas längre. Samtidigt är han ju en riktigt bra kille. Han har allt på checklistan. Utom Det. Vad nu det är.

Äh, jag orkar inte grubbla. Vin får det bli.

Miljonär med problem

Han är en alkoholiserad dörrvakt i 50-årsåldern med gråvitt skägg och vattniga ögon. Han skrattar ofta, sköter sitt jobb halvdåligt, blir gråtmild när han dricker men är omtyckt av många. Han hyr bottenvåningen i en villa som ägs av en äldre dam. När den äldre damen behöver hjälp ställer han upp; klipper gräset, bär tunga kassar, lagar den trasiga dörren etc.

Då den gamla damen inte hade synts till på flera dagar blev han orolig och ringde polisen. De bröt sig in och hittade henne död på golvet. Död av naturliga orsaker.

Han blev ledsen och orolig. Började fundera på var han nu skulle bo. Han som trivdes så bra.

Några veckor senare ringde en advokat. Den gamla damen hade testamenterat sin villa (värde 10 miljoner kr) till honom, samt alla övriga tillgångar. Totalt ca 40 miljoner.

Jag träffade honom på krogen i lördags. Han drack och grät, drack och grät.

Han håller på att supa ihjäl sig, och alla runtomkring applåderar och gratulerar.

Ses på sjukhuset, tänkte jag och gick hem med en bitter smak i munnen.

Skilda världar

Fredag: Fest med barndomvänner.
God middag. Gott vin som bara hälften njuter av. Övriga är antingen gravida, ammar eller kör bil. Lugn, mysig bakgrundsmusik. Prat om barn, förhållanden och ålderstecken. Skvaller om folk från förr. Vid 23 tänds en oro i flera ögon och en efter en droppar av. "Det är ju en dag i morgon också". Du har gått plus på drickfronten eftersom alla haft med sig en flaska vin, men i genomsnitt bara druckit två glas. I papperskorgen ligger ett par kissiga barnblöjor. Någon har plockat av bordet och hjälpt till med disken. Du somnar lugn och nöjd, salongsberusad, ensam.

Dagen efter tackas det för en trevlig middag. Du lovar maila receptet. Säger att vi måste ses oftare, fast alla vet att det inte kommer bli så.

Lördag: Fest med kursarna.
Chips och popcorn står på bordet. Medhavd dricka dukas fram och klunkas ner i rasande takt. Någon har med sig lustgas vilket får många att applådera och hurra. Partymusiken är hög och basen får väggarna att skallra. Sing-along körs igång i rummet intill. Kort-korta kjolar med tights, jeans och kavaj, frisyrer som är välfixade. Kamerablixtrarna duggar tätt. Du får en ballong med lustgas i handen. Tar ett djupt andetag med gas, håller andan och känner hur hjärncellerna berusas. I 20 sekunder känner du dig aspackad. Du fnissar, vill ha mer. Tar en öl och ser hur de andra blir lyckliga för en liten stund. Vid 23 vill några gå ut. Efter en timmes tjat snubblar hela gänget vidare ner på stan. Alla är på G. Energiska, sociala, kontaksökande. Folk du knappt hejar på annars vill kramas och tala om för dig hur bra du är.

Dagen efter är du taggad på en massa hemska bilder på facebook. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag. Ångesten är ett faktum. I fosterställning tittar du på Gilmore girls i soffan och ber till Gud om en extra ledig dag.

Oproffsig handledare

Min handledare satt i ett hörn med penna och anteckningsblock, medan jag tog anamnes och undersökte patienten. Det var en glad och sluddrande man i 60-årsåldern som för fjärde gången fått en stroke. Hjärnskadan gjorde att han gav ett smått utvecklingsstört intryck; skrattade ofta, dreglade och sa lustiga saker, men jag tyckte ändå att vi fick bra kontakt. Han öppnade sig och berättade med ett leende om allt hemskt han varit med om, och verkade tycka att det var roligt att bli undersökt.

När jag var klar reste sig min handledare upp, gick fram till patienten och sa;
"Det var väl trevligt det här? Inte varje dag en ung och vacker kvinna ber att man ska ta av sig kläderna och sen klämmer på en va?!"

Patienten skrattade förläget, och jag log vänligt samtidigt som jag svalde en klump av irritation. Varför sa handledaren så? Det kändes så oproffsigt och blev pinsamt både för mig och för patienten. Säger han motsvarande sak när en manlig kandidat undersökt en kvinnlig patient? Skulle inte tro det.

Kanske borde jag sagt något. Eller så borde jag inte brytt mig om det alls. Jag kan ändå inte låta bli att störa mig på den där kommentaren. Handledaren borde se mig som en blivande läkare som letar efter statusfynd. Punkt. Inte som en ung kvinna som ber äldre män klä av sig. Det känns fel. Helt jättefel.

Stipendietips

Jag, och flera jag känner, har lyckats få stipendium. Tänkte dela med mig av några tips.

1, Att hitta stipendium att söka;
- leta på internet, bibliotek och universitetet (ex studerandeexpeditionen)

2. Fyll i ansökan noga. Även rutan där man motiverar varför man borde få stipendiet.
- Jätteviktigt, hörde att de knappt tittar på ansökningar där motivering saknas.

3. Stor fördel om du är;
- fattig som en kyrkråtta, har tagit en massa högskolepoäng, har bra betyg, slut med pengar från csn, kommer från en liten bruksort, är kille mm. (det finns faktiskt betydligt fler stipendier som bara utdelas män än det finns som bara utdelas till kvinnor. Dessutom handlar det ofta om mer pengar för killarna).

4. Ännu bättre om du forskar eller vill läsa utomlands.
- Finns många stipendier för forskning och utlandsstudier.

Jag skrev i min motivering att
* jag har pluggat i många år och tagit över 200 högskolepoäng
* det nuförtiden dimper ner räkningar från csn i stället för pengar
* en knäskada gjort att jag inte kunnat jobba lika mycket som planerat, och att jag därför tvingats använda upp en stor del av mina besparingar.
All true.

Vänner har t.ex. skrivit att de kommer från en stor familj och därför inte kan räkna med stöd från föräldrarna. Poängterat hur passionerade de är angående sina studier och varför. Berättat att de tvingats skola om sig pga arbetsbrist, skada, flytt etc.

Jag vet även att vissa ljugit om sina tillgångar i ansökan, och skrivit att de t.ex. har aktier till ett värde av 10 000 kr, i stället för 100 000. Inget som kollas upp, men pinsamt om man åker dit efter att ha fått stipendiet.

Lycka till!

Det kliar

Under den nya duschens starka strålar, uttråkad av ännu en händelselös dag, fick han syn på rakhyveln. Han tog den och fingrade på de vassa bladen. Blickade nedåt. Fick en idé och skred till verket utan närmare eftertanke.

Nu säger han inte så mycket. Men han går konstig ibland. Ser lidande ut. Och frågar man hur det är får man alltid samma muttrande svar. "Det kliar"

Klinisk kurs

Fördelar med praktik
* Skoluniformen, att få gå runt i vit pyamas och tofflor hela dagarna
* Läkarrocken, stor och värmande, inger respekt hos aningslösa patienter.
* Nedfilade, omålade naglar - praktiskt
* Ingen mobil på hela dagen
* Inga långa halsband eller armband som stör
* Slipper fixa håret på morgonen, bara att sätta upp i en tofs.
* Behöver vardagsplagg endast en dag i veckan
* Du får träffa roliga/intressanta/glada patienter
* Inspirerande. Du lär dig väldigt mycket

Nackdelar med praktik
* Alla jeans och tighta tröjor är plötsligt fruktansvärt obekväma
* Naglarna är korta och tråkiga
* Ingen mobil på hela dagen
* Inga smycken att förgylla utseendet med
* Du får inte dofta gott från parfym
* Håret måste sättas upp, även om man har en ovanligt bra hårdag
* Klädshopping känns meningslöst, du hinner ändå knappt använda de få plagg du har
* Vissa handledare...

Svårdikterat

Kom hem irriterad, trött och deppig. I stället för den planerade storstädningen hamnade jag i soffan där en chokladorgie ägde rum tills kräkreflexen framkallades. Det hjälpte.

Orsaken till mitt dåliga humör var att min handledare utdelat konstant kritik. Inte ett enda leende eller uppmuntrande ord på hela dagen. Efter några timmar av hennes nedlåtande kommentarer kände jag mig helt värdelös, och det var då hon passade på att gå upp i rök och lämna mig ensam med en mycket sjuk patient. "Berätta i morgon hur det gick" ropade hon med sin hårda öststatsbrytande röst, och försvann ut från avdelningen.

Hon hade gett mig en svår patient som var fet, dement och som inte ville bli undersökt. Jag hittade flera konstiga fynd som jag gärna velat diskutera med en erfaren läkare, men som sagt, jag var ensam. Hur ska man kunna lära sig om man inte får veta vad som är rätt eller fel? Normalt eller patologiskt? Nu vet jag inte vad jag ska säga när jag dikterar journalen... "Socialt: Patienten påstår att han inte är sjuk utan arbetar på sjukhuset och tänker sno med sig lite material hem. Punkt. Han säger även att han har 4 kossor hemma, som ofta går runt i vardagsrummet. Punkt. Ny rad. Cor: Låter skumt som fan, men i övrigt utan väsentlig anmärkning. Punkt. Ny rad. Hud: Missfärgad och skrovlig. Eventuellt ingrodd smuts men kan även vara cancer el dyl. punkt. Ny rad. Lungor: hör inte ett skit r.t sjungande patient. punkt"

Jaja, får väl ljuga ihop något som låter fint...

Kåt, glad och tacksam...

Efter att ha beklagat mig om helgen för vännerna har jag blivit tillsagd på skarpen. Så, ok, jag fattar... Att festerna blir tråkigare är ett lågt pris att betala för regelbunden sex och romantiska middagar. Got it.

På glamfest med partner

För första gången på flera år skulle jag gå på fest med en pojkvän. Det var hans syster som bjudit oss på ett stort kalas med glamourtema. Vi skulle mötas där och lite nervös klev jag in, iklädd pumps, en gnistrande paljettkjkol, silverfärgat linne och fjäderboa. Han hade inte kommit än och hans syster hann jag bara hälsa snabbt på innan hon försvann ut i köket. Otroligt bortkommen granskade jag de andra gästerna. Ingen hade tagit temat på lika stort allvar som jag. Fick lust att gömma mig inne på toan eller springa hem och hoppa i jeansen.

En snygg blandning mellan Peter Siepen och Christer Pettersson lösgjorde sig från sällskapet och kom fram till mig. "Nämen heeeej!" sa han och gav mig en lång kram. "Hur är det? Det var inte igår! Fan vad snygg du är!" fortsatte han och jag letade febrilt i hjärnan efter information. Tyvärr kammade jag noll. Tyckte att han verkade bekant på något sätt, men kunde inte alls placera honom. Jag spelade med, men blev antagligen avslöjad av min förvirrade blick. Gjorde en mental anteckning om att jag snarast måste fråga någon om hans namn.

Efter några ensamma minuter dök han, pojkvännen, äntligen upp. Jag frågade vilka han kände där och han började peka ut folk. När han sa namnet på Siepen/Pettersson-killen föll poletten ner och jag spärrade upp ögonen. Honom var jag synnerligen intresserad av för ett par år sen, och vi sågs några gånger. Han sov hos mig minst en natt, men jag kunde inte minnas om vi haft sex eller inte. Helt sjukt. Måste verkligen göra något åt mitt sex- och ansiktsminne!

Efter en trevlig middag gick vi vidare ut till en klubb. Bra musik lockade mig till dansgolvet och jag hade väldigt kul, tills jag började bli irriterad. Hela tiden var han inom en armlängds avstånd med blicken på mig. Kramar, klappar, pussar och tafsningar tills jag höll på att bli galen. Såhär har ingen tidigare pojkvän betett sig. Jag bad honom sluta, men då tittade han på mig med hundvalpsögon och förklarade att han inte kunde låta bli att ta på mig för jag var så fantastiskt snygg.

Efter ytterligare några onödiga drinkar blev han ännu värre och jag frågade honom argt vad han tyckte om par som hela tiden hånglade och tog på varandra. "Jäkligt irriterande, såna borde skjutas" sa han med ett leende, och lovade att sluta. Det visade sig vara omöjligt, så jag bestämde mig för att gå hem. Han följde med. Vi gick under tystnad och jag var både irriterad på honom och arg på mig själv. Kände mig elak som knuffat bort hans närmanden, men samtidigt i desperat behov av att få vara för mig själv.

Morgonen efter var han sitt vanliga, gulliga jag. Gav mig frukost på sängen, skojade om festen och planerade kommande vecka.

Nu sitter jag ensam med kluvna känslor. En sak är i alla fall säker. Det är betydligt roligare att festa när man är singel!

SD-mannen, igen

Vi var fyra kandidater på en handledare, vilket var lite mycket. Därför gick hon fram till en annan läkare för att fråga om han kunde hjälpa till. Han vände sig om och granskade oss. Blicken dröjde sig kvar vid mig och han nickade igenkännande. Mitt hjärta slutade slå, sen kom ett sympaticuspåslag som inte var av denna världen. Benen stod som fastgjutna i golvet och hjärtat slog så högt att det måste ekat i hela sjukhuset. Det var ju han! SD-mannen från i vintras som var skitskum, hade enormt organ och ringde mig desperat (på hemtelefonen!!) mitt i nätterna under en lång period. Jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva se honom igen, och nu skulle han kanske bedöma hur bra jag hanterade en patient! Som om jag inte var tillräckligt nervös redan...

Till min enorma lättnad kunde han inte hjälpa till denna gång, och jag hoppas att jag kan undvika honom under resten av placeringen.

Jag ska aldrig mer dejta läkare!

Förra sommarens flirt vill ha mer

Först ett flirtigt sms som jag inte svarar på. Sen skriver han till mig på msn. Säger att han inte kan glömma mig, att han vill ses igen, att han ändå ska till min stad på jobbintervju följande dag så då kan vi väl ses?

Jag tänker att han måste vara nydumpad. Nydumpad och desperat. Vi träffades förra sommaren på McD efter en blöt utekväll. Han behövde sovplats och jag erbjöd min soffa. Han hamnade i min säng. Sen följde ett par månader av porriga sms innan vi sågs igen med högt uppskruvade förväntningar. Dessa grusades rätt snart. Jag insåg att han var egoistisk i sängen, kort i rocken och bodde för långt bort. Vad han insåg vet jag inte, men efter det hördes vi inte av mer. Inte förrän nu.

Han frågar hur det går med kärleken, och jag säger att det går bra, att jag träffar någon sedan en tid tillbaka. Sen frågar jag honom samma sak och han berättar att han är nysingel. Så förutsägbart. Han frågar igen om jag vill ses. Jag säger att vi kan ta en fika som vänner om han ändå ska hit. Han lovar att höra av sig efter intervjun, men det gör han inte. Verkar som om jag inte var så svår att glömma när allt kom omkring. Lika bra det, för jag sitter i andra tankar på ett café med kursare hela eftermiddagen.

Tänk så annorlunda min dag hade sett ut om jag fortfarande varit singel.

Socker och andra droger

Allt mer uppskattar jag att umgås med kursare. Mina "gamla" vänner glider jag sakta ifrån. I alla fall vissa. Jag tycker om att diskutera kroppen och sjukdomar, men inte att folk vänder sig till mig som om jag är någon sorts expert på deras konstiga, ofarliga symtom som "dumma" läkare ignorerat. Ännu mindre tycker jag om när de tror benhårt på något de läst i Aftonbladets hälsobilaga, och att de blir arga på mig när jag säger att det inte stämmer. I helgen blev jag till exempel tillfrågad om sockerberoende. Jag sa att det inte är bevisat att det finns, inte anses vara en sjukdom och att det nog mer handlar om att bryta ett beteendemönster. Inte visste jag att jag startade ett krig när jag sa det. Alla riktade sina eldskastare mot mig. De var övertygade om att det finns och är väldigt vanligt, att de flesta måste gå på "detox"-kurer för att ta sig ur det, att socker är mer beroendeframkallande än heroin och att det är svårare att ta sig ur ett sockerberoende än ett heroinberoende.

Jag blir arg när folk är korkade. Visst, kanske kommer forskning visa att man kan bli beroende av socker, men i så fall lär det vara svagt beroendeframkallande. Att jämföra det med heroinmissbruk och säga att socker är värre, det gör mig mörkrädd. Och när det sägs med säkerhet och dryghet, då undrar jag vad jag har för vänner.

Ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man kan. Och desto mer irriterad blir man på folk som vräker ur sig osanningar med pondus i rösten. Som den där "kostexperten" i programmet Du är vad du äter. Hon säger ofta konstiga saker. Gränsen för mig gick när hon berättade för en mamma att barns kroppar omvandlar socker till amfetamin, vilket gör att de blir aggressiva som vuxna. Hur det går till rent fysiologiskt skulle jag vilja veta.
Jösses.

Autokorrigering

En kompis jobbar på rikspolisstyrelsen. Utan att hon märkte det gick words autokorrigering in och ändrade i en skrivelse som hon intet ont anande skickade till Högsta domstolen. Alldeles för sent upptäckte hon att på alla ställen där det skulle stå justitiekanslern i stället står "justitiemanslem".

Kärlek?

Jag tittar på min säng. Min sköna säng. Det är inte ofta jag sover i den nuförtiden, och när jag gör det känns det ensamt. Om inte han är där. Bäst sover vi hos honom, så det är där jag tillbringar större delen av min sovande tid. Jag känner mig så trygg och lugn i hans famn. Sover djupt och lugnt. Blir väckt av en hand som smeker min kind och tittar in i ett par lyckliga blå ögon.

Jag tror jag börjar bli kär.

Scarface

Ingen såg något! Så skönt. Premiärvisningen av mitt "nya" ansikte gick som jag hoppats. Det syns inte så stor skillnad men man kan ana tunna ärr på ögonlocken och fortfarande finns en liten blåtira under ena ögat. Dessutom är hakan sned. Det trodde jag att folk kanske skulle lägga märke till, men tydligen inte.

Hakan kommer förhoppningsvis att rätta till sig själv. Eftersom det är fett som sprutats in vet man inte än vilka fettceller som växer fast och vilka som bryts ner. Är den fortfarande ojämn om 3 månader ska de rätta till det. Hoppas jag slipper det. Det enda ställe jag haft riktigt ont i är nämligen magen där de tog fettet. Fick ett ca 10*10 cm stort, väldigt ömt, blåmärke efteråt. Fortfarande ligger det som en hård svart sten under huden där. Inte så konstigt med tanke på hur de fick kämpa för att få loss fettcellerna. Ett sugrör av stål som pumpades fram och tillbaka med hård kraft under huden. Klart otrevligt.

Jag är ändå glad att jag äntligen gjorde det här. Kalaset kostade totalt 14 000, gjorde ont i några dagar, läkte fort och fint och jag är nöjd med resultatet. Dessutom fick jag testa roliga tabletter (dexofen - fina grejer) och lata mig på soffan i en vecka.

Färgklick

Min frisör kallade sig inte för frisör utan designer. Hennes hår var knallrött, tatueringar täckte hennes magra överarmar, och både läppen och näsan var piercade. Varje gång hon rörde på vänsterarmen klirrade och rasslade det från ett myller av armband som måste vägt minst ett kilo. Det här blir bra, tänkte jag. Nu kommer jag få en rolig frisyr.

Tre timmar senare såg jag ut ungefär som när jag kom dit, fast med en betydligt lättare plånbok. 2 000 jävla spänn! För första gången i mitt liv reklamerade jag ett frisörbesök och fick komma tillbaka några dagar senare. Nu är jag nöjd. Ser inte ut som någon snäll flicka längre. Snarare som ett busigt troll med eld i håret. Kommer passa fint till den vita rocken och mitt stetoskop i kulören "caribbean blue".

Regler är till för att följas...

Inte konstigt att bitterheten gror bland de landstingsanställda...

Plastic fantastic

Han ringer och frågar om jag är i skick för att ses. Jag tvekar, tittar mig i spegeln, ser mitt misshandlade ansikte och min dimmiga blick. Kanske i morgon, säger jag och torkar bort en droppe blod som sipprar fram vid ögonvrån.

"Exakt vad har de gjort?" undrar Han. Intresserat. Inte dömmande.
"De skar bort en bit hud från ögonlocket, och lite fett." Jag drar efter andan. Så mycket har Han fått veta innan, att jag skulle göra en ögonlocksoperation. En plastikoperation. Det andra vet han inte. Det vet ingen. Men nu vill jag berätta.

"De sprutade in lite fett i hakan också, när de ändå höll på". Jag håller andan.
"Så du ser ut som Jay Lenno nu?", skrattar han.

Fortfarande tar han det så bra. Han har frågat varför, och jag berättade att jag redan för tio år sen bestämde mig för att göra något åt mina hängande ögonlock. Att jag tycker jag ser trött och gammal ut pga dem, att jag ser ut som min mamma... Och jag vet att andra inte tänker på det. Att jag är vacker ändå. Men de stör mig. Ständigt. På varenda bild, i varenda spegel.

Nu är de borta, lite lokalbedövning, en halvtimmes obehag och någon veckas svullnad. Jag var så orolig innan, tänkte att det bara är folk med riktigt dålig självkänsla eller mentala problem som lägger sig under kniven trots att de är fysiskt friska. Men nu känns det bra. Det ser redan mycket bättre ut. Och jag mår bättre.

Hakan var mer en impulsgrej. Jag ställde lite frågor om den till plastikkirurgen och hon föreslog en fetttransplantation. Man tar lite från magen och sprutar in i hakan. No big deal. Brukar bli bra resultat. Inga ärr. Läker fort. Billigt.

Förhoppningsvis kommer ingen att se att jag gjort de här "korrektionerna". Bara jag. Jag vill inte berätta det eller prata om det, pallar inte förklara, skäms litegrann över att jag aldrig lyckades acceptera mitt useende till 100%.

"Det är det största felet med dig", sa min mamma en gång. "Att inget någonsin duger. Inget är gott nog för dig." Hon sa det elakt med en hård röst. Arg för att jag tyckte att reatröjan hon köpt till mig var ful. Vilket den var.

Men kanske hade hon lite rätt.
Inte ens jag själv duger för mig.

Lilla A

"Du ska veta att jag saknar dig som fan", säger min kursare A. Jag saknar honom också, men det hinner jag inte säga.

Hela nio år skiljer mellan oss, men ändå kan vi snacka om allt. Redan första dagen på läkarprogrammet fann vi varandra och alla trodde länge att vi hade något på G, men så var det inte. Totalt platonskt förhållande. Han är utan tvekan den smartaste kille jag känner. Och jäkligt snäll. Och kaxig.

"Det finns ingen annan jag kan snacka så här sjukt med", säger han glatt, och det värmer mitt hjärta så det nästan sprängs. "Ingen annan vet hur skadad min hjärna egentligen är, men du förstår, och är ännu knäppare själv! Det är helt underbart" skrattar han.

Ah, vilken fantastisk komplimang.

Sista skiftet

Det var sommarens sista nattpass och jag hoppades på 10 lugna och händelselösa timmar. Så blev inte fallet. Knappt hade jag börjar läsa journalerna innan akutlarmet gick på sal 10. Mannen där inne hade plötsligt fått svåra bröstsmärtor, kaskadkräkts och svimmat. Blodtrycket var knappt mätbart och saturationen sjönk från 100% till 70%. Läkare rusade in, dropp på max hastighet, syrgasmask, höjd fotända, blodprover, artärgas.... Sen kom konslutläkare från civa och skickade akutremiss till lungröntgen pga misstänkt lungemboli. Kateter lyckades ingen sätta så en urologkonsult tillkallades. Sköterskan rullade hastigt iväg med mannen till röntgen, och jag lämnades ensam med 10 patienter.

En var schitzofren och påstod att han plötsligt mådde sämre, vilket inte berodde på att han nyss varit på operation utan på dåliga strömningar från mig. Efter en lång diskussion kom vi fram till att om jag bara öppnade hans dörr långsamt, så skulle han inte drabbas av mina ogynsamma vibbar.

En annan hade UVI, och behövde hjälp att ligga på bäcken varje timme. Urinmätning på henne, så jag var tvungen att hälla upp kisset i ett litermått och läsa av mängden varje gång. Det luktade illa.

Den söta damen på 2:an fick plötsligt hög feber och frossa. Hon låg och skakade under tre filtar och kunde knappt svara på tilltal. Hårt höll hon min hand och bad mig viskande att stanna. Jag sprang och hämtade alvedon, och höll tummarna att de skulle verka fort när jag gick vidare till nästa patient.

Sköterskan kom tillbaka med mannen på 5:an, och nu var han i betydligt bättre skick. Inget emboli hade hittats. Han tog min hand och frågade om han hade varit nära döden.
"Nejdå", sa jag lugnande. "Du är på sjukhus, massa läkare, vi tar hand om dig. Men du blev väldigt sjuk."
"Jag trodde min sista stund var kommen", viskade han.
Jag gav honom lite saft och han log tacksamt.
"Du är en ängel, vet du det?"

Natten fortsatte i högt tempo. En halvtimme hann jag sitta ner och äta en tallrik gröt. Sen var det blodsockerkontroller på alla diabetiker, orörliga patienter som skulle vändas, blodtryck, puls och syresättning mättes på de sjukaste, bladderscan gjordes på de som inte kunde kissa, nerbajsade blöjor byttes, förråd fylldes, köket städades, jag svettades...

Kl 06 var det mesta gjort och jag var dödstrött. Bara en enda lång timme kvar, sen skulle jag hem till min sköna säng. Jag tog ett sista varv och genom dörrfönstret till sal 10 fick jag syn på mannen som varit så sjuk under natten. Nu stod han upp vid sin säng, krokig och mager, spritt språngande naken. Jag gick in på rummet och synen som mötte mig har etsats fast på näthinnan.
"Hej ängeln! Vilken tur att du kom!" sa han glatt. "Jag kunde inte hålla mig."

I hörnet låg en gigantisk diarré. Det hade stänkt upp på väggararna, stolarna, sängen och droppställningen. Katetern hade han dragit ur och lagt mitt i pölen. Blöjan låg ren och fin på sängkanten.

"Vad bra att du mår bättre", sa jag med ett stelt leende, och gick för att hämta trasor att torka upp världens vattnigaste avföring med.

Jäkla skitjobb...

Pool-boy

Allt mer finns han i mina tankar. Jag börjar vänja mig vid att ha honom vid min sida. Ett både fysiskt och psykiskt beroende håller sakta på att utvecklas. Tvivlen finns forfarande där, men inte lika ofta och inte lika kraftfulla.

Både vänner och familj börjar tjata om att det är dags nu. Dags att de får träffa min "hemliga kille". Jag uppmanas att bjuda på parmiddag, ordna fest, ta med honom på bjudningar osv. Men jag säger alltid nej. Det är för tidigt. Jag vill inte riktigt dela med mig av honom.

Är min reaktion ett symtom på att allt inte är bra? På att det är som jag sagt hela tiden, en tillfällig grej? Jag vet inte längre. Det jag vet är att jag mår bra när jag är med honom. Han är en oas av lugn i mitt kaotiska liv.

Att vara med honom är som att guppa på en luftmadrass i en lyxig pool, medan solens strålar värmer och ljumna vindar smeker min kropp. I handen har jag en kall paraplydrink som aldrig tar slut och det enda jag behöver göra är att ligga där och njuta. Jag kan snarka eller dregla lite om jag vill. Det är ingen som bryr sig. All is good.

Jag är lite orolig för att min syn på honom kan komma att ändras om jag helt bjuder in honom i mitt liv och presenterar honom för alla. Jag kommer att se på honom genom deras ögon, och kanske får jag för mig att jag behöver en bättre pool. En med vågmaskin eller en med hopptorn? Eller så kommer jag på att jag vill upp ur vattnet och vidare till något helt annat.

Det vore synd, om det blev så.

Tuffa tider

Klockan ett ringde telefonen och jag svarade innan jag hade vaknat. Det var F, som blev irriterad och sa att han skulle ringa om en kvart igen och att han hoppades att jag skulle kunna prata mer sammanhängande då.

Nu, klockan fem, efter 14 timmars orolig sömn och en sen lunch med F, känner jag mig fortfarande konstig. Jag har jobbat som ett litet as sen jag kom hem frän Grekland. Tunga dagpass har varvats med stirriga nattpass. Många undersköterskor har varit sjuka och jag behöver pengar, så jag har jobbat betydiligt mer än det var tänkt.

Konsekvensen blev att jag bröt ihop offentligt. Den fruktansvärda, feta, äckliga, idiotgubben på sal 8 lyckades få ett par av sina elaka kommentarer att krypa in under min hud, och alla murar rämnade. Jag var tvungen att lämna allt och rusa till toan där tårarna sprutade som aldrig förr. Stressen rusade i kroppen och allt som skulle göras raddades upp i hjärnan, men tårkörtlarna förblev hyperaktiva. Ögonen var rödsprängda, snoret rann, kläderna klibbade... Jag bad till gud om en sup, för det brukar kunna få systemet att starta om när det fastnat i den där "jag-är-värdelös-det-är-så-synd-om-mig"-loopen, men jag blev inte bönhörd. Tillslut dränkte jag händerna i handsprit och höll dem nära näsan, tog djupa andetag och tänkte på sex. Inte lika effektivt som en sup, men jag lyckades ta mig samman. För stunden.

Du jobbar för mycket, säger mina vänner.
Du äter för lite, säger Han.
Du hälsar på oss för sällan, säger mamma.
Jag behöver den där sammanställningen, säger min andra chef.
Du måste betala räkningar, städa, höra av dig oftare till dina vänner och skicka "grattis till bebisen-"presenter, säger mitt samvete.

Sova, säger min hjärna. Godis och sömn. Och gärna en flaska vin. Sen blir allt bra igen.

Jag tror den har rätt.

Tantstrumpa

Varje dag när jag kommer hem från jobbet har jag så ont i vaderna att jag måste inta soffläge i minst 2 timmar innan jag orkar göra något. Det finns en lösning, men jag vill inte erkänna att jag har det här problemet. Jag har letat på nätet efter orsaker till smärtan och svullnaden och hittat följande möjligheter;

Orörlighet - Knappast. Under ett 9-timmars undersköterskepass sitter jag sammanlagt mellan 30 och 40 minuter. Resterande tid tillbringas gående, springande, stående, lyftande etc...

Åtsittande kläder - Nope. luftiga vita pyamaskläder på sjukhuset.

Höga klackar - Nej, Birkenstock

Övervikt - Inte om man har BMI på 20 va?

Alkoholintag under flygresor - Inte ens det kan jag skylla på. Drack bara vanligt vatten.

Varma bad och överdriven solning - Visserligen, men i Grekland hade jag inte problem.

Graviditet - Nix

Ärflighet - Jo, nog finns det.

Ålder - Oh no!

Slutsats: Jag har blivit gammal.
Lösning: Köpa stödstrumpor
Komplikation: Åldersneuros

Damen med isblå blick

Jag gav upp mina tröstlösa försök att föra en konversation och insåg att den gamla damen behövde lägga all sin energi på att tugga och svälja maten jag förde till hennes mun. Ordlöst gled hennes blick från tallriken till mitt ansikte. Jag mötte hennes vattniga isblå ögon och kände mig av någon anledning förlägen. Hon tuggade långsamt och de granskande blickarna kröp över min kropp. Jag fylldes av tvivel. Kanske hade jag för bråttom med maten? Gav jag henne för stora tuggor? Var jag inte lika glad och trevlig som de andra sköterskorna? Borde jag göra något annorlunda?

Av någon anledning ville jag verkligen att den här patienten skulle tycka om mig. Trots den höga åldern, den rossliga andningen, de vattniga ögonen som rann över då hon lutade huvudet. Trots den fläckiga nattskjortan, det kritvita håret som stod rakt upp, blåmärkena på armarna av alla blodprover. Trots allt detta fanns det en aura av värdighet runt henne. Och jag kände att jag inte riktigt dög.

När tallriken var tom sa jag blygt till henne att hon ätit duktigt. Hennes hand rörde sig förvånandsvärt fort och greppade tag i min just som jag skulle resa på mig. Jag tänkte att nu kommer det. Nu ska hon tala om för mig vad jag gjorde för fel. Jag bet ihop och försökte stålsätta mig.

"Tack, det var verkligen gott", sa hon med matt röst. Efter ytterligare en lång granskande blick fortsatte hon, fortfarande med min hand i ett fast grepp. "Du är väldigt söt.... Och så har du ett vackert namn. Samma namn som jag".

Hemma igen

Igår snorklade jag i ett ljummet medelhav och njöt av vällagad chateaubriand till cikadornas oupphörliga sång.

Om några timmar är årets veckolånga sommarsemester slut och jag börjar på nästa sjukhusjobb.

Idag är dagen då jag äntligen ska veta vad jag känner för Honom. En hel vecka, bara vi två. Nog måste man väl veta efter det?

Jag tror jag vet. Men jag är inte helt säker. Han kommer bli väldigt sårad. Han har investerat så mycket i oss. Satsat allt. Trots att jag bara ger honom lillfingret tillbaka. Kanske skulle jag ge mer om han bara kunde göra det lite svårare för mig. Han är alltid där, trygg och säker. Pussar på mig så fort jag kommer inom räckhåll, bär min väska, håller min hand, betalar notan, ger komplimanger, masserar mina axlar, håller med om allt jag säger. De kaxiga kommentarerna som jag älskar är sällsynta, personliga frågor existerar inte, inget gnabb och tafs. Han bara fogar sig i allt. Det är behagligt, men för enkelt. Jag faller inte. Jag blir uttråkad. Irriterad på honom. Arg på mig själv. Han är ju så snäll och omtänksam. Varför räcker det inte?

Bekräftelse

Den silverfärgade sportbilen bromsade hastigt in och stannade vid vägkanten när jag vinkade. F sköt upp solglasögonen i pannan och hälsade mig med ett brett flin när jag hoppade in och satte mig på passagerarsätet.
”Schysst kärra!” sa jag och stirrade på alla lysande knappar och mätare.
”Va? Den här har jag ju haft i över ett år! Du har ju åkt i den flera gånger, kommer du inte ihåg det?!” svarade han upprört.
”Nja, nu när du säger det… svagt minne…”
Han fnös och vi åkte vidare en stund under tystnad. Sen började han peka ut platser i landskapet som svischade förbi och jag sa ah, och jaha och åh vad fint.

När vi kom fram till sommarstugan tog han med mig på en långpromenad och visade var han brukade leka när han var liten, vilken granne som hade finaste respektive fulaste tomten, båtplatsen, minigrodor, en orm, en gigantisk myrstack… Han berättade även att han brukade lägga grodor på myrstacken när han var liten och sen intresserat betrakta deras långsamma död. Det oroade mig en aning.

Tillbaka vid den klaustrofobiskt lilla stugan hälsade jag på hans föräldrar.
”Hej, det är jag som er son brukar ligga med när han är trött på flickvännen”, sa jag …inte. Men jag hade god lust.
”Visa benet farsan!” sa F, och hans pappa kavlade efter lite övertalning upp byxorna och visade stolt en knöl stor som en tennisboll på underbenet.
”Vad ska han göra åt det där” Sa F:s mamma oroligt, och jag förstod med ens varför F tjatat så mycket om att jag skulle komma ut till stugan just den här veckan. Han brukar kalla mig för sin privatläkare, och älskar att diskutera sina och andras skador, trots att jag sällan vet så mycket mer än han gör. Hans pappa ville inte gå till någon doktor i onödan, så alla väntade andaktigt på min dom.

Vafan, jag hade ingen jävla aning. Knölen hade uppkommit efter att han ramlat och slagit i benet och satt inte vid någon led, så jag gissade på hematom. Inkapslat kanske? Om en blödning nu kan vara det. Tipsade om Hirudoid-salva, och sa att han skulle boka tid hos en riktig doktor om det inte blev bättre. De verkade nöjda med svaret, men jag sov oroligt hela natten och var tvungen att ringa morsan på morgonen och kolla om mitt svar verkade rimligt. Hon höll med mig som tur var, men jag hann knappt slappna av innan jag blev tvungen att leka doktor igen.

Sms från Turkiet; ”Hej, e hängig, gick till apotek, fick alfoxil + katarin. Vad e det? Ska jag ta det?”

Är det så här det kommer vara nu? Ständigt utnyttjad av vänner och bekanta?

Det känns lite bra på något konstigt sätt.

Inga konstigheter

Jag har upptäckt att den läspande underläkaren som dr E dragit över faktiskt är mer trevlig än konstig. Många kvällar har han och jag haft roande konversationer med varsitt glas vin i handen. "Inga konstigheter" är hans favorituttryck. Och det är mycket han berättar som inte är några konstigheter. Som att han är portad på livstid från stans bästa klubb. Eller att han äter delikatesskorv trots att han är vegetarian.

Nu till helgen vill han att en gäng från korridoren ska åka ut till hans sommarstuga och dricka sprit. Sprit, vattenrugby och bastu står på schemat. Inga konstigheter.

Teaserbilderna på sommarstugan som han visat i sin mobil är minst sagt lockande. Tror det kommer skapas underhållande minnen där.

Fan också att jag drar iväg till medelhavet!

Svartjobb?

Den pensionerade och alltid så korrekta doktor O.B sitter som vanligt och muttrar vid sin stenåldersdator. Högen med papper har växt, och hans långsamma knackande på tangentbordet får mig att undra om han någonsin kommer bli klar. Plötsligt suckar han och häver argt ur sig; "jävla negerarbete". Kanske märker han att jag vridit på huvudet och stirrar på hans vitklädda rygg med höjda ögonbryn för han fortsätter; "Jag VET att det där var poliktiskt inkorrekt... men det är faktiskt det det är. Ett jävla negerarbete..."

Ooookej.

Fortfarande solo?

Några drinkar botar sjukdomskänslan i kroppen och jag flyter med ut i vimlet. En till synes milslång kö sträcker sig utanför första stället, men vi vinkas förbi av vakterna och behöver inte ens betala. Klientelet är skrämmande ungt och vi drar vidare trots att F och miljonären är på ingång.

Kö och inträde är inget vi behöver bry oss om på nästa ställe heller. I baren får jag ett glas vin för 20 kr, följt av en gratis shots. "Nu kör vi!" säger B som känner bartendern, och jag nickar glatt. I vip-rummet slår vi oss ner och jag hamnar mitt emot ett inbjudande leende och glittrande blåa ögon. Det visar sig vara ställets otroligt trevliga och vackra kökschef som slutat för kvällen. Vi pratar i flera timmar och mina drinkar byts ut innan jag ens hunnit halvvägs. Beslutet att inte dricka något efter 12 förträngs.

B viskar upphetsat i mitt öra att hon aldrig sett honom prata så länge och intresserat med någon förut. Jag betraktar hans mjuka läppar och känner en ilning genom kroppen. Kan det verkligen vara så att jag har en chans på denna perfekta man?

Klockan är strax efter tre då det märkliga händer. Kökschefen lämnar mig en kort stund. När han kommer tillbaka är jag inte kvar. Jag har nämligen fått ett sms från Honom, och vinglat iväg likt en målsökande robot.

Jag är nästan framme då en överförfriskad tjugoåring börjar prata med mig. Han följer efter mig på 2 meters avstånd, och snackar konstant. När jag stannar och önskar honom en fortsatt trevlig natt vill han följa med upp. Jag svarar att jag inte tror att min pojkvän(!!!) skulle uppskatta det. Han ber mig fråga i alla fall, men jag skakar leende på huvudet och kliver in genom porten. In till värmen. In till hans väntande famn.

Trög vecka med rock

Förra veckan jobbade jag som ett litet as, men nu är det verkligen stiltje. Min handledare har gått på semester, projektet är i stort sett avslutat, och rapporten är så gott som klar. Veckans uppgift är att få bort "i stort sett" och "så gott som", men det borde inte ta mer än några timmar. Eftersom jag är lite av en expert på att skjuta på uppgifter så väntar jag med det och surfar i stället. Har inte ens satt på mig läkarrocken idag. Det känns liksom fel. Jag jobbar ju inte, jag bara sitter av tiden.

Rocken är förresten ful som stryk. Varför har de inte gjort läkarkläderna snygga? T.ex figursydda rockar? Och varför finns de bara i säckstora storlekar? Jag har försökt variera den genom att ändra antalet knäppta knappar, mängd skräp i jättefickorna och olika färgstarka kläder under, men det hjälper inte mycket. Ibland blir det helt galet. En dag gick jag t.ex. runt i en timme med rocken oknäppt och fladdrande, och gylfen på vid gavel. En annan gång upptäckte jag att den råkat bli instoppad i byxorna baktill. Coolt.

Tips från underläkare

Underläkarna i min korridor satt och diskuterade sitt arbete häromdagen. De flesta har aldrig tidigare jobbat som läkare och har panikångest innan varje pass. Nu, efter någon månad på sina respektive kliniker börjar de bli lite varma i kläderna och delade gärna med sig av några viktiga tips som jag ska försöka lägga på minnet;

* Var alltid i rörelse. Stannar du för länge på samma ställe uppstår trubbel.

* Ha alltid ett papper i handen när du vistas utanför ditt rum så att du ser upptagen ut. Annars blir du överöst med svåra frågor och fler arbetsuppgifter.

* Beställ få (bara relevanta) prover. Beställer du en hel drös är det alltid något provsvar som är konstigt och som du måste reda ut.

* Var inte avundsjuk på läkarnas fack under tiden som kandidat. I dessa väller det in jobb, bl.a. alla provsvar som måste tas om hand. Bli inte heller förvånad över att ST-läkarna lägger sina arbetsuppgifter i ditt fack, det är helt normalt beteende.

Resångest

Efter en helg i sängen, med regnet smattrande mot rutan, tog jag upp ämnet semester igen. Jag är ledig en vecka. En vecka då ingen annan är ledig. Utom han. Och ingen av oss har några planer den veckan. Detta faktum har vi konstaterat många gånger, utan att någon vågat föra samtalet vidare. Fira semester ihop. Resa bort... Det blir så, jag vet inte, så seriöst då.

"Åk iväg med honom en vecka", sa min polare. "Så kanske du vet vad du känner för honom sen".

Han ville gärna åka bort. Med mig. Så efter att ha surfat och läst om olika resmål en timme kom vi överens om att Grekland är fint, och på några klick var resan bokad och betald.

Sen kom ångesten. Tokvarmt, smockat med svettiga turister, solsting... Vill jag verkligen dit?

Kandidatmissar

Med några öl i ventrikeln började folk berätta sina kandidatihistorier. Läkar- och tandläkarstudenter som inte riktigt gjort som man förväntar sig. Jag skrattade så jag grät...

* Kvinnlig läkarstudent som sträckte sig så illa att hon inte kunde röra armen efter sin första p.r-undersökning (per rectum, finger upp i baken).

* Manlig läkarstudent som inte tog den sedvanliga droppe glidslem på handsken innan p.r-undersökningen, utan halva tuben. När han sedan stoppade in fingret i den kvinliga patienten och palperade så gott han kunde hörde han henne säga; "är du säker på att du ska vara inne i DET hålet?" Han hade hamnat fel...

* Kvinnlig tandläkarstudent som fick spel och satte sprutan i sin lärare i stället för i patienten.

* En manlig läkarstudent, som gjorde sitt första vaginala ultraljud på en patient. Ultraljudsstaven är en ganska grov manick, inte helt olik en dildo. Han stoppade in den och försökte vrida den till rätt läge så han skulle se något på skärmen. Tystanden var lite pinsam och han kände att han borde säga något till patienten för att kolla att hon var ok. De ord han hörde lämna sina läppar medan han vred på staven var
"är det skönt?".

Brädad av barm

Planen var att sätta mig nära tandläkaren på after worken. Skåla flirtigt, vara trevlig och söt. Få honom på fall, få honom full. Kanske hamna i en buske på vägen hem. Hångla lite. Sen skulle han bli störtkär, såklart. Och flytta till min stad, kanske hem till mig direkt. Vi skulle ha ett fantastiskt liv ihop. Giftemål om något år, en lottovinst och jordenruntresa. 2-3 välartade barn.

Jag hade minst sagt storslagna planer. Inget gick som det skulle.

Han var försenad! Och jag som sett till att vara där i god tid. Så jag hamnade vid ena änden av långbordet och han i den andra. Mitt emot honom satte sig en nyinflyttad negress med enorma bröst och en urringning ner till naveln. Han sa inte så mycket under kvällen, till någon. Men han drack många öl och hade svårt att styra undan blicken från de guppande magneterna.

När min bordsände reste sig för att gå satt hans kvar.

Vi scha ha några öl till, sluddrade hans bordsgranne med blicken i den mörka urringningen. Tandläkaren nickade leende.

Vi ses, mumlade han, utan att titta upp.

Doktor O.B

Hans pliriga ögon blickar långt bort, bortom lunchrummets beiga väggar. I det skrynkliga ansiktet vilar ett lyckligt leende under monologens konstpaus. Sen fortsätter han. Engagerat och entusiatiskt. Denna nya tanke om järntillskott som dykt upp i hans åldrande hjärna måste ventileras och utvärderas. Han märker inte att de andra vid bordet slutat lyssna för länge sen. Vissa skruvar besvärat på sig då hans ögon söker deras och den uppmanande blicken begär medhåll. Någon nickar och ler, vilket är tillräckligt för att han ska fortsätta. Hans tankegång hoppar mellan olika ämnen, drar slutsatser ingen annan drar, finner oväsentliga detaljer fascinerande. Den är omöjlig att följa.

"Tänk om man vore 30 år yngre... Då skulle jag ta med dig till forskningens underbara värld", säger han och tittar på mig. "Jag tror att du och jag skulle kunna uträtta storverk. Vi skulle kunna förändra föråldrade rutiner och hitta nya vägar ingen annan tänkt på! Det är väldigt tråkigt att det är för sent för mig. Att jag är för gammal för alla mina idéer. Du kanske tar tag i dem en dag?"

"Kanske det", svarar jag fundersamt. Imponerad av denne pensionerade överläkares brinnande engagemang. Tänk att få uppleva en sådan passion för sitt jobb. Att leva för sitt jobb. Tycka att det inte finns något roligare. Inte ens kunna hålla sig borta efter pensionen.

Hur blir man sån? Är det verkligen nyttigt?

Normal igen

Allt ordnade sig efter lunch. Tänk så väl man känner sin kropp ändå. Har jobbat effektivt och varit smärtfri, harmonisk & kreativ.

Min handledare har jag inte sett på hela dagen. Jag har hört ryktas att han är på uselt humör och morrar åt alla i hans närhet, så det var nog lika bra. Faktum är att jag hade kunnat stanna hemma i sängen hela dagen, och ingen hade märkt något. Sorgligt, men lite skönt också.

Idag hörde jag mig själv omnämna Honom som "min pojkvän". Det gick av bara farten. Läskigt. Och lögnaktigt. För det är han ju inte. Frågan är vad han är. En sommarflirt? Ett kk? En synnerligen god vän?

En ännu större fråga är vad jag är för honom. Han tittar på mig som om jag är hans allt, men han säger inget. Inget prat om känslor, inga komplimanger, inget alls om min personlighet eller mitt utseende.

Förutom en morgon, då han sa att jag såg härjad ut.

Hormoninducerad skärseld

Tandläkaren undrar om jag ska med på matchen. De snälla, aningen sorgsamma bruna ögonen möter mina. Jag skakar på huvudet, inte idag. Jag måste sova. Han ser förvånad ut, tittar på klockan, sen på mig igen.
Klockan är ju bara 7?
Mmm, men jag är väldigt trött... säger jag. Och känner mig dum, och trött.
Han ler. Fotboll är inte din grej?
Kanske inte, mumlar jag.

Går in på mitt rum och stänger dörren. Klarar inte av att stå upprätt längre. Brukar jag alltid ha så här ont? Eller har jag straffats extra hårt denna månad?

Maxdos pronaxen. 1000 mg panodil. Ett glas rött. En sömntablett. Känner hur värken äntligen lämnar mig och för första gången på hela dagen slappnar kroppen av. De elaka rösterna i huvudet tystnar. Allt domnar bort.

Kl 04 väcktes jag av att drogerna slutat verka. Smärta igen. Tårar. Masar mig upp. Mer piller. Fortfarande trött.

07.30 ringer väckarklockan. Snoosar en hel timme och får bråttom, men orkar inte skynda mig. Ont igen. Mer piller. Hur många har jag tagit? Ger jag mig själv magsår nu?

Vandrar längs korridoren i stor, illasittande och skrynklig vit rock. Syns det hur jag vantrivs? Ler krampaktigt och säger godmorgon till alla vitklädda drakar jag möter. Gömmer mig på mitt rum. Tittar tomt på skärmen. På högen med jobb. Stänger dörren och låssas glömma förmiddagsfikat. Försöker jobba lite. Letar i databasen. Hittar inte de uppgifter jag söker. Skit. Orkar inte. Borde gå till handledaren för att få hjälp. Surfar i stället. Får dåligt samvete. Tittar på klockan. Om en halvtimme får jag knarka igen. Det borde rädda resten av dagen.

Efter lunch, säger jag till mig själv. Efter lunch, då ska helvetet vara över.

Lingonvecka

Dysmenorré, hemorragi, algesi, asteni och neurotiska fynd.
Prognos god, regression väntas inom dagar. Dock påtaglig risk för recidiv.

Jag behöver choklad.

Midsommar

Midsommar, denna hedniska högtid då 7 pojkar ska plockas och läggas under kudden.

Jag valde alternativ nummer 3. Bra val visade det sig. Traditionellt firande med sillunch, midsommarstång, dragkamp, pilkastning, jordgubbstårta, laglekar, grillning, bastubad och nakenbad. Ackompanjerat av ihållande alkoholintag.

Mötet med kompisens lillebror gick fint. Han såg förvånad men glad ut när vi hälsade. En suspekt eventuell flickvän fick mig att hålla låg profil. Snackade i stället mycket med en trevlig kirurg som så småningom visade sig ha ring på fingret. I bastun satte sig lillebrorsan helnäck bredvid mig, gav mig en puss på kinden, och sa att han önskade att jag kunde stanna över natten. Han var singel, bara lite kärvänlig med sina tjejkompisar... Ändå tog jag det mogna beslutet att åka hem, ensam. Sen sov jag gott med nakna kvalster under huvudkudden.

Män som läspar

After work med korridorarna. Solen sken, ölen var billig, tandläkaren söt och coverbandet underhållande. Ett lyft för sinnet.

Ringde Dr.E för att se om det var möjligt att bli på ännu bättre humör. Det var det. Tydligen har hon "dragit över" en kille i min korridor några gånger. Jag undrade varför, han är visserligen rolig, men har ett råttlikt utseende, läspar och är allmänt skum. Hon höll med, men erkände en svaghet för läspande killar. Allt annat blir oviktigt när en kille läspar, då bara måste hon ha honom. Hon är inte riktigt frisk.

På lasarettet för ett par år sen

En 18-årig flicka kom in till sjukhuset, svårt skadad efter en bilolycka. Innan läkarna satte igång att försöka rädda livet på henne blev de informerade om att familjen var medlemmar i Jehovas vittnen. Ingen blodbehandling alltså.

Arteria Subclavia visade sig vara avsliten och mjälten rupterad. En läkare rusade ut till föräldrarna och meddelade att deras dotters liv antagligen inte skulle gå att rädda utan blod. Ändå höll föräldrarna fast vid sitt nej. Pojkvännen däremot, bönade och bad att man skulle strunta i föräldrarna och ge blod till hans skadade flickvän. Läkaren ville inget hellre, men tvingades följa patientens och föräldrarnas önskemål.

Flickan avled på operationsbordet, och luften i rummet var tung av ångest och känsla av hjälplöshet. De hade kunnat rädda hennes liv.

När föräldrarna fick det dystra beskedet visade de ingen ånger alls över sitt beslut. I stället tackade de läkaren för att hon inte givit patienten något blod. Pojkvännen däremot, tackade inte.
Läkaren mådde fruktansvärt dåligt efter händelsen och säger att om samma sak hände idag skulle hon strunta i önskemålen och rädda livet på patienten i stället. Hellre bli av med legitimationen än tvingas leva med enorma skuldkänslor över att ha låtit en ung person dö, helt i onödan.

Jehovas vittnen är kända för sin vägran att ta emot transfusioner av helblod eller någon av blodets huvudkomponenter. De anser att blodet är heligt, och genom att avhålla sig från blod visar en kristen att han tror att det bara är Jesu Kristi utgjutna blod som verkligen kan friköpa honom och rädda hans liv. (Från Jehovas tidning "Vakna", nr 8, augusti -06) Tar man emot blod blir man "oren" och utesluts ur församlingen.

Märkligt. Riktigt upprörande. Och så svårt att förstå...

Midsommaralternativ

1. Ensam med honom, dela en flaska tequila under täcket.
2. Par-fest i skärgården. De andra är barndomskamrater med respektive. Han får inte följa med.
3. Kompis lillebrors stora midsommarfest. Shaggade lillebrorsan på nyår, kan bli besvärande.
4. Följa med en underläkare från sommarjobbet på fest. Känner ingen, tydligen tjejbrist. Kan bli hur kul/trist som helst.
5. Stanna kvar i jobb-stan. Festa med några korridorare som är kvar över helgen. B.la snygga tandläkaren.

Fem möjligheter, men inget känns jättekul. Just nu är nr 1 mest lockande, men efter ett glas vin ikväll kommer de tyngsta alternativen vara nr 3 & 4. Ett beslut måste fattas snarast. Ambivalens. Åhhh, Vad göra?!

Grannsämja

Min korridor fylls ständigt på med nya sommarvikarier. Lite spännande att komma hem varje dag. Igår satt jag uppe sent och snackade med en tandläkare och en underläkare. Fina killar. Skulle kunna ligga med båda.

Att gå in i väggen

Min handledare har tagit fram det tunga artilleriet nu. Fyra feta pärmar, en drös journaler, labbsvar och en massiv databas har han tänkt sig att jag ska strukturera upp och sammanfatta på ett par veckor. Han har själv gjort ett försök för några år sen, men tvingades ge upp.
Väggen, here I come.

Könsord

Överlag är de som arbetar på min avdelning väldigt snälla och vänliga, men sekreteraren är ett stort undantag. Varje gång vi möts i korridoren ler jag och nickar vänligt, vilket hon besvarar med att snörpa ihop munnen och surt titta bort. Då dyker obscena könsord upp i min hjärna. Ord jag inte ens visste fanns där. Ganska märkliga ord ibland.

Sen skäms jag och försöker resonera vuxet. Klart som fan hon är sur. Här kommer en ung och fräsch student som inte kan något, ger henne en massa extraarbete, och som dessutom tjänar mer än hon gör. Om man sedan antar att hon därutöver både har dåligt sexliv och mindervärdeskomplex så borde en enorm bitterhet frodas, och denna bitterhet bubblar upp till ytan varje gång hon får syn på mig (för mot andra är hon i stället äckligt inställsam och smörig).

Mitt spontana sätt att hantera detta är med de obscena könsorden. Kanske inte helt friskt, men de fungerar bra som sköld mot att ta åt sig och bli deppig.

Fekaliefittsanal.

Toys

En kompis är nybliven singel och har inte bara upptäckt att det samlas hårstrån i duschventilen, utan också vad sexabstinens innebär. Efter en flaska vin hasplade hon stolt ur sig att hon beställt sexleksaker för 2500 kr. Några timmar senare fick hon ångest och bad oss att inte lägga den informationen på minnet, men den hade tyvärr redan etsat sig fast.

En annan vän påstod att ”varje kvinna med någon form av ambition bör ha ett par geishakulor”. Där ser man. Känner att jag ligger i lä här men tänkte avvakta rapport från storköperskan innan jag slår till. Kanske kan ett par kulor råda bot på mitt patologiska sexliv?!

Praktik på labb

Idag har jag hängt på labb för att få lite inblick i hur det fungerar där. Det var väldigt mycket huvudvärksframkallande pipetterande (jag ska inte, inte, inte jobba på labb), men det som förundrade mig mest var att hela avdelningen samlades på förmiddagen och hade 10 minuters pausgympa. Läkarna var inte med, men syrrorna och BMA:arna (biomedicinsk analytiker) sträckte och vred på sig till smäktande dansbandsmusik. Jag hängde på så gott jag kunde. Säkert jättenyttigt, men inte var det vackert inte...

Mitt nya hem

Landstingsbostaden består i ett hyttliknande korridorsrum med kala bleka väggar och lysrör i det spruckna taket. Gardinerna och lakanen är landstingsblå, i övrigt har inredaren valt bort allt som kan associeras med färg och personlighet. Till min förvåning och glädje visade sig dock sängen vara riktigt skön, och blundar man är det lätt att drömma sig bort.

I köket återfinns kvarlevor från vårterminens läkarstudenter. Jag rotade i skafferiet och genomförde en empirisk studie över studenternas matvanor. Att det finns sju paket salt och fem ketchupflaskor känns inte så konstigt, men alla påsar med fibernudlar och fiberberikade havregryn skrämmer mig. Fast den sönderruttnade gurkan i kylen skrämmer mig ännu mer. Ska jag låta den vara? Hur mycket kan en gurka ruttna? Försvinner den tillslut? Hittills har jag kört den vanligaste behandlingsprincipen; avvakta. Det tror jag på.

Nytt jobb, ny stad

Jag började min anställning med ett nervöst telefonsamtal till handledaren då jag missat morgontåget. Två timmar för sent ramlade jag in och blev trots allt väl mottagen av en lång och stilig irakisk läkare med det passande namnet Mohammed. Jag har fått ett rum vars dörr är falskskyltad med ordet ”Överläkare”. Perfekt. En vit rock och passerkort har jag också tilldelats, så nu känner jag mig viktig och kompetent. Not. Förvirring är den dominerande känslan.

Ett projektarbete ska skrivas och mina nya kollegor är hjälpsamma och dränker mig i medicinska artiklar i ämnet. En överdrivet entusiastisk läkarfarbror är helt till sig över mitt projekt. Han vill gärna hjälpa till, och tror att jag kommer skriva ett banbrytande arbete som ska redovisas på riksstämman till stående ovationer. Say what? Riksstämma? Jag tänkte ju bara mygla mig igenom det här och sen hämta ut mina universitetspoäng och en liten lönecheck.

Vad har jag gett mig in på?

I kväll måste jag nog dricka vin...

Stipendium

Jag har lyckats lura till mig ett stipendium! Nästan 60 000 kr totalt (uppdelat på resterande terminer). En delbetalning ramlade ner i brevlådan idag.

Det känns som att vinna på lotto faktiskt. Wunderbar!

Efter dejt 7

Nu har jag svängt igen. Jättemysig kväll och natt. Han är fortfarande lite tyst och svårpratad, men de positiva sidorna överväger. Eventuellt beror min vändning på att vi äntligen fick till det. Efter nästan 12 timmars gosande... Ett förspel i maratonklass.

Mitt förtvinade ben protesterade vilt över de ovana ställningarna och muskelengagemanget. Det vägrar att bli bra efter operationen, och jag vägrar att låta det begränsa mig. Framförallt ska det inte få makten över mitt sporadiska sexliv.

Jag förträngde smärtan (inte så svårt), och även krampen när den kom (betydligt svårare). Efterråt bestraffades jag med akut strejk och kramp, vilket orsakade problem i gå- och stålägena. Fick även rejäl långsiktig muskelvärk, men på det stora hela är jag nöjd med resultatet och tror att det var bra sjukgymnastik.

Cellulit-bot

Min kompis ringde och berättade att hon hade fantastiska nyheter. Hon hade nämligen, av sin filippinska massös, fått veta varför celluliter uppkommer och hur man blir av med dem.

Hon: Det är vattnet, förstår du. Jag dricker ju alltid kallt vatten!
Jag: Jaha?
Hon: Det är så självklart när man får veta det, men jag har aldrig riktigt tänkt på det.
Jag: Vad?
Hon (tålmodigt): När man dricker kallt så kyls magen ner, och då kyls även blodet som passerar magen. Och när blod blir kallt så klumpar det sig.
Jag: Eh...
Hon: Och klumparna fortsätter sin väg ner genom kroppen och ut i benen. De hamnar sen strax under huden och det är därför låren blir gropiga.
Jag: Du skojar va?
Hon: Nej det är sant. Jag fick nyss veta det, så från och med nu dricker jag bara ljummet eller varmt.
Jag: Är du allvarlig?
Hon: Jamen, det låter ju helt logiskt. Tycker du inte?
Jag: Eh, nej... inte särskilt logiskt. Vet du något om hur kroppen fungerar? Vill du ha en snabblektion?
Hon: Hmm, nej. Jag ska testa med ljummet citronvatten i stället. Vem vet, det kanske funkar. Det är inte alltid som vetenskapen har rätt vetdu.
Jag (sväljer den dryga besserwisserton som vill ta form): Ok, det har du rätt i. Lycka till!

Larvigt

När stanken från hans ben blev outhärdig tvingade de anhöriga honom att söka läkare. Han tyckte inte det behövdes, och han hatade allt vad sjukhus innebar.

Sköterskan drog av hans klibbiga byxor och såg att något föll ner på golvet. Något som rörde sig. En närmare titt avslöjade att det var ett gäng larver som hamnat på golvet. De kom från hans sår. De stora öppna såren stank, och fullkomligt kryllade av larver.

Jag är så glad att jag inte jobbade den dagen.

Beach -07-problem

Att direkt efter en ångestfyllt instuderingsperiod och mastig omtenta behöva sätta sig och panikplugga inför terminens finaltenta, är jobbigt, deprimerande och sekundärt fettbildande.

Det var nog därför jag drack så mycket öl på festen igår...

Nattligt försök

F skickade 7 sms i natt. Och ringde. Jag ignorerade. Varför tjatar han så, när det är han som bestämt att han inte ska sova mer hos mig. Varför bestämmer han, och låter det sen vara upp till mig att se till att han håller sitt löfte?

Vid gryningens desperata hormonanfall kom jag fram till att det får vara slut med doktor Nice. Nästa gång han fyllemessar så ska jag minsann bjuda in honom. Och öppna dörren iklädd raffset.

Efter dejt 6

Nej, det går inte längre.

Vi kollade på en dålig film, jag sa att jag tyckte den var kass, han höll med, ändå satt vi orörliga bredvid varandra utan att prata. Tillslut la jag min hand på hans. Direkt greppade han den och höll i den hårt. Utan att säga något, utan att försöka något mer. Bara höll hårt i min hand så den blev klämd och svettig. En gång per minut harklade han sig, men det kom aldrig något mer.

Filmen tog slut. Vi satt som statyer bredvid varandra. Min hand i hans. Jag suckade, sa att jag måste hem. Han såg på mig med sorgsna hundvalpsögon och sa att jag gärna fick stanna... om jag ville. Jag ville inte.

Efter dejt nr 5

Vi väljer varor på ica, hand i hand, och ser ut som ett riktigt par. Vi fortsätter charaden då vi hjälps åt att laga maten, äter en gemytlig middag, går ut en sväng och pussas i solnedgången. Den sockersöta romantiken känns inte riktigt äkta, och jag blir lite lättad när han berättar att den indiska lunchen lever rövare i hans mage och störtar hem från vår promenad.

Hela natten håller han om mig hårt, men jag är så trött att jag kan förtränga de klaustrofobiska känslorna och sova djupt ändå. Han håller bara om mig, helt utan kyssar och smek, vilket gör mig osäker. På morgonen tar jag initiativ, men han flyttar bort min hand(!!!).

Detta är nytt för mig. Nu är jag ute på okänt vatten.