Vi var fyra kandidater på en handledare, vilket var lite mycket. Därför gick hon fram till en annan läkare för att fråga om han kunde hjälpa till. Han vände sig om och granskade oss. Blicken dröjde sig kvar vid mig och han nickade igenkännande. Mitt hjärta slutade slå, sen kom ett sympaticuspåslag som inte var av denna världen. Benen stod som fastgjutna i golvet och hjärtat slog så högt att det måste ekat i hela sjukhuset. Det var ju han! SD-mannen från i vintras som var skitskum, hade enormt organ och ringde mig desperat (på hemtelefonen!!) mitt i nätterna under en lång period. Jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva se honom igen, och nu skulle han kanske bedöma hur bra jag hanterade en patient! Som om jag inte var tillräckligt nervös redan...
Till min enorma lättnad kunde han inte hjälpa till denna gång, och jag hoppas att jag kan undvika honom under resten av placeringen.
Jag ska aldrig mer dejta läkare!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar