Svårdikterat

Kom hem irriterad, trött och deppig. I stället för den planerade storstädningen hamnade jag i soffan där en chokladorgie ägde rum tills kräkreflexen framkallades. Det hjälpte.

Orsaken till mitt dåliga humör var att min handledare utdelat konstant kritik. Inte ett enda leende eller uppmuntrande ord på hela dagen. Efter några timmar av hennes nedlåtande kommentarer kände jag mig helt värdelös, och det var då hon passade på att gå upp i rök och lämna mig ensam med en mycket sjuk patient. "Berätta i morgon hur det gick" ropade hon med sin hårda öststatsbrytande röst, och försvann ut från avdelningen.

Hon hade gett mig en svår patient som var fet, dement och som inte ville bli undersökt. Jag hittade flera konstiga fynd som jag gärna velat diskutera med en erfaren läkare, men som sagt, jag var ensam. Hur ska man kunna lära sig om man inte får veta vad som är rätt eller fel? Normalt eller patologiskt? Nu vet jag inte vad jag ska säga när jag dikterar journalen... "Socialt: Patienten påstår att han inte är sjuk utan arbetar på sjukhuset och tänker sno med sig lite material hem. Punkt. Han säger även att han har 4 kossor hemma, som ofta går runt i vardagsrummet. Punkt. Ny rad. Cor: Låter skumt som fan, men i övrigt utan väsentlig anmärkning. Punkt. Ny rad. Hud: Missfärgad och skrovlig. Eventuellt ingrodd smuts men kan även vara cancer el dyl. punkt. Ny rad. Lungor: hör inte ett skit r.t sjungande patient. punkt"

Jaja, får väl ljuga ihop något som låter fint...