På glamfest med partner

För första gången på flera år skulle jag gå på fest med en pojkvän. Det var hans syster som bjudit oss på ett stort kalas med glamourtema. Vi skulle mötas där och lite nervös klev jag in, iklädd pumps, en gnistrande paljettkjkol, silverfärgat linne och fjäderboa. Han hade inte kommit än och hans syster hann jag bara hälsa snabbt på innan hon försvann ut i köket. Otroligt bortkommen granskade jag de andra gästerna. Ingen hade tagit temat på lika stort allvar som jag. Fick lust att gömma mig inne på toan eller springa hem och hoppa i jeansen.

En snygg blandning mellan Peter Siepen och Christer Pettersson lösgjorde sig från sällskapet och kom fram till mig. "Nämen heeeej!" sa han och gav mig en lång kram. "Hur är det? Det var inte igår! Fan vad snygg du är!" fortsatte han och jag letade febrilt i hjärnan efter information. Tyvärr kammade jag noll. Tyckte att han verkade bekant på något sätt, men kunde inte alls placera honom. Jag spelade med, men blev antagligen avslöjad av min förvirrade blick. Gjorde en mental anteckning om att jag snarast måste fråga någon om hans namn.

Efter några ensamma minuter dök han, pojkvännen, äntligen upp. Jag frågade vilka han kände där och han började peka ut folk. När han sa namnet på Siepen/Pettersson-killen föll poletten ner och jag spärrade upp ögonen. Honom var jag synnerligen intresserad av för ett par år sen, och vi sågs några gånger. Han sov hos mig minst en natt, men jag kunde inte minnas om vi haft sex eller inte. Helt sjukt. Måste verkligen göra något åt mitt sex- och ansiktsminne!

Efter en trevlig middag gick vi vidare ut till en klubb. Bra musik lockade mig till dansgolvet och jag hade väldigt kul, tills jag började bli irriterad. Hela tiden var han inom en armlängds avstånd med blicken på mig. Kramar, klappar, pussar och tafsningar tills jag höll på att bli galen. Såhär har ingen tidigare pojkvän betett sig. Jag bad honom sluta, men då tittade han på mig med hundvalpsögon och förklarade att han inte kunde låta bli att ta på mig för jag var så fantastiskt snygg.

Efter ytterligare några onödiga drinkar blev han ännu värre och jag frågade honom argt vad han tyckte om par som hela tiden hånglade och tog på varandra. "Jäkligt irriterande, såna borde skjutas" sa han med ett leende, och lovade att sluta. Det visade sig vara omöjligt, så jag bestämde mig för att gå hem. Han följde med. Vi gick under tystnad och jag var både irriterad på honom och arg på mig själv. Kände mig elak som knuffat bort hans närmanden, men samtidigt i desperat behov av att få vara för mig själv.

Morgonen efter var han sitt vanliga, gulliga jag. Gav mig frukost på sängen, skojade om festen och planerade kommande vecka.

Nu sitter jag ensam med kluvna känslor. En sak är i alla fall säker. Det är betydligt roligare att festa när man är singel!