Beteendeterapi

I morgon ska vi på vår första parmiddag. Vi har varit på en fest tillsammans tidigare, och det gick inte så bra... så sedan dess har jag undvikit dylika tillställningar. Nu gick det inte att tacka nej, så det är väl dags för ett nytt försök.

Det konstiga är att när vi är ensamma så snackar han om allt, gestikulerar, visar känslor och är riktigt rolig. När det är någon han inte känner i närheten drabbas han däremot av afasi, dyspraxi och generell muskelspasm. Jag har försökt lindra besvären med alkohol, men det blir han ännu tystare av och större dos resulterar bara i RLS 3 (knappt kontaktbar). Eftersom jag inte har tillgång till bättre droger har jag kommit fram till att kognitiv beteendeterapi är värt ett försök.

Terapiupplägget består i en mindre parmiddag på onsdag, en större parmiddag på fredag. Och finalen; stor fest på lördag. Ett av paren är i alla fall med på alla tre sammankomster, så förhoppningsvis kommer han börja slappna av i deras sällskap i fas nr 3.

Det är så synd att andra inte får se vilken fin och rolig människa han är, och det är ännu mer synd att jag har så svårt att acceptera hans blyghet. Tidigare har jag sökt mig till väldigt sociala killar, men han är verkligen annorlunda. På gott och ont. Mest gott.

Fan, kanske är det jag som skulle behöva terapi!?