Knarkar kirurger?

Överläkaren sveper in, "skulle du med?" frågar hon över axeln och jag säger ja och springer efter. Trots de korta benen går hon fort, jag får halvspringa för att hinna med. Hennes tunna, stripiga hår ligger konstigt nog nästan helt stilla på det guppande huvudet. Hon berättar om patienter och komplikationer med ord jag inte riktigt förstår. Det är en speciell jargong, fylld av förkortningar och begrepp som jag inte hört förut.

Jag hinner knappt stänga dörren bakom oss innan hon är ombytt och på väg mot operationssalen. "Jag kommer efter" ropar jag medan jag ovant fumlar med sökaren och papperskläderna jag måste ha på mig. Hittar inga skor i min storlek utan får klampa ut med engångsstrumporna i ett par 41:or.

Snittet är ca 15 cm långt och hålls öppet med hakar av olika slag. Jag ser hjärtat bulta mot diafragma. Magsäckens glatta yta. Den mörka levern. Sladdriga, bleka tarmar. Och en massa kärl, blod och fett. Den hisnande känslan av att se rakt in i en levande kropp får mig att vakna till ordentligt.

Stämningen i salen är god. Retsamma kommentarer och skratt avlöser varandra. Jag assisterar så gott jag kan, men efter några timmar värker ryggen och magen kurrar högljutt. Jag ber om saft och undersköterskan sticker in ett sugrör innanför mitt munskydd.

Saften gör gott, i någon timme. Jag sneglar på klockan och inser att jag stått där, stilla, lätt framåtböjd, i träskor, under varm lampa, utan att äta, i fem timmar. Strax därefter sköljer illamåendet över mig och kallsvetten bryter ut på ryggen.

"Det är lugnt, du klarar det här", försöker jag intala mig själv och trampar desperat med fötterna som jag hört att man ska göra. Kroppen svarar med tunnelseende och golvet börjar plötsligt gunga.
"Jag tror jag sätter mig en liten stund", mumlar jag och vacklar bakåt. Överläkaren möter min blick och ropar snabbt ut instruktioner.
"Ta fram en pall till kandidaten!"
"Ge henne saft!"
"Ta av operationsrocken och böj ner huvudet ordentligt mellan benen."

Efter ett tag mår jag bättre, men stannar på pallen och ser resten av operationen på en bildskärm. Tänker att jag nog inte passar som kirurg. Kommer aldrig klara att stå stilla så där länge!

"Du ska inte skämmas för det där." säger den andra kirurgen. "Jag svimmade hela tiden när jag började."

Två timmar senare är de klara. Fortfarande på gott humör och till synes pigga. Hur går det till? Hur håller man blodsocker, blodtryck och koncentration på optimal nivå timme ut och timme in?

"Ska ni få lunch nu?" frågar jag, och antar att de tänker göra mig sällskap till matsalen.
"Nej du, snart börjar nästa operation" svarar överläkaren leende och klappar mig på axeln. "Men jag ska dricka kaffe!" fortsätter hon och börjar småspringa mot kaffeautomaten.

Hur går det till? Är kirurger verkligen mänskliga?

Surkart till sköterska

Höstterminen har rivstartat. Föreläsningar och praktiska övningar 08-16.30 varje dag första veckan, och direkt ut på praktik veckan därefter. Jag hade tur, hamnade på en intressant avdelning och fick en handledare som faktiskt bryr sig om att jag lär mig något. Ställer jag en fråga lägger hon allt annat åt sidan, även om hon egentligen slutade för en halvtimme sen, och ger mig en ingående förklaring. Halleluja! Så mycket roligare och mer givande placeringen blir när man har en bra handledare!

Det har varit mycket snack om att framförallt sköterskor ogillar att läkarkandidater äter sin lunch i avdelningens personalrum. Att kandidater, förutom att ta upp plats, dessutom har mage att dricka avdelningens kaffe är naturligtvis även det oerhört upprörande. Från kursledning och läkarhåll har vi fått veta att vi självklart får sitta där och att vi ska ta för oss av både kaffe och fika. Ingen klagar ju någonsin på att sjuksköterskestudenter äter där, och dessutom får avdelningen ca 1500 kr per dag för att ha en kandidat. Det borde täcka ett par koppar kaffe...

Igår råkade vi i alla fall ut för det som jag hört många andra berätta om. I godan ro satt vi, tre läkarstudenter, och åt våra lunchlådor i personalrummet. Då ser jag en äldre sköterska med bestämd min komma marscherande mot oss och jag förstod instinktivt att nu kommer det bli obehagligt.

”Ni är läkarstudenter va?” frågar hon surt och fortsätter när vi nickar,
”Ni får egentligen inte äta här, det är ont om plats.” Vi tittar oss förvånat omkring i det folktomma rummet.
”Kanske inte just nu, men det brukar vara fullt. Ni har ju ett eget kandidatrum där ni får sitta.”
Rummet hon syftar på är en mörk syrefattig skrubb utan fönster och utan ventilation. Vi försöker protestera, säger att vi fått information att vi visst får sitta i personalrummet och hon rycker på axlarna.
”Ni behöver inte flytta på er nu, eftersom det inte är så fullt idag, men egentligen får ni inte vara här. Bara så ni vet.” Sen går hon tillbaka till de andra och vi tittar förvånat på varandra innan vi snabbt äter upp och går därifrån. Den trevliga lunchrasten helt förstörd.

Varför tycker vissa sköterskor att det är deras plikt att få läkarstudenter att känna sig små och ovälkomna? Har de mindervärdeskomplex? Storhetsvansinne? Andra psykologiska problem? Jag vet inte, men är väldigt trött på beteendet.

Hopplöst förhållande?

Jag går direkt från begravningen och ringer på hans dörr med rödgråtna ögon. Han öppnar, ser jäktad ut, slänger ut sig ett ”är du redan här?” innan han försvinner in i vardagsrummet. ”Det är en bra film på TV” ropar han från soffan.

Jag tar av mig skorna och den svarta kavajen. Sätter mig intill honom i soffan. Väntar på att han ska fråga hur jag mår, hur det var. Kroppen skriker efter beröring, en varm kram skulle göra så gott. Jag lägger händerna i knät, höger hand nära honom så han lätt ska kunna ta den om han skulle vilja göra det. Det gör han inte. Han lutar sig tillbaka i soffan och lägger händerna bakom huvudet i stället. Säger inget. Kanske i reklampausen tänker jag.

Äntligen reklam, men han rör sig inte. Jag står inte ut längre. Lägger en hand på hans och faktiskt vänder han upp handflatan mot min och kramar till. Lyckan varar i flera sekunder innan han reser sig upp och går till toaletten. När han kommer tillbaka sätter han sig en bit bort. Med flit? Vill han vara i fred?

Efter filmen föreslår han att vi ska gå och lägga oss. Vi. Han säger vi. Det måste betyda att han vill att jag ska stanna. Vi borstar tänderna tillsammans, skojar lite, jag tänker att kanske är allt som vanligt ändå. Kanske är jag bara extra känslig idag.

Vi klär av oss på var sin sida om sängen och kryper ner. Jag lägger mig intill honom, nära, med handen på hans bröst. Låter fingrarna leka med det glesa håret som växer där. Funderar på vad jag ska berätta om begravningen. Han tar upp en bok och frågar om det är ok att han läser en stund. Jag dör lite inombords.

Efter en kvart har jag fått nog. Jag är väl ingen mes som ligger och väntar på att bli sedd? Killar är tröga, det upptäckte jag för många år sen. Resolut tar jag tag i hans bok och lägger ner den på golvet, böjer mig över honom och kysser honom hårt. Nu äntligen får jag hans uppmärksamhet. Nu ser han mig!

Han kommer fort. Suckar nöjt, vänder sig på sidan och släcker lampan. Jag ligger kvar otillfredsställd. Varför har han slutat bry sig om ifall jag kommer eller inte? Efter en stund går jag ut i duschen. Tårarna rinner ikapp med det heta vattnet. Har jag misslyckats igen? Har han tröttnat på mig? Är jag för tråkig? Är jag dömd till ett evigt singelliv?

Jag sitter på toalettstolens lock och funderar en stund innan jag går tillbaka. Borde jag göra slut nu för att slippa bli dumpad mitt i stressig termin? Eller ska jag ge det en chans till? Och hur kär är jag själv egentligen? Kanske är det mest frustrationen över att han ibland inte verkar bry sig alls som håller mig kvar, hur konstigt det än låter. Jag är inte frisk när det gäller förhållanden.

Frusen kryper jag ner i sängen igen. Somnar tillslut med ryggen mot hans. Några veckor till ska jag ge det. Hoppas att något ska ändras. Att det ska kännas bättre snart. Tvivlet gnager, men hoppet vill inte ge upp. Inte riktigt än.

dr.konsult

Det är först när man får sitt femte kroppsrelaterade telefonsamtal på en vecka som man börjar inse att livet aldrig mer kommer vara sig riktigt likt. Vännerna har lagt en ny dimension till vänskapen, nämligen en gratis konsultationsrelation. Tydligen kan man ringa till mig om kroppen inte riktigt känns som den ska. Jag som läst så länge, jag måste ju veta det mesta. I alla fall på ett ungefär.

F ringde förra veckan. Han hade fått en spark på smalbenet och ett efterföljande stort blåmärke. Några dagar senare hade blodet med hjälp av gravitationskraften tagit sig ner till fotleden och nu undrade han vad jag tänkte göra åt smärtorna. Han hade lagt upp nytagna bilder på den blåa foten på Facebook så jag skulle se hur det såg ut. Bara att logga in och sen meddela botemedel.

Sen rullade det på. En kompis moster hade svimmat två gånger. Kusinens dotter var röd i ena ögat. En f.d kollega hade ont i ryggen efter en blöt bröllopsfest. Jag chansade hej vilt. Mostern borde ta sig till akuten, det röda ögat kunde man nog avvakta med, ryggproblemet var sannolikt en revbensfraktur (det svaret blev han jäkligt nöjd med). Jag lekte doktor och tyckte jag klarade mig fint.

Sen ringde designern och kved för hon hade så ont i magen. Jag tog lite anamnes och uteslöt både magsår, blindtarmsinflammation, tarmvred och cancer. Sa att det inte var fel att åka in till akuten, men att det antagligen skulle gå över om någon dag.

Två dagar senare ringde hon igen. Hon hade åkt in tillslut, och det visade sig att spiralen hon nyligen satt in hade perforerat livmoderväggen och hamnat bakom denna. Ingen diagnos jag hade övervägt direkt. Fan. Kanske är man inte riktigt doktor än i alla fall. Bestämde mig för att hänvisa alla till legitimerade läkare i fortsättningen.

Sen ringde F igen. Han hade upptäckt en fotvårta under hälen, och undrade om jag kunde skära bort den.

Tack, men nej tack.

HT08-ångest

Det märks att terminen börjar närma sig. Höstvädret ger viss hint om detta faktum, men det som verkligen tyder på att det snart är allvar igen är ångestframkallande inlägg i klassens mailgrupp och obehagliga rykten som får mig att känna mig som jordens största latmask.

Själv är jag lite stolt över att ha införskaffat kursboken flera veckor innan terminsstart. Det tyder på engagemang och framförhållning. Tyckte jag. Tills jag fick reda på att många av mina kursare spelar i en helt annan liga. De har nämligen inte bara skaffat boken utan även läst den! Alla 1043 sidor. ”Det är ju så himla intressant” är kommentarer jag hört och fått uppkastningar av. Läsa hela kursboken, innan kursen ens börjat?! Är de inte riktigt kloka?? Dessutom har de duktigaste, krämen av de überambitiösa, köpt några extra böcker i ämnet och läst igenom dem också.

Nästa tenta är i januari. Om 147 dagar. Varför skickas det runt gamla tentor redan? Vi har ett helt jullov att plugga på. Jag har tänkt igenom det här, det är lugnt. Eller? Har jag missat något?

Jag tröstar mig med tankar som att de som hetsar på det här viset kommer gå in i väggen före 27 års ålder, eller grotta ner sig i obegriplig forskning, eller leva ensamma resten av livet. Fast sanningen är nog att de bara blir jäkligt kunniga.

Jag önskar verkligen att jag kunde sätta mig och plugga något ”bara för att”, men sådan är tyvärr inte jag. Jag tillhör dem som måste ha kniven mot strupen för att få något gjort. Fast då blir det å andra sidan väldigt mycket gjort. Utan kniv lever jag dock efter minsta motståndets lag.

Nu skaver det lite mot halsen. Är det en kniv där? Ska jag sätta mig och läsa igenom första kapitlet? Eller ska jag gå till MK och ha sex?
Hmm… livet är sannerligen fullt av svåra val.

Paris!

Jag har varit en vecka i Paris och hälsat på en kompis som bor där med pojkvän och barn. Skönt att komma bort ett tag och få umgås med en vän jag knappt sett de senaste åren. Mindre skönt att 2-åringen krävde konstant uppmärksamhet, - och fick det. Allt krestade kring ungen. Det var skratt, skrik och gråt om vartannat. Kunde inte leka själv för en sekund. Hur söt som helst, men ändå. Jag tror jag väntar ett tag med att skaffa barn...

För att få en paus åkte jag på shoppingtur själv en dag och gjorde av med sommarlönen. Älskar att köpa kläder utomlands i butiker som inte finns hemma! Dock hade det varit ännu roligare om jag varit lite mer ekonomiskt oberoende. Det är sannerligen surt att vara student utan CSN.

En kväll köpte jag hem bubblande Cava och bjöd på. Såg fram emot det hela dagen... men det visade sig att de "inte tycker om vin". Min kompis tog en klunk, rynkade på näsan och sa "usch, så starkt! Det här kan inte jag dricka." Och sen hälde hon ut det! Hennes pojkvän tvingade i sig ett glas, men påpekade flera gånger att han var en ölkille egentligen. Besviket drack jag upp resten av flaskan själv, för det vore ju helgerån att låta findrickat gå till spillo.

Vuxna människor som inte tycker om vin. Det är en gåta för mig. Hur kan det bli så? Det blir ett socialt handikapp också, så jag skulle se till att lära mig tycka om vin. Framförallt om jag bodde i Paris! Men, alla är tydligen inte som jag. Kanske tur det.
Fast tråkigt.

Kärlek?

Äntligen lite ledighet! Jag har träffat MK (Midsommarkillen) nästan varje dag (och natt). Vi har åkt MC, solat ensamma på en brygga vid en sjö, badat, grillat, gått på restaurang, druckit öl i solen med vänner, kollat på skräckflim, monterat upp rullgardiner... Mina känslor blir starkare och starkare, men tyvärr vet jag inte riktigt hur besvarade de är. Dessutom har han ett stort skelett i garderoben som gör att varken han eller jag riktigt vågar tro på det vi har.

Skelettet består av ett ex. Så klart. De var vänner i några år innan han insåg att han älskade henne. Känslorna var besvarade, men kruxet var att hon hade pojkvän. Hon lovade att göra slut med sin kille snart... men just då gick det inte av någon anledning. Tiden gick och MK och hon fortsatte träffas i smyg. Hela tiden sa hon att hon var olycklig i sitt förhållande och lovade att göra slut, snart. MK ställde ultimatum, men när hon ändå fortsatte vara tillsammans med sin stackars kille kunde han inte hålla sig borta. Känslorna var starka. Efter tio år (10!!!) av smusslande blev hon gravid, och det var inte MKs. MK tyckte att det var droppen, nu kunde de inte fortsätta ses. Hon grät och sa att hon skulle göra abort och satsa på förhållandet med MK. Hon bedyrade sin kärlek och än en gång trodde han henne. Efter några månader började magen synas, och det visade sig att hon tänkte behålla barnet. De storbråkade, och sedan dess har de inte hörts av. Detta var i december.

Jag måste få ett avslut. Jag kommer aldrig komma helt över henne annars, sa han till mig häromnatten. Vad tror du om att packa ner alla fysiska minnen jag har av henne, och en skiva med alla bilder, och skicka iväg lådan. Tror du det skulle fungera?

Jag vet inte vad jag ska ge för råd. Jag är bara livrädd att hon ska dyka upp vid hans dörr en dag och att han ska släppa in henne i sitt liv igen. Men det är väl ändå en risk jag måste ta. För vem har sagt att livet är enkelt. Eller kärleken för den delen?

Laddat

Akutläkaren synade mig uppifrån och ner, och frågade sedan syrligt vilka prover jag tyckte man skulle ta på killen som fått ström genom kroppen. Jag hade ingen jäkla aning.
"Eh... Elstatus?"* sa jag med ett leende.
Han flinade först, sen började han skratta.
"Jäkligt bra tänkt. Vill du ha elfores och elkonvertering också?"*

Ibland har man tur, elektrolyter var rätt! Tydligen ska man ta hjärtmarkörer också. Så nu vet jag (och ni) det.

*Elstatus = elektrolyter = natrium, kalium, kreatinin. Elfores= analysmetod för att bestämma olika proteinfraktioner i serum. Elkonvertering = elektrisk stöt för att återställa hjärtrytmen.

Vasovagal syncopé

Han svimmade under stelkrampsvaccinationen i mellanstadiet. Sedan dess har han undvikit sprutor, nålar och allt vad sjukvård heter. Nu, nyligen fyllda 35, var det hög tid för ett blodprov.

Sköterskan bad honom sätta sig ner och spände gummibandet om armen på honom.
”Nej, vad gör du? Det här går inte. Jag måste ju ligga ner!” sa han förskräckt. Hon log roat och tog med honom in i ett annat rum där han la sig på en pappersklädd brits. Blicken fäste han på den kala väggen intill medan sköterskan torkade armvecket med en fuktig tuss. Han hann tänka att det nog skulle gå bra det här.

När han vaknade stod fyra oroliga sköterskor runt honom, två av dem höll upp hans ben och en klappade honom hårt på kinden.
”Fick ni någe blod?” undrade han med panik i rösten.
”Jadå, jag har tagit några rör, men hur mår du? Vad hände?” svarade sköterskan.
Då reste han sig upp på darriga ben och stapplade skyndsamt därifrån.
”Hälsa läkaren att hon kan ringa mig om svaren, för jag kommer fan inte tillbaka!” ropade han över axeln när han försvann ut till friheten.

”Jag skulle inte göra det du gör för en miljard” sa han till mig häromdagen. Och jag som alltid hävdat att alla kan vänja sig vid obehagliga saker var för en gångs skull tvungen att nicka förstående. Om man svimmar liggandes bara av vetskapen att någon ska sticka en med en liten nål, då är det nog bättre att satsa på en annan karriär än läkare.

Onödig urflippning

"Hej gorgeous! Längtar hem.
Vad sägs om en mysig hemmakväll i helgen?"
Ska det behöva ta 20 timmar att plita ihop det? Och inte tillstymmelse till ursäkt för att ha orsakat multipla ventrikelulcus och paranoida symtom.

Jag kan inte vara riktigt frisk som flippade ur så fort. Till mitt försvar kan man säga att han alltid svarat på sms inom 5 min tidigare. Dessutom har jag sjukt tråkigt på jobbet och ytterst liten kontakt med omvärlden i veckorna. Psyket är inte riktigt i form. Ostabilt som dr Alban skulle säga.

Dumpad?

Jag tror jag blivit dumpad. För fem dagar sen sms:ade han från grabbresan att han önskade att jag var där och att han saknade mig. Sen dess har det varit skrämmande tyst. Igår kväll skickade jag iväg ett hurtigt mess och frågade hur han hade det. Sen dess har min mobil varit tystare än någonsin och fjärliarna i magen har förvandlats till en tung klump.

Jag kan inte äta, inte jobba, inte sova. Bara grubbla och deppa. Har kommit fram till några möjliga förklaringar till hans diss.

1. Han har träffat någon annan. En roligare, snyggare tjej som han fallit pladask för.
2. Han har fått reda på att jag dejtat (och haft sex med) en av hans vänner, som dessutom är med på resan, och tycker inte att det känns ok. (Fan, jag borde sagt något, men det var ju för tusan 7 år sen och jag var aldrig kär!)
3. Hans mobil har gått sönder eller blivit stulen.

Min erfarenhet av dissningar säger att orsaken med 70% sannolikhet är alternativ nr 1. 27% risk att det är nr 2, och 3 % chans (hoppas, hoppas) att det är mobilen som är boven.

Nu till strategi. Det bästa vore att bara skita i allt och gå vidare i livet som om ingenting hänt, men jag känner att det blir svårt. Jag måste nog höra av mig när han kommit hem och fråga om vi ska ses i helgen som planerat, eller om jag blivit dumpad av någon anledning. Antagligen kommer jag inte få något svar på det heller, och då är det bästa att söka upp F och sexa med honom. Det finns inget bättre plåster på såren än lite sex med F. Så får det bli. Jag kommer överleva det här med, fast fan vad meningslöst allt känns just nu.

Etyliker som kostar

Hon låg och skakade på britsen, blekfet och smutsig.
”Hjälp mig, jag mår så dåligt” viskade hon vädjande.
”På vilket sätt mår du dåligt?” frågade jag oroligt och gick närmare.
”Jag vet inte… jag är så trött… har inte ont, men jag orkar inte någonting.”
Jag lutade mig fram och kände en tydlig spritdoft.
”När drack du senast?”
”Det var flera dagar sen, jag har bara sovit den här veckan. Inte druckit, inte ätit. Jag är sjuuuuk.”
”Hur mycket drack du förra veckan?”
”En flaska whisky.”
”En liten?”
”Nej, en stor, en hela.”
”Om dagen?!”
”Ja, en stor flaska whisky om dagen. Och ibland några öl också.”
”I hur många dagar?”
”Många, sen jag senast kom hem från beroendeenheten.”
Jag bläddrade i journalen.
”Det var tre veckor sen… så du har druckit en flaska whisky om dagen i 2,5 veckor men inget senaste dagarna?”
”Ja, precis. Jag är så sjuk nu.”
”Du tror inte det är abstinens du känner av nu då?”
”Neej, jag tror inte det. Det känns som jag är sjuk.”

Jag gick ut och bad sköterskan ta ett utandningsprov på henne. Hon blåste 2,5 promille. Jag beklagade mig för mellanjouren som resolut gick in till patienten.
”Hej, jag heter Anders och är läkare här. Vad är det för fel på dig?”
”Jag är packad. Jättefull!”
”Du måste sluta dricka.”
”Ja, jag vet. Jag ska sluta.”
”Ok, då skickar vi dig till tillnyktringen.”
”Ja, det blir bra. Tack så mycket.”

Så olika svar man kan få. Och så resurskrävande vissa patienter är. När jag bläddrade i journalen undrade jag hur mycket hon hade kostat samhället egentligen. Hur mycket hon kommer att kosta. Under de senaste 10 åren hade hon varit inlagd på tillnyktringen och beroendeenheten ett stort antal gånger. Dessutom började hennes lever ta stryk så hon gick på kontroller hos en gastroenterolog. Flera gånger hade hon legat inne efter att ha ramlat och slagit sig.

Dessutom kan jag inte låta bli att undra hur hon, en alkoliserad sjukpensionär, har råd att dricka en flaska whisky om dagen?

Hon håller på att långsamt och kostsamt ta livet av sig. Sorgligt, och svårt att förhindra. Min empati för henne är dock nära noll. Det är samma sak med storrökare som får KOL (och ändå vägrar sluta röka), eller ohyggligt feta människor som får diabetes eller ont i knäna. De får skylla sig själva. Faktiskt. Dessutom blir jag irriterad på att de tar så stora resurser från en redan pressad sjukvård.

Sån är jag. En inte helt politiskt korrekt blivande läkare. Borde jag skämmas?

Midsommarkillen

Han kommer gående mot mig med långa kliv. Det blonda håret på ända, glitter i ögonen, brett leende och felknäppt jacka. Kramen varm och efterlängtad.

Vår andra dejt och redan ett pirr som jag inte känt på väldigt länge. Ett fladder i magen och strålar av värme genom kroppen. Behov av att vara nära, känna, ta på. Finns du verkligen? Är det sant det jag börjar känna?

Samtalet flyter lätt. Avslappnad stämning, många skratt och inga pinsamma tystander. Han lyssnar verkligen. Intresserat. Ställer följdfrågor och kommer ihåg vad jag sagt.

Jag blir kvar. Sover över. Bara sover, nära. Av någon anledning vill jag vänta med det andra. Vara säker först. Han håller om mig hela natten. Varmt och fuktigt. Jag sover djupt.

Innan han vaknat går jag upp för att dricka lite vatten. Spegelbilden i hallen får mig att haja till. Jag känner mig ovanligt tillfreds och vacker, men i spegeln ser jag någon med gårdagens smink utsmetat runt röda ögon. Håret platt och tovigt. En finne i pannan. Genast är alla tvivel där. Kan han verkligen vilja ha det här? Har han sett mig? Borde jag smita hem innan jag gör bort mig?

När jag kommer tillbaka till sängen ler han stort. Hans varma hand smeker min kind och glider bak mot nacken. Föser mig varsamt närmare. Kyssen är djup och innerlig. "God morgon" säger han sen med sömndrucken röst. Och jag håller med. Det är en väldigt god morgon.

Koll på kroppen

"Det känns liksom som en fläkt surrar i kroppen" säger den överviktige mannen på akutmottagningen och fortsätter. "Jag har en holistisk syn på det här förstår du, allt hänger ihop, och nu tror jag att det har blivit lite felkopplingar som gör att allt ovanför midjan fungerar lite sämre än vanligt." Jag hummar till svar, rynkar pannan och ber honom precisera sina symtom lite.

"Ja, till exempel tog de nyss tempen i armhålan på mig, och den var 36,4! Jag som alltid har 36,7. Så då är det ju inte konstigt att det sticker lite i armarna för syret tar sig ju inte ut dit hela vägen, om kroppen är för kall menar jag."

Jag försöker översätta hans ord i mer verkliga termer och sammanfattar "så det snurrar i huvudet och sticker i armarna?"
"Njae, det mer brummar i hela kroppen av den där fläkten."
"Ok... något annat?"
"joo, jag blir lite trött om jag går en kilometer, frugan klagar på mig, men jag får inte ont eller blir andfådd... jag har bara liksom ingen lust att gå längre. Det måste ha med de här felkopplingarna att göra."

Jag blundar och räknar till tio. Hoppas att jag ska vakna, men tyvärr sitter han kvar framför mig. Då övergår jag till social anamnes och frågar vad han jobbar med.

"Jo, jag är lärare, högstadielärare. Men det hade du kanske redan förstått. Jag har ju ganska bra koll på det här med kroppen om man säger så".

Bröllopet

Det regnade. Jag nickade när någon sa att det var synd, men innombords log jag. Fan, man borde verkligen inte gå på ett bröllop om man känner sig skadeglad vid dåligt väder.

Precis när utomhuscermonin skulle börja slutade det tyvärr regna och solen lös under hela akten. Hon hade en jättefin klänning, men fortfarande fruktansvärt dålig hållning och var mager som en skata. Han såg annorlunda ut i glansig kostym och tårar i ögonen. Jag mådde lite illa.

Under middagen var jag placerad så långt bort från brudparet man kunde komma, med ryggen mot allt och alla. Ingen överraskning där. Som tur var satt min kompis som flyttat utomlands, och som är orsaken till att jag trots allt tackade ja tillslut, mitt emot mig. Vi hade det riktigt trevligt, men hela tillställningen kändes ändå falsk. Som ett skådespel. Efter hans föräldrars tal om sin fantastiska son hade jag god lust att klinga i glaset och berätta för alla hur det egentligen ligger till. Tänk om jag hade berättat om oss! Om hans flirtiga och ibland vulgära sms som kommer vissa lördagkvällar. Om att han berättat inför andra att han inte haft bra sex sen det tog slut med mig. Om att han varit otrogen, mer än en gång. Men jag sa inget, satt bara tyst och snäll och försökte se snygg ut.

Jag tror banne mig jag var snygg också. Det erkände han i förbifarten när han gick förbi, men glimten han brukar ha ögonvrån var helt borta. Jag hade solat solarium för första gången på tre år för att få tillbaka lite av solbrännan. Den turkosa klänningen framhävde formerna på ett oskyldigt sätt och frisören hade fått 3 000 kr för sitt jobb. (Jo, tre tusen!!!) När jag satt där, tuggandes på segt kött, medan folk klingade i glasen så brudparet skulle kyssas funderade jag på varför jag ansträngt mig så mycket. Som om han skulle bry sig om det? Som om det skulle få honom att ångra sig?

När jag såg dem tillsammans, till synes lyckliga och förälskade, så kände jag ändå ingenting förutom lätt uppgivenhet. Jag hade trott att det skulle göra ont. Att jag kanske skulle må riktigt dåligt. Men det kändes mer som ett bra avslut på hela historien. Äntligen insåg jag att det var över, och att jag faktiskt inte vill ha honom längre.

Jag funderar till och med på att bryta kontakten.
För vad ska jag med honom till?

Det papperstunga sjukhuset

Idag på lunchen ställde jag några väl genomtänkta frågor angående studien jag pysslar med, och det verkade vara uppskattat. Alla vill hjälpa till och säger att det ska bli sååå intressant att se vad jag kommer fram till. Dessvärre börjar jag undra om jag kommer hinna få fram något resultat alls. De har föreslagit studieuppehåll i höst, så jag kan ägna mig helhjärtat åt forskningen... men det finns inte på kartan. Den tidskrävande datainsamlingen från pappersjournaler har direkt negativ effekt på livslusten. Att man fortfarande, 2008, har pappersjournaler på så många sjukhus i Sverige är helt sanslöst. Här har man dessutom inte infört E-recept (elektroniska), utan använder gamla hederliga handskrivna gula recept. Förlegat och oeffektivt.

En managementkonsult till Landstinget efterlyses!

Lunchproblem

Första dagen på nya avdelningen. Vid 12.10 kurrar det hörbart i magen och jag går på lunch. Ingen av läkarna är i personalrummet så jag slår mig ner bland sköterskorna och försöker blanda mig i diskussionen om väder, semester, matlagning och resor. Halv ett kommer en av överläkarna in, tittar förvånat på mig och undrar varför jag sitter där.
"Vi läkare äter i konferensrummet!"

Jag ursäktar mig, plockar ihop mina saker och beger mig dit. Där inne sitter alla vitrockar och diskuterar livligt med gaffel i handen och blicken på labbsvar som lyser upp projektorduken. Läkarlunch = patientdiskussioner alltså. Utan betalning. De upplyser mig om att det är enda tillfället de har att prata om svåra patientfall och att deltagandet är helt frivilligt.

Frivilligt... Tror inte det skulle ses med blida ögon om någon vägrade närvara vid dessa diskussioner. Dessutom skulle man hamna utanför om man är den enda som inte känner till det som tas upp. Lite konstigt ändå, att så många läkare är beredda att offra sin fritid och dessutom arbeta gratis. Och hur väl lär de känna varandra när det bara pratas jobb, jobb, jobb? Själv har jag i alla fall lite svårt att komma in i gemenskapen. Jag har inga patientfall (sitter med ett forskningsprojekt) och med min blygsamma erfarenhet kan jag inte bidra med några intelligenta kommentarer alls. Fikaraster är det ingen som tar, (däremot många koppar kaffe framför datorn) så det är på lunchen jag har min chans att socialiera.

I morgon ska jag komma på något smart att säga. Annars kommer jag glömma bort hur man gör när man pratar. Och de kommer glömma bort att jag existerar. Kanske be någon skicka tillbringaren med vatten? Eller erbjuda mig att hämta kaffe? Vilket patetiskt problem...

Midsommar

Två dagar innan midsommarfesten ringde jag och avanmälde mig. Det var som väntat inte populärt, men värt gnället. Orsaken var att F tjatat med mig till en annan fest, som verkade mycket roligare. Och jag vet, man får inte göra så. Inte när man är vuxen. Men jag kunde bara inte banga.

Festen jag skulle gått på bestod bara av par, och många barn. Det fanns inga sängplatser kvar, så jag skulle sova ensam i ett tält på gården (lagom patetiskt). Trevligt folk som skulle dit, men ändå... Festen F tog mig till var på en stor gård vid vattnet. Gigantiskt partytält, jetskis, motorbåtar, egen midsommarstång, disco i båthuset... och många singlar.

Det var riktigt kul! Blev lagom full och utsattes för många uppmuntrande uppragningsförsök.

Vi åkte till en efterfest hos en kille jag strulat lite med på en midsommar för 3 år sen. Han är både trevlig och snygg. Lång, blond och blåögd. Dock gula tänder, men om man bortser från det så klarar han kraven. Han var jättefull, men tjatade om att han gillade mig och tog mitt nummer. Jag tog det hela med en nypa salt, men han har faktist hört av sig så kanske har jag en dejt nästa helg.

Igår följde han med mig och F ut till miljonären och åkte båt. Miljonärens 12-miljonersvilla var sjukt fin. Där vill jag bo! Två porchar på uppfarten, sjöutsikt och inredd av en sydfransk designer... Min inre snobb njöt ohämmat.

Frågan är hur han ska kunna motivera sig till att klara läkarlinjen med ett såndant hem och liv? Jag tror inte det går.

Polackdr

"Jak inte prata mucket svenska" presenterade hon sig med. Blekfet med flottigt hår, men vänliga ögon och brett leende. Hon satte sig ner med en kopp kaffe och berättade att hon och hennes man kommit från Polen för fyra år sen för att jobba i Sverige som läkare. Nu var hon och "randade" sig på sjukhuset, snart färdig specialist i allmänmedicin.

Jag har hört de andra läkarna beklaga sig. Att hon inte tar några initiativ, inte förstår, inte kan rutinerna, inte lär sig och är långsammare än en snigel. Hon suckade när ansvariga läkaren bad henne skriva en epikris, och jag undrar hur mycket läkarsekreterarna förstår av vad hon säger på diktatet. Vartannat ord var fel. Dessutom tog det henne fyra timmar. Sköterskorna har slutat fråga henne om patienter. Hon kan ändå aldrig svara.

Hur ska det gå för henne som husläkare? Och för patienterna?

Synnerligen oroande.

Tillbaka

Tillbaka i Sverige. Väskan kvar på andra sidan Atlanten. Typiskt.

Jag har haft en underbar resa. Sett och gjort mycket, träffat många nya människor. Skapat minnen för livet. Man borde resa mer. Oftare. Längre bort.

När jag kom hem längtade jag efter mina vänner, och av någon anledning mest efter F. Jag ringde honom, vi gick ut och käkade på kvarterskrogen, och sen följde jag med honom hem. Under senaste året har han ofta ringt eller sms:at, framförallt på nätterna, framförallt på fyllan, och velat "sova" med mig. Bara sova har han fått göra några gånger, men jag har inte haft lust med mer än så. Denna natt hade jag lust med mer och jag imponerades än en gång av hans fantastiska torso, fasta rumpa och händer som vet precis var de ska. Varför har jag tackat nej till detta så länge?

Nu är jag i en annan stad, första dagen på nytt jobb. Konfunderad. Vad vill jag med F? Varför gör det ont i magen när han pratar om att flytta? Varför är han så ofta i mina tankar, och vill jag mer än att "bara" vara vänner? Jag har alltid varit säker på att vi aldrig kommer bli ett par, att något fattas, att vi funkar bäst som vänner. Egentligen har inget ändrats, men det känns ändå annorlunda. Jag vet inte varför. Kanske har jag bara varit ensam för länge.
Time will tell.

En annan värld

Jag är långt borta nu. Det e varmt, fuktigt, fattigt, billigt, skitigt och underbart. Folk är vänliga och stranden makalös. Dock har jag redan hunnit bli både rånad och magsjuk...

Att blogga härifrån är väldigt tålamodskrävande, så jag tror jag sparar mina berättelser tills jag kommer hem. Bara 1,5 vecka kvar här, sen återvänder jag till jobb och vardag - och bloggande.

Ses då!

Miljonären

Jag mötte den snygga miljonären på stan i förra veckan. Han var nyss hemkommen från en resa till Västindien och hade på allvar börjat fundera över sitt liv. Innan han startade upp sitt succéföretag läste han till läkare, och nu var han lite sugen på att börja plugga igen. Han hade darför skrivit högskoleprovet- klarat 2,0- och sökt läkarlinjen till hösten. Han undrade hur mycket tid och jobb utbildningen tog, och om jag tyckte att han skulle satsa på det. Pengarna behöver han inte, men han ville göra något meningsfullt, något han tycker är roligt.

Jag tycker absolut han ska ge det en chans. Samtidigt vette tusan om jag skulle ha motivation att orka med hela långa utbildningen om jag var ekonomiskt oberoende. Å andra sidan blir studietiden betydligt trevligare om man slipper vända på varje krona.

Ska bli intressant att se hur han gör!

Resfeber

Snart åker jag iväg på min långresa till sydamerika!
Får se hur bra jag kan hålla bloggen vid liv därbortifrån.
Ska göra mitt bästa.

MPR-vaccination

Hon låg på sidan i sängen. Musklerna spastiska och blicken långt borta. Hennes kropp var blöt av svett och på kudden hade en stor pöl av dregel bildats. Jag gick fram och la min hand på hennes hårt knutna näve. Försökte få ögonkontakt när jag presenterade mig.

Jag tror att hon märkte att jag var där, men det är inte säkert. Förmågan att kommunicera förlorade hon för många år sen.

Sondmaten droppade sakta in genom den inopererade peg:en på magen. Hon lukade av både svett, urin och avföring. Hela rummet stank faktiskt. För fjärde gången i år hade hon drabbats av lunginflammation.

Egentligen var hon vacker. Korpsvart hår och kornblå ögon. Hade hon inte blivit sjuk som barn skulle hon haft ett friskt och normalt liv. Och hade hennes föräldrar låtit henne få MPR-vaccinationen så hade hon aldrig blivit sjuk. Då hade hon inte kunnat få mässlingen.

Hon hade otur som drabbades av komplikationen encefalit, hjärninflammation. Men ändå, det hade kunnat undvikas. Så lätt!

Jag tror inte föräldrar som tackar nej till att vaccinera sina barn förstår vad de riskerar. Någon borde göra en liten dokumentär om henne, en avskräckande berättelse. Då skulle hennes liv i alla fall ha en mening. För vad är meningen med att vara ett vårdpaket från fyra års ålder? Jag förstår inte det.

På apoteket

Som förberedelse till långresan bad jag min mamma skriva ut allt jag kunde tänkas behöva i medicinväg. Det är ganska mycket man kan tänkas behöva...

På apoteket var stolarna längs väggen upptagna av halvsjuka människor. Jag var trött och varm, och inte alls glad över att behöva vänta 20 min på att få hämta ut mina piller.

När det äntligen var min tur och apotekaren knappade in mitt personnummer stirrade hon först på skärmen och frågade sen med höjda ögonbryn om jag verkligen ville hämta ut allt det där. Såklart ville jag det. Och varför detta skeptiska tonfall? Det var inte mer än sju grejer jag skulle ha. Inget konstigt och inget som hon behövde informera mig om. (De som jobbar på apotek brukar annars tycka om att informera, även om man säger att man känner till medicinen så vill de prata och prata så alla omkring förstår vad man lider av för pinsam åkomma).

Hon suckade, gav mig en trött blick och bjöd på en kalldusch;
"Jag har bara hand om enstaka beställningar. Ska du ha mer än tre läkemedel får du sätta dig och vänta igen, hon i kassa 8 tar hand om dig senare"
"Va? Varför?" undrade jag.
"Sätt dig och vänta så får du hjälp om en stund." sa hon vresigt och tryckte demonstrativt fram nästa könummer.

Jag lommade iväg och ställde mig en bit bort, strategiskt belägen så jag kunde se henne och ge henne onda ögat medan hon försökte betjäna nästa kund (som hade 10 000 frågor och tog mycket längre tid än jag hade gjort).

Hur tänkte den som kom på den här regeln? "Alla storkunder ska få sämst service. De ska få vänta riktigt längre som straff för att de köper mycket och ökar våra vinster! "

Ibland undrar jag om privatisering av apoteket kanske inte är så dum idé ändå.

Långhelg på landet

Kursen vi läser nu är än så länge ganska slapp och flummig. Det passar bra nu när solen skiner och man inte orkar vara den duktiga studenten. I stället blir det långhelg med föräldrarna och syskonen i sommarstugan. Hoppas det blir fint väder. Och att jag inte lönnmördar min mamma. Vi kommer inte alltid överens...

Min syster tänkte först ta med sin pojkvän, mr plattfot, som jag dejtat och dissat å det grövsta för några år sen. Jag har fortfarande dåligt samvete och får ont i magen varje gång jag ser honom. Nåväl, han kunde inte följa med. Ibland har man tur!

Jag har haft tur i en sak till. Häromdagen damp det ner en inbjudan till exets flickväns möhippa... Då fick jag också ont i magen, men sen insåg jag att det kommer äga rum när jag är bortrest. Phu! Jag har fortfarande inte fattat något beslut angående min närvaro på bröllopet, men jag är utsatt för stark lobbying och tjat. Mina ursäkter är lama då jag inte vill/kan berätta något för mina och hans gemensamma vänner, så jag känner mig tvungen att gå. Och vem vet, det kanske blir kul.

Amputation

Han kom in till akuten med ett litet fult sår på vristen. Han hade inte slagit sig, utan det hade plötsligt varit där en dag, och det ville inte läka. I stället växte det.

Blodsocker på 25 mmol/l avslöjade en nydebuterad diabetes. Han blev väldigt förvånad.

Efter en vecka på sjukhus hade såret flera gånger blivit granskat av både ortopedjour, infektionsläkare och plastikkirurger. Olika omläggningar och mediciner rekommenderades, men ändå växte såret med förvånandsvärd hastighet.

När jag lindade av bandaget och försiktigt lyfte på kompresserna kunde jag se rakt in. Jag såg senor, blodkärl och muskler. Jag tror till och med att jag skymtade skelettet. Det var som på anatomin, med skillanden att det här var en levande människa, inget lik. Öppningen var ca 8*12 cm. Nedanför såret hade tårna en sjuklig gul-vit färg.

Alla vet att han kommer bli tvungen att amputera foten och en bit av benet. Så stora diabetessår läker inte. Ändå avvaktar man, hoppas på det bästa. Och ingen berättar för honom hur illa det är.

När jag la om såret tittade han på mig och frågade om det såg bättre ut. Jag skakade på huvudet. Han blev arg. Trodde att det kanske var vi som var inkompetenta. Hur svårt kan det vara att få ett sår att läka? Han ville hem. Nu. Med foten i behåll.

Exet + alkohol = kaos

Jag insåg lite för sent att det var lördag. En helt oplanerad lördag. Desperat ringde jag runt efter vänner för att "hitta på något" (läs: bli full), men alla hade redan planer. I stället hamnade jag framför datorn med ett glas vin och försökte roa mig själv.

Mitt ex var online och vi började chatta. Han satt hemma ensam och drack öl, och efter ett par timmars chattande och lätt berusning bestämde vi oss för att ses på den lokala puben och supa tillsammans i stället.

Han bjöd på öl och drinkar och vi hade faktiskt riktigt trevligt. Det var som förr, när vi kunde prata om allt. Jag frågade om bröllopet, berättade att vissa tyckte det var lite konstigt att han bjudit sitt ex. Då blev han arg och sa att jag var så mycket mer än ett ex. Jag är tydligen en av hans allra bästa vänner. Den av hans vänner som känner honom bäst.

När puben stängde följde han med mig hem och vi fortsatte prata över en kopp the. Jag tänkte att det här med att fortsätta umgås som vänner kanske fungerar trots allt. Flirtandet var borta och den där patologiskt starka attraktionen jag brukar känna till honom var inte lika påtaglig som vanligt. Då la han sig ner i soffan med huvudet i mitt knä. Han tog min hand och lät sina fingrar fjäderlätt vandra över min hud och det var som att hälla T-röd på en pyrande glöd. Rysningar vandrade upp och ner längs hela min kropp och jag fick uppbåda alla mina krafter för att inte slita av mig kläderna och våldta honom. Då somnade han och jag satt kvar med ett kaos av känslor.

Några timmar senare vaknade vi tillsammans i soffan och jag började ana att det inte bara var min kropp som värkte efter hans. Händer började ge sig ut på allt djärvare upptåg, och snart var även läpparna inblandade. Vi låg inte med varandra, men det var banne mig inte långt ifrån.

När han gick ville en del av mig stoppa honom, försöka få honom att ställa in bröllopet, att bli tillsammans med mig i stället. Den smartare delen av min hjärna vinkade däremot glatt adjö och påminde mig om att han aldrig kommer kunna vara trogen. Han har varit otrogen mot alla sina flickvänner och han tycker inte att otrohet är så farligt "så länge ingen kommer till skada", dvs så länge ens partner inte får reda på det. Jag kan inte vara tillsammans med någon som har den inställningen. Det gör för ont.

Jag borde tycka synd om hans blivande brud i stället för att vara avundsjuk. Och jag borde komma på en ursäkt för att slippa gå på deras bröllop.

Doctors think they do it better

Dr E och jag var rörande överens om att texten på kondomen från AT-stämman inte är helt sanningsenlig. Lite roligt att ha ett @-tecken som symbol för AT, men texten därunder? Vem har kommit på den? Uppenbarligen någon som inte haft sex med så många läkare för både min och E:s erfarenhet är att manliga läkare faktiskt inte är ett dugg bättre i sängen än andra män. Vissa är till och med riktigt värdelösa. Trots kurs i gynekologi och allt. Däremot vet jag inte riktigt hur det är med kvinnliga läkare. Kanske är de bättre än andra? Dr E som vid ett synnerligen onyktert tillfälle testat "andra sidan" med en läkare tyckte dock inte att det stämmer på det starkare könet heller. Falsk marknadsföring alltså. Ska man tipsa Sverker Olofsson?

Fnurra på balansnerven

Precis när jag skulle somna började sängen åka berg-och-dalbana. Jag klamrade mig fast vid täcket i vad som kändes som en evighet, men som i realiteten varade kanske 10 sekunder. Det där var konstigt tänkte jag, men somnade strax därefter.

Jag sov förbi väckarklockan och vaknade vid lunchtid med lätt ångest. Jag som hade tänkt gå upp i ottan för att hinna plugga in allt jag sparat till denna sista inläsningsdag. Och det var, som vanligt, en gedigen mängd fakta som skulle memoreras.

När jag reste mig upp gungade rummet. Eller, rummet stog nog stilla, men jag vinglade och vajade som en packad tonårstjej på höga klackar. Framför spegeln utförde jag ett snabbt neurologstatus på mig själv och strök sedan strokemisstanken som gnagde i huvudet. Efter att ha ramlat några gånger intog jag åter sängläge och konstaterade att tentamen följande dag inte längre var aktuellt.

Till min förvåning var yrseln som bortblåst nästa dag och jag tog mig till tentalokalen med bara ett lätt illamående och dov huvudvärk. Tentan gick sådär, och när jag insåg att jag inte kunde svara på femte frågan började rummet snurra och jag fick hålla i mig för att inte trilla av stolen. Fan, tänkte jag. Den här yrselskiten är stressbetingad!

Sedan dess har yrseln kommit och gått, sakta med allt glesare intervall och lindrigare attacker. Nu är det nästan bara när jag lägger mig ner och reser mig upp som det snurrar riktigt mycket. Jag finner det tämligen underhållande. Som att få åka på små åkturer med jämna mellanrum.

Men jag blir ändå lite förbannad. Först pajar rösten och nu balansen.
Vad kommer nästa gång?!

Ljudande, avklippt och snart smart

Fyra dagars totalt rösthaveri (+ långvarig hosta) föranledde en 6-dagars kortisonkur. Efter bara ett dygns behandling kunde jag ljuda som en ung man i målbrottet och nu är bara lite heshet kvar. Även hostan är nästintill borta. Underbart!

Häromdagen hade jag ett efterlängtad tid hos min frisör. Det var sannerligen sista gången jag gav henne fria händer..! Jag sa/viskade visserligen att hon kunde ta av en bit, men jag tänkte mer kring 5-cm, inte 15. Dock hade jag ingen röst, så i stället för att protestera bestämde jag mig för att vänja mig vid halvkort hår. Väntar fortfarande på att det ska ske.

I övrigt händer inte mycket. Det är instuderingsperiod nu, inför en orimligt stor och omfattande tentamen. Jag har isolerat mig och begravt mig i böckerna, och funderar ofta på hur jag ska kunna få alla fakta att lägga sig tillrätta på ett lättåtkomligt ställe i hjärnan. Det är lättare sagt än gjort. Jag fascineras av hur fort jag kan glömma något jag nyss pluggat in, och hur jag kan vakna mitt i natten med något konstigt ord på repeat i hjärnan (som jag måste slå upp för att kunna somna om). För att optimera hjärnkapaciteten har jag ätit lax nästan varje dag senaste veckan, och jag litar på att det ska göra susen. Snart.
Snart smart.

Tysta tider

Som om livet inte var tillräckligt jobbigt har jag drabbats av "laryngit med afoni". En jäkla virusförkylning har satt sig så illa på stämbanden att jag helt tappat rösten.

Att inte kunna prata är mer frustrerande än jag kunnat tro. Jag kan inte skvallra med vänner, inte prata i telefon, inte fråga efter något i affären, inte nynna med till radion... t.o.m skrattet är ljudlöst! Dessutom verkar vissa tro att man är korkad om man inte kan prata högt och tydligt. Jag frågade efter en presentkartong i affären och fick till svar "Dra KORTET och sen trycker du in KOOODEN". Jag upprepade mig, viskade så högt jag förmådde "preeesent...kartooong". "tryck in KODEN, sen trycker du på KLAR, det är den GRÖÖÖNA knappen". Jag gav upp, fick slå in paketet hemma i stället.

Problemet blev som mest påtagligt när jag jobbade som undersköterska idag. Alla gamlingar som brukar ha svårt att höra vad normala människor säger blev inte glada av mitt viskande. Det blev en riktig utmaning att göra sig förstådd. Försökte ett tag att skriva lappar, men de som hör dåligt ser i regel dåligt också, så det hjälpte föga.

Om inte detta går över snart måste jag nog tvinga någon att skriva ut kortison. En engångsdos med 12 tabletter Betapred sägs trolla bort besvären utan att ge alltför mycket biverkningar. Kanske kan de bota hostan och de tillfälliga astmaproblemen också.

Disputationsfest

Det var högklassig disputationsfest i helgen. Min abitiösa vän har redan, vid 27 års ålder, hunnit ta både läkarexamen och doktorsexamen. Imponerande.

Att ha disputationsfest är lite som att gifta sig. Först får alla se hur man nervöst svarar på frågor, och några timmar senare samlas vänner och släkt till en välplanerad middag med vin, sång och tal. Skillnaden är att alla tal bara handlar om hur fantastisk och underbar denna forskare/vän/sambo/dotter/syster är. Tänk, en hel middag full med tal som bara handlar om hur bra man är. Kanske inte vore så tokigt att forska i några år ändå?

Efter middagen var det fri bar och fullt ös på dansgolvet. Mitt ex var där, utan sin blivande fru. Han höll sig nära mig mest hela kvällen och ville "prata ut".
"Jag tänker ofta på dig... för ofta egentligen." "Du ser jäkligt bra ut!" "Förlåt... för allt..." "Du är ofta naken i mina drömmar." "Visst hade vi det ändå väldigt bra ihop? Jag har bara bra minnen, förutom sista kvällen."

Jag berättade om min resa, vilka datum jag ska vara borta och att det tyvärr innebär att jag kommer att missa hans bröllop. Då undrade han vad jag skulle göra helgen efter jag kommit hem. "Inget planerat" svarade jag och intet ont anande. Då flinade han lyckligt. Det visade sig att de flyttat fram bröllopet en vecka. Såklart. Och nu har jag redan sagt att jag inte har något planerat då.
F**k.

Plötslig död

Mannen i sängen tittade trött på mig när jag kom in för att ta morgonkontrollerna. Han hade legat på avdelningen i några dagar på grund av diffus buksmärta, feber, trötthet och ett CRP* på nära 500. En BÖS** hade gjorts vilken visade en förträngning av tjocktarmen som kunde bero på cancer eller abcess eller något annat. Kirurger hade konsulterats, men läkarna var väldigt osäkra på vad mannen egenligen led av och hur det bäst skulle behandlas. Han var i 50-årsåldern och tidigare helt frisk.

Jag tog blodtryck, temp, puls och saturation. Allt var normalt. Han beställde frukost och sa att han mådde ganska bra idag, men huden var blek och magen såg utspänd ut. Han var fåordig, och tonläget lite vresigt.

När jag kom tillbaka med frukosten låg han på rygg tvärs över sängen. "Larma!" ropade sköterskan som var där inne, och jag tryckte på larmknappen. Hans ögon var uppspärrade och blicken såg rakt genom mig. Fradga samlades i munniporna och bubblade upp i takt med den stötvisa andningen. Jag ropade hans namn och smärtstimulerade bröstbenet, men fick ingen respons alls. Jag kunde inte känna någon puls i handleden men sköterskan hörde hjärtslag med stetoskopet. Hans käkar var hårt sammanpressade och jag undrade om det kunde röra sig om ett epilepsianfall. Plötsligt blev han helt tyst. Andningen hade upphört.

Jag tittade upp och fann att rummet var fullt av folk som ropade ut stressade instruktioner. "Akutvagn", "andningsmask!", "larma hjärtstopp", "sätt infart!". Jag hjälpte till att få in brädan under den tunga kroppen, så att hjärtmassagen skulle gå lättare. Sen tog jag några steg tillbaka och tittade på skådespelet framför mig.

Två läkare och fem sköterskor hjälptes åt och gjorde allt för att rädda mannen. Några turades om att ge hjärtmassage. En läkare intuberade, någon annan såg till att han fick adrenalin i flera omgångar, defibrilator var uppkopplad och klar för användning... om man bara kunde få lite aktivitet i hjärtat.

Bredvid mig, tryck intill väggen, stod en sjuksköterskestudent med fascinerad blick. Så fick hon syn på mig, och min namnskylt. "Undersköterska" mumlade hon och mötte min blick. "Du ska nog gå ut och ta hand om dina andra patienter".

Jag blev paff och förbannad, fick lust att snäsa av henne med ett "jag är faktiskt läkarstudent, jag behöver lära mig. Du kanske ska gå ut?" men insåg samtidigt att jag var där som undersköterska. Medan jag motvilligt lämnade rummet snurrade elaka tankar om henne i huvudet. Jag ville ju se vad som hände! Sen började jag fundera på mitt eget agerande. Varför ställde jag mig i hörnet? Varför tog jag inte en mer aktiv roll? Jag har ju tränat på det där flera gånger, på en docka visserligen, men ändå.

Svaret på min fråga är nog att jag blev chockad. Jag har sett många döda, och många väldigt sjuka, men jag har aldrig förr sett någon dö. Och han dog. Plötsligt och oväntat. De fick aldrig igång hjärtat igen.

*CRP (C-rektivt protein) är ett prov som ökar vid inflammation och infektion. Är mindre än 10 i vanliga fall.
** BÖS = buköversikt, slätröntgen av buken i två plan, vertikalt och horisontellt.

F och kvinnorna, IRL

Jag har aktiverat mitt konto på SD igen, men får inte till någon bra text och vågar/orkar inte kontakta eller svara någon. För lite tid, för lite lust, för nöjd med singellivet.

En som däremot utnyttjar nätdejtning till max är F. Essensen av hans profiltext är:
"Jag är snygg, vältränad, smart och framgångsrik. Du är naturligt vacker, äventyrlig, har universitetsutbildning och en fantastisk kropp."

Trots kraven får han 3-4 dejter i veckan, och sist jag pratade med honom behövde han hjälp att sålla bland de fem som fått godkänt på första tre dejterna. Han har alltså dejtat FEM tjejer samtidigt. En låg dock lite risigt till efter att hon släppt till på tredje dejten. Det visade sig att push up-BH:n dolt ett par hängbröst.

"Det kunde varit så bra ju! Fan, jag hatar push-up. Jäkla bedrägeri."
Skönt att han inte är ytlig i alla fall...

Hungrig

Jag har varit konstant vrålhungrig i flera veckor. Magen har arbetat som en svältfödd indier och allt jag stoppat i mig har magiskt försvunnit i tomma intet. Inte ekonomiskt alls. Jag klagade när jag var hemma hos päronen och länsade deras kylskåp häromdagen, och i morse ringde Pappa.
"Är du fortfarande lika hungrig hela tiden?"
"Mmm"
"Vi har funderat... och ... det skulle kanske kunna bero på att du är gravid?"
Jag hörde hoppet i rösten. Såg för mig hur de diskuterat och nått den fantastiska lösningen. Som inte stämmer. Såvida det inte är Jesus 2 som är på väg.
"Nej, jag är inte gravid."
"Ok" Tydlig besvikelse i rösten.
"Hyperthyreos var det ingen av er läkare som tänkte på?"
"Nej, graviditet är vanligare."
"Ja, ...men det är nog bara min magsäck som motionerar."
"Så kan det vara. Hej då."
"Ciao."

Praktiskt Prov

Snart är det dags för terminens nervpirrande praktiska prov. En lämplig(?) patient har valts ut och fått instruktioner om att inte avslöja alltför mycket om sin sjukdom. Sen ska man ta anamnes och ett omfattande status för att så småningom komma fram till rätt diagnos. Det hela övervakas av en läkare med bister uppsyn och anteckningsblock i handen. Glömmer man något moment eller missar att ställa en viktig fråga så är man körd. Samma sak om man inte kan ställa diagnos. Eller om man tar för lång tid på sig.

Jag har vissa stora kunskapsluckor, och på ett universitetssjukhus finns många konstiga diagnoser, så jag är livrädd att jag inte kommer ha en jäkla aning om vad patienten lider av efter undersökningen. Viss risk finns även för mental kollaps och nervositetsinducerad glömska. Skräckhistorer går om elaka examinatorer och omöjliga patienter. Och om studenter som fått blackout.

Jag skulle inte vilja vara kandidaten som satte blodtrycksmanchetten på patientens underarm i stället för överarm, eller hon som lyssnade på patientens lungor med stetoskoplurarna runt halsen (glömde sätta dem i öronen). En kandidat oroade sig för att glömma handhygienen, för det hade han hört att man kunde kugga på. När det var dags för provet gick han in till patienten och spritade noga av händerna, och sen gick han ut igen och kom inte tillbaka.

Det man är mest nervös över är alltså att man ska bli alltför nervös, så att hjärnan slutar fungera normalt. Då blir man ordentligt kuggad och historier om ens grandiosa miss kommer spridas över kursgränser i åratal. Kanske sprids de till och med till någon blogg på internet... Vilken mardröm!

Hissen

Jag tittar för mycket på TV. Ingen tvekan om den saken. Framförallt följer jag alla läkarserier slaviskt, med förevändningen att jag kanske lär mig något. Det är dock en sak som stör mig allt mer. En viktig detalj som manusförfattarna helt verkar ha fått om bakfoten, nämligen hissen. I alla serier träffas läkarna i hissen. De pratar, bråkar, hånglar och räddar liv. I hissen.

I verkligheten, i alla fall verkligheten i Sverige, är läget ett annat. Läkare tar inte hissen.

Säkerligen finns det undantag, men alla handledare jag gått med hittills tar trapporna. "Våning 5? Perfekt, då får man motion! Det gäller att ta tillvara på varje tillfälle att röra på sig. Annars kan man bli sjuk. Hiss? Den är till för rörelsehindrade! Kom igen nu. Sist upp får fylla i läkemedelslistorna".

Jag hoppas på färre hisscener framöver. Framförallt Greys Anatomy får skärpa sig. Läkare i en hiss... det känns så, så otroligt... overkligt.

Resa!

Jag har bokat en resa långt bort! Det är så underbart att ha något att se fram emot. Tre veckors äventyr i solen. Åhhh!

Ett stort plus med resan är att jag missar bröllopet. Mitt ex bröllop. Jag har funderat på det där, och jag kan inte föreställa mig att jag kommer uppskatta spektaklet när mitt livs kärlek lovar en liten blåögd slinka evig kärlek och troet.

Förresten har han redan varit otrogen mot henne. Det vet jag.

Igår var han på krogen och kom tydligen att tänka på mig. Jag fick sms efter sms. Han önskar att vi kunde träffas, ensamma. Han vill veta vad jag har på mig. Berättar att han tänker på mig. Att han har vackra, barnförbjudna bilder på mig i huvudet.

Idiot. Och ändå kan jag inte förmå mig att be honom lämna mig ifred. Vilket gör mig till en ännu större idiot.

Att resa bort måste vara det bästa jag kan göra.

Cancer vs svärmor

Hon har tappat allt hår tack vare cellgifterna. Kortisonbehandlingen har fått hennes kropp att svullna upp. Hon ser ut att vara 40, men enligt journalen är hon bara 27. Den utspända buken beror inte på någon graviditet, utan på cancer. Varje vecka går hon till mottagningen och tömmer ut nära tio liter ascitesvätska. En hel hink blir full.

Hon är döende. Behandlingen har avslutats och man har gett upp hoppet. Jag frågar försiktigt hur hon mår, och tårar börjar trilla ned för hennes kortisonrunda kinder. "Jag måste ha svärmor boende hos mig, för jag har blivit så svag. När jag ramlar orkar jag inte resa på mig själv. Så därför måste svärmor bo hos oss. Hela tiden. Fattar du vad jobbigt?!"

Läkarfest=läkarsprit

Den manliga narkossköterskan var full redan när festen började, och nu kör han moves à la breakdance framför det hånlgande paret i soffan. Polisen har varit där och framfört sitt meddelande om att grannarna klagat, och den kände plastikkirurgen har på något mirakulöst sätt övertygat dem om att festen är lugn. Någon spyr inne på toan, antagligen den anorektiska bruden som är tillsamman med den dryga stafettläkaren. Läkarspriten flödar.

Jag flyr från den uppvaktande norrmanen till den nyanlända kirurgen. Han är trevlig. Dricker shots för att komma ikapp. Berättar att han nyss flyttat till stan för att göra karriär. Familjen, fru och två små döttrar, anländer i morgon. För varje glas han dricker byts saklighet ut mot sliskighet. Hans hand hamnar på min överarm, så väl placerad att tummen råkar snudda sidan av mitt vänstra bröst. "Är du fotomodell" undrar han med ett snett leende och tittar mig förväntansfullt i ögonen.

Någon timme senare ser jag honom på dansgolvet med en söt, men väldigt onykter, liten sköterska tätt intill sig. När hon går börjar han tafsa på bruden som somnat i soffan. Folk runt omkring suckar och himlar med ögonen. Han har verkligen gjort ett intryck på sina nya kollegor. Min gissning är att han kommer få besök av hela släkten ågren i morgon. Bakfylleångest i sin storhet.

Breakdancesköterskan har vid det här laget blivit nobbad av alla tjejer på festen. Iklädd en blond peruk med tillhörande helskägg ställer han sig mitt på golvet och skriker "FITTA, FITTA, ERA JÄVLA TRÅKFITTOR". Någon leder honom varsamt ut genom dörren och han somnar i trappuppgången.

Jag går hem medan jag ännu kan stå på benen. Väldigt nöjd. Länge sen jag var på en sådan fest. En riktigt urballad fest.

Singel, förkyld, pank och lycklig

Ensam hemma en lördagkväll. Singel, förkyld och pank.

Jag är inte bra på förhållanden. Jag tröttnar, blir frustrerad, hittar fel, slutar raka benen... Det känns som ett dåligt betalt halvtidsjobb, och vad är poängen med det? Heltidsstudier och två extrajobb räcker. Kanske blir allt annorlunda om jag träffar rätt kille/man/gubbe. Tyvärr har jag låga förhoppningar om det numera.

Jag är desto bättre på förkylning! En till två dagars halsont, sen en relativt lång men mild snorperiod. Piece of cake. Eventuell nästäppa tar nässprayen hand om, och de få tillfällen jag drabbas av hosta gläds jag åt möjligheten att få ta Cocillana. Det är fina grejer det. Dricks med fördel ur konjakskupa.
Idag är jag på dag två, halsont och begynnande ökning av snorproduktion. Fishermans friend är min vän som effektivt tar bort känseln, och därmed det onda, i svalget. Efter att ha proppat i mig två påsar blev jag dock på ett lite otrevligt sätt påmind om de starka tabletternas gastrointestinala biverkan... Tur jag är ensam.

Pank har jag blivit då börsen och räntor går åt fel håll. Lånen blir dyrare och min pyttiga förmögenhet blir allt mer mikroskopisk. Det verkar som om vårshoppingen får vänta… till nästa vår. Som tur är spelar katastrofen i garderoben egentligen mindre roll, jag går ändå runt i vit pyamas hela dagarna på sjukhuset.

Om man bortser från att min tro på att hitta den stora kärleken har krymt till nästintill obefintlig, så är jag ändå rätt nöjd med livet just nu. Det är ovant. Och lite konstigt. Hur kan man vara nöjd när det finns så mycket att klaga på? Svår filosofisk fråga. En ny form av teodicéproblem… Måste lägga pannan i djupa veck ett tag. Singel, förkyld, pank och lycklig. I nyktert tillstånd. Kanske bäst att ta till den mest använda behandlingsmetoden, avvakta och se om det går över. Det gör det säkert.

Löneskillnad

Hon ville göra AT på det stora sjukhuset, men de krävde att hon först arbetade där som underläkare i ett par år. Hon fick ett vikariat på akutmedicin och en lön på 18 000 kr/månad.

Han gjorde AT i Norrland och så fort han var klar flyttade han tillbaka och sökte jobb som stafettläkare. Han blev omgående anställd på en vårdcentral med en månadslön på 65 000 kr.

Det verkar löna sig att vara leg.läk.
Och att stafetta.
Och att göra AT en bit bort.

Bröllopsinbjudan

Mitt ex, killen som tog mig med storm, som jag trodde var min själsfrände, som jag dyrkade över allt annat.

Han som väckte min sovande kropp.

Han som fick mig att glömma svek och otrohet, om och om igen.

Han som dumpade mig för tjejen han träffade på en fest jag tog med honom till...

Han har bjudit mig på sitt bröllop.

"Det blir ett litet bröllop, bara de närmaste, och det är väldigt viktigt för mig att du kommer."

Varför?!

Frontallobsdemens

"TA AV MIG SKORNA! IDIOT!" skrek hon, och jag böjde mig ner och började lirka av skorna från de svullna fötterna.
"ARBETARE, ARBETARE, ARBETARE" Jag tittade upp och möttes av en galen blick och en spottloska. Några djupa andetag senare reste jag mig upp och började hjälpa damen att lägga sig ner i sängen.
"AAAJ" skrek hon när jag nuddade hennes arm. "Hur understår du dig att röra vid min kropp med dina smutsiga, äckliga arbetarhänder!?"
Jag suckade, visste av erfarenhet att det inte var någon idé att försöka tala förstånd med henne. I stället påminde jag mig åter om att hon var sjuk, att hon inte kunde rå för det.

Hennes långa fingrar slöt sig om glaset med vatten på nattygsbordet och strax därefter kom det flygande mot mig. Jag fick tag i hennes kastarm, men straffades omgående då hennes gula naglar grävde sig in i min underarm och rev. Tre långa röda ränder blev genast synliga.
"Så där gör du inte!" röt jag, för nu var det inte mycket kvar av mitt tålamod.
"DU SÄGER INTE DU TILL MIG! NI HETER DET, NI, om du nu kan fatta det med din lilla, lilla, dumma arbetarhjärna."
Jag kände att det var hög tid att lämna rummet och på väg ut hörde jag henne skrika.
"HIT MED KÄPPEN! GE MIG MIN KÄPP SÅ JAG KAN SLÅ DIG. DU BEHÖVER STRYK FÖR DU ÄR SÅ VÄRDELÖS. HÖR DU DET?!"

När dörren stängdes bakom mig tänkte jag;
1. Undrar hur hon var som ung och frisk.
2. Det borde fan vara rejält lönepåslag för att ta hand om en så otrevlig patient.
3. Snart, snart är det slut på passen som undersköterska.

Still got it!

I lördags var B och jag på pub. B har inte nuppat på över ett år och börjar bli mer än desperat. Därför vågade hon för en gångs skull flirta lite när hon fick syn på sin drömprins i baren. Han kom fram till oss och visade sig vara en fåordig norrlänning, men hon babblade på och höll honom kvar. Det föll sig naturligt att jag och hans lite mindre bildsköne vän började prata och vi hade en trevlig konversation medan flirtandet pågick bredvid oss. Efter en liten stund tyckte norrläningen att det var dags att mingla vidare, och kvar stod B med ett uttryck av både förvåning, förälskelse och panik.

"Jag måste få träffa honom igen!" sa hon med darr på rösten och jag uppmanade henne att skriva ner sitt telefonnummer på en lapp. När hon gjort det var norrlänningen försvunnen, men hans kompis stod i närheten så hon gick fram till honom, lämnade lappen och bad honom ge den till sin vän.

Sedan dess har hon väntat och blivit allt mer besviken, tills igår då hon äntligen fick ett sms från ett okänt nummer. Det löd;
"Hej, det här är M, vän till norrlänningen som du pratade med i lördags. Jag skulle gärna vilja ha numret till din trevliga kompis om det går bra?"

Compliance

Jag och sockerbruden stod i den flashiga baren och skålade i bubbel. Eller, hon hade bubbel, jag nöjde mig med ett smärtsamt dyrt glas rött. En kompis som numera är londonbo stod bredvid och pratade om det outtömliga ämnet celluliter. Hon hade läst om det i Damernas Värld och upplyste oss om att celluliter består av härsket fett. Alla blev förfärade, utom jag som har cellbiologikunskaper.

I stället frågade jag sockertjejen hur läget var. Hon berättade att hon haft problem med eksem, och äntligen fått träffa en hudspecialist. Läkaren hade sagt åt henne att hon under en period inte fick använda smink eller hårprodukter, inte färga håret, inte smörja in sig med parfymerade cremer och dessutom skulle hon inte duscha mer än max två gånger per vecka. Jag kunde inte låta bli att skratta. Sockertjejen är den piffigaste människa jag känner. Hon är alltid välsminkad och fräsch, använder dyra cremer, går till frissan en gång i månaden osv. Sen tog jag en ordentlig titt på henne och sa,
"men du har ju smink nu...! Och grejs i håret!"
"Jag kan väl inte gå på krogen osminkad!!", svarade hon och höjde på de välansade ögonbrynen. Jag skakade på huvudet, så typiskt. Folk kommer till läkaren för att få hjälp, men måste de anstränga sig själv eller ändra på sina rutiner för att bli bra så är det inte lika lätt. Fast jag vette tusan om jag skulle kunna följa den där ordinationen heller. Såvida jag inte led oerhört.

Unga och bittra

A: Jag är så trött på patienter.
Jag: Jag med, har ångest innan och efter varje patient.
K: Varför har du ångest efteråt? Då är det över ju?
Jag: Men då tycker jag så synd om dem. Kan ligga vaken halva nätterna och grubbla över nån stackare som är obotligt sjuk.
A: Sluta med det där, annars hamnar du på psyk fortare än du tror.
K: Mina patienter ljuger. Hela tiden. Man kan inte tro på ett ord de säger.
Jag: Var är du?
K: På geriatriken. Massa dementa gamlingar.
A: Men gamlingar kan vara underhållande att prata med ju?
K: Vissa kanske... men de luktar illa också.
A: Jag hade en patient som hade iq guldfisk idag.
K: Det finns ingen folkgrupp som är så korkade som patienter.
Jag: Så unga och redan så bittra...
A: Ja, vad fan håller vi på med?
K: Vi hoppar av. Kom igen. Vi måste hoppa nu, innan det är för sent!

Avslöjad

Jag har skrivit många inlägg senaste tiden, men ytterst få har blivit publicerade. Orsaken är att jag fått reda på att det finns en person som vet. En vän har listat ut vem jag är. Först fick jag panik och tänkte radera hela bloggen. Sen nöjde jag mig med att ta bort vissa inlägg. Och nu vet jag inte vad jag ska skriva om längre. Det får inte vara för personligt, inte för vulgärt, inte något som jag vill hålla hemligt... Dessutom har en stor portion prestationsångest lagt sig som en tung boja på allt jag försöker skriva.

Jag började blogga av tre anledningar; att få utlopp för min kreativitet och träna på skrivandet, att bevara minnen som annars skulle komma bort i min snurriga hjärna, och för att ventilera det jag inte vill berätta för andra. Det sistnämda känner jag inte att jag kan göra längre.

Nu står jag inför ett val. Antingen slutar jag blogga helt, eller så fortsätter jag med en mindre personlig framtoning. Det känns tråkigt att sluta helt, men samtidigt lite menlöst att skriva utan att kunna berätta om eventuella smaskiga detaljer.

Efter stor och energikrävande tankeverksamhet har jag kommit fram till att jag ska försöka fortsätta skriva i alla fall. Jag vet inte om någon bryr sig... men det känns fegt att lägga ner. En utmaning bör man inte backa för.

Men du, du som vet, var snäll och berätta inte för någon mer. Jag tycker om att vara anonym.

Granne med bekymmer

Min granne har skitcool frisyr, är väldigt social och drar runt på några kilo extra. Vi umgicks ibland förut, men sen i våras har jag knappt sett till henne. Däremot har jag sett att hon påfallande ofta haft besök av en man, och i höstas berättade hon att hon var kär.

Nu stod hon utanför min dörr och undrade varför jag inte lämnat tillbaka tvättstugenyckeln. Förklaringen var naturligtvis att jag helt glömt bort att jag höll på att tvätta, så jag följde med henne ner och plockade skamset undan mina blöta kläder.

"Hur går det med killen?" frågade hon, (som alla andra).
Jag suckade. "Ok... men tror inte det håller så länge till."
"Jasså, vad har ni för problem?" undrade hon, och jag ryckte på axlarna medan jag funderade. Vad är problemet rent konkret?
"Kommunikationsproblem har vi i alla fall." suckade hon, och sen pratade hon i en kvart utan uppehåll.
"Han vill aldrig göra något med mig. När jag sa att jag tyckte att vi skulle göra något tillsammans svarade han att det gjorde vi ju i somras. I SOMRAS! Han sticker iväg med sina kompisar på helgerna utan att förvarna. Han har inte råd att resa med mig i vår, men tydligen ska han låna pengar av sin mamma för att kunna åka till Thailand med polarna. POLARNA, det är det enda som är viktigt. Han ville inte ens fira nyår med mig... Och inte har vi sex längre heller. Det enda vi gör ihop är äter och sover. Jag har inte skrattat på två veckor." Hon tittade hjälplöst på mig och jag visste inte vad jag skulle säga. Efter varje sak hon tog upp tänkte jag att så skulle Han aldrig göra. Vad har jag att klaga på egentligen? Han är ju perfekt... egentligen.
"Ge mig råd" vädjade hon.
Jag visste vad hon inte ville höra, men sa det ändå, så försiktigt jag kunde; "Kanske dags att dumpa?".
"Jag vet, jag vet" suckade hon. "Jag är en idiot som lägger så mycket energi på någon som uppenbarligen inte bryr sig om mig... men, jag älskar honom ju."

När jag gick upp med mina tunga kassar kände jag mig konstigt nog lättad. Det var befriande att höra att det finns en person bara några meter bort som också våndas med kärleksproblem. Och hon har det faktiskt värre än jag. Mycket värre.

En dold talang

Som kandidat känner man sig ofta ganska dum och värdelös, så det gäller att hitta något man är bra på och sen påminna sig om det när självförtroendet är i botten. Jag tror att jag kanske äntligen hittat mitt specialområde.

Veckans handledare, en man med ögontics, kraftigt underbett och grov dialekt, tycker att pr är en viktig undersökning som ska läras ut ordentligt. Därför fick jag en grundlig genomgång.

"Innan en gastroskopi ska alla patienter ha ett finger i stjärten" sa han medan han tog på sig handsken och kisade mot mig för att se att jag förstått. Jag nickade och övertydligt visade han hur favoritfingret ska vara riktat, hur långt det ska in, hur mycket man ska böja det och sen vrida det så att man känner bäst. När han var klar höll han upp fingret framför mitt ansikte och tittade uppforande på mig. "Vad säger kandidaten om det här?" Jag stod emot impulsen att ta ett steg tillbaka och tittade på det ljusbrunkladdiga fingret. "Normalt" sa jag lugnt och han nickade. "Inget blod, eller hur? Det är viktigt!" Åter kisade han mot mig, fortfarande med fingret alldeles för nära mitt ansikte. Jag nickade. Äntligen tog han av sig handsken, och gjorde en gest mot den nakna ändan på britsen. "Varsågod".

Jag hade gjort många pr tidigare, men försökte följa hans anvisningar så exakt som möjligt. "Känner du prostatan?!" ropade han högt från andra sidan rummet. Jodå, jag kände prostatan. Som ett litet ollon under tarmväggen. Han var nöjd. Jag tog ut fingret och reflekterade över att jag inte alls tycker att den där undersökningen är äcklig eller ens obehaglig. Något som måste göras bara. Mina tankar avbröts av patienten som tackade och meddelade att "det där fingret var mycket behagligare än det första!". Jag började fnissa och fick anstränga mig till det yttersta för att undvika ett långvarigt och opassande asgarv. Ett behagligt pr-finger. Så underbart. Visste väl att jag hade talang för något!

Nyår

Nyår firades i fjällen med dr E och hennes pretantiöse pojkvän. Att dr E har pojkvän är ett under i sig. Varken hon eller jag trodde att hon skulle kunna falla dit. Ännu mer otroligt är att hon fallit för en fjant. Han är spinkig och lurvig. Sjunger i kör, spelar hobbyteater och är med i hemliga sällskap. Gillar att stå i centrum och älskar att ifrågasätta allt vad andra säger. Hon tycker att han är underbar. Men så är hon lite konstig också.

Vi har åkt skidor och jag räknade ut att jag sammanlagt åkt ca 10 dagar de senaste 7 åren. Samtidigt har jag blivit gammal, svag, stel och fått insikt i hur farligt det är att ramla. Dessutom var backen jäkligt isig och brant. Kallt som fan var det också. Inte så konstigt att jag åkte som en kärring alltså, men tragiskt. Ibland uppevde jag för en kort sekund den där rätta, underbara känslan att ha kontroll över skidorna och fort glida in i nya snygga svängar. Dock förbyttes den snabbt mot dödsångest och fulåkning. Jag tror det är dags att börja åka lite oftare. Typ varje år.

Prettot åkte såklart telemark, och enligt egen utsago var han rätt bra på det. Dr E åker kanonbra, men så har hon gått på skidgymnasium och tävlingsåkt också.

Han åkte förresten fantastiskt bra. Fort och snyggt. F.d tävlingsskidåkare han med och det imponerade på alla. I övrigt går vårt förhållande på sparlåga. Jag har tröttnat.

På nyårsafton skålade vi i bubbel och Han drog mig åt sidan för att hångla. Jag log och pussade torrt och tänkte att allt var tvärtemot det brukar vara. Vanligtvis står jag ensam och packad på nyårsafton och kastar hatiska blickar åt lyckliga par som hånglar. Lovar mig själv att nästa år, då ska jag ha någon att trycka läpparna mot. Men nu när jag stog där lite smålullig med pojkvän så kändes allt bara fel och trist. Känslan var så stark att jag äntligen vågade ta beslutet. Det går inte längre. Jag måste göra slut.

Svält bland julmaten

Den bleka och tunna varelsen i hörnet möter min blick och ler. "Det var länge sen" säger hon med mjuk röst och låssas inte om min förvånade min. Jag nickar och ger hennes tunna kropp en kram. Vet inte var jag ska fästa blicken och ursäktar mig bort till glöggen på andra sidan rummet. I smyg iakktar jag henne och förfäras. Skäms över mina nyfikna blickar. Får ont i hjärtat av det jag ser.

Jag har alltid varit lite avundsjuk på henne. Så vacker. Stora kornblå ögon. Långt och tjockt blont hår. Smittande skratt. Smart. Social och supertrevlig mot alla.

Nu hänger hennes hår i korta tunna stripor. Mörka ringar gräver sig in under de trötta ögonen. Huden blek och tunn över de knotiga kindbenen. Kläderna i barnstorlek hänger löst på kroppen.

Hon får hjälp upp och tar några stapplande steg in i rummet, sätter sig sakta i en annan fåtölj. Ler ursäktande och förklarar att hon inte orkar hålla upp huvudet själv så länge, därför måste hon sitta i en stol med huvudstöd.

Hon frågar mig hur det går med plugget. Har koll på vilken termin jag läser och kommer ihåg vad jag sagt när vi sågs förra året. Hon undrar var jag bor nu, vad jag har för nyårsplaner, vad jag fick i julklapp. Lika trevlig som förr. Jag frågar hur hon ska fira nyårsafton och biter mig i tungan. Hon ger mig en uppgiven blick och säger att hon inte vet. Det blir tyst en stund. Försöker komma ihåg vad hon berättade när vi sågs sist, men jag kan inte minnas vad det var hon pluggade eller var hon bodde.

Efter någon timme tecknar hon till sin pappa att det är dags att gå hem. Han hämtar rullstolen och hjälper henne i den. När de försvinner ut genom dörren undrar jag om det var sista gången jag såg henne. Hon väger under 40 kg nu och hennes hjärta har börjat ta stryk. Utan en veckas intensivvård på sjukhus innan jul hade hon inte överlevt.

Det är en märklig och otäck sjukdom. Svårt att förstå hur det kan gå så långt. Det är ju bara att äta! Hur kan man vara så rädd för mat?
Snälla, söta lilla du, kämpa emot anorexiaspöket och se till att vinna kampen. Det måste du. Ät.

Julafton -07

Så var ännu en Julafton avklarad. 10 samlade släktingar, rikligt med alkoholhaltig dryck, dignande julbord, ett hav av paket under granen, julmusik i bakgrunden, tända ljus och livliga diskussioner.

Ömsom fascinerat, ömsom uttråkat, iakktar jag föreställningen. Pappa som springer runt och ser till att alla har något i glasen. Skrattar glatt åt sina egna skämt som ingen annan förstår. Syster duktig som dukar av, hämtar det som saknas på bordet, fixar efterrätt, blåser ut nedbrunna ljus. Mamma som lagat mat hela dagen och nu firar med det ena glaset efter det andra. Moster som bara vill prata om sina hundar och morbror som ständigt vill sjunga snapsvisor. Kusinerna är fetare och mer högljudda än vanligt. Bror sitter tyst och dricker julöl i smyg.

Min roll är bara en biroll med få repliker. Mamma är den som regisserar och spelar huvudrollen. Hon är även den som blir fullast. Kan ha ett samband det där.

Efter mat med vin, öl och snaps kommer grappan fram. Sen konjak och kaffe. Följt av whisky och baileys. Fylleslaget är ett faktum. En kusin tvingas vara tomte med blinkande mössa. Morsan sluddrar och förstår inte julrimmen, så allt måste läsas minst tre gånger plus ytterligare en gång när paketet är öppnat. Morbror förstår inte heller något rim, trots att han skrivit de flesta själv. Båda är väldigt glada, sitter där i soffan och berömmer varandra.

Först vid midnatt är alla julklappar utdelade och öppnade. Någon tittar förskräckt på klockan och påminner om hunden som väntar där hemma. Glasen töms och släktingarna beger sig iväg, somliga mer vingligt än andra.

Summa sumarum är ändå att årets julafton blev över förväntan. Fick julklappar som jag faktiskt ville ha. Maten var god, vinet likaså. Och fyllekajorna var riktigt underhållande.

Ska bli intressant att se om morgondagens släktmiddag blir lika livlig!

Arvshärva

Fick en liten chock när jag läste tidningen häromdagen. Den alkoholiserade dörrvakten jag känner, som ärvt en förmögenhet, sitter nu häktad misstänkt för grovt bedrägeri. Det verkar som om testamentet var förfalskat! Han som satt och grät på krogen för "det var så jobbigt med alla pengar"... Var det samvetet som var jobbigt månne?

En liten värld

På en finlandsfärja för många år sen blev Han jättefull och bestämde sig för att tacka för sig och krypa till kojs. Hyttdörren stod på vid gavel så han ragglade in, la en spya innanför dörren, orsakade stopp i toaletten och somnade med kläderna på. Någon timme senare kom en kille in och svor och skrek. Det visade sig att Han hade gått in i fel hytt...

Killen som hytten tillhörde var mr Plattfot.

Som sagt, intressant jul.

mr Plattfot

Min syster har via SprayDate träffat en "underbar" kille. Hon är helt betuttad och kan inte tro att hon haft en sån tur. Jag har hejat på henne och kommit med goda råd och tips och nu verkar han ha trillat dit. Förra veckan berättade hon att han vet vem jag är. Tydligen träffade han mig för ca 5 år sen. Även om hans namn lät vagt bekant kunde jag inte alls komma ihåg vem han var och ryckte på axlarna åt det. Tills igår, för då kom jag på vem han är.

Jag träffade honom ute för länge sen, och vi pratade en liten stund. Han var småtrevlig, men samtidigt lätt obehaglig. Dagen efter ringde han efter att ha snokat reda på mitt nummer på ett synnerligen imponerande sätt. Vi bestämde oss för att ses och ta en fika.

När jag såg honom komma gående i dagsljus ångrade jag mig. Han hade en ruskigt ful jacka och en underlig gångstil. Dessutom pratade han konstigt, hade någon sorts talfel som jag inte uppmärksammat i fyllan och villan.

Vi hade precis satt oss vid ett bord med varsin kopp kaffe när han upplyste mig om droppen som fick bägaren att rinna över. Han berättade nämligen att han var plattfot. Jag fick en lång och ingående beskrivning av hur hans fötter såg ut och vilka problem det skapade för honom. Jag har lite svårt för fötter... tycker det är få fötter som inte är lite äckliga. Och att få höra om hans fötter och handikapp fem minuter in på första dejten tyckte jag var lite i överkant. (Jag vet, jag är ytlig, men det var verkligen avtändande).

När dejten äntligen var slut sa jag nonchalant att "vi hörs", som man gör när man inte vill ses igen. "Men du har ju inte mitt nr!" sa han då, vilket ledde till en av mina drygaste stunder... Jag slängde ett "Det har du rätt i" i ansiktet på honom innan jag vände mig om och gick.

Nu är min syster alltså tillsammans med mr Plattfot som jag varit asdryg mot. Och hon vill att vi ska ses på en parmiddag.
Det blir en intressant jul...

Designern

Vi slog oss ner framme vid bardisken och beställde varsin öl. Designern log och riktade sina välsminkade ögon mot mig.
"Du ser mer och mer ut som en doktor, vet du det?!" sa hon och fnissade.
"Men, vafan" sa jag "Jag har gått en halvtimme i ösregn utan paraply. Sminket och frillan regnade bort! Såhär beige är jag utan mitt skal".
"Nej, nej, inte det!" fortsatte hon upprört. "Det är dina ögon, din blick... du ser så klok ut! En vis kvinna finns bakom de där ögonen..."
"Haha, njae... knappast" Jag sippade på min öl och log för mig själv. Designern säger alltid det man minst anar. Det är det jag tycker bäst om med henne.
"Är det jobbigt med plugget och alla sjuka? För om du behöver någon att snacka med så har jag kontakter..." fortsatte hon hemligtsfullt och fingrade på sitt glas.
Sen berättade hon om sin livscoach som hade fått henne att ändra sitt tankesätt, att bli av med ångesten och rädslan. Som fått henne att våga tro på sig själv igen. En tår trillade ner för hennes kind när hon berättade, så glad var hon över förändringen.
"Ska jag ringa honom och boka tid åt dig?" frågade hon. "700 kr timmen, och man bör gå ca 10 gånger för att lära sig tänka rätt".
"Njae, inte nu. Kanske när jag blir rik" sa jag, och tänkte att jag nog kunde läsa någon klok bok och lära mig tänka rätt på egen hand.

Sen pratade vi om gamla tider, hur unga vi var när vi jobbade tillsammans, hur gamla vi blivit nu. Jag berättade om min stororder på antirynkkrämer.
"Vad beställer du sånt skit för?! Kör botox i stället, det funkar så jäkla bra!" sa hon och drog den svarta luggen ur pannan. "Kolla! Slät som ett babyarsle. Tack vare 8 års botox."
Jag inspekterade hennes panna och nickade. Den var verkligen helt slät. Hon forsatte;
"Innan botox hade jag en, ursäkta mig, men en vagina mellan ögonen. Den är helt borta nu. Ser du? Vaginafri panna!"
Jag skrattade förtjust. Designern och hennes fantastiska liknelser.
"Jag känner en bögläkare som är asbra, han kan fixa dig om du vill?" Fortsatte hon. "Du får garanterat rabatt, alla mina vänner får det".
Jag tackade roat nej. Inte nu, kanske om något år.

Efter tre öl, en drink och två kindpussar lämnade vi stället och jag klev på bussen hem. Chauffören tvekade när han tog emot mina pengar och tittade på mig flera gången innan han slutligen frågade;
"Är du över 16?"

Självbekräftelse genom konsumtion.

Min ekonomi har minst sagt varit risig senaste tiden så det var med viss bävan jag loggade in på mitt bankkonto. Till min stora lättnad (och förvåning) visade det sig dock vara ganska gott om cash där. Förklaringen låg i en stor insättning. Stipendiet! Oh, härliga tider! Julen är räddad och min stackars familj slipper hemmagjorda julklappar.

Jag firade med att shoppa loss på nätet (klockan var mitt i natten så det var enda alternativet). Ganska snart surfade jag in på en sida om nya omtalade "superantirynkkrämen", Boots no 7, och bestämde mig för att jag var värd en sån.

Efter någon timmes nattsurfande kom jag fram till att en tub kostar ca 300 kr i Sverige, £16.75 (ca 216 kr) i UK och $22 (140 kr) i USA. Tanken på vilket klipp jag kunde göra väckte köpdjävulen i mig och jag blev lite carried away... Nu är ett paket med antirynkkrämer för en tusenlapp på väg till mig (via vänner i USA pga "levererar-inte-till-utlandet-idioti"). Satan så ung och slät jag kommer bli! Och det är väl precis sånt som stipendiepengar är tänkta att användas till?

En positiv biverkan av shoppingen var att min livsgnista väcktes till liv igen. Att jag inte förstod att det var det som var problemet?! Spenderar man inget får man tråkigt vilket i förlängingen leder till trötthet och seghet. En naturlig reaktion. Konsumtionsabstinens.

Dagstrött & nattpigg

Hela dagarna går jag omkring som i ett töcken. Halvöppna ögon, gäspningar, nysningar, kroniskt frusen. Försöker lyssna och vara en duktig kandidat, men hjärnan känns förstoppad och vägrar ta in mer information. Jag gör bort mig, känner mig dum, gömmer mig bakom lampskärmar, längtar bort.

Bara när jag träffar patienter vaknar jag tillfälligt till liv. Oftast lyckas jag komma ihåg ett par relevanta anamnesfrågor och gör ett någorlunda korrekt status. När jag ska diktera lägger hjärnan ner igen, men jag orkar inte bry mig utan snackar in så gott det går och hoppas att en kompetent och vänlig läkarsekreterare benar ut svamlet.

Hemma kryper jag ner under en filt i soffan och halvsover ett par timmar. Sen funderar jag över alla allvarliga sjukdommar jag kan tänkas ha. Tillslut masar jag mig till spisen och lagar mat. Äter. Kollar lite mer på TV. Inser att det är dags för sängen, och då, DÅ vaknar kroppen och hjärnan till liv igen. Plötsligt ska det pluggas, städas, mailas och julpyntas. Det fullkomligt sprutar energi, kreativitet och livslust ur mig. Så jäkla olägligt! Alldeles för sent låter jag John Blund göra sitt jobb, för att snart åter vakna aptrött till väckarklockans gälla signal.

Är jag i fel tidszon?

På örat

Det är nog mitt undermedvetna som ser till att förhållandet sätts på prov när det nått en viss nivå. Varje pojkvän jag haft har någon gång fått besök av en kraftigt berusad dr.solo, och det har slutat olika bra. Eller så är det där med undermedvetna bara ett patetiskt försök till bortförklaring av mina plakatfyllor... Nåväl, hur pojkvänner reagerar är ändå intressant.

Min första pojkvän fick till sin fasa bevittna hur jag däckade på hans föräldrars tomt. Inte förrän han hotade med ambulans tog jag mig upp på alla fyra och lät mig ledas in i huset. När jag vaknade några timmar senare med huvudet i toaletten låg han och sov mellan två spyor på badrumsgolvet. Efter att ha väckt honom övertalade han mig att gå till hans säng och sova i stället. Knappt hade han lagt huvudet på kudden innan jag kräktes i sängen. Hans reaktion var ilska. Dagen efter fick jag en ordentlig utskällning, som nog var helt berättigad, och sen vågade jag knappt lukta på sprit under vår fortsatta relation.

Pojkvän nr 2 såg till att bli ännu fullare än jag så där fick man inte mycket hjälp. Han hade fullt upp med sig själv, och var lite sur över att jag inte pysslade om honom dagen efter.

Den tredje pojkvännen hade precis gått och lagt sig när jag dök upp utanför hans dörr. Jag kröp runt i hans lägenhet tills jag slutligen hittade toaletten, och där la jag mig på golvet så jag skulle kunna sova och kräkas i duschventilen på samma gång. (Man e väl inte dum?!) Hans reaktion var att gå och hämta sin kamera, och några minuter senare kunde alla se mitt tillstånd på nätet.

Och i helgen hade turen kommit till Honom. Efter en suddig taxiresa fick han hämta mig utanför porten och leda mig in. Jag började med en en spritpizza i toaletten och satte mig sedan på en stol i hallen... och vägrade röra på mig. Tillslut hämtade han en madrass och bäddade åt mig på hallgolvet. Han la sig bredvid mig för att se till att jag höll mig varm, och med jämna mellanrum kontrollerade han min puls och andning. På morgonen stod ett glas dubbel-treo på golvet vid kudden och hela dagen passade han upp på mig med ömhet i blicken. Jag tror faktiskt inte ens att han hade blivit arg om jag kräkts i hans säng. Och inga bilder hamnade på nätet.

Betyder det att han är rätt?
Eller bara otroligt snäll...?
Kanske både och?

pr = osmakligt?

Efter ett par glas vin blir jag alltid sugen på att chockera lite, så när sockerbruden* frågade mig vad jag egentligen gjorde på dagarna kom svaret snabbt. "Idag var höjdpunkten en pr där jag fick känna på en gammal fet gubbes prostata, och när jag ändå var där inne passade jag på att gräva ut lite bajs till ett bajsprov som skulle tas". Många skrattade, vissa trodde jag ljög... och sockertjejen blev förbannad.

Tydligen är det ytters osmakligt att nämna ordet prostata och bajs när man är bland folk. Framförallt när folket faktiskt sitter och äter chips och försöker ha trevligt. Hon uppmanade mig å det bestämdaste att hålla mina upplevelser för mig själv.

Jag blev lite paff. Är det inte lite töntigt att vara så kräsmagad? Eller har jag blivit sjukligt avtrubbad? Jag ägnade resten av kvällen åt mitt vinglas och pratade inte om mer känsliga ämnen än vädret, men inombords kokade jag av irritation. Jag vet nämligen att den fisförnäma sockertjejen de facto gillar att virvla tungan kring ovan nämnda kroppsöppning under älgskog. Och kan man göra det, så tycker jag att man borde kunna höra ordet prostata utan att sätta chips i vrångstrupen.

*sockerbruden är hon som tror benhårt på sockerberoende och att det är värre att ta sig ur än heroinberoende.

Beteendeterapi

I morgon ska vi på vår första parmiddag. Vi har varit på en fest tillsammans tidigare, och det gick inte så bra... så sedan dess har jag undvikit dylika tillställningar. Nu gick det inte att tacka nej, så det är väl dags för ett nytt försök.

Det konstiga är att när vi är ensamma så snackar han om allt, gestikulerar, visar känslor och är riktigt rolig. När det är någon han inte känner i närheten drabbas han däremot av afasi, dyspraxi och generell muskelspasm. Jag har försökt lindra besvären med alkohol, men det blir han ännu tystare av och större dos resulterar bara i RLS 3 (knappt kontaktbar). Eftersom jag inte har tillgång till bättre droger har jag kommit fram till att kognitiv beteendeterapi är värt ett försök.

Terapiupplägget består i en mindre parmiddag på onsdag, en större parmiddag på fredag. Och finalen; stor fest på lördag. Ett av paren är i alla fall med på alla tre sammankomster, så förhoppningsvis kommer han börja slappna av i deras sällskap i fas nr 3.

Det är så synd att andra inte får se vilken fin och rolig människa han är, och det är ännu mer synd att jag har så svårt att acceptera hans blyghet. Tidigare har jag sökt mig till väldigt sociala killar, men han är verkligen annorlunda. På gott och ont. Mest gott.

Fan, kanske är det jag som skulle behöva terapi!?

Ugly naked guy

På bottenvåningen i mitt hus bor en korpulent man med tjocka glasögon, fet mustach, och rikligt behåring både på bringan och ryggen. Hans mage är blek, hårig och så stor att den hänger ner över de mer privata delarna. I trapphuset utanför hans dörr luktar det konstigt, som blött hö, lite lagom mögligt.

Varje dag när jag går förbi hans fönster får jag tvångstankar och måste titta in. Det går inte att låta bli, och tro mig, jag har verkligen försökt! Nu har jag kapitulerat för den starka och sjuka del av min hjärna som gör att blicken söker sig dit, in genom de skitiga fönsterna, in till hans nakna utspända kropp. Han sitter i det flimrande ljuset från tv:n i vardagsrummet, magen vilandes på låren och händerna stadigt på fåtöljens armstöd. Ibland lyfter han blicken och tittar ut. Kanske ser han då en mörk figur som sakta går förbi och stirrar in med faschinerad blick. Jag undrar om han bryr sig. Det verkar inte så.

Smygsup

Kandidaten fyllde år och skulle frias på klinikens traditionella vis. Tillsammans med överläkaren och AT-läkaren trängde han in sig i avdelningens läkemedelsrum och stängde dörren. Tre medicinkoppar dukades försiktigt fram på bordet och en flaska aptitretande Malvitona (alkoholhalt 15,7%) öppnades. Med stora ögon bevittnade han hur medicinen hälldes upp och shottades efter en viskande "skål". AT-läkaren fnittrade förtjust och överläkaren suckade av välbehag, innan de åter tog på sig sina allvarliga läkarminer och gick ut för att fortsätta dagens arbete. Kandidaten stod förvirrad kvar innan han hällde ut(!!!) den söta smörjan i diskhon och gick ut till de andra.

Jag vill också fylla år och medicinsupa!

Mental träning

För några år sen var jag på en kurs i mental träning på Bosön. En väldigt insprierande föreläsare berättade att han efter en kurs i mental träning för chefter, blivit kontaktad av en deltagare. Deltagaren hade en son som tävlade i simning. På träningarna var han alltid klart bättre än sina klubbkamrater, men vid varje tävling misslyckades han och simmade betydligt sämre än vanligt. Föreläsaren erbjöds en stor summa bara för att sitta och prata med sonen någon timme, och efter lite övertalning gick han med på det.

Sonen berättade att han alltid blev så irriterad på tävlingar för han kände på sig att klubbkamraten skulle slå honom, trots att han själv egentligen var bättre. Väl i vattnet tog han i så mycket han kunde, men det gick ändå trögt. Han var uppgiven och funderade på att sluta med simningen.

De pratade en stund och föreläsaren sa åt killen att försöka att inte tänka på de andra vid tävling, utan koncentrera sig på sig själv. Han skulle föreställa sig att han var en delfin som for fram i vattnet. Killen lovade försöka med detta.

Nästa simtävling vann han utan problem. Pappan bokade nytt möte med föreläsaren, som försökte ge pojken mer tips och nytt tankemönster, men pojken var väldigt nöjd med delfingrejen och sa att han tänkte fortsätta med den.

Pappan ringde upp föreläsaren helt överförtjust några månader senare. Pojken hade vunnit alla tävlingar han ställt upp i sedan första samtalet. Han hade dessutom slagit sitt personbästa och var på väg att bli en av de mest lovande simmarna i landet.

Tänk så mäktig tankens kraft är! Hur mycket bättre man kan bli bara av att tänka på ett annat sätt. Jag tror detta gäller det mesta i livet. De flesta skulle behöva en personlig mental tränare för att prestera bättre och inte låsa sig i invanda mönster. Själv känns det som om jag definitivt skulle behöva det nu. Kanske ska man tänka sig att man är en delfin i vit rock som lätt glider fram mellan diagnoser och mediciner.... hmm.

Leker doktor

Jag går med en riktigt bra läkare nu. Han är inte bara kunnig, utan väldigt mån om att jag ska lära mig saker. Och enligt honom lär man sig bäst genom att leka själv och inte genom att titta på när andra leker.

Ständigt kastar han ur sig medicinska frågor som tvingar mig att tänka efter ordentligt. Han skickar iväg mig att lyssna på hjärtan och lungor och förhör sig noga om vad jag tycker mig ha hört. Mannen med förstoppning blir utsatt för en pr och på kvinnan med svår huvudvärk tar jag Lp. Konstigt att man kan känna sig så duktig av att ha stoppat upp ett finger i någons ändtarm och anat en prostataförstoring. Och trots att jag fick mycket hjälp med ryggmärgsprovet var jag nästintill euforisk efterråt.

Jag får producera mängder med daganteckningar och epikriser. Diktafonfobin är nästan helt botad, men helst skulle jag skriva allt direkt i stället för att prata in det i en mick.

Förresten har jag hört historier om kandidater som gör bort sig mer än jag. En kompis skrev RLS*3 i stället för orienterad*3 (=medvetandesänkt i stället för klar). En annan skrev att patienten har legat på USK i 2v (på undersköterska i stället för på UAS, uppsala akademiska sjukhus) Och i en journal kunde man läsa att patienten hade tydliga pettingödem (i stället för pittingödem). Undrar hur de såg ut...

F är tillbaka i singelträsket

F är singel igen. Han är ledsen och kallar det sitt livs största misslyckande. Känner sig som den mest ensamma människan i hela världen.

För att trösta sig skaffar han Facebook och addar alla han någonsin träffat. Snart har han över 300 vänner, och då kan man väl inte vara ensam? För att retas skickar han sms till mig med jämna mellanrum ("har fler vänner än du nu", "150!", "200 friends!"... ). Jag svarar "oj, många som tycker om dig" och "du vinner, du är The man", men egentligen tycker jag lite synd om honom.

På lördagen ringer han och frågar om jag vill följa med ut. Jag sitter smålullig på en tråkig förfest, så jag smiter iväg och möter honom och miljonären. Vi spelar biljard och dricker drinkar. Sen går vi vidare. Fler drinkar. Ut på dansgolvet. Miljonären och jag lämnar F ifred och låter honom ragga. Tyvärr lyser desperationen tydligt i F:s ögon och ingen lämplig kandidat nappar.

När klubben stänger tar miljonären en taxi hem till sin nya lyxvilla medan jag och F vandrar tillsammans genom natten. Han följer med hem till mig och vi pratar länge, om allt möjligt. Sen blir han trött och vill stanna kvar och jag säger att soffan är ledig men inte sängen. Han säger att det är ok och kryper ihop under en filt, men när jag vaknar på morgonen ligger han bredvid mig i sängen. Jag orkar inte bry mig. Det är mysigt och relativt ofarligt. Ingen kommer ändå få veta. Jag slappnar av i hans famn en stund innan samvetet tvingar upp mig. En duktig flickvän sover ju inte halvnaken tillsammans med en annan kille. Faktiskt. Men å andra sidan kan väl en duktig kompis få bjuda på lite närhet om det behövs?