Dagarna innan jul ägnades inte åt studier som man kanske skulle kunna tro, utan åt pyssel, utrensning och storstädning. Och telefonkontrollerande. Med jämna mellanrum konstaterade jag att mobilen verkade fungera, och att andra människor kunde höra av sig till mig på den... så varför kom inget sött meddelande från honom? Efter några dagar tog jag saken i egna händer och skickade honom ett fint sms med ord vägda på guldvåg. Inget svar.
Julafton firades med de närmast sörjande. Syrran tog med sig mr Plattfot, och jag såg djupt i glaset för att orka med honom. För en gångs skull var han dock lite nedtonad och lät flera gånger folk prata till punkt, så det var ändå uthärdligt.
Brorsan var på ovanligt glatt humör och hade köpt ett fint tungt paket till mig som visade sig innehålla smågodis. "Vaddå, jag har faktiskt valt det själv!" sa han i försvar åt mitt gapskratt. Övriga presenter var också fina, men mest nöjd var jag över mina julrim. Det är bara jag som rimmar, men det är alltid väldigt uppskattat. Mamma sparar stolt alla mina rim i en låda, lyckligt ovetande om att de flesta är snodda rakt av från internet.
På kvällen kom äntligen meddelandet vars sena ankomst lagt lätt sordi på hela min jul. Ett kort och tråkigt sms om att han mådde bra, men var trött. Inget "saknar dig", "hur har du det?", eller "tänker på dig". Inte ens ett God Jul! Och ingen "Kram" på slutet. Jäkla pucko. Har inte hörts av sen dess.
På juldagen var det fest! Mitt humör återhämtade sig snabbt med hjälp av några drinkar, och på krogen träffade jag miljonären. Vi hängde hela kvällen. Djupsnackade, skålade och dansade. Inget flirtande och inget hångel, men fan, han är bra fin. Och, han hörde minsann av sig dagen efter! "Tack för en jättetrevlig kväll. Ta hand om dig. Kram".
Svårare än så är det inte.
söndag, december 27, 2009
onsdag, december 23, 2009
Lurad på konfekten
Jag bjöd hem honom på middag och han kom lite lagom sent med välstruken skjorta och en flaska vin i handen. Som vanligt flöt samtalet lätt och jag var lugn och glad när vi så småningom förflyttade oss till soffan. Plötsligt började han prata konstigt och jag var helt säker på att han tänkte dumpa mig. Jag tömde vinglaset, kände hur hjärtat bultade som besatt, insåg att jag gillade honom och absolut inte ville bli dumpad. Som tur är blev jag inte det. Förstår fortfarande inte vad han ville ha sagt. Att han är osäker på hur man gör när man hamnar i gränslandet mellan dejta och tillsammans? Vem är inte osäker där?
Sen hånglade vi. I flera timmar. Soffa byttes mot säng, men precis när årets händelse skulle ske tog en av mina förnuftiga hjärnceller till orda och utropade "kondom!". Förutseende som jag är hade jag rotat fram två som ännu inte passerat bäst-före-datum, och lagt dem inom armlängds avstånd. Denna andhämtning fick tyvärr oanade konsekvenser. Han började tänka. Och ifrågasätta.
"Är det här verkligen så smart. Allt kommer bli annorlunda. Bla, bla, bla, bla, bla"
Jag trodde inte mina öron. Vilken kille backar ur i det läget? Han förklarade hade han levt ett vilt liv tidigare och bestämt sig för att bli en bättre människa. Göra saker rätt. Och tydligen ska man lära känna varandra ordentligt innan man ligger.
"Jag hade inte en tanke på att det kunde bli så här. Att vi kunde hamna i det här läget" fortsatte han och jag var beredd att instämma innan mina förberedelser rusade förbi min inre blick. Rakade ben, vaxad bikinilinje, soft musik , rödvin, levande ljus, rena lakan, fräscha kondomer...
Somnade frustrerad, men ändå road. Han är inte som andra.
Sen hånglade vi. I flera timmar. Soffa byttes mot säng, men precis när årets händelse skulle ske tog en av mina förnuftiga hjärnceller till orda och utropade "kondom!". Förutseende som jag är hade jag rotat fram två som ännu inte passerat bäst-före-datum, och lagt dem inom armlängds avstånd. Denna andhämtning fick tyvärr oanade konsekvenser. Han började tänka. Och ifrågasätta.
"Är det här verkligen så smart. Allt kommer bli annorlunda. Bla, bla, bla, bla, bla"
Jag trodde inte mina öron. Vilken kille backar ur i det läget? Han förklarade hade han levt ett vilt liv tidigare och bestämt sig för att bli en bättre människa. Göra saker rätt. Och tydligen ska man lära känna varandra ordentligt innan man ligger.
"Jag hade inte en tanke på att det kunde bli så här. Att vi kunde hamna i det här läget" fortsatte han och jag var beredd att instämma innan mina förberedelser rusade förbi min inre blick. Rakade ben, vaxad bikinilinje, soft musik , rödvin, levande ljus, rena lakan, fräscha kondomer...
Somnade frustrerad, men ändå road. Han är inte som andra.
söndag, december 20, 2009
Det är skillnad på folk och folk
Han var 23 år och visste att hans hjärtklaff var missbildad. Att det började bli dags för operation. Ändå slutade han dyka upp på de inplanerade läkarbesöken. När man så småningom fick tag på honom meddelade han att han flyttat till en annan stad och skulle få behandling där.
I nya staden undvek han läkare. I stället hittade han tröst i spriten och i allt tyngre droger. Att injecera amfetamin är bland det dummaste man kan göra, framförallt om man har en missbildad hjärtklaff. Frågan är om han tänkte på det.
När han kom in på akuten hade han haft hög feber i två dagar. Fåordigt berättade han om sitt hjärtfel och om sitt missbruk. Utredningar gjordes och man konstaterade en endokardit, inflammation i den missbildade hjärtklaffen.
Han var min patient och jag ögnade igenom journalen. Hajade till när jag såg att han haft ett troponinvärde på 6 (markör för bl.a. hjärtinfarkt. 6 är skyhögt). Började svettas när jag läste att han dagen innan klagat över obehagskänslor i bröstet. Att hans puls varit nere på 40 i perioder. Att blodtrycket varit väldigt lågt i perioder. Kardiologjouren hade kontaktats ett par gånger, men man hade bara fått svävande, lätt nonchalanta svar.
Han låg i sängen. Flinade. Svarade att han mådde bra. Lovade att dricka mer, bara han slapp vatten. (för vatten är så jääävla äckligt). På hans ena ben fick jag syn på ett stort, fult sår. Jag frågade hur och när han fått det.
"Asså, jag har ingen jävla aning. Jag har varit så fruktansvärt packad så jag kommer inte ihåg alls" blev svaret samtidigt som han med provocerad blick mötte mina ögon.
"Ok" sa jag, utan att blinka. Tänkte att han behöver hjälp. Samtalsterapi. Stöd i livet.
Sen frågade jag om han hade någon smärta och till min förvåning hade han väldigt ont i bröstet. Framförallt vid ansträngning.
"Varför har du inte berättat det tidigare?", undrade jag. Det visade sig att ingen frågat.
Jag sökte upp överläkaren och tillsammans gick vi igenom journalen. Att kardiologen inte tagit över patienten tidigare var anmärkningsvärt. Hans hjärta var uppenbarligen i riktigt dåligt skick och behövde övervakas. En akut operation låg inte långt borta. Jag undrade irriterat om patienten blivit lika nonchalerad om han varit en idrottskille, och överläkaren suckade.
"Självklart inte, en idrottskille hade de sugit åt sig direkt. Då hade man satt in alla resurser. Tyvärr är det så. Missbrukare behandlas ofta sämre".
På ett sätt kan jag förstå det. Han har misshandlat sin kropp. Han har själv fört in bakterier i blodet som fått fäste på klaffen. Han har valt att utebli från läkarbesöken. Han har valt att leva ett destruktivt liv. När han får en ny hjärtklaff inopererad måste han ändra sitt liv. Sluta med droger. Och det verkar han inte vilja göra.
Å andra sidan. Han är bara barnet. Något har fått honom att må dåligt. Något har lockat honom till drogernas värld. 23 år. Det är för tidigt att ge upp då.
I nya staden undvek han läkare. I stället hittade han tröst i spriten och i allt tyngre droger. Att injecera amfetamin är bland det dummaste man kan göra, framförallt om man har en missbildad hjärtklaff. Frågan är om han tänkte på det.
När han kom in på akuten hade han haft hög feber i två dagar. Fåordigt berättade han om sitt hjärtfel och om sitt missbruk. Utredningar gjordes och man konstaterade en endokardit, inflammation i den missbildade hjärtklaffen.
Han var min patient och jag ögnade igenom journalen. Hajade till när jag såg att han haft ett troponinvärde på 6 (markör för bl.a. hjärtinfarkt. 6 är skyhögt). Började svettas när jag läste att han dagen innan klagat över obehagskänslor i bröstet. Att hans puls varit nere på 40 i perioder. Att blodtrycket varit väldigt lågt i perioder. Kardiologjouren hade kontaktats ett par gånger, men man hade bara fått svävande, lätt nonchalanta svar.
Han låg i sängen. Flinade. Svarade att han mådde bra. Lovade att dricka mer, bara han slapp vatten. (för vatten är så jääävla äckligt). På hans ena ben fick jag syn på ett stort, fult sår. Jag frågade hur och när han fått det.
"Asså, jag har ingen jävla aning. Jag har varit så fruktansvärt packad så jag kommer inte ihåg alls" blev svaret samtidigt som han med provocerad blick mötte mina ögon.
"Ok" sa jag, utan att blinka. Tänkte att han behöver hjälp. Samtalsterapi. Stöd i livet.
Sen frågade jag om han hade någon smärta och till min förvåning hade han väldigt ont i bröstet. Framförallt vid ansträngning.
"Varför har du inte berättat det tidigare?", undrade jag. Det visade sig att ingen frågat.
Jag sökte upp överläkaren och tillsammans gick vi igenom journalen. Att kardiologen inte tagit över patienten tidigare var anmärkningsvärt. Hans hjärta var uppenbarligen i riktigt dåligt skick och behövde övervakas. En akut operation låg inte långt borta. Jag undrade irriterat om patienten blivit lika nonchalerad om han varit en idrottskille, och överläkaren suckade.
"Självklart inte, en idrottskille hade de sugit åt sig direkt. Då hade man satt in alla resurser. Tyvärr är det så. Missbrukare behandlas ofta sämre".
På ett sätt kan jag förstå det. Han har misshandlat sin kropp. Han har själv fört in bakterier i blodet som fått fäste på klaffen. Han har valt att utebli från läkarbesöken. Han har valt att leva ett destruktivt liv. När han får en ny hjärtklaff inopererad måste han ändra sitt liv. Sluta med droger. Och det verkar han inte vilja göra.
Å andra sidan. Han är bara barnet. Något har fått honom att må dåligt. Något har lockat honom till drogernas värld. 23 år. Det är för tidigt att ge upp då.
onsdag, december 16, 2009
I'm back
Jag tog semester från bloggen. Tror jag behövde det. Inspirationen ville inte låta sig krystas fram. I stället har jag jobbat, rest, klarat av några kurser, dejtat, utvecklat fobi för att söka sommarjobb, köpt ny cykel, börjat dansa, sovit och sovit. Sen läste jag kommentarerna från förra inlägget och vips så ville jag skriva igen! Tack!
Resan var fantastisk. Solen gjorde otroligt gott på alla sätt och vis. Jag kom hem vackert bronsfärgad med ny energi och ett glatt sinne som det tog novembermörkret ganska exakt 10 dagar att kväva. Tio pigga, glada dagar i Svedala i november är ändå få förunnat! Dessutom shoppade jag loss som en sann maniker, oerhört befriande.
När jag kom hem använde jag en del av min nyvunna energi till att boka in en dejt med ett intressant objekt på nätet. Egentligen hade jag bestämt mig för att dissa honom då han verkade ha starka tendenser till fyrkantighet, men något ska man ju göra en tisdagskväll. Till min förvåning var han både trevlig och snygg. Ser ut lite som Tom Cruise. Och bara lite fyrkantig i sitt tänkande.
TC och jag har varit på tre dejter. Tre på en månad, trots att vi bor ca 300 m från varandra. Han är nämligen väldigt busy. Har aldrig träffat någon så uppbokad förut. När vi väl ses är det dock alltid lättsamt och trevligt. Jag kan prata med honom. Om allt. Så, vi får se. Jag är försiktigt optimistisk.
Nej, nu kanske jag ska knåpa ihop ett personligt brev om min förträfflighet och stora intresse för just den specialitetens åkommor... Eller så gör jag det i morgon.
Resan var fantastisk. Solen gjorde otroligt gott på alla sätt och vis. Jag kom hem vackert bronsfärgad med ny energi och ett glatt sinne som det tog novembermörkret ganska exakt 10 dagar att kväva. Tio pigga, glada dagar i Svedala i november är ändå få förunnat! Dessutom shoppade jag loss som en sann maniker, oerhört befriande.
När jag kom hem använde jag en del av min nyvunna energi till att boka in en dejt med ett intressant objekt på nätet. Egentligen hade jag bestämt mig för att dissa honom då han verkade ha starka tendenser till fyrkantighet, men något ska man ju göra en tisdagskväll. Till min förvåning var han både trevlig och snygg. Ser ut lite som Tom Cruise. Och bara lite fyrkantig i sitt tänkande.
TC och jag har varit på tre dejter. Tre på en månad, trots att vi bor ca 300 m från varandra. Han är nämligen väldigt busy. Har aldrig träffat någon så uppbokad förut. När vi väl ses är det dock alltid lättsamt och trevligt. Jag kan prata med honom. Om allt. Så, vi får se. Jag är försiktigt optimistisk.
Nej, nu kanske jag ska knåpa ihop ett personligt brev om min förträfflighet och stora intresse för just den specialitetens åkommor... Eller så gör jag det i morgon.
måndag, oktober 05, 2009
De små orden som betyder allt
Det är de små sakerna som gör att det är värt det. Som får en att må bra mitt i all kaos.
Folk väntar, du vet att de sitter där ute i väntrummet och hetsar upp sig över att den där doktorn aldrig blir klar. Patienten framför dig gråter. En anhörig tittar bedjande och hoppfullt på dig. Du vet att du borde säga något mer, göra något, lösa problemet. Du har jobbat i 10 timmar, slängt i dig en macka under en kvarts rast, och det är 8 timmar kvar tills du får gå hem. Du famlar febrilt bland den begränsade kunskapen och försöker hitta något som kan fungera. Något som kan göra den här patienten frisk, eller i alla fall bättre. En medicin. En remiss. En spark i baken...
Du känner dig ofta otillräcklig. Trött. Svettig. Att minnas de små guldkornen är det som får dig att fortsätta.
Patienten som gav dig en tacksam kram innan hon gick. Hon som såg ut att försöka låta bli av respekt för doktorn, men som ändå inte kunde hejda sig och snyftande viskade tack i ditt öra.
Remissvaret som löd; "Tack för remissen. Patienten är redan mycket bättre och väldigt tacksam över behandlingen du satte in".
Överläkaren som sa att "det märks att du bryr dig om dina patienter, så det känns tryggt att du är primärjour i natt".
Det är små larviga saker som dessa som får dig att stå ut när ett fyllo är så hotfull att du måste ha med dig två väktare in på rummet. Eller när den bipolära tanten spottar dig i ansiktet. Eller när bakjouren blir vansinnig över att du lagt in en abstinent missbrukare. Det är då du kramar guldkornen i fickan och andas ut.
Folk väntar, du vet att de sitter där ute i väntrummet och hetsar upp sig över att den där doktorn aldrig blir klar. Patienten framför dig gråter. En anhörig tittar bedjande och hoppfullt på dig. Du vet att du borde säga något mer, göra något, lösa problemet. Du har jobbat i 10 timmar, slängt i dig en macka under en kvarts rast, och det är 8 timmar kvar tills du får gå hem. Du famlar febrilt bland den begränsade kunskapen och försöker hitta något som kan fungera. Något som kan göra den här patienten frisk, eller i alla fall bättre. En medicin. En remiss. En spark i baken...
Du känner dig ofta otillräcklig. Trött. Svettig. Att minnas de små guldkornen är det som får dig att fortsätta.
Patienten som gav dig en tacksam kram innan hon gick. Hon som såg ut att försöka låta bli av respekt för doktorn, men som ändå inte kunde hejda sig och snyftande viskade tack i ditt öra.
Remissvaret som löd; "Tack för remissen. Patienten är redan mycket bättre och väldigt tacksam över behandlingen du satte in".
Överläkaren som sa att "det märks att du bryr dig om dina patienter, så det känns tryggt att du är primärjour i natt".
Det är små larviga saker som dessa som får dig att stå ut när ett fyllo är så hotfull att du måste ha med dig två väktare in på rummet. Eller när den bipolära tanten spottar dig i ansiktet. Eller när bakjouren blir vansinnig över att du lagt in en abstinent missbrukare. Det är då du kramar guldkornen i fickan och andas ut.
fredag, september 25, 2009
Exet, dr E och jag
När dr E kom till stan passade vi på att ses alla tre. Järngänget. Det var flera år sen sist, men vi delar så många fina minnen.
Exet och dr E gick i samma kurs, det var genom honom jag lärde känna henne. Nu satt vi vid det runda bordet på kvarterspuben och uppdaterade oss om varandras liv. De, som båda är rika stafettläkare, turades om att bjuda mig på öl.
Dr E berättade om sin stundande resa. Hon ska bestiga berg i Nepal, och har inte alls förberett sig som planerat. I stället har hon stafettat i Norge och kärat ner sig i en elak chef. Det är första gången hon upplever känslor av detta slag, så hon känner sig helt förvirrad. Ingenting annat spelar roll längre. Hon gör allt för honom. Hennes humör åker berg-och-dalbana beroende på hur fort han svarar på sms. Det är väldigt olikt henne. Säkert bra för henne, men så typiskt att det är ett svin hon kärat ner sig i.
Exet berättade att han ska bli pappa. I februari. (Efter en snabb uträkning kom jag fram till att hans fru inte var gravid när han hånglade med mig i april. Phu!). De ska flytta till storstan och köpa ett tokdyrt renoveringsobjekt i en förort. Han såg inte ett dugg glad ut när han berättade, och snart kröp det fram. Han vill inte flytta till storstan. Hon vill. Han vill inte renovera hus. Han vill inte lägga alla pengar på boendet. Han tror att kombinationen småbarnsförälder och renovering kommer döda förhållandet. Jag sa några tröstande ord, som jag menade. Jag önskar honom all lycka. För mig är han inte längre intressant.
Senare på natten fick jag ett sms. "Saknar er så himla mycket. Allt var roligare förr." Och just nu är jag beredd att hålla med.
Exet och dr E gick i samma kurs, det var genom honom jag lärde känna henne. Nu satt vi vid det runda bordet på kvarterspuben och uppdaterade oss om varandras liv. De, som båda är rika stafettläkare, turades om att bjuda mig på öl.
Dr E berättade om sin stundande resa. Hon ska bestiga berg i Nepal, och har inte alls förberett sig som planerat. I stället har hon stafettat i Norge och kärat ner sig i en elak chef. Det är första gången hon upplever känslor av detta slag, så hon känner sig helt förvirrad. Ingenting annat spelar roll längre. Hon gör allt för honom. Hennes humör åker berg-och-dalbana beroende på hur fort han svarar på sms. Det är väldigt olikt henne. Säkert bra för henne, men så typiskt att det är ett svin hon kärat ner sig i.
Exet berättade att han ska bli pappa. I februari. (Efter en snabb uträkning kom jag fram till att hans fru inte var gravid när han hånglade med mig i april. Phu!). De ska flytta till storstan och köpa ett tokdyrt renoveringsobjekt i en förort. Han såg inte ett dugg glad ut när han berättade, och snart kröp det fram. Han vill inte flytta till storstan. Hon vill. Han vill inte renovera hus. Han vill inte lägga alla pengar på boendet. Han tror att kombinationen småbarnsförälder och renovering kommer döda förhållandet. Jag sa några tröstande ord, som jag menade. Jag önskar honom all lycka. För mig är han inte längre intressant.
Senare på natten fick jag ett sms. "Saknar er så himla mycket. Allt var roligare förr." Och just nu är jag beredd att hålla med.
söndag, september 20, 2009
Jobb-plugg-jobb-plugg
För att ha råd att leva under hösten tjatade jag på administratören om att jag vääääldigt gärna ville jobba ett par helger på psykakuten. Hon sa att det inte var säkert att det gick att ordna, eftersom helgpass var populära bland st-läkarna. "Jag tar vad jag får", sa jag hoppfullt och höll tummarna. Som jag har ångrat de orden.
När schemat kom visade det sig att mitt namn förekom frekvent. Jag jobbar nästintill varenda jävla helg! Mest nattpass. Jag som hatar att jobba natt. Ok, det blir lite pengar, men jag har ångest i 24 timmar innan passet och är trött i två dagar efter.
Min "grundlön" som läkare är 118 kr/timme, men på natten får man det tredubbla så länge man är vaken och jobbar. Om det blir lugnt finns ett litet rum med en säng där man kan vila, eller förhoppningsvis sova. När man vilar får man bara 25% av lönen. 30 kr i timmen alltså. Så, är det mycket att göra får man ok betalt. Annars inte.
Tyvärr tar det på krafterna att plugga heltid och jobba (natt) varje helg. Jag känner mig trött och oengagerad mest hela tiden. Och tråkig. Fast det kanske är den populära höstdeppigheten som smyger sig på. Jag vet inte.
Några patienter har addat mig på Facebook. Hur tänker de, undrar jag. Å andra sidan är det lite smickrande. De kom ihåg vad doktorn hette! Svårflörtad och etisk som jag är klickar jag dock på ignore. Sen blir jag lite illa till mods. Tänk om den där självdestruktiva tjejen tar sitt liv nu när doktorn dissat henne på fb? Dags att hålla tummarna igen.
När schemat kom visade det sig att mitt namn förekom frekvent. Jag jobbar nästintill varenda jävla helg! Mest nattpass. Jag som hatar att jobba natt. Ok, det blir lite pengar, men jag har ångest i 24 timmar innan passet och är trött i två dagar efter.
Min "grundlön" som läkare är 118 kr/timme, men på natten får man det tredubbla så länge man är vaken och jobbar. Om det blir lugnt finns ett litet rum med en säng där man kan vila, eller förhoppningsvis sova. När man vilar får man bara 25% av lönen. 30 kr i timmen alltså. Så, är det mycket att göra får man ok betalt. Annars inte.
Tyvärr tar det på krafterna att plugga heltid och jobba (natt) varje helg. Jag känner mig trött och oengagerad mest hela tiden. Och tråkig. Fast det kanske är den populära höstdeppigheten som smyger sig på. Jag vet inte.
Några patienter har addat mig på Facebook. Hur tänker de, undrar jag. Å andra sidan är det lite smickrande. De kom ihåg vad doktorn hette! Svårflörtad och etisk som jag är klickar jag dock på ignore. Sen blir jag lite illa till mods. Tänk om den där självdestruktiva tjejen tar sitt liv nu när doktorn dissat henne på fb? Dags att hålla tummarna igen.
onsdag, september 09, 2009
Luff i kyskhet
Resan var fantastisk. Helt klart över förväntan. Det visade sig att lilla A och jag hade ungefär samma prioriteringar och budget. Dessutom anpassade han sig bra när det behövdes.
Jag förstår inte varför ryggsäck ses som självklart när man luffar. Det är tungt, varmt och otympligt. Jag vägrade, till lilla A:s förtret, och tog med mig rullväskan i stället. "Det blir som en Sex and the City-luff!" sa jag och funderade på att möta honom vid stationen i liten dräkt, pumps, hatt och champagne. Minen på hans ansikte hade blivit ett minne för livet....
Konstigt nog låg vi aldrig med varandra. Underbara dagar på ödsliga stränder, många glas billigt vin och delad säng... och ändå, inte ens en kyss. Han var helt klart resistent mot mina feromoner. Jag förstår inte hur det gick till. Har jag tappat min förmåga helt? Eller är det som han säger, att han är nykär och inte kan vara otrogen. Finns det fortfarande sådana killar?
Jag förstår inte varför ryggsäck ses som självklart när man luffar. Det är tungt, varmt och otympligt. Jag vägrade, till lilla A:s förtret, och tog med mig rullväskan i stället. "Det blir som en Sex and the City-luff!" sa jag och funderade på att möta honom vid stationen i liten dräkt, pumps, hatt och champagne. Minen på hans ansikte hade blivit ett minne för livet....
Konstigt nog låg vi aldrig med varandra. Underbara dagar på ödsliga stränder, många glas billigt vin och delad säng... och ändå, inte ens en kyss. Han var helt klart resistent mot mina feromoner. Jag förstår inte hur det gick till. Har jag tappat min förmåga helt? Eller är det som han säger, att han är nykär och inte kan vara otrogen. Finns det fortfarande sådana killar?
söndag, augusti 09, 2009
Jobb-weekendresa-långresa
Tiden har rusat fram fortare än någonsin förr. Jag har jobbat och jobbat. Fått ökat ansvar i lagom takt. Har dessutom trivts underbart bra med kollegorna. Jobbade en vecka mer än jag tänkt eftersom "administrationen" klantat sig ordentligt och jag var snäll (kombinerat med min konstanta personliga ekonomiska kris).
Dejtat har jag också gjort.Ena veckan träffade jag en otroligt söt student som bjöd ut mig på middag. (Eller, jag fick betala själv. Han var ju student...) Han var betydligt yngre än mig och jag både roades och oroades av språkskillanden. Uttryck som "klart ovärt" och "fan vad ägd" dök upp hela tiden, och jag kände mig tvungen att ta till ord som "således" och "huruvida" för att nå någon sorts jämvikt rent spåkligt. När så en äldre man raggade upp mig helgen därefter kändes det som en skön kontrast. Jag blev bjuden på finrestaurang, men tvingades lyssna på mololog om hans son och barnuppfostran. Tror jag föredrar lambi framför gubbe. Hursomhelst dissade jag båda på klassiskt strutsmanér. (Va? Har du skickat sms?).
Nu är jag äntligen ledig, både från jobb och dejting. Drog direkt iväg på resa med tjejgänget, och det har varit allt annat än lugn och ro. Herregud, jag trodde folk över 25 behövde skönhetssömn på nätterna? De har nyss lämnat mig, abstinent och sömndepriverad, för hemresa. Själv ska jag möta upp lilla A för en långresa till utlandet. Denna resa har jag oroat mig för i flera veckor. Aldrig tidigare har jag varit med om en sådan resfeber! Han vill att vi ska vara spontana. Inte boka hotell eller vandrarhem, och inte göra upp någon rutt, utan ta allt som det kommer. Mitt kontrollbehov sätts på svårt prov här, och jag ser hela resan som en intensivbehandlig a la KBT.
Jag får se hur tillgången till internet är där borta. Ska försöka få till några inlägg, men lovar inget.
Nu måste jag packa färdigt! Ciao.
Dejtat har jag också gjort.Ena veckan träffade jag en otroligt söt student som bjöd ut mig på middag. (Eller, jag fick betala själv. Han var ju student...) Han var betydligt yngre än mig och jag både roades och oroades av språkskillanden. Uttryck som "klart ovärt" och "fan vad ägd" dök upp hela tiden, och jag kände mig tvungen att ta till ord som "således" och "huruvida" för att nå någon sorts jämvikt rent spåkligt. När så en äldre man raggade upp mig helgen därefter kändes det som en skön kontrast. Jag blev bjuden på finrestaurang, men tvingades lyssna på mololog om hans son och barnuppfostran. Tror jag föredrar lambi framför gubbe. Hursomhelst dissade jag båda på klassiskt strutsmanér. (Va? Har du skickat sms?).
Nu är jag äntligen ledig, både från jobb och dejting. Drog direkt iväg på resa med tjejgänget, och det har varit allt annat än lugn och ro. Herregud, jag trodde folk över 25 behövde skönhetssömn på nätterna? De har nyss lämnat mig, abstinent och sömndepriverad, för hemresa. Själv ska jag möta upp lilla A för en långresa till utlandet. Denna resa har jag oroat mig för i flera veckor. Aldrig tidigare har jag varit med om en sådan resfeber! Han vill att vi ska vara spontana. Inte boka hotell eller vandrarhem, och inte göra upp någon rutt, utan ta allt som det kommer. Mitt kontrollbehov sätts på svårt prov här, och jag ser hela resan som en intensivbehandlig a la KBT.
Jag får se hur tillgången till internet är där borta. Ska försöka få till några inlägg, men lovar inget.
Nu måste jag packa färdigt! Ciao.
söndag, juli 19, 2009
Psykjour
Han svär och pratar högt, utan att någon lyssnar. Sparkar ilsket på väggen. Vankar av och an i korridoren. Hytter med fingret åt alla som kommer förbi. Väser obegripligheter i deras öron.
Sköterskan ropar på mig. Pekar på mannen i bar överkropp som nu ser ut att utföra en hastig variant av avancerad qi gong mitt i korridoren. "Du måste bedöma den där patienten.... nu."
Jag får med mig patienten in i ett litet samtalsrum. Kontrollerar att mitt larm sitter där det ska på blusen. Ber honom slå sig ner och genast tänder han till. Han ställer sig med ansiktet bara några cm från mitt och skriker ord jag inte förstår. Jag ignorerar svettdroppen som rinner ned för min rygg och upprepar lugnt att han måste sätta sig ner. Han granskar mig ogillande. "Du din jävla fitta, ska inte tala om för mig vad jag ska göra". Sen sätter han sig äntligen ner. Jag ställer några frågor, men får hot och svordomar till svar. Ofta på ett annat språk. Han lugnar plötsligt ner sig och berättar om sina barn. Sen spänner han ögonen i mig "Varför ska du ha sån jävla fin bil då? Kan du säga aaaaa?"
Han vill gå ut. Säger att han ska skjuta skallen av någon annars. Jag berättar att han kommer bli tvungen att stanna kvar. Att han inte verkar må riktigt bra. Hastigt lämnar han rummet och jag känner för en gångs skull en tacksamhet över att inte ha någon legitimation än. Ett kvarhållningsbeslut enligt §6 och en kort anteckning är allt jag behöver göra. Beslut om tvångsvård måste min kollega ta. Beslut om tvångsmedicinering tas av bakjouren. Det otrevliga humöret blir de stackars skötarnas problem.
Den ångestsvettiga ryggen och den snabba pulsen har jag inte tid att bry mig om. Inte heller huvudvärken eller den kurrande magen. Nästa patient väntar. Och det är bråttom bråttom, hela tiden. Jag ska lyssna och trösta, ordinera och fatta beslut. Skriva intyg och bedöma självmordrisk. Helgjourandets dubbla lön känns faktiskt extremt välförtjänt.
Sköterskan ropar på mig. Pekar på mannen i bar överkropp som nu ser ut att utföra en hastig variant av avancerad qi gong mitt i korridoren. "Du måste bedöma den där patienten.... nu."
Jag får med mig patienten in i ett litet samtalsrum. Kontrollerar att mitt larm sitter där det ska på blusen. Ber honom slå sig ner och genast tänder han till. Han ställer sig med ansiktet bara några cm från mitt och skriker ord jag inte förstår. Jag ignorerar svettdroppen som rinner ned för min rygg och upprepar lugnt att han måste sätta sig ner. Han granskar mig ogillande. "Du din jävla fitta, ska inte tala om för mig vad jag ska göra". Sen sätter han sig äntligen ner. Jag ställer några frågor, men får hot och svordomar till svar. Ofta på ett annat språk. Han lugnar plötsligt ner sig och berättar om sina barn. Sen spänner han ögonen i mig "Varför ska du ha sån jävla fin bil då? Kan du säga aaaaa?"
Han vill gå ut. Säger att han ska skjuta skallen av någon annars. Jag berättar att han kommer bli tvungen att stanna kvar. Att han inte verkar må riktigt bra. Hastigt lämnar han rummet och jag känner för en gångs skull en tacksamhet över att inte ha någon legitimation än. Ett kvarhållningsbeslut enligt §6 och en kort anteckning är allt jag behöver göra. Beslut om tvångsvård måste min kollega ta. Beslut om tvångsmedicinering tas av bakjouren. Det otrevliga humöret blir de stackars skötarnas problem.
Den ångestsvettiga ryggen och den snabba pulsen har jag inte tid att bry mig om. Inte heller huvudvärken eller den kurrande magen. Nästa patient väntar. Och det är bråttom bråttom, hela tiden. Jag ska lyssna och trösta, ordinera och fatta beslut. Skriva intyg och bedöma självmordrisk. Helgjourandets dubbla lön känns faktiskt extremt välförtjänt.
måndag, juli 13, 2009
Dejt med skådespelaren
Det tog nästan en och en halv timme att ta sig dit, men äntligen stod jag utanför hans dörr. Lite nervös, vet inte riktigt vad som väntar. Sist vi sågs var det genom alkoholens dimma, och då hade han pråliga, excentriska kläder och stora vita plastglasögon. Det som väckte mitt intresse då var hans personlighet. Så annorlunda, men samtidigt så lätt att öppna sig för.
Plötsligt stod han framför mig. Vanliga kläder och vanlig frisyr. Stort leende, stor kram.
"Gillar du GT?"
"Eh... jaa..." Jag ser mig omkring i den asketiska lägenheten. Inga gardiner, inga tavlor, inga mattor, inga krukväxter, ingen tv, ingen soffa...
Efter första drinken frågar han om jag är hungrig. Och det är jag. Han rotar i skafferiet och får fram en påse kanelsnäckor som han nöjt ställer på bordet. Jag ler och mumsar i mig. GT och snäckor. En helkväll.
Samtalet flyter lätt, och det blir snart uppenbart att vi lever i helt olika världar. Han är intensiv. Vill veta allt om mig. När drink nummer två är slut tar han min hand och granskar den noga. Vrider och vänder på den. Låter sitt pekfinger följa konturerna. Sen placerar han sina läppar på min handled. Jag tappar bort tiden. Och missar sista bussen hem.
Jag kryper ner under hans pingvinmönstrade täcke och snor åt mig enda kudden. Blir plötsligt dödstrött och vill bara sova. Han vill inte sova. Kan inte sova. Han gör "bulleribock" på min rygg. Drar bort täcket. Nyper mig i kinden. Blåser i mitt öra. När min irritation blir övertydlig går han upp och börjar högljutt stöka i lägenheten. Sen sätter han sig på sängkanten och börjar knapra på ett äpple. Det låter. Väldigt mycket. Jag visste inte att äpplen och käkar kunde vara så högljudda.
Jag sover inte mer än tre timmar den natten. Sen måste jag iväg till jobbet. Känner mig helt förstörd. Han kysser mig innerligt när jag går, men vi vet båda två att det är ett sista adjö. Jag får njuta av honom på bioduken i framtiden i stället. För han kommer gå långt, det är jag säker på.
Plötsligt stod han framför mig. Vanliga kläder och vanlig frisyr. Stort leende, stor kram.
"Gillar du GT?"
"Eh... jaa..." Jag ser mig omkring i den asketiska lägenheten. Inga gardiner, inga tavlor, inga mattor, inga krukväxter, ingen tv, ingen soffa...
Efter första drinken frågar han om jag är hungrig. Och det är jag. Han rotar i skafferiet och får fram en påse kanelsnäckor som han nöjt ställer på bordet. Jag ler och mumsar i mig. GT och snäckor. En helkväll.
Samtalet flyter lätt, och det blir snart uppenbart att vi lever i helt olika världar. Han är intensiv. Vill veta allt om mig. När drink nummer två är slut tar han min hand och granskar den noga. Vrider och vänder på den. Låter sitt pekfinger följa konturerna. Sen placerar han sina läppar på min handled. Jag tappar bort tiden. Och missar sista bussen hem.
Jag kryper ner under hans pingvinmönstrade täcke och snor åt mig enda kudden. Blir plötsligt dödstrött och vill bara sova. Han vill inte sova. Kan inte sova. Han gör "bulleribock" på min rygg. Drar bort täcket. Nyper mig i kinden. Blåser i mitt öra. När min irritation blir övertydlig går han upp och börjar högljutt stöka i lägenheten. Sen sätter han sig på sängkanten och börjar knapra på ett äpple. Det låter. Väldigt mycket. Jag visste inte att äpplen och käkar kunde vara så högljudda.
Jag sover inte mer än tre timmar den natten. Sen måste jag iväg till jobbet. Känner mig helt förstörd. Han kysser mig innerligt när jag går, men vi vet båda två att det är ett sista adjö. Jag får njuta av honom på bioduken i framtiden i stället. För han kommer gå långt, det är jag säker på.
måndag, juli 06, 2009
Bästa medicinen
Tillbaka på avdelning efter en kaosartad men lärorik tid på akuten. Min aggressiva borderlinepatient har plötsligt mirakulöst förvandlats till en samarbetsvillig och glad ung tjej. Vredesutbrotten försvann, självskadebeteendet lika så, och plötsligt hade hon sjukdomsinsikt och bad om hjälp. Vi frågade oss alla vad som hade hänt, och snart viskade en liten fågel i mitt öra; tjejen var kär. I den unga missbrukarkillen. Kanske inte det mest lämpliga objektet för henne, men i alla fall. Vilken dundermedicin!
Själv har jag en dejt med en skådespelare i morgon. Väldigt spännande...
Själv har jag en dejt med en skådespelare i morgon. Väldigt spännande...
måndag, juni 22, 2009
Smitare
Jag ramlar svettig och stressad in i rondrummet. Precis i tid. Upptäcker till min lättnad att de inte börjat än så jag slår mig ner och stämmer in i kallpratet. Alla är där utom överläkaren. Veckans nya överläkare. Ännu en stafettläkare.
Efter en kvart har kallpratet tystnat och sköterskan går ut för att försöka få tag på den frånvarande psykiatrikern. Några minuter senare är hon tillbaka in och berättar att han fortfarande är kvar på sitt hotellrum, och har bett henne komma förbi med en bil som han kan följa. Taxi vill han inte ta, han vill ha med sin egen bil. Problemet är att han inte hittar till sjukhuset.
Våra hakor slår i bordet. ST-läkaren blir högröd i ansiktet och undrar sammanbitet om man inte borde kunna ta sig till sin arbetsplats själv och i tid när man har 30 000 i lön. I veckan. "Välkommen till ännu en icke fungerande dag inom psykiatrin" mumlar AT-läkaren.
Efter ytterligare en halvtimmer vaggar överläkaren in. Han berättar på knagglig svenska att han inte vill vara på avdelning. Han kan inte datasystemet, han vill inte träffa några patienter, det enda han säger om patienterna är upprepningar av vad någon annan sagt. Det lutar åt katastrof.
Det blir ST-läkaren som får styra upp verksamheten, fatta alla beslut, introducera överläkaren och samtidigt handleda mig och AT-läkaren. Jag jobbar på så gott jag kan och försöker att inte besvära den tokstressade ST-läkaren mer än nödvändigt.
Äntligen blir klockan gå-hem-tid, och jag tar mitt sprängande huvud med mig och rymmer därifrån. När jag kommer hem inser jag att jag råkat gå hem en timme för tidigt!!
Oupps...
Efter en kvart har kallpratet tystnat och sköterskan går ut för att försöka få tag på den frånvarande psykiatrikern. Några minuter senare är hon tillbaka in och berättar att han fortfarande är kvar på sitt hotellrum, och har bett henne komma förbi med en bil som han kan följa. Taxi vill han inte ta, han vill ha med sin egen bil. Problemet är att han inte hittar till sjukhuset.
Våra hakor slår i bordet. ST-läkaren blir högröd i ansiktet och undrar sammanbitet om man inte borde kunna ta sig till sin arbetsplats själv och i tid när man har 30 000 i lön. I veckan. "Välkommen till ännu en icke fungerande dag inom psykiatrin" mumlar AT-läkaren.
Efter ytterligare en halvtimmer vaggar överläkaren in. Han berättar på knagglig svenska att han inte vill vara på avdelning. Han kan inte datasystemet, han vill inte träffa några patienter, det enda han säger om patienterna är upprepningar av vad någon annan sagt. Det lutar åt katastrof.
Det blir ST-läkaren som får styra upp verksamheten, fatta alla beslut, introducera överläkaren och samtidigt handleda mig och AT-läkaren. Jag jobbar på så gott jag kan och försöker att inte besvära den tokstressade ST-läkaren mer än nödvändigt.
Äntligen blir klockan gå-hem-tid, och jag tar mitt sprängande huvud med mig och rymmer därifrån. När jag kommer hem inser jag att jag råkat gå hem en timme för tidigt!!
Oupps...
fredag, juni 19, 2009
Frustration och tjusning
Det lugna tempot var välkommet första veckan. Jag hade gott om tid att lära mig hitta, få koll på rutinerna och memorera namn på skötare och sköterskor. Andra veckan klättrade jag på väggarna. Igår ringde jag runt och ordnade en jourvecka på psykakuten i stället för på avdelningen. Måste passa på att lära mig så mycket som möjligt innan psyktempot och den lurande latmasken tar över min själ.
Idag erbjöd jag mig att göra en SCID-II intervju* på en trasslig ung patient. Varken överläkaren eller någon av ST-läkarna hade någonsin gjort en sådan, så ingen kunde hjälpa mig. HUR kan man vara överläkare eller i slutet av sin ST utan att ha gjort en så vanlig strukturerad intervju? Bortförklaringar om att de inte har tid förstår jag faktiskt inte. De verkar ju ha det hur lugnt som helst!? Detta kan väl inte vara första de två veckorna i deras karriär som de inte tokstressar på jobbet?
Intervjun var inte helt lätt, men det gick bra. Tjejen som så lätt brusar upp och är misstänksam mot allt samarbetade faktiskt och svarade så gott hon kunde på frågorna. Resultatet, Borderline personlighetsstörning, var föga förvånande, men bra att få det svart på vitt. Dessutom framkom det saker ingen vetat om tidigare. Jag kände att hon slappnade av och vågade lita på mig. Riktigt skön känsla att nå en sådan patient, och när jag cyklade hem tänkte jag på henne och insåg att jag idag upplevt tjusningen med psykiatri.
*SCID II = ett strukturerat intervjustöd som används för diagnostik av personlighetsstörningar
Idag erbjöd jag mig att göra en SCID-II intervju* på en trasslig ung patient. Varken överläkaren eller någon av ST-läkarna hade någonsin gjort en sådan, så ingen kunde hjälpa mig. HUR kan man vara överläkare eller i slutet av sin ST utan att ha gjort en så vanlig strukturerad intervju? Bortförklaringar om att de inte har tid förstår jag faktiskt inte. De verkar ju ha det hur lugnt som helst!? Detta kan väl inte vara första de två veckorna i deras karriär som de inte tokstressar på jobbet?
Intervjun var inte helt lätt, men det gick bra. Tjejen som så lätt brusar upp och är misstänksam mot allt samarbetade faktiskt och svarade så gott hon kunde på frågorna. Resultatet, Borderline personlighetsstörning, var föga förvånande, men bra att få det svart på vitt. Dessutom framkom det saker ingen vetat om tidigare. Jag kände att hon slappnade av och vågade lita på mig. Riktigt skön känsla att nå en sådan patient, och när jag cyklade hem tänkte jag på henne och insåg att jag idag upplevt tjusningen med psykiatri.
*SCID II = ett strukturerat intervjustöd som används för diagnostik av personlighetsstörningar
tisdag, juni 16, 2009
Första patienten
Hon tittar avvaktande och samtidigt nyfiket på mig. Den stora kroppen djupt nersjunken i soffan. Mamman sitter bredvid och pillar nervöst med en papperslapp. Det ska få träffa doktorn för första gången. Doktorn på den psykiatriska avdelningen där dottern hamnat efter att ha stoppat i sig en stor mängd tabletter. Och doktorn, det är tydligen jag det...
- Hur mår du? (Standardfrågan. Brukar fungera. Märks det att jag är nervös?)
- Ok. (Hon möter min blick! Det är positivt.)
- Hmm... Känns det bra att vara här på avdelningen?
- Ja.
(Öppna frågor var det...)
-Varför tog du de där tabletterna igår?
- Vet inte.
(Verkar vara lika bra att gå på pudelns kärna direkt)
-Ville du ta ditt liv?
- Nej.
(Nehej... vafan ska jag fråga nu....)
- Mådde du dåligt? Var du ledsen?
- Sådär.
(oookej...)
- Vill du berätta lite om hur du kände?
Axelryckning... tystnad....
- Hade du ångest?
- ... Ja.
- Hade du planerat att ta tabletterna?
- Nä.
- Så det var en impulsgrej?
- mmm.
(Det här går verkligen strålande. Syns det att jag börjar få panik? Att jag längtar bort? Att jag inte vet vad jag bör fråga om?)
Jag klämmer fram ytterligare några slutna och riktade frågor innan jag ger upp och avslutar samtalet. Hon svarar aldrig med mer än två ord, får dra ur henne information. Inga leenden, inga framtidsplaner, inga vänner, inget som är roligt.... Då och då skadar hon sig själv på olika sätt. Aldrig planerat, alltid på impuls. Lång medicinlista. Inget som hjälper.
Efter en djupdykning i journalen (på psyk har man tid med sådant) hittar jag bl.a en misstanke om autismspektrumstörning och en diagnos på social fobi. Tydligen ingen som fått henne att le eller säga hela meningar. Många långa utredningar. Kuratorer, psykologer och psykiatriker. Och nu är hon mitt jobb. Min patient. Den som ska hjälpa och få henne att ändra på beteendet som funnits sedan fyra års ålder.
Jag känner att jag är på djupt vatten. Har ingen som helst aning om hur jag ska gå vidare. Överläkaren suckar och föreslår några medicinändringar. Försöker trösta mig med orden "Vi kan inte göra så mycket mer för patienter som hon".
Så frustrerande. Och hopplöst. Ska man bara ge upp?
- Hur mår du? (Standardfrågan. Brukar fungera. Märks det att jag är nervös?)
- Ok. (Hon möter min blick! Det är positivt.)
- Hmm... Känns det bra att vara här på avdelningen?
- Ja.
(Öppna frågor var det...)
-Varför tog du de där tabletterna igår?
- Vet inte.
(Verkar vara lika bra att gå på pudelns kärna direkt)
-Ville du ta ditt liv?
- Nej.
(Nehej... vafan ska jag fråga nu....)
- Mådde du dåligt? Var du ledsen?
- Sådär.
(oookej...)
- Vill du berätta lite om hur du kände?
Axelryckning... tystnad....
- Hade du ångest?
- ... Ja.
- Hade du planerat att ta tabletterna?
- Nä.
- Så det var en impulsgrej?
- mmm.
(Det här går verkligen strålande. Syns det att jag börjar få panik? Att jag längtar bort? Att jag inte vet vad jag bör fråga om?)
Jag klämmer fram ytterligare några slutna och riktade frågor innan jag ger upp och avslutar samtalet. Hon svarar aldrig med mer än två ord, får dra ur henne information. Inga leenden, inga framtidsplaner, inga vänner, inget som är roligt.... Då och då skadar hon sig själv på olika sätt. Aldrig planerat, alltid på impuls. Lång medicinlista. Inget som hjälper.
Efter en djupdykning i journalen (på psyk har man tid med sådant) hittar jag bl.a en misstanke om autismspektrumstörning och en diagnos på social fobi. Tydligen ingen som fått henne att le eller säga hela meningar. Många långa utredningar. Kuratorer, psykologer och psykiatriker. Och nu är hon mitt jobb. Min patient. Den som ska hjälpa och få henne att ändra på beteendet som funnits sedan fyra års ålder.
Jag känner att jag är på djupt vatten. Har ingen som helst aning om hur jag ska gå vidare. Överläkaren suckar och föreslår några medicinändringar. Försöker trösta mig med orden "Vi kan inte göra så mycket mer för patienter som hon".
Så frustrerande. Och hopplöst. Ska man bara ge upp?
söndag, juni 14, 2009
Leker doktor
Första arbetsveckan som ovan doktor är avklarad. Omtentan är skriven och godkänd. Sakta börjar livet falla på plats igen.
Första dagarna var vi fem läkare på avdelningen(!!). Alldeles för lite för mig att göra så jag svansade efter i god kandidatanda. Tredje dagen var jag till min förvåning ensam läkare där. Alla andra var på utbildning! Plötsligt var det jag som skulle ha alla patientsamtal och fatta viktiga beslut om mediciner och permissioner. När min inre panik var som störst slog Murphys lag till och journalsystemet brakade ihop. I två oerhört långa timmar kunde jag inte läsa på om någon patient.
Nåväl, med hjälp av trevliga sköterskor, tidigare kunskaper, sunt förnuft och Google lyckades jag hålla fasaden uppe och patienterna vid liv. Dock tog det över ett dygn innan hyperhidrosen med panikdoft la sig. (Paniksvettning har verkligen en säregen doft, något jag inte kan minnas att jag upplevt innan kandidatlivet började). Resten av veckan förflöt som tur var utan större komplikationer och när helgen kom infann sig till min förvåning en känsla av tomhet. Inga måsten, inget som ska pluggas, inga roliga planer. Och regn regn där ute. Jag har vilat upp mig, städat, tvättat, ätit god mat och faktiskt sitter jag här på söndag kväll och ser fram emot att åka till jobbet i morgon bitti!
Första dagarna var vi fem läkare på avdelningen(!!). Alldeles för lite för mig att göra så jag svansade efter i god kandidatanda. Tredje dagen var jag till min förvåning ensam läkare där. Alla andra var på utbildning! Plötsligt var det jag som skulle ha alla patientsamtal och fatta viktiga beslut om mediciner och permissioner. När min inre panik var som störst slog Murphys lag till och journalsystemet brakade ihop. I två oerhört långa timmar kunde jag inte läsa på om någon patient.
Nåväl, med hjälp av trevliga sköterskor, tidigare kunskaper, sunt förnuft och Google lyckades jag hålla fasaden uppe och patienterna vid liv. Dock tog det över ett dygn innan hyperhidrosen med panikdoft la sig. (Paniksvettning har verkligen en säregen doft, något jag inte kan minnas att jag upplevt innan kandidatlivet började). Resten av veckan förflöt som tur var utan större komplikationer och när helgen kom infann sig till min förvåning en känsla av tomhet. Inga måsten, inget som ska pluggas, inga roliga planer. Och regn regn där ute. Jag har vilat upp mig, städat, tvättat, ätit god mat och faktiskt sitter jag här på söndag kväll och ser fram emot att åka till jobbet i morgon bitti!
söndag, juni 07, 2009
Stress, plugg & 6
Nästa vecka ska jag skriva omtentan, och det blir den femte tentan på fyra veckor. Det har varit en stressig avslutning på terminen vilket lett till sömnsvårigheter och magproblem. Börjar dessutom jobba på måndag, som vik.ul* på psyk. Hoppas och räknar med lugnt tempo där.
Träffade förresten dr Å ute häromveckan. Hon såg risig ut, och berättade snyftande att MK dumpat henne. Hon var helt förstörd, kunde knappt hålla tårarna tillbaka. Trots att hon blivit förälskad och gett allt för förhållandet så räckte det inte för honom. Hon undrade vad jag tyckte och tänkte. Skulle hon ge honom lite tid bara? Kunde han ha ett normalt förhållande? Skulle han någonsin ta itu med sina alkoholproblem?
Jag fick dåligt samvete. Så där kär var jag i ärlighetens namn aldrig. Jag blev inte ledsen när det tog slut, blev mest bara irriterad. Jag tröstade henne och sa att han var en skit och att hon skulle gå vidare. Att hon snart kommer hitta någon mycket bättre. Och jag menade det.
Själv hittade jag en stilig ekonom som fick följa med hem. Väl i säng berättade han att han var lycklig singel och inte ville ha något förhållande på länge. Jag kontrade med att ONS inte är min grej, och att jag därför tyvärr inte kunde ha sex med honom. Han blev sur. Sen somnade vi. På morgonen omvärderade jag beslutet och insåg att detta kanske var årets chans till bra sex. Det var det inte.
*vikarierande underläkare
Träffade förresten dr Å ute häromveckan. Hon såg risig ut, och berättade snyftande att MK dumpat henne. Hon var helt förstörd, kunde knappt hålla tårarna tillbaka. Trots att hon blivit förälskad och gett allt för förhållandet så räckte det inte för honom. Hon undrade vad jag tyckte och tänkte. Skulle hon ge honom lite tid bara? Kunde han ha ett normalt förhållande? Skulle han någonsin ta itu med sina alkoholproblem?
Jag fick dåligt samvete. Så där kär var jag i ärlighetens namn aldrig. Jag blev inte ledsen när det tog slut, blev mest bara irriterad. Jag tröstade henne och sa att han var en skit och att hon skulle gå vidare. Att hon snart kommer hitta någon mycket bättre. Och jag menade det.
Själv hittade jag en stilig ekonom som fick följa med hem. Väl i säng berättade han att han var lycklig singel och inte ville ha något förhållande på länge. Jag kontrade med att ONS inte är min grej, och att jag därför tyvärr inte kunde ha sex med honom. Han blev sur. Sen somnade vi. På morgonen omvärderade jag beslutet och insåg att detta kanske var årets chans till bra sex. Det var det inte.
*vikarierande underläkare
tisdag, maj 26, 2009
Levande charader
I helgen tog jag med hjälp av utklädnad och alkohol tillfällig flykt från mitt svårmod. Det var stor maskeradfest och jag ansträngde mina kreativa hjärnceller till max. Tre timmar tog håret och sminket, sen såg jag inte klok ut. Helt enligt plan.
Redan under middagen får jag en fantastisk komplimang. En pirat kommer fram och meddelade att jag har "väldigt snygga kaninlår.... för du är väl kanin?". Det var jag inte. Vill man förresten ha kaninlår?
MK sitter ett bord bort. Snygg som 17 och utan dr Å. Han ignorerar mig hela kvällen och när jag försöker prata med honom får jag bara ytligheter till svar.
Efter middagen drar en före detta jobbarkompis iväg mig på en timmes promenad och fullkomligt öser ur sig vänligheter. Han säger sig ha stor respekt för mig och är väldigt tacksam över att jag är hans vän. Jag har visst betytt väldigt mycket för honom och han tänker ofta på mig och vad som kunde varit.... Mitt sargade självförtroende får ett välbehövligt lyft, och han får en stor kram som döljer min tunghäfta. Han har varit en god vän, men i periferin. Jag kan inte riktigt återgälda de fina orden.
Väl tillbaka får jag nästa komplimang. "Du ser ut precis som förr, fortfarande fräsch... trots att du klätt ner dig så mycket".
Ehum... klätt ner mig? Jag som kämpat så med min utklädnad! Män och komplimanger...
Det är ont om vettiga singelkillar, men jag spanar in en manlig snövit och tänker att en kille som vågar klä ut sig till det i alla fall lär ha självdistans. Han visar sig vara otroligt trevlig och vi pratar i över en timme innan jag vågar fråga om civilstånd. Han är upptagen. Sambo och allt. Så klart.
Jag säger hej då till MK, och han tar mina händer men skakar bara på huvudet. Jag börjar tro att han får afasi varje gång jag är i närheten?
Eftersom F inte bor kvar i stan följer han med mig hem. Vi tar ett bad och han hjälper mig att tvätta bort allt kladd ur mitt hår. Med diskmedel lyckas vi tillslut.
Han kryper ner i min säng och somnar direkt. På morgonen faller våra kroppar in i gammal vana och vi hittar snabbt varandras känsliga punkter. Inga djupa blickar, inga kyssar. Bara rått och tillfredsställande. Inget tjafs, inga jobbiga känslor. Och fem minuter senare skämtar vi som vanligt med varandra.
Missat samtal från MK kl 04.
Lika bra det.
Redan under middagen får jag en fantastisk komplimang. En pirat kommer fram och meddelade att jag har "väldigt snygga kaninlår.... för du är väl kanin?". Det var jag inte. Vill man förresten ha kaninlår?
MK sitter ett bord bort. Snygg som 17 och utan dr Å. Han ignorerar mig hela kvällen och när jag försöker prata med honom får jag bara ytligheter till svar.
Efter middagen drar en före detta jobbarkompis iväg mig på en timmes promenad och fullkomligt öser ur sig vänligheter. Han säger sig ha stor respekt för mig och är väldigt tacksam över att jag är hans vän. Jag har visst betytt väldigt mycket för honom och han tänker ofta på mig och vad som kunde varit.... Mitt sargade självförtroende får ett välbehövligt lyft, och han får en stor kram som döljer min tunghäfta. Han har varit en god vän, men i periferin. Jag kan inte riktigt återgälda de fina orden.
Väl tillbaka får jag nästa komplimang. "Du ser ut precis som förr, fortfarande fräsch... trots att du klätt ner dig så mycket".
Ehum... klätt ner mig? Jag som kämpat så med min utklädnad! Män och komplimanger...
Det är ont om vettiga singelkillar, men jag spanar in en manlig snövit och tänker att en kille som vågar klä ut sig till det i alla fall lär ha självdistans. Han visar sig vara otroligt trevlig och vi pratar i över en timme innan jag vågar fråga om civilstånd. Han är upptagen. Sambo och allt. Så klart.
Jag säger hej då till MK, och han tar mina händer men skakar bara på huvudet. Jag börjar tro att han får afasi varje gång jag är i närheten?
Eftersom F inte bor kvar i stan följer han med mig hem. Vi tar ett bad och han hjälper mig att tvätta bort allt kladd ur mitt hår. Med diskmedel lyckas vi tillslut.
Han kryper ner i min säng och somnar direkt. På morgonen faller våra kroppar in i gammal vana och vi hittar snabbt varandras känsliga punkter. Inga djupa blickar, inga kyssar. Bara rått och tillfredsställande. Inget tjafs, inga jobbiga känslor. Och fem minuter senare skämtar vi som vanligt med varandra.
Missat samtal från MK kl 04.
Lika bra det.
lördag, maj 23, 2009
Misslyckad
Förra tentan skrev jag näst bäst i klassen. (Superkandidaten hade alla rätt). Sen kuggade jag en dugga. Sen skrev jag alla rätt på en dugga. Och nu har jag kuggat en tenta. Tror jag.
Lite ojämn?
Jag var osäker på tentan när jag skrev den. Förstod inte riktigt frågorna, vad de var ute efter för svar. Chansade och gjorde mitt bästa. Förstod efteråt att jag gissat fel på alldeles för många frågor.
Post-tentadepression brukar jag få, i några timmar. Nu har den suttit i i snart en vecka. Katastroftankar, sömnproblem, nattliga svettningar, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, irriterar mig på allt och alla, tappat matlusten, apati...
Så här illa brukar det verkligen inte vara!
Att misslyckas på en tenta är alltid jobbigt, men det är bara att ta nya tag. Gör om gör rätt! Problemet denna gång är att jag måste ta ledigt från jobbet för att skriva en omtenta. Och dessutom är tentan på den specialiteten där jag ska vikariera! Det känns otroligt pinsamt.
Jag har ändå tagit det här ångesttillfället i akt och testat vilka läkemedel som fungerar. Insomningstabletter är verkningslösa vid ångest-insomnia. Sobril fungerar däremot utmärkt. Betablockerare hjälper både mot skakningar, svettningar och svår, bultande huvudvärk. Så, se där. Man lär sig alltid något av sina misstag!
Jag försöker även med självterapi i form av yoga och förträngning. Det värsta som kan hända är ju ändå att jag blir ledig hela sommaren. Och det är väl inte så illa?
Lite ojämn?
Jag var osäker på tentan när jag skrev den. Förstod inte riktigt frågorna, vad de var ute efter för svar. Chansade och gjorde mitt bästa. Förstod efteråt att jag gissat fel på alldeles för många frågor.
Post-tentadepression brukar jag få, i några timmar. Nu har den suttit i i snart en vecka. Katastroftankar, sömnproblem, nattliga svettningar, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, irriterar mig på allt och alla, tappat matlusten, apati...
Så här illa brukar det verkligen inte vara!
Att misslyckas på en tenta är alltid jobbigt, men det är bara att ta nya tag. Gör om gör rätt! Problemet denna gång är att jag måste ta ledigt från jobbet för att skriva en omtenta. Och dessutom är tentan på den specialiteten där jag ska vikariera! Det känns otroligt pinsamt.
Jag har ändå tagit det här ångesttillfället i akt och testat vilka läkemedel som fungerar. Insomningstabletter är verkningslösa vid ångest-insomnia. Sobril fungerar däremot utmärkt. Betablockerare hjälper både mot skakningar, svettningar och svår, bultande huvudvärk. Så, se där. Man lär sig alltid något av sina misstag!
Jag försöker även med självterapi i form av yoga och förträngning. Det värsta som kan hända är ju ändå att jag blir ledig hela sommaren. Och det är väl inte så illa?
tisdag, maj 19, 2009
Kongress avklarad!
På tågstationen hittar jag tillslut gruppen med läkare jag ska infiltrera. Vi delar taxi till kongressen och jag blir presenterad för en söt AT-läkare som också blivit övertalad/erbjuden att presentera en poster. Vilken lättnad att träffa någon som är lika förvirrad och bortkommen som jag!
Min poster ser lite tråkig, men ändå proffsig ut, och kopiorna på abstractet tar slut redan första dagen. Jag tröttnar ganska snart på att bara stå där och gör allt fler utflykter för att, tillsammans med AT-läkaren, sno åt mig så många pennor som möjligt från läkemedelsföretagen.
Mycket mat. God mat. Och godis. Jag äter konstant.
Föreläsningar, både bra och dåliga. Det senaste inom forskningen. En hel del på hög nivå. För avancerat. Men jag lär mig. Massor. Hittar några ST-läkare som vi också hänger med. Annars mest bara gubbar (förlåt, äldre herrar) där. Och sjuksköterskor, fast de har en egen avdelning.
Mitt hemliga uppdrag ger jag upp ganska fort. Både AT-läkaren och den intressanta ST-läkaren nämner att de har flickvänner på ett tidigt stadium. Den enda som raggar på mig är en överviktig grekisk säljare. Han tjatar till sig mitt nummer men ringer som tur är aldrig. (Inte än i alla fall).
Sista kvällen är det Bankett, men jag går vilse och kommer för sent. Enda platsen som finns kvar är vid ett gäng äldre norrländska sjuksköterskor. Jag slår mig avvaktande ner och tänker att jag ska göra det bästa av situationen, men jag hade inte behövt oroa mig. De kan sannerligen festa! Klackarna i taket och djupa samtal direkt. "Passa på nu, här får du gratis vin och gratis terapi!" Och jag passade på! Stackars tanter, undrar om deras öron sitter kvar?
Nu hemkommen, nöjd, några kilo tyngre och en trevlig erfarenhet i bagaget. Kanske blir det snart en artikel av mitt arbete. Kanske kommer den hamna i läkartidningen. Eller kanske inte. Det återstår att se.
Min poster ser lite tråkig, men ändå proffsig ut, och kopiorna på abstractet tar slut redan första dagen. Jag tröttnar ganska snart på att bara stå där och gör allt fler utflykter för att, tillsammans med AT-läkaren, sno åt mig så många pennor som möjligt från läkemedelsföretagen.
Mycket mat. God mat. Och godis. Jag äter konstant.
Föreläsningar, både bra och dåliga. Det senaste inom forskningen. En hel del på hög nivå. För avancerat. Men jag lär mig. Massor. Hittar några ST-läkare som vi också hänger med. Annars mest bara gubbar (förlåt, äldre herrar) där. Och sjuksköterskor, fast de har en egen avdelning.
Mitt hemliga uppdrag ger jag upp ganska fort. Både AT-läkaren och den intressanta ST-läkaren nämner att de har flickvänner på ett tidigt stadium. Den enda som raggar på mig är en överviktig grekisk säljare. Han tjatar till sig mitt nummer men ringer som tur är aldrig. (Inte än i alla fall).
Sista kvällen är det Bankett, men jag går vilse och kommer för sent. Enda platsen som finns kvar är vid ett gäng äldre norrländska sjuksköterskor. Jag slår mig avvaktande ner och tänker att jag ska göra det bästa av situationen, men jag hade inte behövt oroa mig. De kan sannerligen festa! Klackarna i taket och djupa samtal direkt. "Passa på nu, här får du gratis vin och gratis terapi!" Och jag passade på! Stackars tanter, undrar om deras öron sitter kvar?
Nu hemkommen, nöjd, några kilo tyngre och en trevlig erfarenhet i bagaget. Kanske blir det snart en artikel av mitt arbete. Kanske kommer den hamna i läkartidningen. Eller kanske inte. Det återstår att se.
måndag, maj 11, 2009
Hur 3000 kr blir 18
Jag hade sett fram emot årets deklaration. Hade räknat med att få tillbaka fina pengar, och att sen kunna göra rejäla avdrag och därmed dra in enorma summor till mitt barskrapade konto. Trodde det skulle rädda min sommarekonomi lite tillfälligt.
Det började som planerat. Den gula lappen avslöjade att jag mycket riktigt skulle få tillbaka några trevliga tusenlappar. Sen hämtade jag alla kvitton från sommarjobbet i annan stad för att göra de härliga avdragen. Jag hade varit ovanligt duktig och sparat både hyreskontraktet och tågbiljetterna i en pärm, så allt skulle gå rätt och riktigt till. Efter lite surfande visade det sig att de snålat in på avdragen för ökad levnadskostnad, men i alla fall. 10 lökar skulle jag få dra av. Hallelulja! Det lär bli över 3 000 extra, tänkte jag... men tydligen tänkte jag fel.
Jag är ju en modern (och lat) kvinna, så jag deklarerade på internet. Där fick man direkt se uträkningen och det var där jag upptäckte att mina 10 000 i avdrag genererade 18 kr extra i skatteåterbäring. Jag tjänar tydligen för lite. Något satans grundavdrag åt upp allt. Myskänslan byttes mot låggradig hat.
Tur att jag stannar i stan denna sommar! Jag ska bidra så lite som möjligt till de statliga järnvägarna och till fula lägenheter på landet. Kanske borde jag även börja jobba svart? Jag ska bli en mardrömskonsument, det är ett som är säkert. (Värre än jag redan är).
Hämnden är ljuv.
Det började som planerat. Den gula lappen avslöjade att jag mycket riktigt skulle få tillbaka några trevliga tusenlappar. Sen hämtade jag alla kvitton från sommarjobbet i annan stad för att göra de härliga avdragen. Jag hade varit ovanligt duktig och sparat både hyreskontraktet och tågbiljetterna i en pärm, så allt skulle gå rätt och riktigt till. Efter lite surfande visade det sig att de snålat in på avdragen för ökad levnadskostnad, men i alla fall. 10 lökar skulle jag få dra av. Hallelulja! Det lär bli över 3 000 extra, tänkte jag... men tydligen tänkte jag fel.
Jag är ju en modern (och lat) kvinna, så jag deklarerade på internet. Där fick man direkt se uträkningen och det var där jag upptäckte att mina 10 000 i avdrag genererade 18 kr extra i skatteåterbäring. Jag tjänar tydligen för lite. Något satans grundavdrag åt upp allt. Myskänslan byttes mot låggradig hat.
Tur att jag stannar i stan denna sommar! Jag ska bidra så lite som möjligt till de statliga järnvägarna och till fula lägenheter på landet. Kanske borde jag även börja jobba svart? Jag ska bli en mardrömskonsument, det är ett som är säkert. (Värre än jag redan är).
Hämnden är ljuv.
lördag, maj 02, 2009
Mk & Dr Å.
Sprang just på MK och Dr Å på Ica. Akward!
Dr Å såg livrädd ut, men jag var cool som en filbunke (trots, eller kanske pga, tillfälligt hjärtstillestånd). MK skyndade sig att säga att han var sliten eftersom han festat igår igen. Jo, jag hörde det, sa jag, men svalde orden om att han ju ringt mig apfull vid 02 i natt. Nämnde inte heller något om att vi hånglat sist vi sågs, finkänslig som jag är.
Lite nöjd är jag ändå för dr Å var osminkad, finnig och i mysbrallor. Dessutom visste hon inte vilket håll hon skulle titta åt. "Vad fin du är, ska du på fest?" sa MK, och jag log och ryckte på axlarna. Sen gick jag och köpte ett kilo smågodis som jag sitter och moffar i min ensamhet nu.
Time to move on.
Dr Å såg livrädd ut, men jag var cool som en filbunke (trots, eller kanske pga, tillfälligt hjärtstillestånd). MK skyndade sig att säga att han var sliten eftersom han festat igår igen. Jo, jag hörde det, sa jag, men svalde orden om att han ju ringt mig apfull vid 02 i natt. Nämnde inte heller något om att vi hånglat sist vi sågs, finkänslig som jag är.
Lite nöjd är jag ändå för dr Å var osminkad, finnig och i mysbrallor. Dessutom visste hon inte vilket håll hon skulle titta åt. "Vad fin du är, ska du på fest?" sa MK, och jag log och ryckte på axlarna. Sen gick jag och köpte ett kilo smågodis som jag sitter och moffar i min ensamhet nu.
Time to move on.
fredag, maj 01, 2009
Hattrick i hångel
Jag vaknade med smärtor i hela kroppen. Både psykiska och fysiska. Jag satte mig försiktigt på sängkanten. Stjärnor dansade framför ögonen och magen morrade och försökte slå knut på sig själv. På alla fyra kröp jag försiktigt till köket, hällde upp ett stort glas vatten och svepte det. Strax därefter fick jag rusa till toaletten och kasta upp. Sen ramlade jag omkull och skrapade upp låret mot toapappershållaren. Vågade inte möta min blick i spegeln.
Valborgsfirande blev inte alls så lugnt och städat som jag tänkt mig. Att byta ut lunchen mot vin i solen kändes väldigt rätt just då. Och när det visade sig att min kompis som jobbat på stället fick en flaska rosé för en hundring passade vi på att spara pengar genom att dricka flera stycken. Jag blev väldigt social och glad, och bjöd in alla jag kände till kvällens grillfest. Min kompis som stod som värd blev inte lika glad, men jag försäkrade henne om att nästan ingen skulle dyka upp ändå.
Så blev det inte. Det visade sig vara många som tyckte att en stor grillfest lät skoj, så det välde in folk. Trevliga, men väldigt onyktra människor. Efter ett tag fick min kompis panik så jag bjöd med alla till en fest hos lilla S i stället.
Snickaren var där. Han var lika sjukt snygg och charmig som förut. Jag ville bara slita av honom kläderna, och eftersom jag var väldigt full och saknade spärrar sa jag det till honom också. Sen började vi pussas. Efter ett tag drog han in mig i sovrummet där vi grovhånglade. OMG så han kan kyssas!
Plötsligt far dörren upp och någon kommer in, ber om ursäkt, och lägger sin jacka på sängen. Jag vänder mig om och får en chock. Det är MK. Jag flyger upp och börjar svamla, och snickaren slinker ut. Efter ett tag ligger MK och jag på sängen och pratar. Han berättar att han tänker mycket på mig, men att han träffar en ny nu. En som jag känner. Dr Å, som jag jobbade med i somras. Som kände honom sen tidigare och som jag ofta diskuterade mina kärleksproblem med. Dr Å snackade mycket skit om MK, verkade tycka att det inte var så smart av mig att träffa honom. Nu förstår jag varför. Hon ville ha honom själv!
Sen börjar vi kyssas, tills han kommer på vad han nyss bevittnat och surt frågar om han är nionde killen jag hånglar med i kväll. Då reser jag mig upp och går ut. Han tar sin jacka och går hem.
Strax därefter plingar det på dörren och fler bekanta trillar in. En av dem är Exet. Han är full, kramar mig länge, tar tag i min hand och släpper den inte. Snart är vi i sovrummet och han hånglar upp mig mot väggen. "Ska vi dra?" undrar han, men jag vill inte. Istället går vi ut på klubb. Vakten tycker att exet är för full, så jag går in själv. Tänker att det nog är bäst så.
Dansar tills stället stänger, och på vägen hem känner jag hur otroligt full jag faktiskt är. Skickar ett sms till exet. Måste hålla för ena ögat för att inte se dubbelt. Snickaren får också ett sms. Ingen svarar. Somnar ensam, men ändå rätt nöjd.
Inte riktigt lika nöjd idag.
Valborgsfirande blev inte alls så lugnt och städat som jag tänkt mig. Att byta ut lunchen mot vin i solen kändes väldigt rätt just då. Och när det visade sig att min kompis som jobbat på stället fick en flaska rosé för en hundring passade vi på att spara pengar genom att dricka flera stycken. Jag blev väldigt social och glad, och bjöd in alla jag kände till kvällens grillfest. Min kompis som stod som värd blev inte lika glad, men jag försäkrade henne om att nästan ingen skulle dyka upp ändå.
Så blev det inte. Det visade sig vara många som tyckte att en stor grillfest lät skoj, så det välde in folk. Trevliga, men väldigt onyktra människor. Efter ett tag fick min kompis panik så jag bjöd med alla till en fest hos lilla S i stället.
Snickaren var där. Han var lika sjukt snygg och charmig som förut. Jag ville bara slita av honom kläderna, och eftersom jag var väldigt full och saknade spärrar sa jag det till honom också. Sen började vi pussas. Efter ett tag drog han in mig i sovrummet där vi grovhånglade. OMG så han kan kyssas!
Plötsligt far dörren upp och någon kommer in, ber om ursäkt, och lägger sin jacka på sängen. Jag vänder mig om och får en chock. Det är MK. Jag flyger upp och börjar svamla, och snickaren slinker ut. Efter ett tag ligger MK och jag på sängen och pratar. Han berättar att han tänker mycket på mig, men att han träffar en ny nu. En som jag känner. Dr Å, som jag jobbade med i somras. Som kände honom sen tidigare och som jag ofta diskuterade mina kärleksproblem med. Dr Å snackade mycket skit om MK, verkade tycka att det inte var så smart av mig att träffa honom. Nu förstår jag varför. Hon ville ha honom själv!
Sen börjar vi kyssas, tills han kommer på vad han nyss bevittnat och surt frågar om han är nionde killen jag hånglar med i kväll. Då reser jag mig upp och går ut. Han tar sin jacka och går hem.
Strax därefter plingar det på dörren och fler bekanta trillar in. En av dem är Exet. Han är full, kramar mig länge, tar tag i min hand och släpper den inte. Snart är vi i sovrummet och han hånglar upp mig mot väggen. "Ska vi dra?" undrar han, men jag vill inte. Istället går vi ut på klubb. Vakten tycker att exet är för full, så jag går in själv. Tänker att det nog är bäst så.
Dansar tills stället stänger, och på vägen hem känner jag hur otroligt full jag faktiskt är. Skickar ett sms till exet. Måste hålla för ena ögat för att inte se dubbelt. Snickaren får också ett sms. Ingen svarar. Somnar ensam, men ändå rätt nöjd.
Inte riktigt lika nöjd idag.
måndag, april 27, 2009
Posterutveckling
Oj vad många bra kommentarer jag fick om poster! Tack!!
Jag satt en hel dag och slet med eländet. Texten från abstractet var för lång och tråkig så den kortade jag ner rejält. Sen laddade jag hem "Pages", ett program för Mac som verkade bra. Det tog några timmar att få kläm på det, och design är inte min starkaste sida så jag blev aldrig riktigt nöjd.
Just när jag, efter mycket svett och tårar, var beredd att ändå godkänna mitt alster ser jag att jag fått ett mail från överläkaren. Han har tydligen lämnat text (det halvdåliga abstractet) och bilder till sjukhusfotografen i stället, som skulle fixa allt! Suck.
Jag skickade min text i alla fall, men han tyckte inte den behövdes.
Dagen efter kom ett mail med en första posterskiss från sjukhusfotografen. Den är helt klart snyggare än mitt försök, men väldigt grå och tråkig... Och texten är bedrövlig. För mycket ord, för många %-tecken, och den viktiga slutsatsen längst ner i ett hörn. Ändå orkar jag inte bry mig längre, så jag svarade bara att den såg fin ut.
Några timmar senare börjar de andra läkarna tycka till, och de var inte nådiga i sin kritik. Stackars sjukhusfotograf!
Nu sitter jag med blandade känslor. Surt att jag slängt bort en dag på det i onödan, men samtidigt väldigt skönt att det inte är mig alla gnäller på!
Jag satt en hel dag och slet med eländet. Texten från abstractet var för lång och tråkig så den kortade jag ner rejält. Sen laddade jag hem "Pages", ett program för Mac som verkade bra. Det tog några timmar att få kläm på det, och design är inte min starkaste sida så jag blev aldrig riktigt nöjd.
Just när jag, efter mycket svett och tårar, var beredd att ändå godkänna mitt alster ser jag att jag fått ett mail från överläkaren. Han har tydligen lämnat text (det halvdåliga abstractet) och bilder till sjukhusfotografen i stället, som skulle fixa allt! Suck.
Jag skickade min text i alla fall, men han tyckte inte den behövdes.
Dagen efter kom ett mail med en första posterskiss från sjukhusfotografen. Den är helt klart snyggare än mitt försök, men väldigt grå och tråkig... Och texten är bedrövlig. För mycket ord, för många %-tecken, och den viktiga slutsatsen längst ner i ett hörn. Ändå orkar jag inte bry mig längre, så jag svarade bara att den såg fin ut.
Några timmar senare börjar de andra läkarna tycka till, och de var inte nådiga i sin kritik. Stackars sjukhusfotograf!
Nu sitter jag med blandade känslor. Surt att jag slängt bort en dag på det i onödan, men samtidigt väldigt skönt att det inte är mig alla gnäller på!
söndag, april 19, 2009
Kongress
Studien jag jobbade och slet med i somras ska snart presenteras på en stor kongress. Jag fick ett mail med ett abstract som två av klinikens överläkare skrivit ihop. Det var det sämsta abstractet jag läst, så jag skrev om skiten och skickade tillbaka det med en notering om att jag gjort några "mindre ändringar". Nu står mitt namn som första författare och det är tydligen jag som ska göra en poster och presentera studien för Sveriges elit inom området!
Med betald kongress, resa, finhotell och två bankettmiddagar tackade jag givetvis ja till erbjudandet om att få åka med. Nu har jag insett att det inte var helt gratis. Det kommer kosta tid och ångest. Hur gör man en poster? Hur ser en poster ut? Vad ska jag säga? Och det värsta; vad ska jag ha på mig?!
Ändå ser jag verkligen fram emot äventyret. Det blir lärorikt, lyxigt och en prydnad i cv:t. Dessutom kanske det finns någon trevlig mcDreamy eller mcSteamy att vila ögonen på. Eller kroppen. Oh, så jag skulle behöva lite action.
Kanske skulle man skriva "ledig" på namnbrickan för att förenkla det hela? Enligt dr E är det oerhört lättraggat på dylika tillställningar. Framförallt om man kan tänka sig en sängkamrat med guldring på dig IV dx.
För att min täckmantel som flitig, forskningsintresserad student ska hålla måste jag nog ta tag i det där med affischen nu. Några tips?
Med betald kongress, resa, finhotell och två bankettmiddagar tackade jag givetvis ja till erbjudandet om att få åka med. Nu har jag insett att det inte var helt gratis. Det kommer kosta tid och ångest. Hur gör man en poster? Hur ser en poster ut? Vad ska jag säga? Och det värsta; vad ska jag ha på mig?!
Ändå ser jag verkligen fram emot äventyret. Det blir lärorikt, lyxigt och en prydnad i cv:t. Dessutom kanske det finns någon trevlig mcDreamy eller mcSteamy att vila ögonen på. Eller kroppen. Oh, så jag skulle behöva lite action.
Kanske skulle man skriva "ledig" på namnbrickan för att förenkla det hela? Enligt dr E är det oerhört lättraggat på dylika tillställningar. Framförallt om man kan tänka sig en sängkamrat med guldring på dig IV dx.
För att min täckmantel som flitig, forskningsintresserad student ska hålla måste jag nog ta tag i det där med affischen nu. Några tips?
torsdag, april 16, 2009
Påsk med DrE och Prinsen
Jag firade påsk hos Doktor E, och det blev precis så hektiskt som jag misstänkt.
Dr E är som en duracellkanin. Det är aktiviteter hela dagarna och festligheter nästan varje kväll. Hon äter för lite, dricker för mycket, skrattar ofta och slampar lätt till det när andan faller på. Dessutom känner hon väldigt många intressanta människor och har ett inspirerande och avundsvärt språkbruk.
En natt när jag kom hem stod hon i hallen i bara underkläderna med ett glas vin i handen och såg synnerligen nöjd ut. Det visade sig att hon haft hemmamatch med en känd landslagskille vars välskulpterade baksida vi spanat in tidigare under dagen. Hon är duktig på att ragga, och på att bli uppraggad. Och hon är väldigt nöjd med tillfälliga ragg. Dagen efter hade hon visserligen hiv-ångest i några timmar, men det gick över när hon kom på att han aldrig "deponerat" något i henne.
Själv hade jag tillbringat en stor del av kvällen vid ett drinkbord där killarna uppenbarligen tyckte att det viktigaste var att ha snygga tjejer vid sin sida. Att konversera och ha trevligt verkade ingen bry sig om. Ytan. Det var det viktiga. Jag tog för mig av gratisspriten och avvek tidigt. Fick faktiskt flera ragg, men inget som riktigt föll mig i smaken. Känner inget behov av ett ONS* nu. Jag vill ha mer.
Såg förresten Prins Carl Philip ute med okänd men snygg liten blondin. Till min besvikelse noterade jag att prinsen ser ut som en liten tönt. Kort i rocken, smala pinnar till ben, keps på skallen och ett urskuldande sätt. Drömmen om att bli prinsessa dog hastigt och jag blev tvungen att dricka mig ännu mer berusad. Vad ska man annars göra när inte ens prinsen duger?
*ONS=one night stand.
Dr E är som en duracellkanin. Det är aktiviteter hela dagarna och festligheter nästan varje kväll. Hon äter för lite, dricker för mycket, skrattar ofta och slampar lätt till det när andan faller på. Dessutom känner hon väldigt många intressanta människor och har ett inspirerande och avundsvärt språkbruk.
En natt när jag kom hem stod hon i hallen i bara underkläderna med ett glas vin i handen och såg synnerligen nöjd ut. Det visade sig att hon haft hemmamatch med en känd landslagskille vars välskulpterade baksida vi spanat in tidigare under dagen. Hon är duktig på att ragga, och på att bli uppraggad. Och hon är väldigt nöjd med tillfälliga ragg. Dagen efter hade hon visserligen hiv-ångest i några timmar, men det gick över när hon kom på att han aldrig "deponerat" något i henne.
Själv hade jag tillbringat en stor del av kvällen vid ett drinkbord där killarna uppenbarligen tyckte att det viktigaste var att ha snygga tjejer vid sin sida. Att konversera och ha trevligt verkade ingen bry sig om. Ytan. Det var det viktiga. Jag tog för mig av gratisspriten och avvek tidigt. Fick faktiskt flera ragg, men inget som riktigt föll mig i smaken. Känner inget behov av ett ONS* nu. Jag vill ha mer.
Såg förresten Prins Carl Philip ute med okänd men snygg liten blondin. Till min besvikelse noterade jag att prinsen ser ut som en liten tönt. Kort i rocken, smala pinnar till ben, keps på skallen och ett urskuldande sätt. Drömmen om att bli prinsessa dog hastigt och jag blev tvungen att dricka mig ännu mer berusad. Vad ska man annars göra när inte ens prinsen duger?
*ONS=one night stand.
tisdag, april 07, 2009
Gift som bot
Hon satt med huvudet lutat mot den uppdragna axeln, ansiktet vinklat snett uppåt, och kämpade för att formulera orden. Ställningen såg obekväm ut och jag frågade om hon överhuvudtaget kunde räta på huvudet. Med stor ansträngning fick hon upp det till "normal" position. "Jag kan" sa hon och log snett, innan huvudet sjönk tillbaka till sin förvridna ställning. Jag kände på de spända musklerna i halsen och nacken. Frågade om det gjorde ont och fick ett jakande svar. Väldigt ont. Tidigare helt frisk fram till tonåren då vissa muskler började dra ihop sig. Dystoni. En väldigt märklig sjukdom
Den unga kille hade fått förtur på grund av den stora påverkan problemet haft på hans liv. I ett frågeformulär hade han fyllt i att han inte längre ville leva. Att hans livskvalitet var lika med noll. Diagnosen, hyperhidros, innebär att han svettas väldigt mycket. Ständigt blöta händer, mörka CD-skivor under armarna och dessutom kraftig svettning i ljumskarna och på skinkorna har gjort att han vantrivs i skolan och undviker alla sociala aktiviteter.
En annan patient, en annan dag, led oerhört av sina analfissurer. Sprickor som smärtade så mycket att sjukskrivning i långa perioder var nödvändigt. Tårar trängde upp i ögonen när läkaren berättade att det finns bot.
Tre olika problem, samma medicin. Botulinumtoxin. Det omtalade nervgiftet som slätar ut rynkor på skönhetssalonger har en viktig roll i dagens sjukvård. Det är sällan man möter så tacksamma patienter efter en så enkel behandling!
Den unga kille hade fått förtur på grund av den stora påverkan problemet haft på hans liv. I ett frågeformulär hade han fyllt i att han inte längre ville leva. Att hans livskvalitet var lika med noll. Diagnosen, hyperhidros, innebär att han svettas väldigt mycket. Ständigt blöta händer, mörka CD-skivor under armarna och dessutom kraftig svettning i ljumskarna och på skinkorna har gjort att han vantrivs i skolan och undviker alla sociala aktiviteter.
En annan patient, en annan dag, led oerhört av sina analfissurer. Sprickor som smärtade så mycket att sjukskrivning i långa perioder var nödvändigt. Tårar trängde upp i ögonen när läkaren berättade att det finns bot.
Tre olika problem, samma medicin. Botulinumtoxin. Det omtalade nervgiftet som slätar ut rynkor på skönhetssalonger har en viktig roll i dagens sjukvård. Det är sällan man möter så tacksamma patienter efter en så enkel behandling!
tisdag, mars 31, 2009
Nästa helg blir vit
Lärdom från helgen; är du inte på festhumör så stanna hemma!
Jag var trött och seg, hade bestämt mig för en lördagskväll med wallander och choklad, då F ringde och påpekade att jag kommer dö ensam om jag aldrig går ut.
Det var förfest hos F:s söta kompis, den lilla australiensaren, och rätt kul folk som skulle dig, så jag tog mig i kragen och begav mig efter en raggardusch och några tjocka tag med kajalpennan.
Efter en trevlig förfest gjorde jag misstaget att följa med gänget ut, trots att jag inte hade kommit ur seghetstillståndet.
F gick direkt till baren och köpte en vodka-redbull till mig som jag enligt instruktion svepte. Dansgolvet kändes obekvämt så jag tog en sväng och försökte i deperation ragga upp en snygg vakt. Vid närmare granskning visade sig vakten vara självaste Fjärten, så jag fick lägga band på mig och vara artig i stället.
När jag lite senare stod och försökte se cool och bekväm ut kom en idiotkille fram och fällde den puckade kommentaren "varför är du så butter?". Varför säger killar så fel saker? Tänk vad glad jag hade blivit av en komplimang i stället! "Det här är mitt habitualtillstånd" sa jag och gav mig ut på dansgolvet för att bevisa hur pigg och glad jag var.
En yppig blondin med kjol som knappt räckte över arslet och högklackade pumps kastade sig plötsligt om halsen på F. Sen började hon headbanga och hoppa, mitt i vår lilla dans-cirkel, och efter ett högt hopp landade hon med sin smala vassa klack rakt på min fot. Det var då jag fick nog. Det var vad som krävdes för att jag äntligen kände att jag fick gå hem.
Nu har jag en mörkblå fot som inte vill ha skor på sig.
Det borde vara alkolås på högklackat. Eller hoppförbud.
Och utgångsförbud för sega, trötta & buttra människor.
Jag var trött och seg, hade bestämt mig för en lördagskväll med wallander och choklad, då F ringde och påpekade att jag kommer dö ensam om jag aldrig går ut.
Det var förfest hos F:s söta kompis, den lilla australiensaren, och rätt kul folk som skulle dig, så jag tog mig i kragen och begav mig efter en raggardusch och några tjocka tag med kajalpennan.
Efter en trevlig förfest gjorde jag misstaget att följa med gänget ut, trots att jag inte hade kommit ur seghetstillståndet.
F gick direkt till baren och köpte en vodka-redbull till mig som jag enligt instruktion svepte. Dansgolvet kändes obekvämt så jag tog en sväng och försökte i deperation ragga upp en snygg vakt. Vid närmare granskning visade sig vakten vara självaste Fjärten, så jag fick lägga band på mig och vara artig i stället.
När jag lite senare stod och försökte se cool och bekväm ut kom en idiotkille fram och fällde den puckade kommentaren "varför är du så butter?". Varför säger killar så fel saker? Tänk vad glad jag hade blivit av en komplimang i stället! "Det här är mitt habitualtillstånd" sa jag och gav mig ut på dansgolvet för att bevisa hur pigg och glad jag var.
En yppig blondin med kjol som knappt räckte över arslet och högklackade pumps kastade sig plötsligt om halsen på F. Sen började hon headbanga och hoppa, mitt i vår lilla dans-cirkel, och efter ett högt hopp landade hon med sin smala vassa klack rakt på min fot. Det var då jag fick nog. Det var vad som krävdes för att jag äntligen kände att jag fick gå hem.
Nu har jag en mörkblå fot som inte vill ha skor på sig.
Det borde vara alkolås på högklackat. Eller hoppförbud.
Och utgångsförbud för sega, trötta & buttra människor.
söndag, mars 29, 2009
Superkandidaten
Efter att ha tillbringat en vecka med årets "superkandidat" tar jag tillbaka det där om att kursarna har taggat ner. Hon har barn, jobbar extra, forskar och hör till klassens toppskikt. På avdelningen häpnade jag över hennes framfart.
Likt en korkad liten hund rusar hon efter alla pinnar/uppgifter som kastas. Och är det ingen som kastar något jagar hon glatt sin egen svans eller äter bajs (läs nutrilett). Hon är på plats på avdelningen kl 07, en timme innan vi börjar, för att "hinna läsa på patienterna ordentligt". Alla uppgifter vi får löser hon effektivt och oklanderligt. Frågar man något suckar hon och svarar textbokperfekt med lätt nedlåtande ton. Nämner sköterskorna att en patient är svårstucken rusar hon dit och berättar sedan triumferande att hon lätt tog blodprovet på första försöket. Säger läkaren att "någon av kandidaterna kan följa med på..." så anmäler hon sig själv direkt utan att kolla om någon annan var intresserad. Vassa armbågar kommer man tydligen långt med.
Jag har accepterat att hon är som hon är. Passat på att lära mig av henne och fått ovanligt mycket gjort på placeringen. Försökt ignorera problemet med hennes bristande sociala kompetens. Tålmodigt förträngt irritationen över hennes felfrihet och överdrivna inställsamhet. Droppen kom ändå när jag upptäckte att hon skriver ut alla sina inskrivningar och epikriser på papper, för sedan lägga dem framför näsan på överläkaren och invänta beröm(!!!). Och beröm och bekräftelse får hon. I mängder. Läkarna älskar henne. "Hon är bättre än mina AT-läkare... ja faktiskt nästan bättre än min ST-läkare", sa överläkaren i förtroende till mig.
Jag kastade in handduken och gick hem. Ser fram emot nästa placering tillsammans med en mänsklig kursare.
Likt en korkad liten hund rusar hon efter alla pinnar/uppgifter som kastas. Och är det ingen som kastar något jagar hon glatt sin egen svans eller äter bajs (läs nutrilett). Hon är på plats på avdelningen kl 07, en timme innan vi börjar, för att "hinna läsa på patienterna ordentligt". Alla uppgifter vi får löser hon effektivt och oklanderligt. Frågar man något suckar hon och svarar textbokperfekt med lätt nedlåtande ton. Nämner sköterskorna att en patient är svårstucken rusar hon dit och berättar sedan triumferande att hon lätt tog blodprovet på första försöket. Säger läkaren att "någon av kandidaterna kan följa med på..." så anmäler hon sig själv direkt utan att kolla om någon annan var intresserad. Vassa armbågar kommer man tydligen långt med.
Jag har accepterat att hon är som hon är. Passat på att lära mig av henne och fått ovanligt mycket gjort på placeringen. Försökt ignorera problemet med hennes bristande sociala kompetens. Tålmodigt förträngt irritationen över hennes felfrihet och överdrivna inställsamhet. Droppen kom ändå när jag upptäckte att hon skriver ut alla sina inskrivningar och epikriser på papper, för sedan lägga dem framför näsan på överläkaren och invänta beröm(!!!). Och beröm och bekräftelse får hon. I mängder. Läkarna älskar henne. "Hon är bättre än mina AT-läkare... ja faktiskt nästan bättre än min ST-läkare", sa överläkaren i förtroende till mig.
Jag kastade in handduken och gick hem. Ser fram emot nästa placering tillsammans med en mänsklig kursare.
måndag, mars 23, 2009
Kapitulerat för CSN
CSN och jag har aldrig varit nära vänner, men nu är vi officiellt i krig. Eller vi var i krig. Jag har gett upp och viftat med vita flaggan. Regler är till för att följas, och CSN har regler som säger att man ska börja betala av sina lån så fort man slutar låna. Även om man fortfarande studerar. Enda sättet att slippa undan är att ha en årsinkomst på under ca 45 000 kr. Och det klarar jag mig inte på.
Hela 9% av mina surt förvärvade undersköterskepengar vill de ha (4% till mina gamla lån, och 5% till de nya... eller om det var tvärt om?). Det är makabert. Dyster prognos för min ekonomi. Tur att jag snart kommer tjäna multum som underläkare!
Eller hur var det nu?
(Tog tillslut jobbet som vik-ul med unkna 19500 i månadslön. Fick mer på annan ort, men efter kostnad för dubbelt boende och resor blir summan ungefär densamma).
Hela 9% av mina surt förvärvade undersköterskepengar vill de ha (4% till mina gamla lån, och 5% till de nya... eller om det var tvärt om?). Det är makabert. Dyster prognos för min ekonomi. Tur att jag snart kommer tjäna multum som underläkare!
Eller hur var det nu?
(Tog tillslut jobbet som vik-ul med unkna 19500 i månadslön. Fick mer på annan ort, men efter kostnad för dubbelt boende och resor blir summan ungefär densamma).
söndag, mars 22, 2009
Kursarna taggar ner
Ämnet vi läser nu är onekligen intressant, men att vara kandidat på avdelningen är inte samma sak längre. De entusiastiska, vetgiriga, ambitiösa kandidaterna som slogs om att få skriva remisser har försvunnit och ersatts av en bunt uppgivna, passiva jobbsmitare.
Vad är det som har hänt, kan man fråga sig. Är det insikten av att läkaryrket är tungt och totalt oglamouröst som sjunkit in? Är det frånvaron av beröm och uppskattning? Är det lappen som säger att kandidater inte är välkomna i personalrummet? Är det faktumet att ingen märker om du är där eller inte?
Att byta avdelning varje eller varannan vecka tar på krafterna. Förr tog det nästan alla krafter; att lära sig hitta, försöka komma ihåg namn, rutiner, patienter... nu har man kapitulerat och kan vara avslappnad i sitt förvirrade tillstånd. Fraser som ”Jag vet inte”, ”Var finns det undersökningsrum?”, ”Har jag hälsat på dig?” används flitigt och utan bekymmer. Inskrivningar och epikriser är inte längre en svår men lärorik upplevelse, utan ett halvtrist jobb som görs på rutin.
Ändå tycker jag att många av mina kursare blivit gladare. Mer avslappnade och mindre hysteriska. Proffsiga mot patienter, men skojfriska i fikarummet. Fortfarande intresserade, men intresset har blivit mer selektivt. Allt är inte längre fantastiskt roligt/spännande/intressant, och det glädjer en mänsklig varelse som jag själv.
Vad är det som har hänt, kan man fråga sig. Är det insikten av att läkaryrket är tungt och totalt oglamouröst som sjunkit in? Är det frånvaron av beröm och uppskattning? Är det lappen som säger att kandidater inte är välkomna i personalrummet? Är det faktumet att ingen märker om du är där eller inte?
Att byta avdelning varje eller varannan vecka tar på krafterna. Förr tog det nästan alla krafter; att lära sig hitta, försöka komma ihåg namn, rutiner, patienter... nu har man kapitulerat och kan vara avslappnad i sitt förvirrade tillstånd. Fraser som ”Jag vet inte”, ”Var finns det undersökningsrum?”, ”Har jag hälsat på dig?” används flitigt och utan bekymmer. Inskrivningar och epikriser är inte längre en svår men lärorik upplevelse, utan ett halvtrist jobb som görs på rutin.
Ändå tycker jag att många av mina kursare blivit gladare. Mer avslappnade och mindre hysteriska. Proffsiga mot patienter, men skojfriska i fikarummet. Fortfarande intresserade, men intresset har blivit mer selektivt. Allt är inte längre fantastiskt roligt/spännande/intressant, och det glädjer en mänsklig varelse som jag själv.
onsdag, mars 11, 2009
Att rusa in i väggen är också ett svar
Kandidaten gick fram till den oroliga patienten på psykakuten och frågade försiktigt om det var okej att hon var med vid läkarsamtalet. Patienten reste sig, tog sats och sprang med full fart rakt in i väggen med huvudet före.
Det tolkades som ett nej.
Det tolkades som ett nej.
tisdag, mars 10, 2009
Leker med elden
Jag dumpade honom, via facebook. Han svarade att han hoppas att vi kan fortsätta vara vänner...
Sen gick jag på restaurang med MK. Han kände väl på sig att jag börjat gå vidare och hörde av sig i precis rätt tid. (eller fel... beror på hur man ser det). Han var som förut. Snygg, trevlig och distansierad. Vi skildes åt med en kram och den välbekanta oroskänslan i magen infann sig så fort jag kom hem. Samma helg sms:ade han 04.10, full som en kastrull, och undrade om jag ville ha besök. Jag tackade nej och somnade om. Sen dess har vi inte hörts av.
Jag vet att det är dumt att börja träffa honom igen. Jag vet det. Och att jag gjorde helt rätt som inte tog emot honom mitt i natten. Ändå kan jag inte låta bli att grubbla. Vända och vrida på allt. Vad gör jag för fel? Duger jag inte? Hur ska jag göra för att han ska falla för mig?
Sen gick jag på restaurang med MK. Han kände väl på sig att jag börjat gå vidare och hörde av sig i precis rätt tid. (eller fel... beror på hur man ser det). Han var som förut. Snygg, trevlig och distansierad. Vi skildes åt med en kram och den välbekanta oroskänslan i magen infann sig så fort jag kom hem. Samma helg sms:ade han 04.10, full som en kastrull, och undrade om jag ville ha besök. Jag tackade nej och somnade om. Sen dess har vi inte hörts av.
Jag vet att det är dumt att börja träffa honom igen. Jag vet det. Och att jag gjorde helt rätt som inte tog emot honom mitt i natten. Ändå kan jag inte låta bli att grubbla. Vända och vrida på allt. Vad gör jag för fel? Duger jag inte? Hur ska jag göra för att han ska falla för mig?
torsdag, mars 05, 2009
Varningsklockor
En till grej. Han har lagt upp ett helt album på Facebook, med bilder på sig själv där han poserar i solbrillor, militärkläder och stora vapen.
Är det varningsklockor jag hör?
Är det varningsklockor jag hör?
onsdag, mars 04, 2009
Grodan som blev en padda
Puss-killen ringde och efter en timmes konversation bokade vi in en fika. Jag tyckte han verkade trevlig, men hade kanske lite väl gott självförtroende. Helst ville han bara prata om hur bra han var på olika saker. Nervositet? Jag var övertygad om att det skulle bli bättre när vi sågs.
Det blev det inte. Först pratade han i 20 minuter om det militära, vilket han tydligen är oerhört fascinerad av. Trots mina gäspningar fick jag gedigen information om olika vapen, hur fötterna ser ut efter en lång marsch i militärens kängor, vilka emblem de bästa har, hur värdelösa andra är... osv.
Efter det berättade han om sin utbildning. Han hade läst en hel del. Arkitektur, psykologi och juridik var några av ämnena han stolt namedroppade. Jag fick också veta att han tränar minst fem gånger i veckan och om hur viktigt det är att äta rätt tillskott när man tränar så seriöst som han gör. Klädintresserad var han också och han blir ofta irriterad när han ser hur dåligt många klär sig. Bla, bla, bla.
Under bordet messade jag B och bad om hjälp. Jag höll på att bli galen av irritation. Allt han sa gick mig på nerverna. B hade en enkel lösning; ”Drick mer vin” så det gjorde jag. Glas efter glas. Så småningom blev hans babbel nästintill komiskt.
”Hur ofta dricker du dig berusad?” Oj, en fråga! Till mig. Obehaglig fråga... Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Mer svar än så fick han inte.
”Står du dina föräldrar nära?” Verkligen inget jag vill diskutera på första dejten! ”12 mil” svarade jag och påpekade att maten smakade bra.
”Vilken egenskap som du inte har önskar du att du hade? Och vad skulle du i så fall göra med den?” Vad är det för fråga? Jag undrade om han tänkte psykoanalysera mitt svar och hitta lämplig diagnos, men han påstod att det inte var så.
Som avslutning fick jag höra skitsnack om hans tidigare flickvänner. Han berättade att han har väldigt lätt att få tjejer, nästan så det var jobbigt, men de flesta lever inte upp till hans standard så han blir alltid tvungen att dumpa dem. Jag kräktes lite i munnen.
En vit lögn om att jag skulle upp med tuppen och sen sa jag tack och hej. Då tog han tag i mig och gav mig en blöt kyss. Jag vred mig undan och bad till högre makter om hjälp. ”Hoppsan, det blev ingen riktig kyss”, sa han då och tryckte åter sina slemmiga läppar mot mina.
Jag sprang hela vägen hem.
Sen ringde han, bara för att berätta att han haft en fantastiskt trevlig kväll och att jag var en väldigt mysig tjej! Jag som varit otrevlig hela kvällen...
Dagen efter fick jag ett långt mail där han analyserat det vi pratat om.
Och idag fick jag ett sms. Han vill luncha i morrn.
Nu ska jag bara ta och krångla mig ur det här...
Det blev det inte. Först pratade han i 20 minuter om det militära, vilket han tydligen är oerhört fascinerad av. Trots mina gäspningar fick jag gedigen information om olika vapen, hur fötterna ser ut efter en lång marsch i militärens kängor, vilka emblem de bästa har, hur värdelösa andra är... osv.
Efter det berättade han om sin utbildning. Han hade läst en hel del. Arkitektur, psykologi och juridik var några av ämnena han stolt namedroppade. Jag fick också veta att han tränar minst fem gånger i veckan och om hur viktigt det är att äta rätt tillskott när man tränar så seriöst som han gör. Klädintresserad var han också och han blir ofta irriterad när han ser hur dåligt många klär sig. Bla, bla, bla.
Under bordet messade jag B och bad om hjälp. Jag höll på att bli galen av irritation. Allt han sa gick mig på nerverna. B hade en enkel lösning; ”Drick mer vin” så det gjorde jag. Glas efter glas. Så småningom blev hans babbel nästintill komiskt.
”Hur ofta dricker du dig berusad?” Oj, en fråga! Till mig. Obehaglig fråga... Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Mer svar än så fick han inte.
”Står du dina föräldrar nära?” Verkligen inget jag vill diskutera på första dejten! ”12 mil” svarade jag och påpekade att maten smakade bra.
”Vilken egenskap som du inte har önskar du att du hade? Och vad skulle du i så fall göra med den?” Vad är det för fråga? Jag undrade om han tänkte psykoanalysera mitt svar och hitta lämplig diagnos, men han påstod att det inte var så.
Som avslutning fick jag höra skitsnack om hans tidigare flickvänner. Han berättade att han har väldigt lätt att få tjejer, nästan så det var jobbigt, men de flesta lever inte upp till hans standard så han blir alltid tvungen att dumpa dem. Jag kräktes lite i munnen.
En vit lögn om att jag skulle upp med tuppen och sen sa jag tack och hej. Då tog han tag i mig och gav mig en blöt kyss. Jag vred mig undan och bad till högre makter om hjälp. ”Hoppsan, det blev ingen riktig kyss”, sa han då och tryckte åter sina slemmiga läppar mot mina.
Jag sprang hela vägen hem.
Sen ringde han, bara för att berätta att han haft en fantastiskt trevlig kväll och att jag var en väldigt mysig tjej! Jag som varit otrevlig hela kvällen...
Dagen efter fick jag ett långt mail där han analyserat det vi pratat om.
Och idag fick jag ett sms. Han vill luncha i morrn.
Nu ska jag bara ta och krångla mig ur det här...
måndag, mars 02, 2009
Ett äggligt bekymmer
Hon sitter mitt emot oss, en kraftig kvinna med kortklippt grått hår och stor röd mun. Händerna far nervöst över knät, blicken irrar runt i rummet.
”Hur mår du?”
”Vad tror du? Hur borde jag må efter allt som har hänt?” tonen är uppgiven, hon suckar och fortsätter mer aggressivt ”Jag mår skit fattar ni väl? Ingenting fungerar efter det här, allt är som en mardröm!”
”Vad är det som har hänt?”
”Det kan jag inte ens berätta.”
”Försök är du snäll, vi måste få veta om vi ska kunna hjälpa dig.”
”Jag kan inte tala om det!”
”Varför inte?....Är det något hemskt?”
”Ja, det är hemskt. Fruktansvärt” Gråten i halsen, desperation i blicken. Andningen allt häftigare och händerna tryckta mot bröstet. ”Nu får jag en panikattack! Nu kommer det!”
”Andas lugnt, det är inte farligt...”
”De... de... på avdelningen... De är onda! Jag har blivit misshandlad!”
”Misshandlad? Hur? När?”
”Igår.... jag bad om ett ägg. Och sköterskan sa att jag inte fick något!” Tårarna rinner efter kinderna. Händerna darrar. Hon ber om papper och snyter sig ljudligt.”
”Ett ägg?”
”Ja, kan du tänka dig. Vården idag! Man kan inte ens få ett ägg, trots att man ber snällt!”
”Är det det här med ägget som du kallar för misshandel?”
”Ja, och det kanske var mer, för jag har minnesluckor. Det var en sådan fruktansvärd upplevelse att jag fick black-out. Jag tror de slog mig och stack nålar i mig sen, men det enda beviset jag har är det här:” Tröjärmen kavlas upp och hon pekar på ett stickmärke i armvecket.
”Det där är märket efter blodprovet de tog igår.”
Ansiktet spricker upp i ett överlägset leende. ”Jag förstod att du skulle säga så. De har lurat dig med.”
”Hur mår du?”
”Vad tror du? Hur borde jag må efter allt som har hänt?” tonen är uppgiven, hon suckar och fortsätter mer aggressivt ”Jag mår skit fattar ni väl? Ingenting fungerar efter det här, allt är som en mardröm!”
”Vad är det som har hänt?”
”Det kan jag inte ens berätta.”
”Försök är du snäll, vi måste få veta om vi ska kunna hjälpa dig.”
”Jag kan inte tala om det!”
”Varför inte?....Är det något hemskt?”
”Ja, det är hemskt. Fruktansvärt” Gråten i halsen, desperation i blicken. Andningen allt häftigare och händerna tryckta mot bröstet. ”Nu får jag en panikattack! Nu kommer det!”
”Andas lugnt, det är inte farligt...”
”De... de... på avdelningen... De är onda! Jag har blivit misshandlad!”
”Misshandlad? Hur? När?”
”Igår.... jag bad om ett ägg. Och sköterskan sa att jag inte fick något!” Tårarna rinner efter kinderna. Händerna darrar. Hon ber om papper och snyter sig ljudligt.”
”Ett ägg?”
”Ja, kan du tänka dig. Vården idag! Man kan inte ens få ett ägg, trots att man ber snällt!”
”Är det det här med ägget som du kallar för misshandel?”
”Ja, och det kanske var mer, för jag har minnesluckor. Det var en sådan fruktansvärd upplevelse att jag fick black-out. Jag tror de slog mig och stack nålar i mig sen, men det enda beviset jag har är det här:” Tröjärmen kavlas upp och hon pekar på ett stickmärke i armvecket.
”Det där är märket efter blodprovet de tog igår.”
Ansiktet spricker upp i ett överlägset leende. ”Jag förstod att du skulle säga så. De har lurat dig med.”
måndag, februari 23, 2009
Finfest
I helgen var det fest med mina brudiga kompisar som jag umgås allt mer sällan med. Vi firade en födelsedag och nyrenoverad lägenhet hos hon som F kallar för "den där snygga, tråkiga bruden". Och det kan väl stämma, fast ibland är hennes naivitet otroligt uppiggande.
Snygga tråkiga bruden öppnade dörren iklädd 60-talsklänning, prickigt välstruket förkläde och högklackat. Det serverades bubbel och avancerade drinkar. Pilgrimsmusslor, parmesanrisotto och indonesiska pannkakor. Efter ett tag började vi kalla henne för Bree (den superperfekta hemmafrun i Desperate Housewives), synnerligen passande.
Efter den imponerande middagen tog vi taxi till en nyöppnad klubb. För 250 kr fick man komma in och trängas bland brats på ett flatulensångande dansgolv. Bra musik och bra humör gjorde ändå att det blev en riktig höjdarkväll!
Kanske kan jag börja hitta tillbaka till mina yberhippa vänner, även om vi utvecklats åt lite olika håll. Kanske kan jag sluta irritera mig på att det aldrig tas hänsyn till att en student i gänget har begränsad ekonomi. Dessutom har jag lärt mig att hålla tyst när det diskuteras "sanningar" om kroppen som någon läst i Hemmets journal.
En ytterst värdefull lärdom.
Snygga tråkiga bruden öppnade dörren iklädd 60-talsklänning, prickigt välstruket förkläde och högklackat. Det serverades bubbel och avancerade drinkar. Pilgrimsmusslor, parmesanrisotto och indonesiska pannkakor. Efter ett tag började vi kalla henne för Bree (den superperfekta hemmafrun i Desperate Housewives), synnerligen passande.
Efter den imponerande middagen tog vi taxi till en nyöppnad klubb. För 250 kr fick man komma in och trängas bland brats på ett flatulensångande dansgolv. Bra musik och bra humör gjorde ändå att det blev en riktig höjdarkväll!
Kanske kan jag börja hitta tillbaka till mina yberhippa vänner, även om vi utvecklats åt lite olika håll. Kanske kan jag sluta irritera mig på att det aldrig tas hänsyn till att en student i gänget har begränsad ekonomi. Dessutom har jag lärt mig att hålla tyst när det diskuteras "sanningar" om kroppen som någon läst i Hemmets journal.
En ytterst värdefull lärdom.
tisdag, februari 17, 2009
Alla stjärtans dag
Helt otippat hade jag en fantastiskt alla hjärtans dag.
Först följde jag med familjen ut på en tur med långfärdsskridskor i strålande solsken. Har aldrig testat det förut, men ramlade bara en gång och hängde med i brorsans tempo så jag är mer än nöjd.
På kvällen gick jag på fest med F och co. 50 pers inklämda i liten lägenhet, hjärtformade muffins, komplimanger och gott vin. Så småningom tog vi oss iväg till en klubb som jag aldrig brukar gå till, men där det var blandat folk och grym musik. Grym. Jag ägde dansgolvet och var världens lyckligaste.
Precis när vi skulle gå därifrån dök en kompis till F upp och jag fick viskande direktioner om att gå till attack. "Han är singel och trevlig. Go girl!" väste F och försvann.
Vi pratade en stund, och han var verkligen trevlig, men klockan var mycket och mitt i hans babbel kom jag att tänka på att alla hjärtans dag snart var över, och jag hade inte ens pussat på någon. Så då gjorde jag det. När han blev tyst för att hämta andan böjde jag mig fram och gav honom en puss. Mitt på munnen.
Hans min är svår att beskriva i ord. Överraskad, glad och ställd. Frågade efter ett tag var det där kom från. Jag ruskade på huvudet och hade svårt att hålla mig för skratt. Mumlade något om impuls och att jag inte kunnat låta bli. Sen försökte jag smita därifrån, men han vägrade låta mig gå innan jag gett honom mitt nummer.
En halvtimme senare skickade han ett sms; "100 +poäng. Finns inget så attraktivt som en tjej som vågar ta det hon vill ha".
Det är så man ska göra alltså! Ta för sig.
Först följde jag med familjen ut på en tur med långfärdsskridskor i strålande solsken. Har aldrig testat det förut, men ramlade bara en gång och hängde med i brorsans tempo så jag är mer än nöjd.
På kvällen gick jag på fest med F och co. 50 pers inklämda i liten lägenhet, hjärtformade muffins, komplimanger och gott vin. Så småningom tog vi oss iväg till en klubb som jag aldrig brukar gå till, men där det var blandat folk och grym musik. Grym. Jag ägde dansgolvet och var världens lyckligaste.
Precis när vi skulle gå därifrån dök en kompis till F upp och jag fick viskande direktioner om att gå till attack. "Han är singel och trevlig. Go girl!" väste F och försvann.
Vi pratade en stund, och han var verkligen trevlig, men klockan var mycket och mitt i hans babbel kom jag att tänka på att alla hjärtans dag snart var över, och jag hade inte ens pussat på någon. Så då gjorde jag det. När han blev tyst för att hämta andan böjde jag mig fram och gav honom en puss. Mitt på munnen.
Hans min är svår att beskriva i ord. Överraskad, glad och ställd. Frågade efter ett tag var det där kom från. Jag ruskade på huvudet och hade svårt att hålla mig för skratt. Mumlade något om impuls och att jag inte kunnat låta bli. Sen försökte jag smita därifrån, men han vägrade låta mig gå innan jag gett honom mitt nummer.
En halvtimme senare skickade han ett sms; "100 +poäng. Finns inget så attraktivt som en tjej som vågar ta det hon vill ha".
Det är så man ska göra alltså! Ta för sig.
måndag, februari 16, 2009
Sjukhus = snuskhus
Läkaren ringde och bad oss flytta en patient till en annan sal så att avdelningens enkelsal skulle bli ledig, ifall något akut kom in. Patienten grymtade över att tvingas lämna sitt lilla privata rum och tvingas dela sal med andra. Han ville helst inte att någon skulle se honom som det var nu, med vanprydande, smärtsamma blåsor och sårskorpor över hela kroppen.
Bestämt var ändå bestämt, så vi rullade ut sängen med patienten och installerade honom i en annan sal. Sen blev det min uppgift att städa ur rummet.
I normalfallet går det ganska fort att städa ur ett rum, man torkar av alla ytor och renbäddar sängen. Golvet lämnas till städpersonalen. Denna gång var det inte lika enkelt. Patienten led av pemfigus, en autoimmun sjukdom där huden drabbas. Efter två dagar i rummet var golvet täckt av hudflagor, sårskorpor, blod och vävnadsvätska.
Det var när jag grundligt torkade golvet i salen som jag insåg hur skitigt det faktiskt var. Inte bara efter hudpatienten, det här var ingrodd smuts. Gammal smuts. Ett flottigt grått lager ovanpå den melerade plastmattan. Riktigt äckligt.
Jag har läst i tidningarna om att sjukhusen städas dåligt sedan man sålde ut verksamheten. Att städpersonalen bara har 5 min på sig att städa hela salen inklusive toalett och handfat. Och några gånger har jag noterat att det varit smutsigt. En dammtuss i ett hörn. Bromsspår i en toalett. Intorkat kaffe på golvet. Ändå var det först nu jag insåg hur ostädat det verkligen är.
På ett sjukhus där hygien är A och O. Där alla får gå kurs i att sprita händerna ordentligt. Där tusentals handskar och skyddsförkläden används varje dag. Hur kan ett sådant ställe acceptera att något så enkelt som städning inte sköts?
Bestämt var ändå bestämt, så vi rullade ut sängen med patienten och installerade honom i en annan sal. Sen blev det min uppgift att städa ur rummet.
I normalfallet går det ganska fort att städa ur ett rum, man torkar av alla ytor och renbäddar sängen. Golvet lämnas till städpersonalen. Denna gång var det inte lika enkelt. Patienten led av pemfigus, en autoimmun sjukdom där huden drabbas. Efter två dagar i rummet var golvet täckt av hudflagor, sårskorpor, blod och vävnadsvätska.
Det var när jag grundligt torkade golvet i salen som jag insåg hur skitigt det faktiskt var. Inte bara efter hudpatienten, det här var ingrodd smuts. Gammal smuts. Ett flottigt grått lager ovanpå den melerade plastmattan. Riktigt äckligt.
Jag har läst i tidningarna om att sjukhusen städas dåligt sedan man sålde ut verksamheten. Att städpersonalen bara har 5 min på sig att städa hela salen inklusive toalett och handfat. Och några gånger har jag noterat att det varit smutsigt. En dammtuss i ett hörn. Bromsspår i en toalett. Intorkat kaffe på golvet. Ändå var det först nu jag insåg hur ostädat det verkligen är.
På ett sjukhus där hygien är A och O. Där alla får gå kurs i att sprita händerna ordentligt. Där tusentals handskar och skyddsförkläden används varje dag. Hur kan ett sådant ställe acceptera att något så enkelt som städning inte sköts?
tisdag, februari 10, 2009
CSN
På dörrmattan landade strax efter nyår ett tjockt kuvert från CSN. Så fort jag såg det förstod jag att det innebar jobb, frustration och ångest. Mycket riktigt, brevet innehöll räkningar. Tydligen tycker någon att det åter är dags för mig att börja betala av mina gigantiska studieskulder. Trots att jag pluggar och knappt har någon inkomst.
Telefonköer, inloggning som krånglar, överklaga, vänta på beslut. Beslut som ännu inte har tagits och därför har jag fått betala januariräkningen. 956 kr. Det är mycket pengar när man måste vända på varje krona. Min aversion mot CSN är nästan lika stor som min irritation över att behöva ha skulder. Stora skulder dessutom.
För att överleva skrev jag upp mig på extrapass som undersköterska. Massor av extrapass. Jag har jobbat som ett litet as senaste tiden. Tjänat in mer än CSN-pengarna, men det behövs till hyra, mat och det nödvändigaste. Som ett glas vin då och då. Eller en flaska.
Telefonköer, inloggning som krånglar, överklaga, vänta på beslut. Beslut som ännu inte har tagits och därför har jag fått betala januariräkningen. 956 kr. Det är mycket pengar när man måste vända på varje krona. Min aversion mot CSN är nästan lika stor som min irritation över att behöva ha skulder. Stora skulder dessutom.
För att överleva skrev jag upp mig på extrapass som undersköterska. Massor av extrapass. Jag har jobbat som ett litet as senaste tiden. Tjänat in mer än CSN-pengarna, men det behövs till hyra, mat och det nödvändigaste. Som ett glas vin då och då. Eller en flaska.
lördag, januari 24, 2009
Dumpad per mail
Två dagar innan terminstentan tyckte MK att det var läge att skicka ett mail och förklara vad han känner, eller inte känner, för mig. Kort sagt tycker han inte riktigt att vi ”når” varandra och han behöver en paus för att fundera ut vad han vill med oss.
För det första; ett mail!
För det andra; två dagar innan jättetentan!
För det tredje; Paus från vad? Vi ses max tre gånger i månaden och det är ytligt eftersom han byter ämne så fort det blir personligt.
Jag blev inte särskilt ledsen, men mailet fick mig att börja grubbla. På helt andra saker än medicin. (Kuggar jag är det hans fel!). Nu vill jag bara glömma honom och gå vidare, och det känns faktiskt inte som om det kommer bli så svårt.
För det första; ett mail!
För det andra; två dagar innan jättetentan!
För det tredje; Paus från vad? Vi ses max tre gånger i månaden och det är ytligt eftersom han byter ämne så fort det blir personligt.
Jag blev inte särskilt ledsen, men mailet fick mig att börja grubbla. På helt andra saker än medicin. (Kuggar jag är det hans fel!). Nu vill jag bara glömma honom och gå vidare, och det känns faktiskt inte som om det kommer bli så svårt.
lördag, januari 17, 2009
Praktiskt prov igen
Äntligen! Den stora terminstentan är skriven, det praktiska provet är genomfört och tarmen fungerar som vanligt igen.
Det praktiska provet ägde rum innan jul. Ca 20 olika stationer skulle klaras av. Praktiska uppgifter, tolkningar av prov- och röntgensvar samt muntliga frågor om vartannat. Den kvinnliga kursledaren stod i sin stora läkarrock och blåste i en visselpipa när tiden var ute och det var dags att springa till nästa rum och bli förhörd av nästa läkare. Sjukt stressande. Jag var tvungen att knarka betablockerare* för att ens kunna ta mig dig. Benen skakade och pulsen var minst 300/min. Diarré hela morgonen hade jag också. Praktiska prov är inte min grej. Nervositeten vet inga gränser och jag känner mig helt övertygad om att det är nu jag kommer bli avslöjad som den bluff jag egentligen är.
Fy fan.
Det gick bra trots allt, och megatentan överlevde jag också. De övertränade hjärncellerna söp jag ner igår så dagen har tillbringats i fosterställning framför tv:n. Helt enligt plan.
På måndag börjar en ny termin. En lugnare termin enligt ryktet.
Helt underbart!
*medicin som sänker hjärtfrekvensen
Det praktiska provet ägde rum innan jul. Ca 20 olika stationer skulle klaras av. Praktiska uppgifter, tolkningar av prov- och röntgensvar samt muntliga frågor om vartannat. Den kvinnliga kursledaren stod i sin stora läkarrock och blåste i en visselpipa när tiden var ute och det var dags att springa till nästa rum och bli förhörd av nästa läkare. Sjukt stressande. Jag var tvungen att knarka betablockerare* för att ens kunna ta mig dig. Benen skakade och pulsen var minst 300/min. Diarré hela morgonen hade jag också. Praktiska prov är inte min grej. Nervositeten vet inga gränser och jag känner mig helt övertygad om att det är nu jag kommer bli avslöjad som den bluff jag egentligen är.
Fy fan.
Det gick bra trots allt, och megatentan överlevde jag också. De övertränade hjärncellerna söp jag ner igår så dagen har tillbringats i fosterställning framför tv:n. Helt enligt plan.
På måndag börjar en ny termin. En lugnare termin enligt ryktet.
Helt underbart!
*medicin som sänker hjärtfrekvensen
måndag, januari 12, 2009
Mer MK-ambivalens
När han ringde och tackade för stödet på nyårsafton trodde jag han skämtade. Efter mycket om och men upptäckte han att det inte var mig han sms:at med, utan en tjejkompis med samma förnamn som mig. Hela tiden i tron att det var jag.
Han blev förlåten och mitt nyårslöfte bröt jag strax därefter. Vi hade en mysig kväll och en underbar natt, men jag vet inte... När jag skulle gå avbröt han sig plötsligt i sitt pladdrande och stod tyst en lång stund och bara såg på mig. Hans ansiktsuttryck var omöjligt att tolka och någonting hindrade mig från att fråga vad han tänkte på. Sen drog han mig intill sig och höll om mig hårt tills jag fick klaustrofobi och tog mig loss.
”Jag ska bjuda på bättre efterrätt nästa gång” sa han, och jag tänkte att det kanske inte blir någon nästa gång. Jag är så trött på velandet, på att börja om från början varje gång vi ses, på att inte våga satsa och på att inte veta vad man har.
Varför är det så förbannat svårt att gå vidare?
Han blev förlåten och mitt nyårslöfte bröt jag strax därefter. Vi hade en mysig kväll och en underbar natt, men jag vet inte... När jag skulle gå avbröt han sig plötsligt i sitt pladdrande och stod tyst en lång stund och bara såg på mig. Hans ansiktsuttryck var omöjligt att tolka och någonting hindrade mig från att fråga vad han tänkte på. Sen drog han mig intill sig och höll om mig hårt tills jag fick klaustrofobi och tog mig loss.
”Jag ska bjuda på bättre efterrätt nästa gång” sa han, och jag tänkte att det kanske inte blir någon nästa gång. Jag är så trött på velandet, på att börja om från början varje gång vi ses, på att inte våga satsa och på att inte veta vad man har.
Varför är det så förbannat svårt att gå vidare?
onsdag, januari 07, 2009
GNY09
B blev riktigt full på nyårsafton. Hon är farlig när hon är packad för hon blir helt oberäknelig och får för sig att hon ska tala om för folk vad hon ”verkligen tycker”.
Jag hamnade på hennes goda sida och fick bara komplimanger och pussar. F däremot fick en gigantisk skopa ovett för allt möjligt han gjort under året. Mot mig. Fast jag är inte alls lika upprörd.
En annan som fick smaka på fröken Bs bittra fyllesnack var en stackars utländsk vakt på McD. Hon berättade vad hon verkligen tyckte om muslimer, samtidigt som han desperat försökte förklara att han inte var muslim och att han faktiskt hade jobb och att han respekterade kvinnor. Det var som att tala med en vägg. Allt han sa avbröt hon efter ett tag med ”Du är en apa”. Jag skäms fortfarande.
MK skickade inget Gott Nytt År-sms och mitt nyårslöfte blev därför att jag ska gå vidare och glömma honom helt. Igen. Vi har setts till och från under hela hösten, men så sent som på julafton började han babbla om att han inte visste vad han ville. Déjà vu. Han lider av svår förhållandefobi, och det är väl bara att erkänna att man än en gång satsat på fel häst. Fast en snygg häst. Och trevlig, och rolig, och smart... Fan.
Hoppas på bot och bättring under 2009!
Jag hamnade på hennes goda sida och fick bara komplimanger och pussar. F däremot fick en gigantisk skopa ovett för allt möjligt han gjort under året. Mot mig. Fast jag är inte alls lika upprörd.
En annan som fick smaka på fröken Bs bittra fyllesnack var en stackars utländsk vakt på McD. Hon berättade vad hon verkligen tyckte om muslimer, samtidigt som han desperat försökte förklara att han inte var muslim och att han faktiskt hade jobb och att han respekterade kvinnor. Det var som att tala med en vägg. Allt han sa avbröt hon efter ett tag med ”Du är en apa”. Jag skäms fortfarande.
MK skickade inget Gott Nytt År-sms och mitt nyårslöfte blev därför att jag ska gå vidare och glömma honom helt. Igen. Vi har setts till och från under hela hösten, men så sent som på julafton började han babbla om att han inte visste vad han ville. Déjà vu. Han lider av svår förhållandefobi, och det är väl bara att erkänna att man än en gång satsat på fel häst. Fast en snygg häst. Och trevlig, och rolig, och smart... Fan.
Hoppas på bot och bättring under 2009!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)