Kongress avklarad!

På tågstationen hittar jag tillslut gruppen med läkare jag ska infiltrera. Vi delar taxi till kongressen och jag blir presenterad för en söt AT-läkare som också blivit övertalad/erbjuden att presentera en poster. Vilken lättnad att träffa någon som är lika förvirrad och bortkommen som jag!

Min poster ser lite tråkig, men ändå proffsig ut, och kopiorna på abstractet tar slut redan första dagen. Jag tröttnar ganska snart på att bara stå där och gör allt fler utflykter för att, tillsammans med AT-läkaren, sno åt mig så många pennor som möjligt från läkemedelsföretagen.

Mycket mat. God mat. Och godis. Jag äter konstant.
Föreläsningar, både bra och dåliga. Det senaste inom forskningen. En hel del på hög nivå. För avancerat. Men jag lär mig. Massor. Hittar några ST-läkare som vi också hänger med. Annars mest bara gubbar (förlåt, äldre herrar) där. Och sjuksköterskor, fast de har en egen avdelning.

Mitt hemliga uppdrag ger jag upp ganska fort. Både AT-läkaren och den intressanta ST-läkaren nämner att de har flickvänner på ett tidigt stadium. Den enda som raggar på mig är en överviktig grekisk säljare. Han tjatar till sig mitt nummer men ringer som tur är aldrig. (Inte än i alla fall).

Sista kvällen är det Bankett, men jag går vilse och kommer för sent. Enda platsen som finns kvar är vid ett gäng äldre norrländska sjuksköterskor. Jag slår mig avvaktande ner och tänker att jag ska göra det bästa av situationen, men jag hade inte behövt oroa mig. De kan sannerligen festa! Klackarna i taket och djupa samtal direkt. "Passa på nu, här får du gratis vin och gratis terapi!" Och jag passade på! Stackars tanter, undrar om deras öron sitter kvar?

Nu hemkommen, nöjd, några kilo tyngre och en trevlig erfarenhet i bagaget. Kanske blir det snart en artikel av mitt arbete. Kanske kommer den hamna i läkartidningen. Eller kanske inte. Det återstår att se.