Psykjour

Han svär och pratar högt, utan att någon lyssnar. Sparkar ilsket på väggen. Vankar av och an i korridoren. Hytter med fingret åt alla som kommer förbi. Väser obegripligheter i deras öron.

Sköterskan ropar på mig. Pekar på mannen i bar överkropp som nu ser ut att utföra en hastig variant av avancerad qi gong mitt i korridoren. "Du måste bedöma den där patienten.... nu."

Jag får med mig patienten in i ett litet samtalsrum. Kontrollerar att mitt larm sitter där det ska på blusen. Ber honom slå sig ner och genast tänder han till. Han ställer sig med ansiktet bara några cm från mitt och skriker ord jag inte förstår. Jag ignorerar svettdroppen som rinner ned för min rygg och upprepar lugnt att han måste sätta sig ner. Han granskar mig ogillande. "Du din jävla fitta, ska inte tala om för mig vad jag ska göra". Sen sätter han sig äntligen ner. Jag ställer några frågor, men får hot och svordomar till svar. Ofta på ett annat språk. Han lugnar plötsligt ner sig och berättar om sina barn. Sen spänner han ögonen i mig "Varför ska du ha sån jävla fin bil då? Kan du säga aaaaa?"

Han vill gå ut. Säger att han ska skjuta skallen av någon annars. Jag berättar att han kommer bli tvungen att stanna kvar. Att han inte verkar må riktigt bra. Hastigt lämnar han rummet och jag känner för en gångs skull en tacksamhet över att inte ha någon legitimation än. Ett kvarhållningsbeslut enligt §6 och en kort anteckning är allt jag behöver göra. Beslut om tvångsvård måste min kollega ta. Beslut om tvångsmedicinering tas av bakjouren. Det otrevliga humöret blir de stackars skötarnas problem.

Den ångestsvettiga ryggen och den snabba pulsen har jag inte tid att bry mig om. Inte heller huvudvärken eller den kurrande magen. Nästa patient väntar. Och det är bråttom bråttom, hela tiden. Jag ska lyssna och trösta, ordinera och fatta beslut. Skriva intyg och bedöma självmordrisk. Helgjourandets dubbla lön känns faktiskt extremt välförtjänt.