Ämnet vi läser nu är onekligen intressant, men att vara kandidat på avdelningen är inte samma sak längre. De entusiastiska, vetgiriga, ambitiösa kandidaterna som slogs om att få skriva remisser har försvunnit och ersatts av en bunt uppgivna, passiva jobbsmitare.
Vad är det som har hänt, kan man fråga sig. Är det insikten av att läkaryrket är tungt och totalt oglamouröst som sjunkit in? Är det frånvaron av beröm och uppskattning? Är det lappen som säger att kandidater inte är välkomna i personalrummet? Är det faktumet att ingen märker om du är där eller inte?
Att byta avdelning varje eller varannan vecka tar på krafterna. Förr tog det nästan alla krafter; att lära sig hitta, försöka komma ihåg namn, rutiner, patienter... nu har man kapitulerat och kan vara avslappnad i sitt förvirrade tillstånd. Fraser som ”Jag vet inte”, ”Var finns det undersökningsrum?”, ”Har jag hälsat på dig?” används flitigt och utan bekymmer. Inskrivningar och epikriser är inte längre en svår men lärorik upplevelse, utan ett halvtrist jobb som görs på rutin.
Ändå tycker jag att många av mina kursare blivit gladare. Mer avslappnade och mindre hysteriska. Proffsiga mot patienter, men skojfriska i fikarummet. Fortfarande intresserade, men intresset har blivit mer selektivt. Allt är inte längre fantastiskt roligt/spännande/intressant, och det glädjer en mänsklig varelse som jag själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar