Smitare

Jag ramlar svettig och stressad in i rondrummet. Precis i tid. Upptäcker till min lättnad att de inte börjat än så jag slår mig ner och stämmer in i kallpratet. Alla är där utom överläkaren. Veckans nya överläkare. Ännu en stafettläkare.

Efter en kvart har kallpratet tystnat och sköterskan går ut för att försöka få tag på den frånvarande psykiatrikern. Några minuter senare är hon tillbaka in och berättar att han fortfarande är kvar på sitt hotellrum, och har bett henne komma förbi med en bil som han kan följa. Taxi vill han inte ta, han vill ha med sin egen bil. Problemet är att han inte hittar till sjukhuset.

Våra hakor slår i bordet. ST-läkaren blir högröd i ansiktet och undrar sammanbitet om man inte borde kunna ta sig till sin arbetsplats själv och i tid när man har 30 000 i lön. I veckan. "Välkommen till ännu en icke fungerande dag inom psykiatrin" mumlar AT-läkaren.

Efter ytterligare en halvtimmer vaggar överläkaren in. Han berättar på knagglig svenska att han inte vill vara på avdelning. Han kan inte datasystemet, han vill inte träffa några patienter, det enda han säger om patienterna är upprepningar av vad någon annan sagt. Det lutar åt katastrof.

Det blir ST-läkaren som får styra upp verksamheten, fatta alla beslut, introducera överläkaren och samtidigt handleda mig och AT-läkaren. Jag jobbar på så gott jag kan och försöker att inte besvära den tokstressade ST-läkaren mer än nödvändigt.

Äntligen blir klockan gå-hem-tid, och jag tar mitt sprängande huvud med mig och rymmer därifrån. När jag kommer hem inser jag att jag råkat gå hem en timme för tidigt!!
Oupps...