Fnurra på balansnerven

Precis när jag skulle somna började sängen åka berg-och-dalbana. Jag klamrade mig fast vid täcket i vad som kändes som en evighet, men som i realiteten varade kanske 10 sekunder. Det där var konstigt tänkte jag, men somnade strax därefter.

Jag sov förbi väckarklockan och vaknade vid lunchtid med lätt ångest. Jag som hade tänkt gå upp i ottan för att hinna plugga in allt jag sparat till denna sista inläsningsdag. Och det var, som vanligt, en gedigen mängd fakta som skulle memoreras.

När jag reste mig upp gungade rummet. Eller, rummet stog nog stilla, men jag vinglade och vajade som en packad tonårstjej på höga klackar. Framför spegeln utförde jag ett snabbt neurologstatus på mig själv och strök sedan strokemisstanken som gnagde i huvudet. Efter att ha ramlat några gånger intog jag åter sängläge och konstaterade att tentamen följande dag inte längre var aktuellt.

Till min förvåning var yrseln som bortblåst nästa dag och jag tog mig till tentalokalen med bara ett lätt illamående och dov huvudvärk. Tentan gick sådär, och när jag insåg att jag inte kunde svara på femte frågan började rummet snurra och jag fick hålla i mig för att inte trilla av stolen. Fan, tänkte jag. Den här yrselskiten är stressbetingad!

Sedan dess har yrseln kommit och gått, sakta med allt glesare intervall och lindrigare attacker. Nu är det nästan bara när jag lägger mig ner och reser mig upp som det snurrar riktigt mycket. Jag finner det tämligen underhållande. Som att få åka på små åkturer med jämna mellanrum.

Men jag blir ändå lite förbannad. Först pajar rösten och nu balansen.
Vad kommer nästa gång?!

Ljudande, avklippt och snart smart

Fyra dagars totalt rösthaveri (+ långvarig hosta) föranledde en 6-dagars kortisonkur. Efter bara ett dygns behandling kunde jag ljuda som en ung man i målbrottet och nu är bara lite heshet kvar. Även hostan är nästintill borta. Underbart!

Häromdagen hade jag ett efterlängtad tid hos min frisör. Det var sannerligen sista gången jag gav henne fria händer..! Jag sa/viskade visserligen att hon kunde ta av en bit, men jag tänkte mer kring 5-cm, inte 15. Dock hade jag ingen röst, så i stället för att protestera bestämde jag mig för att vänja mig vid halvkort hår. Väntar fortfarande på att det ska ske.

I övrigt händer inte mycket. Det är instuderingsperiod nu, inför en orimligt stor och omfattande tentamen. Jag har isolerat mig och begravt mig i böckerna, och funderar ofta på hur jag ska kunna få alla fakta att lägga sig tillrätta på ett lättåtkomligt ställe i hjärnan. Det är lättare sagt än gjort. Jag fascineras av hur fort jag kan glömma något jag nyss pluggat in, och hur jag kan vakna mitt i natten med något konstigt ord på repeat i hjärnan (som jag måste slå upp för att kunna somna om). För att optimera hjärnkapaciteten har jag ätit lax nästan varje dag senaste veckan, och jag litar på att det ska göra susen. Snart.
Snart smart.

Tysta tider

Som om livet inte var tillräckligt jobbigt har jag drabbats av "laryngit med afoni". En jäkla virusförkylning har satt sig så illa på stämbanden att jag helt tappat rösten.

Att inte kunna prata är mer frustrerande än jag kunnat tro. Jag kan inte skvallra med vänner, inte prata i telefon, inte fråga efter något i affären, inte nynna med till radion... t.o.m skrattet är ljudlöst! Dessutom verkar vissa tro att man är korkad om man inte kan prata högt och tydligt. Jag frågade efter en presentkartong i affären och fick till svar "Dra KORTET och sen trycker du in KOOODEN". Jag upprepade mig, viskade så högt jag förmådde "preeesent...kartooong". "tryck in KODEN, sen trycker du på KLAR, det är den GRÖÖÖNA knappen". Jag gav upp, fick slå in paketet hemma i stället.

Problemet blev som mest påtagligt när jag jobbade som undersköterska idag. Alla gamlingar som brukar ha svårt att höra vad normala människor säger blev inte glada av mitt viskande. Det blev en riktig utmaning att göra sig förstådd. Försökte ett tag att skriva lappar, men de som hör dåligt ser i regel dåligt också, så det hjälpte föga.

Om inte detta går över snart måste jag nog tvinga någon att skriva ut kortison. En engångsdos med 12 tabletter Betapred sägs trolla bort besvären utan att ge alltför mycket biverkningar. Kanske kan de bota hostan och de tillfälliga astmaproblemen också.

Disputationsfest

Det var högklassig disputationsfest i helgen. Min abitiösa vän har redan, vid 27 års ålder, hunnit ta både läkarexamen och doktorsexamen. Imponerande.

Att ha disputationsfest är lite som att gifta sig. Först får alla se hur man nervöst svarar på frågor, och några timmar senare samlas vänner och släkt till en välplanerad middag med vin, sång och tal. Skillnaden är att alla tal bara handlar om hur fantastisk och underbar denna forskare/vän/sambo/dotter/syster är. Tänk, en hel middag full med tal som bara handlar om hur bra man är. Kanske inte vore så tokigt att forska i några år ändå?

Efter middagen var det fri bar och fullt ös på dansgolvet. Mitt ex var där, utan sin blivande fru. Han höll sig nära mig mest hela kvällen och ville "prata ut".
"Jag tänker ofta på dig... för ofta egentligen." "Du ser jäkligt bra ut!" "Förlåt... för allt..." "Du är ofta naken i mina drömmar." "Visst hade vi det ändå väldigt bra ihop? Jag har bara bra minnen, förutom sista kvällen."

Jag berättade om min resa, vilka datum jag ska vara borta och att det tyvärr innebär att jag kommer att missa hans bröllop. Då undrade han vad jag skulle göra helgen efter jag kommit hem. "Inget planerat" svarade jag och intet ont anande. Då flinade han lyckligt. Det visade sig att de flyttat fram bröllopet en vecka. Såklart. Och nu har jag redan sagt att jag inte har något planerat då.
F**k.

Plötslig död

Mannen i sängen tittade trött på mig när jag kom in för att ta morgonkontrollerna. Han hade legat på avdelningen i några dagar på grund av diffus buksmärta, feber, trötthet och ett CRP* på nära 500. En BÖS** hade gjorts vilken visade en förträngning av tjocktarmen som kunde bero på cancer eller abcess eller något annat. Kirurger hade konsulterats, men läkarna var väldigt osäkra på vad mannen egenligen led av och hur det bäst skulle behandlas. Han var i 50-årsåldern och tidigare helt frisk.

Jag tog blodtryck, temp, puls och saturation. Allt var normalt. Han beställde frukost och sa att han mådde ganska bra idag, men huden var blek och magen såg utspänd ut. Han var fåordig, och tonläget lite vresigt.

När jag kom tillbaka med frukosten låg han på rygg tvärs över sängen. "Larma!" ropade sköterskan som var där inne, och jag tryckte på larmknappen. Hans ögon var uppspärrade och blicken såg rakt genom mig. Fradga samlades i munniporna och bubblade upp i takt med den stötvisa andningen. Jag ropade hans namn och smärtstimulerade bröstbenet, men fick ingen respons alls. Jag kunde inte känna någon puls i handleden men sköterskan hörde hjärtslag med stetoskopet. Hans käkar var hårt sammanpressade och jag undrade om det kunde röra sig om ett epilepsianfall. Plötsligt blev han helt tyst. Andningen hade upphört.

Jag tittade upp och fann att rummet var fullt av folk som ropade ut stressade instruktioner. "Akutvagn", "andningsmask!", "larma hjärtstopp", "sätt infart!". Jag hjälpte till att få in brädan under den tunga kroppen, så att hjärtmassagen skulle gå lättare. Sen tog jag några steg tillbaka och tittade på skådespelet framför mig.

Två läkare och fem sköterskor hjälptes åt och gjorde allt för att rädda mannen. Några turades om att ge hjärtmassage. En läkare intuberade, någon annan såg till att han fick adrenalin i flera omgångar, defibrilator var uppkopplad och klar för användning... om man bara kunde få lite aktivitet i hjärtat.

Bredvid mig, tryck intill väggen, stod en sjuksköterskestudent med fascinerad blick. Så fick hon syn på mig, och min namnskylt. "Undersköterska" mumlade hon och mötte min blick. "Du ska nog gå ut och ta hand om dina andra patienter".

Jag blev paff och förbannad, fick lust att snäsa av henne med ett "jag är faktiskt läkarstudent, jag behöver lära mig. Du kanske ska gå ut?" men insåg samtidigt att jag var där som undersköterska. Medan jag motvilligt lämnade rummet snurrade elaka tankar om henne i huvudet. Jag ville ju se vad som hände! Sen började jag fundera på mitt eget agerande. Varför ställde jag mig i hörnet? Varför tog jag inte en mer aktiv roll? Jag har ju tränat på det där flera gånger, på en docka visserligen, men ändå.

Svaret på min fråga är nog att jag blev chockad. Jag har sett många döda, och många väldigt sjuka, men jag har aldrig förr sett någon dö. Och han dog. Plötsligt och oväntat. De fick aldrig igång hjärtat igen.

*CRP (C-rektivt protein) är ett prov som ökar vid inflammation och infektion. Är mindre än 10 i vanliga fall.
** BÖS = buköversikt, slätröntgen av buken i två plan, vertikalt och horisontellt.

F och kvinnorna, IRL

Jag har aktiverat mitt konto på SD igen, men får inte till någon bra text och vågar/orkar inte kontakta eller svara någon. För lite tid, för lite lust, för nöjd med singellivet.

En som däremot utnyttjar nätdejtning till max är F. Essensen av hans profiltext är:
"Jag är snygg, vältränad, smart och framgångsrik. Du är naturligt vacker, äventyrlig, har universitetsutbildning och en fantastisk kropp."

Trots kraven får han 3-4 dejter i veckan, och sist jag pratade med honom behövde han hjälp att sålla bland de fem som fått godkänt på första tre dejterna. Han har alltså dejtat FEM tjejer samtidigt. En låg dock lite risigt till efter att hon släppt till på tredje dejten. Det visade sig att push up-BH:n dolt ett par hängbröst.

"Det kunde varit så bra ju! Fan, jag hatar push-up. Jäkla bedrägeri."
Skönt att han inte är ytlig i alla fall...

Hungrig

Jag har varit konstant vrålhungrig i flera veckor. Magen har arbetat som en svältfödd indier och allt jag stoppat i mig har magiskt försvunnit i tomma intet. Inte ekonomiskt alls. Jag klagade när jag var hemma hos päronen och länsade deras kylskåp häromdagen, och i morse ringde Pappa.
"Är du fortfarande lika hungrig hela tiden?"
"Mmm"
"Vi har funderat... och ... det skulle kanske kunna bero på att du är gravid?"
Jag hörde hoppet i rösten. Såg för mig hur de diskuterat och nått den fantastiska lösningen. Som inte stämmer. Såvida det inte är Jesus 2 som är på väg.
"Nej, jag är inte gravid."
"Ok" Tydlig besvikelse i rösten.
"Hyperthyreos var det ingen av er läkare som tänkte på?"
"Nej, graviditet är vanligare."
"Ja, ...men det är nog bara min magsäck som motionerar."
"Så kan det vara. Hej då."
"Ciao."

Praktiskt Prov

Snart är det dags för terminens nervpirrande praktiska prov. En lämplig(?) patient har valts ut och fått instruktioner om att inte avslöja alltför mycket om sin sjukdom. Sen ska man ta anamnes och ett omfattande status för att så småningom komma fram till rätt diagnos. Det hela övervakas av en läkare med bister uppsyn och anteckningsblock i handen. Glömmer man något moment eller missar att ställa en viktig fråga så är man körd. Samma sak om man inte kan ställa diagnos. Eller om man tar för lång tid på sig.

Jag har vissa stora kunskapsluckor, och på ett universitetssjukhus finns många konstiga diagnoser, så jag är livrädd att jag inte kommer ha en jäkla aning om vad patienten lider av efter undersökningen. Viss risk finns även för mental kollaps och nervositetsinducerad glömska. Skräckhistorer går om elaka examinatorer och omöjliga patienter. Och om studenter som fått blackout.

Jag skulle inte vilja vara kandidaten som satte blodtrycksmanchetten på patientens underarm i stället för överarm, eller hon som lyssnade på patientens lungor med stetoskoplurarna runt halsen (glömde sätta dem i öronen). En kandidat oroade sig för att glömma handhygienen, för det hade han hört att man kunde kugga på. När det var dags för provet gick han in till patienten och spritade noga av händerna, och sen gick han ut igen och kom inte tillbaka.

Det man är mest nervös över är alltså att man ska bli alltför nervös, så att hjärnan slutar fungera normalt. Då blir man ordentligt kuggad och historier om ens grandiosa miss kommer spridas över kursgränser i åratal. Kanske sprids de till och med till någon blogg på internet... Vilken mardröm!

Hissen

Jag tittar för mycket på TV. Ingen tvekan om den saken. Framförallt följer jag alla läkarserier slaviskt, med förevändningen att jag kanske lär mig något. Det är dock en sak som stör mig allt mer. En viktig detalj som manusförfattarna helt verkar ha fått om bakfoten, nämligen hissen. I alla serier träffas läkarna i hissen. De pratar, bråkar, hånglar och räddar liv. I hissen.

I verkligheten, i alla fall verkligheten i Sverige, är läget ett annat. Läkare tar inte hissen.

Säkerligen finns det undantag, men alla handledare jag gått med hittills tar trapporna. "Våning 5? Perfekt, då får man motion! Det gäller att ta tillvara på varje tillfälle att röra på sig. Annars kan man bli sjuk. Hiss? Den är till för rörelsehindrade! Kom igen nu. Sist upp får fylla i läkemedelslistorna".

Jag hoppas på färre hisscener framöver. Framförallt Greys Anatomy får skärpa sig. Läkare i en hiss... det känns så, så otroligt... overkligt.

Resa!

Jag har bokat en resa långt bort! Det är så underbart att ha något att se fram emot. Tre veckors äventyr i solen. Åhhh!

Ett stort plus med resan är att jag missar bröllopet. Mitt ex bröllop. Jag har funderat på det där, och jag kan inte föreställa mig att jag kommer uppskatta spektaklet när mitt livs kärlek lovar en liten blåögd slinka evig kärlek och troet.

Förresten har han redan varit otrogen mot henne. Det vet jag.

Igår var han på krogen och kom tydligen att tänka på mig. Jag fick sms efter sms. Han önskar att vi kunde träffas, ensamma. Han vill veta vad jag har på mig. Berättar att han tänker på mig. Att han har vackra, barnförbjudna bilder på mig i huvudet.

Idiot. Och ändå kan jag inte förmå mig att be honom lämna mig ifred. Vilket gör mig till en ännu större idiot.

Att resa bort måste vara det bästa jag kan göra.

Cancer vs svärmor

Hon har tappat allt hår tack vare cellgifterna. Kortisonbehandlingen har fått hennes kropp att svullna upp. Hon ser ut att vara 40, men enligt journalen är hon bara 27. Den utspända buken beror inte på någon graviditet, utan på cancer. Varje vecka går hon till mottagningen och tömmer ut nära tio liter ascitesvätska. En hel hink blir full.

Hon är döende. Behandlingen har avslutats och man har gett upp hoppet. Jag frågar försiktigt hur hon mår, och tårar börjar trilla ned för hennes kortisonrunda kinder. "Jag måste ha svärmor boende hos mig, för jag har blivit så svag. När jag ramlar orkar jag inte resa på mig själv. Så därför måste svärmor bo hos oss. Hela tiden. Fattar du vad jobbigt?!"

Läkarfest=läkarsprit

Den manliga narkossköterskan var full redan när festen började, och nu kör han moves à la breakdance framför det hånlgande paret i soffan. Polisen har varit där och framfört sitt meddelande om att grannarna klagat, och den kände plastikkirurgen har på något mirakulöst sätt övertygat dem om att festen är lugn. Någon spyr inne på toan, antagligen den anorektiska bruden som är tillsamman med den dryga stafettläkaren. Läkarspriten flödar.

Jag flyr från den uppvaktande norrmanen till den nyanlända kirurgen. Han är trevlig. Dricker shots för att komma ikapp. Berättar att han nyss flyttat till stan för att göra karriär. Familjen, fru och två små döttrar, anländer i morgon. För varje glas han dricker byts saklighet ut mot sliskighet. Hans hand hamnar på min överarm, så väl placerad att tummen råkar snudda sidan av mitt vänstra bröst. "Är du fotomodell" undrar han med ett snett leende och tittar mig förväntansfullt i ögonen.

Någon timme senare ser jag honom på dansgolvet med en söt, men väldigt onykter, liten sköterska tätt intill sig. När hon går börjar han tafsa på bruden som somnat i soffan. Folk runt omkring suckar och himlar med ögonen. Han har verkligen gjort ett intryck på sina nya kollegor. Min gissning är att han kommer få besök av hela släkten ågren i morgon. Bakfylleångest i sin storhet.

Breakdancesköterskan har vid det här laget blivit nobbad av alla tjejer på festen. Iklädd en blond peruk med tillhörande helskägg ställer han sig mitt på golvet och skriker "FITTA, FITTA, ERA JÄVLA TRÅKFITTOR". Någon leder honom varsamt ut genom dörren och han somnar i trappuppgången.

Jag går hem medan jag ännu kan stå på benen. Väldigt nöjd. Länge sen jag var på en sådan fest. En riktigt urballad fest.

Singel, förkyld, pank och lycklig

Ensam hemma en lördagkväll. Singel, förkyld och pank.

Jag är inte bra på förhållanden. Jag tröttnar, blir frustrerad, hittar fel, slutar raka benen... Det känns som ett dåligt betalt halvtidsjobb, och vad är poängen med det? Heltidsstudier och två extrajobb räcker. Kanske blir allt annorlunda om jag träffar rätt kille/man/gubbe. Tyvärr har jag låga förhoppningar om det numera.

Jag är desto bättre på förkylning! En till två dagars halsont, sen en relativt lång men mild snorperiod. Piece of cake. Eventuell nästäppa tar nässprayen hand om, och de få tillfällen jag drabbas av hosta gläds jag åt möjligheten att få ta Cocillana. Det är fina grejer det. Dricks med fördel ur konjakskupa.
Idag är jag på dag två, halsont och begynnande ökning av snorproduktion. Fishermans friend är min vän som effektivt tar bort känseln, och därmed det onda, i svalget. Efter att ha proppat i mig två påsar blev jag dock på ett lite otrevligt sätt påmind om de starka tabletternas gastrointestinala biverkan... Tur jag är ensam.

Pank har jag blivit då börsen och räntor går åt fel håll. Lånen blir dyrare och min pyttiga förmögenhet blir allt mer mikroskopisk. Det verkar som om vårshoppingen får vänta… till nästa vår. Som tur är spelar katastrofen i garderoben egentligen mindre roll, jag går ändå runt i vit pyamas hela dagarna på sjukhuset.

Om man bortser från att min tro på att hitta den stora kärleken har krymt till nästintill obefintlig, så är jag ändå rätt nöjd med livet just nu. Det är ovant. Och lite konstigt. Hur kan man vara nöjd när det finns så mycket att klaga på? Svår filosofisk fråga. En ny form av teodicéproblem… Måste lägga pannan i djupa veck ett tag. Singel, förkyld, pank och lycklig. I nyktert tillstånd. Kanske bäst att ta till den mest använda behandlingsmetoden, avvakta och se om det går över. Det gör det säkert.

Löneskillnad

Hon ville göra AT på det stora sjukhuset, men de krävde att hon först arbetade där som underläkare i ett par år. Hon fick ett vikariat på akutmedicin och en lön på 18 000 kr/månad.

Han gjorde AT i Norrland och så fort han var klar flyttade han tillbaka och sökte jobb som stafettläkare. Han blev omgående anställd på en vårdcentral med en månadslön på 65 000 kr.

Det verkar löna sig att vara leg.läk.
Och att stafetta.
Och att göra AT en bit bort.

Bröllopsinbjudan

Mitt ex, killen som tog mig med storm, som jag trodde var min själsfrände, som jag dyrkade över allt annat.

Han som väckte min sovande kropp.

Han som fick mig att glömma svek och otrohet, om och om igen.

Han som dumpade mig för tjejen han träffade på en fest jag tog med honom till...

Han har bjudit mig på sitt bröllop.

"Det blir ett litet bröllop, bara de närmaste, och det är väldigt viktigt för mig att du kommer."

Varför?!

Frontallobsdemens

"TA AV MIG SKORNA! IDIOT!" skrek hon, och jag böjde mig ner och började lirka av skorna från de svullna fötterna.
"ARBETARE, ARBETARE, ARBETARE" Jag tittade upp och möttes av en galen blick och en spottloska. Några djupa andetag senare reste jag mig upp och började hjälpa damen att lägga sig ner i sängen.
"AAAJ" skrek hon när jag nuddade hennes arm. "Hur understår du dig att röra vid min kropp med dina smutsiga, äckliga arbetarhänder!?"
Jag suckade, visste av erfarenhet att det inte var någon idé att försöka tala förstånd med henne. I stället påminde jag mig åter om att hon var sjuk, att hon inte kunde rå för det.

Hennes långa fingrar slöt sig om glaset med vatten på nattygsbordet och strax därefter kom det flygande mot mig. Jag fick tag i hennes kastarm, men straffades omgående då hennes gula naglar grävde sig in i min underarm och rev. Tre långa röda ränder blev genast synliga.
"Så där gör du inte!" röt jag, för nu var det inte mycket kvar av mitt tålamod.
"DU SÄGER INTE DU TILL MIG! NI HETER DET, NI, om du nu kan fatta det med din lilla, lilla, dumma arbetarhjärna."
Jag kände att det var hög tid att lämna rummet och på väg ut hörde jag henne skrika.
"HIT MED KÄPPEN! GE MIG MIN KÄPP SÅ JAG KAN SLÅ DIG. DU BEHÖVER STRYK FÖR DU ÄR SÅ VÄRDELÖS. HÖR DU DET?!"

När dörren stängdes bakom mig tänkte jag;
1. Undrar hur hon var som ung och frisk.
2. Det borde fan vara rejält lönepåslag för att ta hand om en så otrevlig patient.
3. Snart, snart är det slut på passen som undersköterska.

Still got it!

I lördags var B och jag på pub. B har inte nuppat på över ett år och börjar bli mer än desperat. Därför vågade hon för en gångs skull flirta lite när hon fick syn på sin drömprins i baren. Han kom fram till oss och visade sig vara en fåordig norrlänning, men hon babblade på och höll honom kvar. Det föll sig naturligt att jag och hans lite mindre bildsköne vän började prata och vi hade en trevlig konversation medan flirtandet pågick bredvid oss. Efter en liten stund tyckte norrläningen att det var dags att mingla vidare, och kvar stod B med ett uttryck av både förvåning, förälskelse och panik.

"Jag måste få träffa honom igen!" sa hon med darr på rösten och jag uppmanade henne att skriva ner sitt telefonnummer på en lapp. När hon gjort det var norrlänningen försvunnen, men hans kompis stod i närheten så hon gick fram till honom, lämnade lappen och bad honom ge den till sin vän.

Sedan dess har hon väntat och blivit allt mer besviken, tills igår då hon äntligen fick ett sms från ett okänt nummer. Det löd;
"Hej, det här är M, vän till norrlänningen som du pratade med i lördags. Jag skulle gärna vilja ha numret till din trevliga kompis om det går bra?"

Compliance

Jag och sockerbruden stod i den flashiga baren och skålade i bubbel. Eller, hon hade bubbel, jag nöjde mig med ett smärtsamt dyrt glas rött. En kompis som numera är londonbo stod bredvid och pratade om det outtömliga ämnet celluliter. Hon hade läst om det i Damernas Värld och upplyste oss om att celluliter består av härsket fett. Alla blev förfärade, utom jag som har cellbiologikunskaper.

I stället frågade jag sockertjejen hur läget var. Hon berättade att hon haft problem med eksem, och äntligen fått träffa en hudspecialist. Läkaren hade sagt åt henne att hon under en period inte fick använda smink eller hårprodukter, inte färga håret, inte smörja in sig med parfymerade cremer och dessutom skulle hon inte duscha mer än max två gånger per vecka. Jag kunde inte låta bli att skratta. Sockertjejen är den piffigaste människa jag känner. Hon är alltid välsminkad och fräsch, använder dyra cremer, går till frissan en gång i månaden osv. Sen tog jag en ordentlig titt på henne och sa,
"men du har ju smink nu...! Och grejs i håret!"
"Jag kan väl inte gå på krogen osminkad!!", svarade hon och höjde på de välansade ögonbrynen. Jag skakade på huvudet, så typiskt. Folk kommer till läkaren för att få hjälp, men måste de anstränga sig själv eller ändra på sina rutiner för att bli bra så är det inte lika lätt. Fast jag vette tusan om jag skulle kunna följa den där ordinationen heller. Såvida jag inte led oerhört.

Unga och bittra

A: Jag är så trött på patienter.
Jag: Jag med, har ångest innan och efter varje patient.
K: Varför har du ångest efteråt? Då är det över ju?
Jag: Men då tycker jag så synd om dem. Kan ligga vaken halva nätterna och grubbla över nån stackare som är obotligt sjuk.
A: Sluta med det där, annars hamnar du på psyk fortare än du tror.
K: Mina patienter ljuger. Hela tiden. Man kan inte tro på ett ord de säger.
Jag: Var är du?
K: På geriatriken. Massa dementa gamlingar.
A: Men gamlingar kan vara underhållande att prata med ju?
K: Vissa kanske... men de luktar illa också.
A: Jag hade en patient som hade iq guldfisk idag.
K: Det finns ingen folkgrupp som är så korkade som patienter.
Jag: Så unga och redan så bittra...
A: Ja, vad fan håller vi på med?
K: Vi hoppar av. Kom igen. Vi måste hoppa nu, innan det är för sent!

Avslöjad

Jag har skrivit många inlägg senaste tiden, men ytterst få har blivit publicerade. Orsaken är att jag fått reda på att det finns en person som vet. En vän har listat ut vem jag är. Först fick jag panik och tänkte radera hela bloggen. Sen nöjde jag mig med att ta bort vissa inlägg. Och nu vet jag inte vad jag ska skriva om längre. Det får inte vara för personligt, inte för vulgärt, inte något som jag vill hålla hemligt... Dessutom har en stor portion prestationsångest lagt sig som en tung boja på allt jag försöker skriva.

Jag började blogga av tre anledningar; att få utlopp för min kreativitet och träna på skrivandet, att bevara minnen som annars skulle komma bort i min snurriga hjärna, och för att ventilera det jag inte vill berätta för andra. Det sistnämda känner jag inte att jag kan göra längre.

Nu står jag inför ett val. Antingen slutar jag blogga helt, eller så fortsätter jag med en mindre personlig framtoning. Det känns tråkigt att sluta helt, men samtidigt lite menlöst att skriva utan att kunna berätta om eventuella smaskiga detaljer.

Efter stor och energikrävande tankeverksamhet har jag kommit fram till att jag ska försöka fortsätta skriva i alla fall. Jag vet inte om någon bryr sig... men det känns fegt att lägga ner. En utmaning bör man inte backa för.

Men du, du som vet, var snäll och berätta inte för någon mer. Jag tycker om att vara anonym.

Granne med bekymmer

Min granne har skitcool frisyr, är väldigt social och drar runt på några kilo extra. Vi umgicks ibland förut, men sen i våras har jag knappt sett till henne. Däremot har jag sett att hon påfallande ofta haft besök av en man, och i höstas berättade hon att hon var kär.

Nu stod hon utanför min dörr och undrade varför jag inte lämnat tillbaka tvättstugenyckeln. Förklaringen var naturligtvis att jag helt glömt bort att jag höll på att tvätta, så jag följde med henne ner och plockade skamset undan mina blöta kläder.

"Hur går det med killen?" frågade hon, (som alla andra).
Jag suckade. "Ok... men tror inte det håller så länge till."
"Jasså, vad har ni för problem?" undrade hon, och jag ryckte på axlarna medan jag funderade. Vad är problemet rent konkret?
"Kommunikationsproblem har vi i alla fall." suckade hon, och sen pratade hon i en kvart utan uppehåll.
"Han vill aldrig göra något med mig. När jag sa att jag tyckte att vi skulle göra något tillsammans svarade han att det gjorde vi ju i somras. I SOMRAS! Han sticker iväg med sina kompisar på helgerna utan att förvarna. Han har inte råd att resa med mig i vår, men tydligen ska han låna pengar av sin mamma för att kunna åka till Thailand med polarna. POLARNA, det är det enda som är viktigt. Han ville inte ens fira nyår med mig... Och inte har vi sex längre heller. Det enda vi gör ihop är äter och sover. Jag har inte skrattat på två veckor." Hon tittade hjälplöst på mig och jag visste inte vad jag skulle säga. Efter varje sak hon tog upp tänkte jag att så skulle Han aldrig göra. Vad har jag att klaga på egentligen? Han är ju perfekt... egentligen.
"Ge mig råd" vädjade hon.
Jag visste vad hon inte ville höra, men sa det ändå, så försiktigt jag kunde; "Kanske dags att dumpa?".
"Jag vet, jag vet" suckade hon. "Jag är en idiot som lägger så mycket energi på någon som uppenbarligen inte bryr sig om mig... men, jag älskar honom ju."

När jag gick upp med mina tunga kassar kände jag mig konstigt nog lättad. Det var befriande att höra att det finns en person bara några meter bort som också våndas med kärleksproblem. Och hon har det faktiskt värre än jag. Mycket värre.

En dold talang

Som kandidat känner man sig ofta ganska dum och värdelös, så det gäller att hitta något man är bra på och sen påminna sig om det när självförtroendet är i botten. Jag tror att jag kanske äntligen hittat mitt specialområde.

Veckans handledare, en man med ögontics, kraftigt underbett och grov dialekt, tycker att pr är en viktig undersökning som ska läras ut ordentligt. Därför fick jag en grundlig genomgång.

"Innan en gastroskopi ska alla patienter ha ett finger i stjärten" sa han medan han tog på sig handsken och kisade mot mig för att se att jag förstått. Jag nickade och övertydligt visade han hur favoritfingret ska vara riktat, hur långt det ska in, hur mycket man ska böja det och sen vrida det så att man känner bäst. När han var klar höll han upp fingret framför mitt ansikte och tittade uppforande på mig. "Vad säger kandidaten om det här?" Jag stod emot impulsen att ta ett steg tillbaka och tittade på det ljusbrunkladdiga fingret. "Normalt" sa jag lugnt och han nickade. "Inget blod, eller hur? Det är viktigt!" Åter kisade han mot mig, fortfarande med fingret alldeles för nära mitt ansikte. Jag nickade. Äntligen tog han av sig handsken, och gjorde en gest mot den nakna ändan på britsen. "Varsågod".

Jag hade gjort många pr tidigare, men försökte följa hans anvisningar så exakt som möjligt. "Känner du prostatan?!" ropade han högt från andra sidan rummet. Jodå, jag kände prostatan. Som ett litet ollon under tarmväggen. Han var nöjd. Jag tog ut fingret och reflekterade över att jag inte alls tycker att den där undersökningen är äcklig eller ens obehaglig. Något som måste göras bara. Mina tankar avbröts av patienten som tackade och meddelade att "det där fingret var mycket behagligare än det första!". Jag började fnissa och fick anstränga mig till det yttersta för att undvika ett långvarigt och opassande asgarv. Ett behagligt pr-finger. Så underbart. Visste väl att jag hade talang för något!

Nyår

Nyår firades i fjällen med dr E och hennes pretantiöse pojkvän. Att dr E har pojkvän är ett under i sig. Varken hon eller jag trodde att hon skulle kunna falla dit. Ännu mer otroligt är att hon fallit för en fjant. Han är spinkig och lurvig. Sjunger i kör, spelar hobbyteater och är med i hemliga sällskap. Gillar att stå i centrum och älskar att ifrågasätta allt vad andra säger. Hon tycker att han är underbar. Men så är hon lite konstig också.

Vi har åkt skidor och jag räknade ut att jag sammanlagt åkt ca 10 dagar de senaste 7 åren. Samtidigt har jag blivit gammal, svag, stel och fått insikt i hur farligt det är att ramla. Dessutom var backen jäkligt isig och brant. Kallt som fan var det också. Inte så konstigt att jag åkte som en kärring alltså, men tragiskt. Ibland uppevde jag för en kort sekund den där rätta, underbara känslan att ha kontroll över skidorna och fort glida in i nya snygga svängar. Dock förbyttes den snabbt mot dödsångest och fulåkning. Jag tror det är dags att börja åka lite oftare. Typ varje år.

Prettot åkte såklart telemark, och enligt egen utsago var han rätt bra på det. Dr E åker kanonbra, men så har hon gått på skidgymnasium och tävlingsåkt också.

Han åkte förresten fantastiskt bra. Fort och snyggt. F.d tävlingsskidåkare han med och det imponerade på alla. I övrigt går vårt förhållande på sparlåga. Jag har tröttnat.

På nyårsafton skålade vi i bubbel och Han drog mig åt sidan för att hångla. Jag log och pussade torrt och tänkte att allt var tvärtemot det brukar vara. Vanligtvis står jag ensam och packad på nyårsafton och kastar hatiska blickar åt lyckliga par som hånglar. Lovar mig själv att nästa år, då ska jag ha någon att trycka läpparna mot. Men nu när jag stog där lite smålullig med pojkvän så kändes allt bara fel och trist. Känslan var så stark att jag äntligen vågade ta beslutet. Det går inte längre. Jag måste göra slut.

Svält bland julmaten

Den bleka och tunna varelsen i hörnet möter min blick och ler. "Det var länge sen" säger hon med mjuk röst och låssas inte om min förvånade min. Jag nickar och ger hennes tunna kropp en kram. Vet inte var jag ska fästa blicken och ursäktar mig bort till glöggen på andra sidan rummet. I smyg iakktar jag henne och förfäras. Skäms över mina nyfikna blickar. Får ont i hjärtat av det jag ser.

Jag har alltid varit lite avundsjuk på henne. Så vacker. Stora kornblå ögon. Långt och tjockt blont hår. Smittande skratt. Smart. Social och supertrevlig mot alla.

Nu hänger hennes hår i korta tunna stripor. Mörka ringar gräver sig in under de trötta ögonen. Huden blek och tunn över de knotiga kindbenen. Kläderna i barnstorlek hänger löst på kroppen.

Hon får hjälp upp och tar några stapplande steg in i rummet, sätter sig sakta i en annan fåtölj. Ler ursäktande och förklarar att hon inte orkar hålla upp huvudet själv så länge, därför måste hon sitta i en stol med huvudstöd.

Hon frågar mig hur det går med plugget. Har koll på vilken termin jag läser och kommer ihåg vad jag sagt när vi sågs förra året. Hon undrar var jag bor nu, vad jag har för nyårsplaner, vad jag fick i julklapp. Lika trevlig som förr. Jag frågar hur hon ska fira nyårsafton och biter mig i tungan. Hon ger mig en uppgiven blick och säger att hon inte vet. Det blir tyst en stund. Försöker komma ihåg vad hon berättade när vi sågs sist, men jag kan inte minnas vad det var hon pluggade eller var hon bodde.

Efter någon timme tecknar hon till sin pappa att det är dags att gå hem. Han hämtar rullstolen och hjälper henne i den. När de försvinner ut genom dörren undrar jag om det var sista gången jag såg henne. Hon väger under 40 kg nu och hennes hjärta har börjat ta stryk. Utan en veckas intensivvård på sjukhus innan jul hade hon inte överlevt.

Det är en märklig och otäck sjukdom. Svårt att förstå hur det kan gå så långt. Det är ju bara att äta! Hur kan man vara så rädd för mat?
Snälla, söta lilla du, kämpa emot anorexiaspöket och se till att vinna kampen. Det måste du. Ät.

Julafton -07

Så var ännu en Julafton avklarad. 10 samlade släktingar, rikligt med alkoholhaltig dryck, dignande julbord, ett hav av paket under granen, julmusik i bakgrunden, tända ljus och livliga diskussioner.

Ömsom fascinerat, ömsom uttråkat, iakktar jag föreställningen. Pappa som springer runt och ser till att alla har något i glasen. Skrattar glatt åt sina egna skämt som ingen annan förstår. Syster duktig som dukar av, hämtar det som saknas på bordet, fixar efterrätt, blåser ut nedbrunna ljus. Mamma som lagat mat hela dagen och nu firar med det ena glaset efter det andra. Moster som bara vill prata om sina hundar och morbror som ständigt vill sjunga snapsvisor. Kusinerna är fetare och mer högljudda än vanligt. Bror sitter tyst och dricker julöl i smyg.

Min roll är bara en biroll med få repliker. Mamma är den som regisserar och spelar huvudrollen. Hon är även den som blir fullast. Kan ha ett samband det där.

Efter mat med vin, öl och snaps kommer grappan fram. Sen konjak och kaffe. Följt av whisky och baileys. Fylleslaget är ett faktum. En kusin tvingas vara tomte med blinkande mössa. Morsan sluddrar och förstår inte julrimmen, så allt måste läsas minst tre gånger plus ytterligare en gång när paketet är öppnat. Morbror förstår inte heller något rim, trots att han skrivit de flesta själv. Båda är väldigt glada, sitter där i soffan och berömmer varandra.

Först vid midnatt är alla julklappar utdelade och öppnade. Någon tittar förskräckt på klockan och påminner om hunden som väntar där hemma. Glasen töms och släktingarna beger sig iväg, somliga mer vingligt än andra.

Summa sumarum är ändå att årets julafton blev över förväntan. Fick julklappar som jag faktiskt ville ha. Maten var god, vinet likaså. Och fyllekajorna var riktigt underhållande.

Ska bli intressant att se om morgondagens släktmiddag blir lika livlig!

Arvshärva

Fick en liten chock när jag läste tidningen häromdagen. Den alkoholiserade dörrvakten jag känner, som ärvt en förmögenhet, sitter nu häktad misstänkt för grovt bedrägeri. Det verkar som om testamentet var förfalskat! Han som satt och grät på krogen för "det var så jobbigt med alla pengar"... Var det samvetet som var jobbigt månne?

En liten värld

På en finlandsfärja för många år sen blev Han jättefull och bestämde sig för att tacka för sig och krypa till kojs. Hyttdörren stod på vid gavel så han ragglade in, la en spya innanför dörren, orsakade stopp i toaletten och somnade med kläderna på. Någon timme senare kom en kille in och svor och skrek. Det visade sig att Han hade gått in i fel hytt...

Killen som hytten tillhörde var mr Plattfot.

Som sagt, intressant jul.

mr Plattfot

Min syster har via SprayDate träffat en "underbar" kille. Hon är helt betuttad och kan inte tro att hon haft en sån tur. Jag har hejat på henne och kommit med goda råd och tips och nu verkar han ha trillat dit. Förra veckan berättade hon att han vet vem jag är. Tydligen träffade han mig för ca 5 år sen. Även om hans namn lät vagt bekant kunde jag inte alls komma ihåg vem han var och ryckte på axlarna åt det. Tills igår, för då kom jag på vem han är.

Jag träffade honom ute för länge sen, och vi pratade en liten stund. Han var småtrevlig, men samtidigt lätt obehaglig. Dagen efter ringde han efter att ha snokat reda på mitt nummer på ett synnerligen imponerande sätt. Vi bestämde oss för att ses och ta en fika.

När jag såg honom komma gående i dagsljus ångrade jag mig. Han hade en ruskigt ful jacka och en underlig gångstil. Dessutom pratade han konstigt, hade någon sorts talfel som jag inte uppmärksammat i fyllan och villan.

Vi hade precis satt oss vid ett bord med varsin kopp kaffe när han upplyste mig om droppen som fick bägaren att rinna över. Han berättade nämligen att han var plattfot. Jag fick en lång och ingående beskrivning av hur hans fötter såg ut och vilka problem det skapade för honom. Jag har lite svårt för fötter... tycker det är få fötter som inte är lite äckliga. Och att få höra om hans fötter och handikapp fem minuter in på första dejten tyckte jag var lite i överkant. (Jag vet, jag är ytlig, men det var verkligen avtändande).

När dejten äntligen var slut sa jag nonchalant att "vi hörs", som man gör när man inte vill ses igen. "Men du har ju inte mitt nr!" sa han då, vilket ledde till en av mina drygaste stunder... Jag slängde ett "Det har du rätt i" i ansiktet på honom innan jag vände mig om och gick.

Nu är min syster alltså tillsammans med mr Plattfot som jag varit asdryg mot. Och hon vill att vi ska ses på en parmiddag.
Det blir en intressant jul...

Designern

Vi slog oss ner framme vid bardisken och beställde varsin öl. Designern log och riktade sina välsminkade ögon mot mig.
"Du ser mer och mer ut som en doktor, vet du det?!" sa hon och fnissade.
"Men, vafan" sa jag "Jag har gått en halvtimme i ösregn utan paraply. Sminket och frillan regnade bort! Såhär beige är jag utan mitt skal".
"Nej, nej, inte det!" fortsatte hon upprört. "Det är dina ögon, din blick... du ser så klok ut! En vis kvinna finns bakom de där ögonen..."
"Haha, njae... knappast" Jag sippade på min öl och log för mig själv. Designern säger alltid det man minst anar. Det är det jag tycker bäst om med henne.
"Är det jobbigt med plugget och alla sjuka? För om du behöver någon att snacka med så har jag kontakter..." fortsatte hon hemligtsfullt och fingrade på sitt glas.
Sen berättade hon om sin livscoach som hade fått henne att ändra sitt tankesätt, att bli av med ångesten och rädslan. Som fått henne att våga tro på sig själv igen. En tår trillade ner för hennes kind när hon berättade, så glad var hon över förändringen.
"Ska jag ringa honom och boka tid åt dig?" frågade hon. "700 kr timmen, och man bör gå ca 10 gånger för att lära sig tänka rätt".
"Njae, inte nu. Kanske när jag blir rik" sa jag, och tänkte att jag nog kunde läsa någon klok bok och lära mig tänka rätt på egen hand.

Sen pratade vi om gamla tider, hur unga vi var när vi jobbade tillsammans, hur gamla vi blivit nu. Jag berättade om min stororder på antirynkkrämer.
"Vad beställer du sånt skit för?! Kör botox i stället, det funkar så jäkla bra!" sa hon och drog den svarta luggen ur pannan. "Kolla! Slät som ett babyarsle. Tack vare 8 års botox."
Jag inspekterade hennes panna och nickade. Den var verkligen helt slät. Hon forsatte;
"Innan botox hade jag en, ursäkta mig, men en vagina mellan ögonen. Den är helt borta nu. Ser du? Vaginafri panna!"
Jag skrattade förtjust. Designern och hennes fantastiska liknelser.
"Jag känner en bögläkare som är asbra, han kan fixa dig om du vill?" Fortsatte hon. "Du får garanterat rabatt, alla mina vänner får det".
Jag tackade roat nej. Inte nu, kanske om något år.

Efter tre öl, en drink och två kindpussar lämnade vi stället och jag klev på bussen hem. Chauffören tvekade när han tog emot mina pengar och tittade på mig flera gången innan han slutligen frågade;
"Är du över 16?"

Självbekräftelse genom konsumtion.

Min ekonomi har minst sagt varit risig senaste tiden så det var med viss bävan jag loggade in på mitt bankkonto. Till min stora lättnad (och förvåning) visade det sig dock vara ganska gott om cash där. Förklaringen låg i en stor insättning. Stipendiet! Oh, härliga tider! Julen är räddad och min stackars familj slipper hemmagjorda julklappar.

Jag firade med att shoppa loss på nätet (klockan var mitt i natten så det var enda alternativet). Ganska snart surfade jag in på en sida om nya omtalade "superantirynkkrämen", Boots no 7, och bestämde mig för att jag var värd en sån.

Efter någon timmes nattsurfande kom jag fram till att en tub kostar ca 300 kr i Sverige, £16.75 (ca 216 kr) i UK och $22 (140 kr) i USA. Tanken på vilket klipp jag kunde göra väckte köpdjävulen i mig och jag blev lite carried away... Nu är ett paket med antirynkkrämer för en tusenlapp på väg till mig (via vänner i USA pga "levererar-inte-till-utlandet-idioti"). Satan så ung och slät jag kommer bli! Och det är väl precis sånt som stipendiepengar är tänkta att användas till?

En positiv biverkan av shoppingen var att min livsgnista väcktes till liv igen. Att jag inte förstod att det var det som var problemet?! Spenderar man inget får man tråkigt vilket i förlängingen leder till trötthet och seghet. En naturlig reaktion. Konsumtionsabstinens.

Dagstrött & nattpigg

Hela dagarna går jag omkring som i ett töcken. Halvöppna ögon, gäspningar, nysningar, kroniskt frusen. Försöker lyssna och vara en duktig kandidat, men hjärnan känns förstoppad och vägrar ta in mer information. Jag gör bort mig, känner mig dum, gömmer mig bakom lampskärmar, längtar bort.

Bara när jag träffar patienter vaknar jag tillfälligt till liv. Oftast lyckas jag komma ihåg ett par relevanta anamnesfrågor och gör ett någorlunda korrekt status. När jag ska diktera lägger hjärnan ner igen, men jag orkar inte bry mig utan snackar in så gott det går och hoppas att en kompetent och vänlig läkarsekreterare benar ut svamlet.

Hemma kryper jag ner under en filt i soffan och halvsover ett par timmar. Sen funderar jag över alla allvarliga sjukdommar jag kan tänkas ha. Tillslut masar jag mig till spisen och lagar mat. Äter. Kollar lite mer på TV. Inser att det är dags för sängen, och då, DÅ vaknar kroppen och hjärnan till liv igen. Plötsligt ska det pluggas, städas, mailas och julpyntas. Det fullkomligt sprutar energi, kreativitet och livslust ur mig. Så jäkla olägligt! Alldeles för sent låter jag John Blund göra sitt jobb, för att snart åter vakna aptrött till väckarklockans gälla signal.

Är jag i fel tidszon?

På örat

Det är nog mitt undermedvetna som ser till att förhållandet sätts på prov när det nått en viss nivå. Varje pojkvän jag haft har någon gång fått besök av en kraftigt berusad dr.solo, och det har slutat olika bra. Eller så är det där med undermedvetna bara ett patetiskt försök till bortförklaring av mina plakatfyllor... Nåväl, hur pojkvänner reagerar är ändå intressant.

Min första pojkvän fick till sin fasa bevittna hur jag däckade på hans föräldrars tomt. Inte förrän han hotade med ambulans tog jag mig upp på alla fyra och lät mig ledas in i huset. När jag vaknade några timmar senare med huvudet i toaletten låg han och sov mellan två spyor på badrumsgolvet. Efter att ha väckt honom övertalade han mig att gå till hans säng och sova i stället. Knappt hade han lagt huvudet på kudden innan jag kräktes i sängen. Hans reaktion var ilska. Dagen efter fick jag en ordentlig utskällning, som nog var helt berättigad, och sen vågade jag knappt lukta på sprit under vår fortsatta relation.

Pojkvän nr 2 såg till att bli ännu fullare än jag så där fick man inte mycket hjälp. Han hade fullt upp med sig själv, och var lite sur över att jag inte pysslade om honom dagen efter.

Den tredje pojkvännen hade precis gått och lagt sig när jag dök upp utanför hans dörr. Jag kröp runt i hans lägenhet tills jag slutligen hittade toaletten, och där la jag mig på golvet så jag skulle kunna sova och kräkas i duschventilen på samma gång. (Man e väl inte dum?!) Hans reaktion var att gå och hämta sin kamera, och några minuter senare kunde alla se mitt tillstånd på nätet.

Och i helgen hade turen kommit till Honom. Efter en suddig taxiresa fick han hämta mig utanför porten och leda mig in. Jag började med en en spritpizza i toaletten och satte mig sedan på en stol i hallen... och vägrade röra på mig. Tillslut hämtade han en madrass och bäddade åt mig på hallgolvet. Han la sig bredvid mig för att se till att jag höll mig varm, och med jämna mellanrum kontrollerade han min puls och andning. På morgonen stod ett glas dubbel-treo på golvet vid kudden och hela dagen passade han upp på mig med ömhet i blicken. Jag tror faktiskt inte ens att han hade blivit arg om jag kräkts i hans säng. Och inga bilder hamnade på nätet.

Betyder det att han är rätt?
Eller bara otroligt snäll...?
Kanske både och?

pr = osmakligt?

Efter ett par glas vin blir jag alltid sugen på att chockera lite, så när sockerbruden* frågade mig vad jag egentligen gjorde på dagarna kom svaret snabbt. "Idag var höjdpunkten en pr där jag fick känna på en gammal fet gubbes prostata, och när jag ändå var där inne passade jag på att gräva ut lite bajs till ett bajsprov som skulle tas". Många skrattade, vissa trodde jag ljög... och sockertjejen blev förbannad.

Tydligen är det ytters osmakligt att nämna ordet prostata och bajs när man är bland folk. Framförallt när folket faktiskt sitter och äter chips och försöker ha trevligt. Hon uppmanade mig å det bestämdaste att hålla mina upplevelser för mig själv.

Jag blev lite paff. Är det inte lite töntigt att vara så kräsmagad? Eller har jag blivit sjukligt avtrubbad? Jag ägnade resten av kvällen åt mitt vinglas och pratade inte om mer känsliga ämnen än vädret, men inombords kokade jag av irritation. Jag vet nämligen att den fisförnäma sockertjejen de facto gillar att virvla tungan kring ovan nämnda kroppsöppning under älgskog. Och kan man göra det, så tycker jag att man borde kunna höra ordet prostata utan att sätta chips i vrångstrupen.

*sockerbruden är hon som tror benhårt på sockerberoende och att det är värre att ta sig ur än heroinberoende.

Beteendeterapi

I morgon ska vi på vår första parmiddag. Vi har varit på en fest tillsammans tidigare, och det gick inte så bra... så sedan dess har jag undvikit dylika tillställningar. Nu gick det inte att tacka nej, så det är väl dags för ett nytt försök.

Det konstiga är att när vi är ensamma så snackar han om allt, gestikulerar, visar känslor och är riktigt rolig. När det är någon han inte känner i närheten drabbas han däremot av afasi, dyspraxi och generell muskelspasm. Jag har försökt lindra besvären med alkohol, men det blir han ännu tystare av och större dos resulterar bara i RLS 3 (knappt kontaktbar). Eftersom jag inte har tillgång till bättre droger har jag kommit fram till att kognitiv beteendeterapi är värt ett försök.

Terapiupplägget består i en mindre parmiddag på onsdag, en större parmiddag på fredag. Och finalen; stor fest på lördag. Ett av paren är i alla fall med på alla tre sammankomster, så förhoppningsvis kommer han börja slappna av i deras sällskap i fas nr 3.

Det är så synd att andra inte får se vilken fin och rolig människa han är, och det är ännu mer synd att jag har så svårt att acceptera hans blyghet. Tidigare har jag sökt mig till väldigt sociala killar, men han är verkligen annorlunda. På gott och ont. Mest gott.

Fan, kanske är det jag som skulle behöva terapi!?

Ugly naked guy

På bottenvåningen i mitt hus bor en korpulent man med tjocka glasögon, fet mustach, och rikligt behåring både på bringan och ryggen. Hans mage är blek, hårig och så stor att den hänger ner över de mer privata delarna. I trapphuset utanför hans dörr luktar det konstigt, som blött hö, lite lagom mögligt.

Varje dag när jag går förbi hans fönster får jag tvångstankar och måste titta in. Det går inte att låta bli, och tro mig, jag har verkligen försökt! Nu har jag kapitulerat för den starka och sjuka del av min hjärna som gör att blicken söker sig dit, in genom de skitiga fönsterna, in till hans nakna utspända kropp. Han sitter i det flimrande ljuset från tv:n i vardagsrummet, magen vilandes på låren och händerna stadigt på fåtöljens armstöd. Ibland lyfter han blicken och tittar ut. Kanske ser han då en mörk figur som sakta går förbi och stirrar in med faschinerad blick. Jag undrar om han bryr sig. Det verkar inte så.

Smygsup

Kandidaten fyllde år och skulle frias på klinikens traditionella vis. Tillsammans med överläkaren och AT-läkaren trängde han in sig i avdelningens läkemedelsrum och stängde dörren. Tre medicinkoppar dukades försiktigt fram på bordet och en flaska aptitretande Malvitona (alkoholhalt 15,7%) öppnades. Med stora ögon bevittnade han hur medicinen hälldes upp och shottades efter en viskande "skål". AT-läkaren fnittrade förtjust och överläkaren suckade av välbehag, innan de åter tog på sig sina allvarliga läkarminer och gick ut för att fortsätta dagens arbete. Kandidaten stod förvirrad kvar innan han hällde ut(!!!) den söta smörjan i diskhon och gick ut till de andra.

Jag vill också fylla år och medicinsupa!

Mental träning

För några år sen var jag på en kurs i mental träning på Bosön. En väldigt insprierande föreläsare berättade att han efter en kurs i mental träning för chefter, blivit kontaktad av en deltagare. Deltagaren hade en son som tävlade i simning. På träningarna var han alltid klart bättre än sina klubbkamrater, men vid varje tävling misslyckades han och simmade betydligt sämre än vanligt. Föreläsaren erbjöds en stor summa bara för att sitta och prata med sonen någon timme, och efter lite övertalning gick han med på det.

Sonen berättade att han alltid blev så irriterad på tävlingar för han kände på sig att klubbkamraten skulle slå honom, trots att han själv egentligen var bättre. Väl i vattnet tog han i så mycket han kunde, men det gick ändå trögt. Han var uppgiven och funderade på att sluta med simningen.

De pratade en stund och föreläsaren sa åt killen att försöka att inte tänka på de andra vid tävling, utan koncentrera sig på sig själv. Han skulle föreställa sig att han var en delfin som for fram i vattnet. Killen lovade försöka med detta.

Nästa simtävling vann han utan problem. Pappan bokade nytt möte med föreläsaren, som försökte ge pojken mer tips och nytt tankemönster, men pojken var väldigt nöjd med delfingrejen och sa att han tänkte fortsätta med den.

Pappan ringde upp föreläsaren helt överförtjust några månader senare. Pojken hade vunnit alla tävlingar han ställt upp i sedan första samtalet. Han hade dessutom slagit sitt personbästa och var på väg att bli en av de mest lovande simmarna i landet.

Tänk så mäktig tankens kraft är! Hur mycket bättre man kan bli bara av att tänka på ett annat sätt. Jag tror detta gäller det mesta i livet. De flesta skulle behöva en personlig mental tränare för att prestera bättre och inte låsa sig i invanda mönster. Själv känns det som om jag definitivt skulle behöva det nu. Kanske ska man tänka sig att man är en delfin i vit rock som lätt glider fram mellan diagnoser och mediciner.... hmm.

Leker doktor

Jag går med en riktigt bra läkare nu. Han är inte bara kunnig, utan väldigt mån om att jag ska lära mig saker. Och enligt honom lär man sig bäst genom att leka själv och inte genom att titta på när andra leker.

Ständigt kastar han ur sig medicinska frågor som tvingar mig att tänka efter ordentligt. Han skickar iväg mig att lyssna på hjärtan och lungor och förhör sig noga om vad jag tycker mig ha hört. Mannen med förstoppning blir utsatt för en pr och på kvinnan med svår huvudvärk tar jag Lp. Konstigt att man kan känna sig så duktig av att ha stoppat upp ett finger i någons ändtarm och anat en prostataförstoring. Och trots att jag fick mycket hjälp med ryggmärgsprovet var jag nästintill euforisk efterråt.

Jag får producera mängder med daganteckningar och epikriser. Diktafonfobin är nästan helt botad, men helst skulle jag skriva allt direkt i stället för att prata in det i en mick.

Förresten har jag hört historier om kandidater som gör bort sig mer än jag. En kompis skrev RLS*3 i stället för orienterad*3 (=medvetandesänkt i stället för klar). En annan skrev att patienten har legat på USK i 2v (på undersköterska i stället för på UAS, uppsala akademiska sjukhus) Och i en journal kunde man läsa att patienten hade tydliga pettingödem (i stället för pittingödem). Undrar hur de såg ut...

F är tillbaka i singelträsket

F är singel igen. Han är ledsen och kallar det sitt livs största misslyckande. Känner sig som den mest ensamma människan i hela världen.

För att trösta sig skaffar han Facebook och addar alla han någonsin träffat. Snart har han över 300 vänner, och då kan man väl inte vara ensam? För att retas skickar han sms till mig med jämna mellanrum ("har fler vänner än du nu", "150!", "200 friends!"... ). Jag svarar "oj, många som tycker om dig" och "du vinner, du är The man", men egentligen tycker jag lite synd om honom.

På lördagen ringer han och frågar om jag vill följa med ut. Jag sitter smålullig på en tråkig förfest, så jag smiter iväg och möter honom och miljonären. Vi spelar biljard och dricker drinkar. Sen går vi vidare. Fler drinkar. Ut på dansgolvet. Miljonären och jag lämnar F ifred och låter honom ragga. Tyvärr lyser desperationen tydligt i F:s ögon och ingen lämplig kandidat nappar.

När klubben stänger tar miljonären en taxi hem till sin nya lyxvilla medan jag och F vandrar tillsammans genom natten. Han följer med hem till mig och vi pratar länge, om allt möjligt. Sen blir han trött och vill stanna kvar och jag säger att soffan är ledig men inte sängen. Han säger att det är ok och kryper ihop under en filt, men när jag vaknar på morgonen ligger han bredvid mig i sängen. Jag orkar inte bry mig. Det är mysigt och relativt ofarligt. Ingen kommer ändå få veta. Jag slappnar av i hans famn en stund innan samvetet tvingar upp mig. En duktig flickvän sover ju inte halvnaken tillsammans med en annan kille. Faktiskt. Men å andra sidan kan väl en duktig kompis få bjuda på lite närhet om det behövs?

Bättre

Resten av föregående vecka blev betydligt bättre. Den tjocka AT-läkaren bad om ursäkt för sitt otrevliga beteende och blev i samma veva betydligt snyggare. Den stumma doktorn som inte kunde se mig blev utbytt mot en mer kandidatvänlig person. Några intressanta patienter ramlade in och jag fick följa med på givande undersökningar. All good. Mitt största problem var att försöka lära mig hitta på sjukhuset. Gick vilse fler gånger än jag vågat erkänna.

Denna vecka är jag på en ny avdelning. Väldigt bra handledare, men ändå långtråkigt ibland... för att inte säga ganska ofta. Fortfarande har jag stora problem att hitta på sjukhuset och går vilse nästan varje dag. Hippocampusskada?

De andra kandidaterna fick bo på hotell igen, medan jag hänvisades till ett unket kandidatrum. Var finns rättvisan i denna värld?! Min deprimerade martyrliknande uppsyn gav dock utdelning och mina kursare bestämde sig för att bjuda mig på hotellfrukost varje morgon. Klokt beslut!

Nu ska jag till akuten och se om jag kan bota någon där. Om jag hittar dit...

Dålig start

Min utplacering börjar skakigt. Jag är så trött så jag ser dubbelt (har sovit kasst i mitt skabbiga kandidatrum), dessutom har jag PMS och känner mig allmänt förvirrad och stressad.

En sliten AT-läkare som jobbat hela natten möter mig till ingången och följer mig till avdelningen. "Hej, här är er kandidat", säger han till läkarna och pekar på mig. Jag ler och hejar, de tittar snabbt upp från sina datorer och nickar. Min livlina försvinner ut och jag sätter mig på en stol och försöker se ut som om jag förstår något under ronden.

Förutom jag är det två läkare, en sjuksköterska och två sjuksköterskestudenter i det lilla rummet. Ena läkaren är en mörk äldre man med en brytning som nästan är lika stark som hans fräna doft. Den andra läkaren är en överviktigt yngre kvinna med stripigt hår, AT-läkare inser jag senare.

Alla sitter tysta medan läkarna läser journalen på skärmen och sedan mumlar mannen något i stil med "sätta yt waranet pa åttan idag, ja." eller "nia tycker jag få gå hem kanse om konsult säga ok". Efter en evighet är det dags att gå runt och träffa patienterna. Det går snabbt, jag får inte plats att hälsa eller lyssna på någon patient. Min närvaro ignoreras totalt.

Efter ronden sätter de sig vid varsin dator och börjar skriva. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Fortfarande har ingen sagt något till mig och den enda fråga jag vågade ställa förblev hängande i luften, obesvarad. Tillslut frågar jag AT-läkaren om det är ok att jag sitter bredvid henne när hon jobbar så jag får lära mig hur deras journalsystem fungerar. Hon svarar med en fnysning. Efter en snabb överläggning med mig själv kommer jag fram till att hon väl ändå inte kan ha något emot att jag sitter och tittar, så jag drar fram en stol bredvid henne. Hon ger mig en kort irriterad blick och säger; "Jag har nog mer tid för dig i morgon".

Ok... jag sitter kvar, vet inte riktigt vad jag ska göra eller vad det där betydde. Då harklar hon sig och klargör. "Alltså, du kan gå. Jag har inte tid med dig."

I matsalen sitter jag tyst med bultande huvudvärk och en klump i halsen. När min kursare frågar hur jag har det kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Hon köper en chokladkaka till mig som jag tacksamt trycker i mig innan jag smiter hem till min skabbiga säng och försvinner in i en djup, drömlös sömn.

Vad fan har jag gett mig in på? Jag som kunde jobbat på café i stället!

Bitter

Sent på söndag kväll vandrar tre trötta kandidater in på sjukhuset i den lilla hålan och ber om nycklar till boendet. Det visar sig att kandidatbostäderna inte riktigt räckt till, så två av studenterna får bo på hotell precis vid sjukhuset. Stor frukostbuffé ingår, TV på rummet med 7 kanaler, bredbandsuttag, panoramafönster med vacker utsikt, mysigt sällskapsrum och stort kök.

Kandidat nummer tre blir hänvisad till ett skabbigt korridorsrum en kilometer bort. Doft av mögel, inredning från 60-talet, knölig säng, välanvända illaluktande huvudkuddar, trasig TV, lyhört och skitigt.

Gissa vilken av kandidaterna som var jag?!

Torkskåp

När tvättiden är slut går jag ner för att hämta mina kläder, full av hopp. Jag har bara tvättat 2 ynka maskiner och allt har hängt i torkrummet i tre timmar. Det borde inte vara några problem.
Men, det är det. Alla käder är fortfarande fuktiga. Jag måste släpa upp de tunga kläderna och hänga upp dem överallt i min nyss så välstädade lägenhet. Jag hatar vår tvättstuga! På ren trots struntar jag i att tömma luddfiltret till torktumlaren. Hah! Där fick ni!

I två år satt jag med i styrelsen med en enda fråga som jag brann för. Att köpa in torkskåp. Jag tog upp det här på ett stort antal möten, men den ca 100 år gamle ordföranden slog av sin hörapparat varje gång jag förde torkskåp på tal. Det finns inget problem, sa han. Allt torkar fint i torkrummet. Du gör nog något fel. Jag svor åt honom bakom hans rygg. Säkert hinner hans polyesterbyxor torka på utsatt tid.

Försök att torka ett par jeans där inne, sa jag. Eller en collegetröja! Du får hundra spänn om de torkar på under två timmar. Han log överlägset och sa att det vore som att ta godis från barn. Tydligen fungerade hörapparaten igen. Sen gick han vidare till nästa punkt på dagordningen.

Utplaceringsångest

Snart ska jag iväg på höstens första utplacering. Eftersom sjukhuset i stan är smockfullt av kandidater kan det vara bra att komma till ett mindre ställe där man slipper trängas och slipper slåss om de intressanta fallen. Tyvärr har jag hört massa skit om sjukhuset jag ska till vilket gör att det hela känns sådär. Tydligen får man inte en egen personlig handledare, utan måste själv söka upp någon läkare varje morgon som är snäll nog att låta en svansa efter. Dessutom sägs korridorsrummet man bor i vara något av det skabbigaste man kan tänka sig. Som grädde på moset ska tjejen jag stör mig mest på i hela klassen vara på samma avdelning samtidigt som jag. Blärk.

Olust

Vi stod i duschen när hans händer började bli närgångna. Efter en sista analys tog jag mod till mig, motade bort hans händer, tittade in i hans glansiga ögon och sa orden jag tänkt på så länge; "jag har tappat den, ....jag har tappat lusten". Han tittade förvånat på mig, sa jaha, och blev sen tyst.

Det där gick ju bra, tänkte jag och stirrade ner på vattnet som virvlade runt våra fötter. Försiktigt mötte jag hans blick igen. "Är det något du vill prata om?" frågade han med besvikelse i rösten. Jag ryckte på axlarna. "Det är nog bara tillfälligt. För mycket annat nu..." Han nickade. Fick en puss och lämnade mig ensam med det rinnande vattnet.
Lättad.

Ibland tar en lem uppmärksamheten från en annan

En kompis med mig var på spa med sin pojkvän. När de satt i unisex-bastun fick de plöstligt sällskap av en helt naken kille. Han gick på ett konstigt hoppande vis så att hans snopp snurrade runt som en propeller. Min lite pryda vän blev förvånad och illa berörd av detta exponerande. Den nakna killen satte sig en kort stund, men reste stig sedan och gick ut på sitt konstiga hoppande vis, åter med ett skumpande, snurrande organ mitt framför ögonen på min kompis.

Smått chockad vände hon sig till sin pojkvän och påpekade hur olämpligt killen betett sig och att han åtminstone borde hållt handen för och låtit bli att hoppa fram sådär. Hennes pojkvän gav henne en frågande blick och sa; "Det var nog inte så lätt för honom att gå normalt, han hade ju bara ett ben." (............vilket hon missat totalt)

Vem går in i väggen först?

Generellt sett har hetsen och stressen sjunkit i klassen. Stämningen är trevligare och lugnare. Folk vågar säga att de inte vet svaret på en fråga eller att de kuggat en tenta. Underbart!

Dock gäller inte dett alla. Vi har;
* 2 personer som spelar in ljudet på alla föreläsningar för att vara säkra på att inte missa något.
* Flera som har 100%ig närvaro, blir hysteriska om de inte exakt förstår vad föreläsaren säger, hela tiden behöver bekräftelse på att de gör rätt och har uppfattat saker rätt.
* En som börjar gråta av nervositet inför varje muntligt förhör, trots att hon är den som är bäst påläst.
* En som inte skriver tentan om han inte är helt säker på att få över 90% rätt (60-70% är vad som behövs för att klara sig).
* 2 som blivit misstänkt spinkiga och helst bara diskuterar kalorier. (Det sägs att minst en tjej i varje läkarklass får anorexia under utbildningen).

Undrar hur länge de orkar....

Addict

Jag har utvecklat två nya beroenden på sista tiden. Det ena är Heroes. Jag har haft flera maratonpass framför hjältarna när jag borde pluggat... eller tränat... eller städat... eller sovit. Det är A:s fel. Han gav mig hela första säsongen på dvd och blev därmed min enabler.

Det andra beroendet är oximetazolinhydroklorid, dvs nässpray. Fem veckors daglig (och nattlig) användning har gett problem med näsblod och kronisk nästäppa, men enda sättet att bli av med svullnaden är ju mer spray. Att försöka sova med täppt näsa är nämligen en omöjlighet. Jag får panik av att inte kunna andas ordentligt. Det känns som om jag kvävs av nasalt mucus. Hur mycket kan egentligen lagras i bihålorna? Tre liter?

Nåväl, nu ska jag försöka sluta med hjälp av Rinexin, Acetylsystein och kortisonspray. Förhoppningsvis blir jag fri snart, även om jag egentligen skulle behöva semester för att kunna fokusera all min kraft på det här enorma problemet.

Nej, nu ska jag ta en sista avskedsspray. Wish me luck!

Hattrick i kyrkan

Under de senaste fem veckorna har jag varit på en begravning, ett dop och ett bröllop.

Begravningen var väldigt sorglig och pampig. En renlevnadsmänniska i sina bästa år, med väldigt många nära och kära, som gick bort i cancer efter kort tids sjukdom. Stämningen i kyrkan var så tung och förtvivlad att det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna. 200 personer satt bleka och tysta medan prästen försökte trösta med fina ord. När hennes man bröt ihop framme vid den vita kistan och fick hjälpas därifrån gjorde det så ont i mitt bröst att jag nästan fick panik.

Dopet var betydligt lättare. Halvfull kyrka, mimade till psalmer jag aldrig hört, skrattade åt barnet bredvid mig som höll för öronen, Han vid min sida... Honom var jag förresten arg på. Slitna gamla gympaskor i kyrkan? Fula höstjackan i stället för kavaj?! Dessutom var han bakis och satt och suckade. Grrrr.... Ändå väldigt skönt att för en gångs skull inte vara enda singeln på kalaset.

Bröllopet var som taget ur en amerikansk tv-serie. De hade tänkt på allt, in i minsta detalj. I kyrkan fick man höra både solosång, barnkör och en stråkensamble. Bruden var fantastiskt vacker, och brudgummen såg inte illa ut han heller. Mina syndiga tankar förde mig till en kväll i vintras då han och jag sågs på en fest. Vi satt och pratade hela kvällen, han bjöd på drink efter drink, dansade nära nära, och följde mig hem, ända till dörren där vi kramades länge innan han med en suck vände och gick.
Hoppas de blir lyckliga.

Ny fas

Vi har tillbringat hela helgen tillsammans, och det har faktiskt varit riktigt mysigt(!!). Vi har köpt möbler till hans lägenhet, shoppat finkläder till dopet vi ska på, svurit ikapp under ihopsättningen av ikeamöeln, haft sex, ätit shushi, druckit vin, tagit en superlång promenad, och... fikat med mina föräldrar!

Sexet var inte direkt någon himlastormande upplevelse, men helt ok. Det bästa var att jag kunde slappna av efteråt, och då blev han plötsligt snäll och snygg igen. Dock saknas det fortfarande passion, i alla fall från mitt håll.

Mina föräldrar tvångsbjöd oss på fika när vi kom för att låna bilen. Kaffet var klart och tårtan framdukad, så det var bara att se glad ut och hålla tummarna. Han blev grillad, men klarade sig förvånandsvärt bra. Nu tycker min mamma att jag ska satsa på honom, även om det inte känns helt rätt. "Ni kan ju vara gifta ett par år i alla fall?" som hon så fint uttryckte det. Tror det är någon som vill ha barnbarn...

Furix

Jag satt och halvsov på ronden när överläkaren plötsligt vände sig till mig och frågade hur jag ville ändra i medicinlistan för att komma åt problemet. Jag försökte desperat leta efter ledtrådar i minnet medan blicken irrade över den milslånga listan. Vilket problem? Vilken patient pratade vi om? I samma stund fick jag syn på det. Furix. Jag kunde höra min gode vän dr. E:s röst i bakhuvudet:
"Det enda man gör på medicinavdelningen är att öka furix-dosen. Man kan öka den flera gånger. Och det är aldrig fel".
Så jag sa, så självsäkert jag förmådde, att man borde testa att öka furixdosen. Överläkaren blev mycket nöjd med detta svar och nickade gillande. Dosen ökades och patienten, som tydligen hade hjärtsvikt och lungödem, blev så småningom bättre.

Tack dr E för dina sarkastiska kommentarer!

En fas?

Det blev vin, men inget sex. Hade verkligen ingen lust, vilket han märkte och gick hem så jag fick sova gott ensam. Sedan dess har jag varit extremt upptagen och inte haft tid att ens prata i telefon med honom. Mina vänner säger att jag ska hålla ut, att det bara är en fas, att allt snart kommer kännas bättre. Jag tvivlar, men kanske har de rätt. Och pessimisten (realisten?) i mig säger att jag aldrig kommer hitta en bättre kille, att jag kommer vara ensam resten av livet om jag sumpar detta. Fast ensam låter ganska lockande ibland.

Jag håller ut ett tag till så får vi se.

Fnurra på tråden

Ikväll kommer han hem till mig på middag. Vi har inte setts på över en vecka eftersom han varit bortrest, och faktiskt har det varit... rätt skönt. Jag trivs lite för bra i mitt eget sällskap tror jag.

Först tänkte jag att det blir trevligt med en myskväll ihop. Sen kändes det väldigt jobbigt att behöva laga en massa mat (han äter enorma mängder). När jag lite senare kom på att det är hög tid för sex fick jag panik.

Jag har helt tappat lusten för honom. Det känns bara jobbigt. Och lite äckligt.

Jag kan inte skylla på mens igen, så antingen får jag dricka några stora glas vin och bita ihop, eller så måste jag prata med honom om det. Kanske göra slut? Det finns ingen spänning kvar och jag vet inte om jag kan låtsas längre. Samtidigt är han ju en riktigt bra kille. Han har allt på checklistan. Utom Det. Vad nu det är.

Äh, jag orkar inte grubbla. Vin får det bli.

Miljonär med problem

Han är en alkoholiserad dörrvakt i 50-årsåldern med gråvitt skägg och vattniga ögon. Han skrattar ofta, sköter sitt jobb halvdåligt, blir gråtmild när han dricker men är omtyckt av många. Han hyr bottenvåningen i en villa som ägs av en äldre dam. När den äldre damen behöver hjälp ställer han upp; klipper gräset, bär tunga kassar, lagar den trasiga dörren etc.

Då den gamla damen inte hade synts till på flera dagar blev han orolig och ringde polisen. De bröt sig in och hittade henne död på golvet. Död av naturliga orsaker.

Han blev ledsen och orolig. Började fundera på var han nu skulle bo. Han som trivdes så bra.

Några veckor senare ringde en advokat. Den gamla damen hade testamenterat sin villa (värde 10 miljoner kr) till honom, samt alla övriga tillgångar. Totalt ca 40 miljoner.

Jag träffade honom på krogen i lördags. Han drack och grät, drack och grät.

Han håller på att supa ihjäl sig, och alla runtomkring applåderar och gratulerar.

Ses på sjukhuset, tänkte jag och gick hem med en bitter smak i munnen.

Skilda världar

Fredag: Fest med barndomvänner.
God middag. Gott vin som bara hälften njuter av. Övriga är antingen gravida, ammar eller kör bil. Lugn, mysig bakgrundsmusik. Prat om barn, förhållanden och ålderstecken. Skvaller om folk från förr. Vid 23 tänds en oro i flera ögon och en efter en droppar av. "Det är ju en dag i morgon också". Du har gått plus på drickfronten eftersom alla haft med sig en flaska vin, men i genomsnitt bara druckit två glas. I papperskorgen ligger ett par kissiga barnblöjor. Någon har plockat av bordet och hjälpt till med disken. Du somnar lugn och nöjd, salongsberusad, ensam.

Dagen efter tackas det för en trevlig middag. Du lovar maila receptet. Säger att vi måste ses oftare, fast alla vet att det inte kommer bli så.

Lördag: Fest med kursarna.
Chips och popcorn står på bordet. Medhavd dricka dukas fram och klunkas ner i rasande takt. Någon har med sig lustgas vilket får många att applådera och hurra. Partymusiken är hög och basen får väggarna att skallra. Sing-along körs igång i rummet intill. Kort-korta kjolar med tights, jeans och kavaj, frisyrer som är välfixade. Kamerablixtrarna duggar tätt. Du får en ballong med lustgas i handen. Tar ett djupt andetag med gas, håller andan och känner hur hjärncellerna berusas. I 20 sekunder känner du dig aspackad. Du fnissar, vill ha mer. Tar en öl och ser hur de andra blir lyckliga för en liten stund. Vid 23 vill några gå ut. Efter en timmes tjat snubblar hela gänget vidare ner på stan. Alla är på G. Energiska, sociala, kontaksökande. Folk du knappt hejar på annars vill kramas och tala om för dig hur bra du är.

Dagen efter är du taggad på en massa hemska bilder på facebook. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag. Ångesten är ett faktum. I fosterställning tittar du på Gilmore girls i soffan och ber till Gud om en extra ledig dag.

Oproffsig handledare

Min handledare satt i ett hörn med penna och anteckningsblock, medan jag tog anamnes och undersökte patienten. Det var en glad och sluddrande man i 60-årsåldern som för fjärde gången fått en stroke. Hjärnskadan gjorde att han gav ett smått utvecklingsstört intryck; skrattade ofta, dreglade och sa lustiga saker, men jag tyckte ändå att vi fick bra kontakt. Han öppnade sig och berättade med ett leende om allt hemskt han varit med om, och verkade tycka att det var roligt att bli undersökt.

När jag var klar reste sig min handledare upp, gick fram till patienten och sa;
"Det var väl trevligt det här? Inte varje dag en ung och vacker kvinna ber att man ska ta av sig kläderna och sen klämmer på en va?!"

Patienten skrattade förläget, och jag log vänligt samtidigt som jag svalde en klump av irritation. Varför sa handledaren så? Det kändes så oproffsigt och blev pinsamt både för mig och för patienten. Säger han motsvarande sak när en manlig kandidat undersökt en kvinnlig patient? Skulle inte tro det.

Kanske borde jag sagt något. Eller så borde jag inte brytt mig om det alls. Jag kan ändå inte låta bli att störa mig på den där kommentaren. Handledaren borde se mig som en blivande läkare som letar efter statusfynd. Punkt. Inte som en ung kvinna som ber äldre män klä av sig. Det känns fel. Helt jättefel.

Stipendietips

Jag, och flera jag känner, har lyckats få stipendium. Tänkte dela med mig av några tips.

1, Att hitta stipendium att söka;
- leta på internet, bibliotek och universitetet (ex studerandeexpeditionen)

2. Fyll i ansökan noga. Även rutan där man motiverar varför man borde få stipendiet.
- Jätteviktigt, hörde att de knappt tittar på ansökningar där motivering saknas.

3. Stor fördel om du är;
- fattig som en kyrkråtta, har tagit en massa högskolepoäng, har bra betyg, slut med pengar från csn, kommer från en liten bruksort, är kille mm. (det finns faktiskt betydligt fler stipendier som bara utdelas män än det finns som bara utdelas till kvinnor. Dessutom handlar det ofta om mer pengar för killarna).

4. Ännu bättre om du forskar eller vill läsa utomlands.
- Finns många stipendier för forskning och utlandsstudier.

Jag skrev i min motivering att
* jag har pluggat i många år och tagit över 200 högskolepoäng
* det nuförtiden dimper ner räkningar från csn i stället för pengar
* en knäskada gjort att jag inte kunnat jobba lika mycket som planerat, och att jag därför tvingats använda upp en stor del av mina besparingar.
All true.

Vänner har t.ex. skrivit att de kommer från en stor familj och därför inte kan räkna med stöd från föräldrarna. Poängterat hur passionerade de är angående sina studier och varför. Berättat att de tvingats skola om sig pga arbetsbrist, skada, flytt etc.

Jag vet även att vissa ljugit om sina tillgångar i ansökan, och skrivit att de t.ex. har aktier till ett värde av 10 000 kr, i stället för 100 000. Inget som kollas upp, men pinsamt om man åker dit efter att ha fått stipendiet.

Lycka till!

Det kliar

Under den nya duschens starka strålar, uttråkad av ännu en händelselös dag, fick han syn på rakhyveln. Han tog den och fingrade på de vassa bladen. Blickade nedåt. Fick en idé och skred till verket utan närmare eftertanke.

Nu säger han inte så mycket. Men han går konstig ibland. Ser lidande ut. Och frågar man hur det är får man alltid samma muttrande svar. "Det kliar"

Klinisk kurs

Fördelar med praktik
* Skoluniformen, att få gå runt i vit pyamas och tofflor hela dagarna
* Läkarrocken, stor och värmande, inger respekt hos aningslösa patienter.
* Nedfilade, omålade naglar - praktiskt
* Ingen mobil på hela dagen
* Inga långa halsband eller armband som stör
* Slipper fixa håret på morgonen, bara att sätta upp i en tofs.
* Behöver vardagsplagg endast en dag i veckan
* Du får träffa roliga/intressanta/glada patienter
* Inspirerande. Du lär dig väldigt mycket

Nackdelar med praktik
* Alla jeans och tighta tröjor är plötsligt fruktansvärt obekväma
* Naglarna är korta och tråkiga
* Ingen mobil på hela dagen
* Inga smycken att förgylla utseendet med
* Du får inte dofta gott från parfym
* Håret måste sättas upp, även om man har en ovanligt bra hårdag
* Klädshopping känns meningslöst, du hinner ändå knappt använda de få plagg du har
* Vissa handledare...

Svårdikterat

Kom hem irriterad, trött och deppig. I stället för den planerade storstädningen hamnade jag i soffan där en chokladorgie ägde rum tills kräkreflexen framkallades. Det hjälpte.

Orsaken till mitt dåliga humör var att min handledare utdelat konstant kritik. Inte ett enda leende eller uppmuntrande ord på hela dagen. Efter några timmar av hennes nedlåtande kommentarer kände jag mig helt värdelös, och det var då hon passade på att gå upp i rök och lämna mig ensam med en mycket sjuk patient. "Berätta i morgon hur det gick" ropade hon med sin hårda öststatsbrytande röst, och försvann ut från avdelningen.

Hon hade gett mig en svår patient som var fet, dement och som inte ville bli undersökt. Jag hittade flera konstiga fynd som jag gärna velat diskutera med en erfaren läkare, men som sagt, jag var ensam. Hur ska man kunna lära sig om man inte får veta vad som är rätt eller fel? Normalt eller patologiskt? Nu vet jag inte vad jag ska säga när jag dikterar journalen... "Socialt: Patienten påstår att han inte är sjuk utan arbetar på sjukhuset och tänker sno med sig lite material hem. Punkt. Han säger även att han har 4 kossor hemma, som ofta går runt i vardagsrummet. Punkt. Ny rad. Cor: Låter skumt som fan, men i övrigt utan väsentlig anmärkning. Punkt. Ny rad. Hud: Missfärgad och skrovlig. Eventuellt ingrodd smuts men kan även vara cancer el dyl. punkt. Ny rad. Lungor: hör inte ett skit r.t sjungande patient. punkt"

Jaja, får väl ljuga ihop något som låter fint...

Kåt, glad och tacksam...

Efter att ha beklagat mig om helgen för vännerna har jag blivit tillsagd på skarpen. Så, ok, jag fattar... Att festerna blir tråkigare är ett lågt pris att betala för regelbunden sex och romantiska middagar. Got it.

På glamfest med partner

För första gången på flera år skulle jag gå på fest med en pojkvän. Det var hans syster som bjudit oss på ett stort kalas med glamourtema. Vi skulle mötas där och lite nervös klev jag in, iklädd pumps, en gnistrande paljettkjkol, silverfärgat linne och fjäderboa. Han hade inte kommit än och hans syster hann jag bara hälsa snabbt på innan hon försvann ut i köket. Otroligt bortkommen granskade jag de andra gästerna. Ingen hade tagit temat på lika stort allvar som jag. Fick lust att gömma mig inne på toan eller springa hem och hoppa i jeansen.

En snygg blandning mellan Peter Siepen och Christer Pettersson lösgjorde sig från sällskapet och kom fram till mig. "Nämen heeeej!" sa han och gav mig en lång kram. "Hur är det? Det var inte igår! Fan vad snygg du är!" fortsatte han och jag letade febrilt i hjärnan efter information. Tyvärr kammade jag noll. Tyckte att han verkade bekant på något sätt, men kunde inte alls placera honom. Jag spelade med, men blev antagligen avslöjad av min förvirrade blick. Gjorde en mental anteckning om att jag snarast måste fråga någon om hans namn.

Efter några ensamma minuter dök han, pojkvännen, äntligen upp. Jag frågade vilka han kände där och han började peka ut folk. När han sa namnet på Siepen/Pettersson-killen föll poletten ner och jag spärrade upp ögonen. Honom var jag synnerligen intresserad av för ett par år sen, och vi sågs några gånger. Han sov hos mig minst en natt, men jag kunde inte minnas om vi haft sex eller inte. Helt sjukt. Måste verkligen göra något åt mitt sex- och ansiktsminne!

Efter en trevlig middag gick vi vidare ut till en klubb. Bra musik lockade mig till dansgolvet och jag hade väldigt kul, tills jag började bli irriterad. Hela tiden var han inom en armlängds avstånd med blicken på mig. Kramar, klappar, pussar och tafsningar tills jag höll på att bli galen. Såhär har ingen tidigare pojkvän betett sig. Jag bad honom sluta, men då tittade han på mig med hundvalpsögon och förklarade att han inte kunde låta bli att ta på mig för jag var så fantastiskt snygg.

Efter ytterligare några onödiga drinkar blev han ännu värre och jag frågade honom argt vad han tyckte om par som hela tiden hånglade och tog på varandra. "Jäkligt irriterande, såna borde skjutas" sa han med ett leende, och lovade att sluta. Det visade sig vara omöjligt, så jag bestämde mig för att gå hem. Han följde med. Vi gick under tystnad och jag var både irriterad på honom och arg på mig själv. Kände mig elak som knuffat bort hans närmanden, men samtidigt i desperat behov av att få vara för mig själv.

Morgonen efter var han sitt vanliga, gulliga jag. Gav mig frukost på sängen, skojade om festen och planerade kommande vecka.

Nu sitter jag ensam med kluvna känslor. En sak är i alla fall säker. Det är betydligt roligare att festa när man är singel!

SD-mannen, igen

Vi var fyra kandidater på en handledare, vilket var lite mycket. Därför gick hon fram till en annan läkare för att fråga om han kunde hjälpa till. Han vände sig om och granskade oss. Blicken dröjde sig kvar vid mig och han nickade igenkännande. Mitt hjärta slutade slå, sen kom ett sympaticuspåslag som inte var av denna världen. Benen stod som fastgjutna i golvet och hjärtat slog så högt att det måste ekat i hela sjukhuset. Det var ju han! SD-mannen från i vintras som var skitskum, hade enormt organ och ringde mig desperat (på hemtelefonen!!) mitt i nätterna under en lång period. Jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva se honom igen, och nu skulle han kanske bedöma hur bra jag hanterade en patient! Som om jag inte var tillräckligt nervös redan...

Till min enorma lättnad kunde han inte hjälpa till denna gång, och jag hoppas att jag kan undvika honom under resten av placeringen.

Jag ska aldrig mer dejta läkare!

Förra sommarens flirt vill ha mer

Först ett flirtigt sms som jag inte svarar på. Sen skriver han till mig på msn. Säger att han inte kan glömma mig, att han vill ses igen, att han ändå ska till min stad på jobbintervju följande dag så då kan vi väl ses?

Jag tänker att han måste vara nydumpad. Nydumpad och desperat. Vi träffades förra sommaren på McD efter en blöt utekväll. Han behövde sovplats och jag erbjöd min soffa. Han hamnade i min säng. Sen följde ett par månader av porriga sms innan vi sågs igen med högt uppskruvade förväntningar. Dessa grusades rätt snart. Jag insåg att han var egoistisk i sängen, kort i rocken och bodde för långt bort. Vad han insåg vet jag inte, men efter det hördes vi inte av mer. Inte förrän nu.

Han frågar hur det går med kärleken, och jag säger att det går bra, att jag träffar någon sedan en tid tillbaka. Sen frågar jag honom samma sak och han berättar att han är nysingel. Så förutsägbart. Han frågar igen om jag vill ses. Jag säger att vi kan ta en fika som vänner om han ändå ska hit. Han lovar att höra av sig efter intervjun, men det gör han inte. Verkar som om jag inte var så svår att glömma när allt kom omkring. Lika bra det, för jag sitter i andra tankar på ett café med kursare hela eftermiddagen.

Tänk så annorlunda min dag hade sett ut om jag fortfarande varit singel.

Socker och andra droger

Allt mer uppskattar jag att umgås med kursare. Mina "gamla" vänner glider jag sakta ifrån. I alla fall vissa. Jag tycker om att diskutera kroppen och sjukdomar, men inte att folk vänder sig till mig som om jag är någon sorts expert på deras konstiga, ofarliga symtom som "dumma" läkare ignorerat. Ännu mindre tycker jag om när de tror benhårt på något de läst i Aftonbladets hälsobilaga, och att de blir arga på mig när jag säger att det inte stämmer. I helgen blev jag till exempel tillfrågad om sockerberoende. Jag sa att det inte är bevisat att det finns, inte anses vara en sjukdom och att det nog mer handlar om att bryta ett beteendemönster. Inte visste jag att jag startade ett krig när jag sa det. Alla riktade sina eldskastare mot mig. De var övertygade om att det finns och är väldigt vanligt, att de flesta måste gå på "detox"-kurer för att ta sig ur det, att socker är mer beroendeframkallande än heroin och att det är svårare att ta sig ur ett sockerberoende än ett heroinberoende.

Jag blir arg när folk är korkade. Visst, kanske kommer forskning visa att man kan bli beroende av socker, men i så fall lär det vara svagt beroendeframkallande. Att jämföra det med heroinmissbruk och säga att socker är värre, det gör mig mörkrädd. Och när det sägs med säkerhet och dryghet, då undrar jag vad jag har för vänner.

Ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man kan. Och desto mer irriterad blir man på folk som vräker ur sig osanningar med pondus i rösten. Som den där "kostexperten" i programmet Du är vad du äter. Hon säger ofta konstiga saker. Gränsen för mig gick när hon berättade för en mamma att barns kroppar omvandlar socker till amfetamin, vilket gör att de blir aggressiva som vuxna. Hur det går till rent fysiologiskt skulle jag vilja veta.
Jösses.

Autokorrigering

En kompis jobbar på rikspolisstyrelsen. Utan att hon märkte det gick words autokorrigering in och ändrade i en skrivelse som hon intet ont anande skickade till Högsta domstolen. Alldeles för sent upptäckte hon att på alla ställen där det skulle stå justitiekanslern i stället står "justitiemanslem".

Kärlek?

Jag tittar på min säng. Min sköna säng. Det är inte ofta jag sover i den nuförtiden, och när jag gör det känns det ensamt. Om inte han är där. Bäst sover vi hos honom, så det är där jag tillbringar större delen av min sovande tid. Jag känner mig så trygg och lugn i hans famn. Sover djupt och lugnt. Blir väckt av en hand som smeker min kind och tittar in i ett par lyckliga blå ögon.

Jag tror jag börjar bli kär.

Scarface

Ingen såg något! Så skönt. Premiärvisningen av mitt "nya" ansikte gick som jag hoppats. Det syns inte så stor skillnad men man kan ana tunna ärr på ögonlocken och fortfarande finns en liten blåtira under ena ögat. Dessutom är hakan sned. Det trodde jag att folk kanske skulle lägga märke till, men tydligen inte.

Hakan kommer förhoppningsvis att rätta till sig själv. Eftersom det är fett som sprutats in vet man inte än vilka fettceller som växer fast och vilka som bryts ner. Är den fortfarande ojämn om 3 månader ska de rätta till det. Hoppas jag slipper det. Det enda ställe jag haft riktigt ont i är nämligen magen där de tog fettet. Fick ett ca 10*10 cm stort, väldigt ömt, blåmärke efteråt. Fortfarande ligger det som en hård svart sten under huden där. Inte så konstigt med tanke på hur de fick kämpa för att få loss fettcellerna. Ett sugrör av stål som pumpades fram och tillbaka med hård kraft under huden. Klart otrevligt.

Jag är ändå glad att jag äntligen gjorde det här. Kalaset kostade totalt 14 000, gjorde ont i några dagar, läkte fort och fint och jag är nöjd med resultatet. Dessutom fick jag testa roliga tabletter (dexofen - fina grejer) och lata mig på soffan i en vecka.

Färgklick

Min frisör kallade sig inte för frisör utan designer. Hennes hår var knallrött, tatueringar täckte hennes magra överarmar, och både läppen och näsan var piercade. Varje gång hon rörde på vänsterarmen klirrade och rasslade det från ett myller av armband som måste vägt minst ett kilo. Det här blir bra, tänkte jag. Nu kommer jag få en rolig frisyr.

Tre timmar senare såg jag ut ungefär som när jag kom dit, fast med en betydligt lättare plånbok. 2 000 jävla spänn! För första gången i mitt liv reklamerade jag ett frisörbesök och fick komma tillbaka några dagar senare. Nu är jag nöjd. Ser inte ut som någon snäll flicka längre. Snarare som ett busigt troll med eld i håret. Kommer passa fint till den vita rocken och mitt stetoskop i kulören "caribbean blue".

Regler är till för att följas...

Inte konstigt att bitterheten gror bland de landstingsanställda...

Plastic fantastic

Han ringer och frågar om jag är i skick för att ses. Jag tvekar, tittar mig i spegeln, ser mitt misshandlade ansikte och min dimmiga blick. Kanske i morgon, säger jag och torkar bort en droppe blod som sipprar fram vid ögonvrån.

"Exakt vad har de gjort?" undrar Han. Intresserat. Inte dömmande.
"De skar bort en bit hud från ögonlocket, och lite fett." Jag drar efter andan. Så mycket har Han fått veta innan, att jag skulle göra en ögonlocksoperation. En plastikoperation. Det andra vet han inte. Det vet ingen. Men nu vill jag berätta.

"De sprutade in lite fett i hakan också, när de ändå höll på". Jag håller andan.
"Så du ser ut som Jay Lenno nu?", skrattar han.

Fortfarande tar han det så bra. Han har frågat varför, och jag berättade att jag redan för tio år sen bestämde mig för att göra något åt mina hängande ögonlock. Att jag tycker jag ser trött och gammal ut pga dem, att jag ser ut som min mamma... Och jag vet att andra inte tänker på det. Att jag är vacker ändå. Men de stör mig. Ständigt. På varenda bild, i varenda spegel.

Nu är de borta, lite lokalbedövning, en halvtimmes obehag och någon veckas svullnad. Jag var så orolig innan, tänkte att det bara är folk med riktigt dålig självkänsla eller mentala problem som lägger sig under kniven trots att de är fysiskt friska. Men nu känns det bra. Det ser redan mycket bättre ut. Och jag mår bättre.

Hakan var mer en impulsgrej. Jag ställde lite frågor om den till plastikkirurgen och hon föreslog en fetttransplantation. Man tar lite från magen och sprutar in i hakan. No big deal. Brukar bli bra resultat. Inga ärr. Läker fort. Billigt.

Förhoppningsvis kommer ingen att se att jag gjort de här "korrektionerna". Bara jag. Jag vill inte berätta det eller prata om det, pallar inte förklara, skäms litegrann över att jag aldrig lyckades acceptera mitt useende till 100%.

"Det är det största felet med dig", sa min mamma en gång. "Att inget någonsin duger. Inget är gott nog för dig." Hon sa det elakt med en hård röst. Arg för att jag tyckte att reatröjan hon köpt till mig var ful. Vilket den var.

Men kanske hade hon lite rätt.
Inte ens jag själv duger för mig.

Lilla A

"Du ska veta att jag saknar dig som fan", säger min kursare A. Jag saknar honom också, men det hinner jag inte säga.

Hela nio år skiljer mellan oss, men ändå kan vi snacka om allt. Redan första dagen på läkarprogrammet fann vi varandra och alla trodde länge att vi hade något på G, men så var det inte. Totalt platonskt förhållande. Han är utan tvekan den smartaste kille jag känner. Och jäkligt snäll. Och kaxig.

"Det finns ingen annan jag kan snacka så här sjukt med", säger han glatt, och det värmer mitt hjärta så det nästan sprängs. "Ingen annan vet hur skadad min hjärna egentligen är, men du förstår, och är ännu knäppare själv! Det är helt underbart" skrattar han.

Ah, vilken fantastisk komplimang.

Sista skiftet

Det var sommarens sista nattpass och jag hoppades på 10 lugna och händelselösa timmar. Så blev inte fallet. Knappt hade jag börjar läsa journalerna innan akutlarmet gick på sal 10. Mannen där inne hade plötsligt fått svåra bröstsmärtor, kaskadkräkts och svimmat. Blodtrycket var knappt mätbart och saturationen sjönk från 100% till 70%. Läkare rusade in, dropp på max hastighet, syrgasmask, höjd fotända, blodprover, artärgas.... Sen kom konslutläkare från civa och skickade akutremiss till lungröntgen pga misstänkt lungemboli. Kateter lyckades ingen sätta så en urologkonsult tillkallades. Sköterskan rullade hastigt iväg med mannen till röntgen, och jag lämnades ensam med 10 patienter.

En var schitzofren och påstod att han plötsligt mådde sämre, vilket inte berodde på att han nyss varit på operation utan på dåliga strömningar från mig. Efter en lång diskussion kom vi fram till att om jag bara öppnade hans dörr långsamt, så skulle han inte drabbas av mina ogynsamma vibbar.

En annan hade UVI, och behövde hjälp att ligga på bäcken varje timme. Urinmätning på henne, så jag var tvungen att hälla upp kisset i ett litermått och läsa av mängden varje gång. Det luktade illa.

Den söta damen på 2:an fick plötsligt hög feber och frossa. Hon låg och skakade under tre filtar och kunde knappt svara på tilltal. Hårt höll hon min hand och bad mig viskande att stanna. Jag sprang och hämtade alvedon, och höll tummarna att de skulle verka fort när jag gick vidare till nästa patient.

Sköterskan kom tillbaka med mannen på 5:an, och nu var han i betydligt bättre skick. Inget emboli hade hittats. Han tog min hand och frågade om han hade varit nära döden.
"Nejdå", sa jag lugnande. "Du är på sjukhus, massa läkare, vi tar hand om dig. Men du blev väldigt sjuk."
"Jag trodde min sista stund var kommen", viskade han.
Jag gav honom lite saft och han log tacksamt.
"Du är en ängel, vet du det?"

Natten fortsatte i högt tempo. En halvtimme hann jag sitta ner och äta en tallrik gröt. Sen var det blodsockerkontroller på alla diabetiker, orörliga patienter som skulle vändas, blodtryck, puls och syresättning mättes på de sjukaste, bladderscan gjordes på de som inte kunde kissa, nerbajsade blöjor byttes, förråd fylldes, köket städades, jag svettades...

Kl 06 var det mesta gjort och jag var dödstrött. Bara en enda lång timme kvar, sen skulle jag hem till min sköna säng. Jag tog ett sista varv och genom dörrfönstret till sal 10 fick jag syn på mannen som varit så sjuk under natten. Nu stod han upp vid sin säng, krokig och mager, spritt språngande naken. Jag gick in på rummet och synen som mötte mig har etsats fast på näthinnan.
"Hej ängeln! Vilken tur att du kom!" sa han glatt. "Jag kunde inte hålla mig."

I hörnet låg en gigantisk diarré. Det hade stänkt upp på väggararna, stolarna, sängen och droppställningen. Katetern hade han dragit ur och lagt mitt i pölen. Blöjan låg ren och fin på sängkanten.

"Vad bra att du mår bättre", sa jag med ett stelt leende, och gick för att hämta trasor att torka upp världens vattnigaste avföring med.

Jäkla skitjobb...

Pool-boy

Allt mer finns han i mina tankar. Jag börjar vänja mig vid att ha honom vid min sida. Ett både fysiskt och psykiskt beroende håller sakta på att utvecklas. Tvivlen finns forfarande där, men inte lika ofta och inte lika kraftfulla.

Både vänner och familj börjar tjata om att det är dags nu. Dags att de får träffa min "hemliga kille". Jag uppmanas att bjuda på parmiddag, ordna fest, ta med honom på bjudningar osv. Men jag säger alltid nej. Det är för tidigt. Jag vill inte riktigt dela med mig av honom.

Är min reaktion ett symtom på att allt inte är bra? På att det är som jag sagt hela tiden, en tillfällig grej? Jag vet inte längre. Det jag vet är att jag mår bra när jag är med honom. Han är en oas av lugn i mitt kaotiska liv.

Att vara med honom är som att guppa på en luftmadrass i en lyxig pool, medan solens strålar värmer och ljumna vindar smeker min kropp. I handen har jag en kall paraplydrink som aldrig tar slut och det enda jag behöver göra är att ligga där och njuta. Jag kan snarka eller dregla lite om jag vill. Det är ingen som bryr sig. All is good.

Jag är lite orolig för att min syn på honom kan komma att ändras om jag helt bjuder in honom i mitt liv och presenterar honom för alla. Jag kommer att se på honom genom deras ögon, och kanske får jag för mig att jag behöver en bättre pool. En med vågmaskin eller en med hopptorn? Eller så kommer jag på att jag vill upp ur vattnet och vidare till något helt annat.

Det vore synd, om det blev så.

Tuffa tider

Klockan ett ringde telefonen och jag svarade innan jag hade vaknat. Det var F, som blev irriterad och sa att han skulle ringa om en kvart igen och att han hoppades att jag skulle kunna prata mer sammanhängande då.

Nu, klockan fem, efter 14 timmars orolig sömn och en sen lunch med F, känner jag mig fortfarande konstig. Jag har jobbat som ett litet as sen jag kom hem frän Grekland. Tunga dagpass har varvats med stirriga nattpass. Många undersköterskor har varit sjuka och jag behöver pengar, så jag har jobbat betydiligt mer än det var tänkt.

Konsekvensen blev att jag bröt ihop offentligt. Den fruktansvärda, feta, äckliga, idiotgubben på sal 8 lyckades få ett par av sina elaka kommentarer att krypa in under min hud, och alla murar rämnade. Jag var tvungen att lämna allt och rusa till toan där tårarna sprutade som aldrig förr. Stressen rusade i kroppen och allt som skulle göras raddades upp i hjärnan, men tårkörtlarna förblev hyperaktiva. Ögonen var rödsprängda, snoret rann, kläderna klibbade... Jag bad till gud om en sup, för det brukar kunna få systemet att starta om när det fastnat i den där "jag-är-värdelös-det-är-så-synd-om-mig"-loopen, men jag blev inte bönhörd. Tillslut dränkte jag händerna i handsprit och höll dem nära näsan, tog djupa andetag och tänkte på sex. Inte lika effektivt som en sup, men jag lyckades ta mig samman. För stunden.

Du jobbar för mycket, säger mina vänner.
Du äter för lite, säger Han.
Du hälsar på oss för sällan, säger mamma.
Jag behöver den där sammanställningen, säger min andra chef.
Du måste betala räkningar, städa, höra av dig oftare till dina vänner och skicka "grattis till bebisen-"presenter, säger mitt samvete.

Sova, säger min hjärna. Godis och sömn. Och gärna en flaska vin. Sen blir allt bra igen.

Jag tror den har rätt.