Svårt

Förra helgen berättade jag att jag inte tycker att vi fungerar. Att jag inte är lycklig längre. Han menade att allt är bra. Att jag måste sluta grubbla. Vi har inga problem.

Kanske hörde han inte vad jag sa mellan snyftningarna, men att han inte förstod stod klart. Jag bestämde mig för att sluta tänka, bara köra på. Göra ny utvärdering efter jul. Sen aktiverade jag mitt nätdejtkonto och började efterforska utbudet i nya staden.

Nu har vi nyss skiljts åt igen och jag dricker upp rödvinet med hopp om att det ska få tårarna som bränner bakom ögonlocken att dunsta. Nej, han gör mig inte lycklig. Bara osäker. Och det skapar en spänning. Får mig att anstränga mig, ge allt för att det ska fungera. Varför blir jag en sådan mes? Jag måste sluta bry mig. Varför är han så vacker?

Loggar in på mitt konto och läser alla brev. Blir stärkt av bekräftelsen. Svarar en lång, vältalig akademiker. Har inga planer på att någonsin träffas, men behöver någon som ser mig. Funderar på om detta klassas som otrohet. Har i så fall en ny förståelse för det.

Ställer mig åter den eviga frågan.
När ska det bli lätt?

Glömmer glömskan

Mannen med minnessvikt har inte riktigt insett vidden av sitt svek, trots upprepade pikar. Ingen present har jag fått heller, även om han påstår att den "är på väg". Tyvärr har han även fått för sig att endast otrogna män köper blommor, och massage är numera överreklamerat, osv. Trots detta har vi haft en fantastisk helg och allt är nu förlåtet. Nästan i alla fall. Jag har ältat färdigt för i år. Det får vara som det är. Finns så mycket annat att grubbla på. Som till exempel hur det redan kan vara brist på ved, spadar och varma jackor, bara för att någon polack tittat på en gammal abborre och fått för sig att det ska bli en extremt kall vinter.
Eller hur det nu var.

En fas?

Jag är ett vrak hela veckan. Övertygad om att jag snart är singel igen. Börjar fundera ut strategier, letar bakdörrar. Försöker reparera muren runt mitt hjärta som han rivit.

När vi ses beter han sig som om inget hänt. Tillslut konfronterar jag och han ser ut som ett frågetecken. Hade han inte ringt på en vecka? Oj då. Göra slut? Nej, det har han inte tänkt. Han har inte tänkt alls. Säger han.

Jag är ändå inte övertygad. Han har förändrats. Vi har förändrats. Mina många grubblerier har resulterat i en plan B som jag nu tar till. Jag drar mig undan. Sätter mig en bit bort på soffan. Tar inte i honom när han går förbi. Åker iväg på partykväll med polarna och vinkar glatt hej då.

Det tar skruv. Nu ser han mig. Ger komplimanger. Vill att jag ska komma hem tidigt. Ligger vaken och naken i sängen och väntar. Lättnaden är så befriande.

Nästa vecka ringer han fyra gånger. Pratar glatt och mycket. Men ändå inte lika kärleksfullt som förr. Jag tänker att det nog är en fas. Vågar andas ut.

Sen fyller jag år. Han glömmer bort. Hör inte ens av sig. Och alla tvivel är tillbaka. Jag minns så väl vad en psykolog en gång sa till mig när vi diskuterade glömska; "Det man tycker är riktigt viktigt, det glömmer man inte".

Jag är kanske inte så viktig?

Eller så är han bara höstdeppig som alla andra?

Varför?

Magkänslan går inte längre att ignorera. Hela mitt väsen vet. Något är fel. Han är annorlunda. Svarar kort på frågor. Drar sig undan. Ringer inte. Ser inte nya klänningen. Sover länge. Struntar i morgonpussen. Suckar. Ser mig inte.

När en del av mig ber mig blunda för allt som är fel dyker minnena upp. Orden. När han gång på gång väckt mig alldeles för tidigt. Jag som sovit som skönast och svurit tyst för mig själv när jag hört honom börja skruva på sig. Som spelat död när han lagt armarna om mig och borrat in sin näsa i min nacke. Som inte kunnat låta bli att slå upp ögonen och le vid de viskade orden. Du är så vacker. Aldrig har jag vaknat på en bättre sida.

Blickarna. De som får mig att tappa ord. Händerna som inte kan låta bli min kropp. Och leendet. Alltid så lycklig. Så självklar. Mina vänner har häpnat, gång på gång. Kallat honom för fridlyst art. Ingen hade trott att killar som han fortfarande existerar.

När jag påtalade att distansgrejen skulle bli jobbig tittade han rakt på mig och sa självsäkert: "Vi får göra så det funkar. Jag tänker inte släppa dig." Och det var då jag bestämde mig för att våga lämna sargen. Våga falla. Ingen har tidigare fått mig att känna ett sådant lugn. En total trygghet.

Nu, inte så lugnt. Jag är hispigare än någonsin. Överanalyserar allt. Han säger att inget är fel, men jag vet ju att han ljuger. Vänner säger att jag kanske behöver det här. Få in lite spänning i förhållandet. Få känna att jag behöver anstränga mig.

Kanske är det sant, men inte just nu. Vardagarna innehåller tillräckligt med spänning. Jobbig spänning. Och ensamhet i nya staden. Det är nu jag så desperat behöver den där tryggheten. Bekräftelsen.

Det är som om min livlina håller på att kapas.

Och jag vet inte varför.

Surtanten

Fingret darrade när jag sträckte fram det för att ringa på dörrklockan. Nervös. Jag vill så gärna hyra den där toppfina lägenheten i huset hon äger. Kakelugn och allt. Mitt i stan. Mer än prisvärd hyra. Så onödigt att ägaren totalt saknar social kompetens.

Jag skrev ett fint brev på riktigt brevpapper och skickade med snailmail. Sen ringde jag och försökte småprata, men hon svarade surt att hon skulle återkomma och sen slängde hon luren i örat på mig. Tur att jag blivit varnad. Ändå trubbades mitt goda humör av.

Idag var det dags för hennes granskning och bedömning. Av mig. Jag bävade. Tänkte att det var tur att jag har erfarenhet av knäppgökar.

Hon inledde artigt och trevligt. Jag satt på nålar med plus på 110. Dolde nervositeten med leenden och småprat. Lät henne prata på och få beklaga sig över alla dumma hyresgäster. Försäkrade att jag inte tänkte skaffa husdjur eller börja röka. Att jag aldrig la sopor i fel tunna. Höll med om att cyklar ska parkeras i cykelställ, att hundbajs är äckligt, att man inte ska gå under istappar... Samtidigt väntade jag på vändningen när hon skulle hugga mig i ryggen.

Den kom aldrig. Det var ett trevligt möte. All anspänning helt i onödan. Surtanten måste haft en riktigt bra dag!

Nu är det bara att hålla tummarna.

Primärjour

På akuten "skottar" jag patienter efter bästa förmåga. In på avdelning eller hem. Beställer prover och röntgen. Ordinerar mediciner. Inser att jag är långsam som fan. Ändå är jag garanterat den mest stressade. Uppskruvad som en fjäder. Rotar desperat i minnet efter vårdprogram och akuta behandlingsstrategier. Rycker tag i en kandidat och försöker bolla idéer. Får mer frågor än svar.

Mellan två patienter hastar jag till fikarummet och gömmer mig i soffan med en tekaka och en kopp choklad. Comfort-food. Tar sedan ett djupt andetag och beger mig ut igen. Skottar vidare.

Det värsta är akutlarmen. När man minst anar det piper sökaren upphetsat och sympaticus aktiveras momentant. Med hjärtat i halsgropen beger jag sig mot akutrummet där en sjuk människa ska räddas. Ett gäng vitklädda människor tittar uppfordrande på doktorn, aka mig, och väntar på order. Hjärnan står still.

Kolmonoxidförgiftning. Självmordsförsök. Patienten vaken men inte helt klar. Andas bra. Saturation (syresättning) enligt pulsoxymetern 100%. Ordinerar syrgas. Ringer mellanjouren. Lär mig något nytt. (Eller gammalt? Glömt?) Ska ta artärgas och analysera halt av kolmonoxid.

24%. Allstå är saturationen egentligen 76%, inte 100. Nu då? Ringer IVA-jouren. De tar över. Patienten i trygga händer. Andas ut. Går tillbaka. Dikterar. Skottar vidare. Tänker att idag snöar det inte. Idag är den en lavin av patienter som vällt in. Och jag har bara en jätteliten spade.

Selektivt minne

-Vet du var du är? Frågar jag den flämtande 90-åriga damen på britsen.
- På sjukhuset förstås, svarar hon med en ton som antyder att jag är dum i huvudet. Jag fortsätter ändå.
- Vet du vilken veckodag det är?
- Lördag. Svaret är snabbt och självsäkert. Och fel.
- Och månad?
- Februari.... nej, vänta. Nu snurrade jag till det. Mars!
- Ok... Vilket år är det då?
- 1996.
Jag hummar lite och drar fram stetoskopet. Då tittar hon på mig med plirig blick och undrar:
- Svarade jag helt galet nu?
- Ja lite... säger jag och ler. Sköterskan skrattar högt.
- Jasså. Ja, det blir så ibland, säger hon och jag tänker att hon ser verkligen inte kry ut. Hon är andfådd. Blek. Förvirrad.
- Hur mår du då? Undrar jag och lägger huvudet på sned.
- Jättebra! utropar hon och ler vackert.

Hon mådde verkligen inte jättebra, men hon livade upp en annars tragisk dag på akuten. Det är sådana patienter jag vill minnas. Den arga och urinstinkande alkoholisten får gärna falla i glömska. Och helst vill jag inte heller minnas han som dog alltför ung. Nej, sköna tanten är allt jag tänker komma ihåg från idag.

Tur man inte är bäst

Någon borde sagt dag ett att det här yrket inte funkar för de med känsligt psyke, sa lilla A och blinkade bort fukten i ögonen. Han var sig inte lik. Min glada kvicka kursare hade bytts ut mot en dämpad och sorgsen liten kille. Han trodde själv att det var sommarjobbet som tagit knäcken på honom. Främst de sista tre veckorna som ensam primärjour på medicinakuten i den lilla staden. Bakjour i hemmet med 30 minuters inställningstid. Strid ström av patienter. Han hade varit schemalagd 70 timmar i veckan. Jobbat mer än så. Hatat varje sekund.

En annan kursare ringde i veckan med panik i rösten. Hennes schema som AT-läkare visade sig börja med en lång period på akuten. Hon kände sig allmänt värdelös. Oviktig bland kollegorna, otillräcklig för patienterna. Varför mår jag så dåligt hela tiden? Varför tycker jag aldrig att jag gör något bra, undrade hon besviket.

Dessa två tillhörde toppen i kursen. Alltid höga resultat på tentorna. Alltid mycket beröm på de praktiska övningarna. Imponerande hjärnkapacitet. Dessutom trevliga och omtyckta. Det stora problemet för båda är att de så gott som aldrig misslyckats. Perfektionister. Kontrollfreaks. De tror att man inte får göra fel, inte får göra bort sig, och osäkerhet blir till oöverstiglig ångest.

Det är inte alltid bäst att vara bäst.

Distansförhållande

Bloggen har legat i träda över sommaren. Inte planerat, det bara blev så. Antagligen orsakat av honom. Han har fått all ledig tid och i gengäld lyssnat tålmodigt på mina grubblerier. Behovet att blogga om mina tankar har minskat.

Nu är jag i ny stad och han är kvar där hemma.

Distansförhållande. Jag smakar på ordet. Inte så gott, men det går ner. Försöker få honom att själv föreslå en flytt hit till mig. Jag vill inte tvinga honom, men nu när jag vant mig vid att ha honom bredvid mig i sängen varje natt är det ensamt att sova ensam. Kvällarna är också tråkiga. Känner ingen här än.

Det jobbigaste är pressen när man väl ses. Det ska vara kvalitetstid. Samtalen ska flyta lätt. Man ska diskutera väsentliga saker. Båda ska vara på gott humör. Hela tiden. Maten ska smaka gott. Filmen man hyrt ska vara bra. Sexet ska vara fantastiskt. Dessutom tvekar man inför att planera in saker på egen hand på helgen. AT-fest? Nja... jag är nog inte kvar i stan...

Det kanske blir enklare. Jag vet inte. Det känns fortfarande som om jag åker hem till honom och han åker bort till mig. Hos mig är inte hemma. Inte för någon av oss. Inte än.

Stor sak: har slutat med preventivmedel! Mest för att jag längtar och känner mig stressad. Tick, tick, tick. Med skräck minns jag alla grafer från gynkursen som tydliggjorde hur mycket sämre allt blir med åldern. Ändå inte så stor chans att få till det när man bara ses på helgerna, men tar det ett år så blir det lagom tänker jag. Tar det längre tid tvingar jag honom att flytta hit. Det är min hemliga plan. Min dolda agenda. Stackars man.

Nåväl. Trädan är över! Blåser liv i bloggen igen och hoppas att någon hittar tillbaka hit.

Tre små ord

Han tror att jag sover, men jag hör de tre små orden som viskas mot min nacke. Jag känner hans varma andedräkt som följer med orden. Orden som letar sin in och börjar snurra runt som i en långsam dans. Ibland emfas på andra ordet, ibland på tredje. Jag ligger helt stilla, fortsätter att andas lugnt samtidigt som hjärtat bultar mot bröstkorgen och hjärnan försiktigt analyserar känsloläget. Glädje. Lugn. Känner jag verkligen inget annat? Ingen panik? Inga kvävningskänslor? Förundran. Hur kan han tycka så mycket om mig?

Jag hör hans lätta snarkningar. Öppnar ögonen och tittar ut i mörkret. Ler. Låter orden ramla genom mina tankar än en gång.
Jag älskar dig.

Galet.

En dag mitt i veckan

Upp i ottan, försöka sova på tåget. Inser att det är omöjligt då 5 killar i 12-årsåldern sitter i samma vagn, övertrötta och höga på socker. Lärde mig nytt ord i alla fall; keff. Det verkar betyda dåligt.

Framme, rask promenad till sjukhuset. Hämta nya kläder, byta om, egeninköpta namnbrickan på plats (nehej du, här trycker vi inte upp några nya namnskyltar för sommarjobbare).

På avdelningen. Försöka hinna läsa på nya patienter och se vad som hänt under natten. Slänger en blick på mitt fack. Massa papper. Svar på remisser som förra underläkaren beställt. Vad ska man göra med dessa? Ögnar igenom, sätter en kråka, lägger i annat fack.

Rond. Överläkaren vid rodret men jag får ta mycket ansvar själv. Hon visar, berättar och förhör om vartannat. Duktig men överambitiös. Vill utreda allt. Jag får skriva remisser för brinnande livet.

Lilla skämtsamma tanten mår sämre. Hon ser ut som en blek fågelunge i sängen. "Ni får göra vad ni vill med mig, bara jag blir bättre" väser hon under syrgasmasken. Hon har rätt behandling. Varför blir hon inte bra? 93 är väl ingen ålder?

Den tandlösa farbrorn visar en bild på sin stora kärlek. Hon dog ung. Han tröstade sig med flaskan. Nu känner han sig färdig med livet. Jag vill muntra upp, men hittar inga ord. Han tackar nej till all hjälp och får gå hem. Hem till sitt liv i misär.

Nästa herre mår "förjävligt mycket bättre". Allt är förjävligt. Framförallt det som är bra. Han är förjävligt nöjd med vården och vill gärna stanna kvar. Det får han inte, förjävligt många nya patienter är på ingång.

Tiden går fort. Får springa till tåget. Hamnar bredvid en annan UL på tåget. Han har dålig andedräkt. Och pratar hela tiden. Munnen alltför nära min näsa. Fetor ex ore.

Granskar sommaren som rusar förbi där ute och tänker att dagen inte varit så keff trots allt.

Var är jag? Vem är jag? Var är mitt liv?

Någon har tryckt gasen i botten och satt mitt liv på expressfart. Jag förstår knappt själv vad som händer och var dagarna tar vägen. Kanske är det inte så konstigt. Jag har på tre veckor gått från cyklande singelstudent med mycket fri- och egentid till dagpendlande, heltidsarbetande läkare med pojkvän och bil. Herregud.

Först var det examen. Dr. E bodde hos mig hela sista veckan och peppade mig regelbundet med sina kryptiska kommentarer. Det festades hårt i dagarna två och på avslutningsmiddagen tog jag med ett entourage bestående av 7 stiliga och generösa män. Kursarna var som planerat imponerade. Entouraget missförstod dock syftet och trodde festen handlade om att supa ner mig. Därav dimmig och illamående men ack så pampig examensceremoni. Sen fest igen, för vänner och släkt. Klackar i taket och alla ville skåla med doktorn. Skål, skål!

Därefter iväg till Medelhavet för att träffa honom. Han var redan där på jobb, och resan var hans examenspresent till mig. Bästa presenten! Underbar vecka. Han var så snäll och fin att jag tillbad Eros; ”ta en pil och skjut mig för fan”. Tror att jag blev bönhörd. Pilen har i alla fall snuddat vid mig. Han är däremot träffad rakt i hjärtat.

Jag hann vara hemma i flera timmar innan jobbet började. Rundvandring och nytt journalsystem, skaka hand med ca en miljon läkare och sköterskor. Tjock bunt med papper som jag ”bör läsa igenom” (väntar fortfarande på inspiration). På medicinavdelning nu. Ganska jobbigt om jag ska vara ärlig. Lite halvkass stämning på avdelningen och mycket gnäll. Förväntas jobba över. Har 1,5 timmars restid hem. Längtar ofta hem till sängen. Tokdåliga patienter. Kan ingenting. Inte ens rutinerna. Har jag valt fel yrke i alla fall? Då lyfter den hjärtsjuka 93-åriga lilla damen på syrgasmasken och säger med glimten i ögat:
”Men doktorn, hur blir det nu med bröllopet? Skjuter kronprinsessan upp det tills jag blir frisk?”.
Den allvarliga stämningen på ronden byts mot gapskratt och plötsligt känns allt bra igen. Kanske är jag ändå på rätt ställe. Eller i alla fall på väg åt rätt håll.

Känslor?

Mitt i natten, när jag precis slumrat till, böjer han sig över mig och ser djupt in i mina sömniga ögon. Sen tittar han bort och säger det där. Det som får mig att sväva och sjunka lite på samma gång.
"Jag håller på att bli riktigt, riktigt.... kär..... i dig."

Jag tittar på honom. Han är allvarlig. Vad kan jag säga? Jag vet som vanligt inte vad jag känner. Vi träffades för första gången tio dagar tidigare. Jag tänkte att han var det perfekta sommarstrulet. Ett bra kk att ta till under förberedelserna inför flytt till AT i annan stad.

"Det gick...eh, fort..."
"Jag har försökt låta bli, jag har verkligen försökt" viskar han lite uppgivet. Och jag tänker att han är ju världens finaste. Jag är dum i hela huvudet om jag inte blir kär tillbaka. Han är värd det. Jag är värd det.

Han får en kyss. En hård kram. Sen somnar vi omslingrade. Eller, han somnar. Och snarkar lite. Jag ligger vaken och tänker. Och hoppas.

Låt det blåsa

Praktiskt prov igen. Jag är inte bra på praktiska prov. I takt med att nervositeten strömmar in dör förbindelsen till de praktiska kunskaperna. Samma sak när det var dags att ta körkort. Jag höll på i fler år. Vågar inte ens tänka på alla miljarder jag lagt ner på körlektioner och halkbanor. På lektionerna fick jag höra att "du kan ju det här, det blir inga problem!" och sen körde jag upp och kunde plötsligt inte komma ihåg vilken pedal som var bromsen och att det fanns något som hette "färdriktningsvisare".

Nåväl, samma sak hände på detta praktiska prov. Ungefär. Fast till mitt försvar vill jag tillstå att jag hade en kass patient. En liten unge som inte alls ville låta sig undersökas. Hon grät och protesterade, sprang och gömde sig och fick mig helt ur balans. Det blev en slafsig och hastig undersökning och examinatorn var inte nöjd. Jag vill minnas att hon tyckte vissa saker var bra, men det jag hörde var all kritik. Det borrade sig in och skavde tills jag kände mig som världens sämsta, på allt.

Inlåst på toan blinkade jag bort några envisa tårar och påminde mig om orden som så många gånger räddat mig genom läkarprogrammets skärseldar.

Det var mitt ex som sa det. Han läste sista terminen och jag den första. Efter ett hemskt seminarium där jag (med flera) fått skäll kände jag mig låg och han tog tag i mig och sa med lugn röst; "Sätt fötterna stadigt på marken, håll i hatten och låt det blåsa. Sen får du din påskrift och kan gå därifrån".

Så jag vecklade upp min skrynkliga lapp, räckte fram den och fick påskriften. Sen gick jag hem och drack vin.

Katastrofdejt

Redan när han klev ur bilen visste jag. Det var ett no, no. Helt fel.
Han var kort, hade råttfärgat stubbigt hår och ett ihoptryckt ansikte svårt ansatt av vuxenakne. Pösmage och fula kläder på det. Små, håriga händer.

Vi hälsade artigt på varandra och jag hoppade in i hans mammas skruttbil. Sen bar det av ut till skogen. Han hade nämligen tänkt att vi skulle börja med en romantisk promenad. Det duggregnade och blåste, stigen bestod mest av gyttja. Jag tittade ner på mina vita converse och gick tveksamt med på en kort skogstur.

Han var relativt trevlig måste jag ändå säga. Lite tråkig, men vettig. Så länge jag inte tittade på honom flöt samtalet ganska bra.

Promenaden avslutades med lunch. Jag var genomfrusen och den lilla restaurangen verkade spara in på värmen. Den billigaste rätten kostade 130 kr och jag tänkte att detta betalar jag fan inte. Som tur är bjöd han. (Fast för säkerhets skull vågade jag ändå inte ta annat än det billigaste, dagens soppa).

När dejten äntligen var till ända och jag skulle hoppa ur bilen sa han att han ville fråga en sak. Nej nej, tänkte jag. Fråga inget. Svaret är ändå nej.
"Jag tänkte att vi skulle gå ut och äta i kväll, du och jag!"

Svaret var nej. Hann inte tänka ut något bra sätt att linda in det på heller. Kände mig taskig, men vad skulle jag göra?

När jag ringde upp min mamma för att fråga hur hon egentligen tänkt fick jag flera skopor ovett.
"Så ytlig är väl ändå inte du?!" (eh, jo... det är jag)
"Rocacea kan ju du bota!" (men resten?)
"Det är faktiskt inte roligt att leva ensam hela livet" (duh?)
"Nej, du kan inte på några timmar avgöra om du är attraherad" (joho!)

Det var sista gången jag blandade in modern i kärlekslivet. Det är deppigt nog som det är.

Blinddate via mamsen

Min kära mor börjar bli desperat på allvar. Desperat efter barnbarn. Hon tycker det är hög tid och kan inte förstå hur jag kan "välja" att fortsätta vara singel. Som en god mor har hon därför beslutat att ta saken i egna händer.

Tillsammans med en kollega har hon konspirerat och planerat. Kollegan har nämligen en singelson som enligt uppgift är "i min ålder, sportig men kanske bär på några kg för mycket, trevlig, smart och framgångsrik". Tydligen skulle vi passa oerhört bra ihop.

Jag har googlat hela internet, men inte hittat någon bild på objektet. Däremot en avhandling han författat. Förstod ingenting av den, men han kan inte vara helt bakom flötet i alla fall.

Efter lite övertalning gick jag med på att han kunde ringa mig. Vad har jag att förlora? Någon heder har jag ändå inte kvar i dessa torkans tider.

Han låter trevlig men nervös i telefonen. Ringde från utlandet där han bor för tillfället. Idag ska vi ses för första gången över en lunch. Har undvikit all kontakt med kära modern under denna tid för att slippa triumferande och förväntansfulla kommentarer.

Förresten tycker jag inte att åtta år äldre än mig är "i min ålder". Har byggt upp extremt låga förväntningar. Antagligen är han en bortkommen tjock gubbe med överkamning. Herregud, vad har jag gett mig in på?

Mars mars måne

Tog en bloggbrejk igen. Mycket har hänt, men framförallt har jag försökt planera min framtid. Ovissheten gnager och gnager, beslutsångesten kryper i bakhuvudet, oro blandas med spänning och hopp till en syrlig gröt i magen.

Tenta
En tenta mitt i allt. Jag orkade inte plugga så mycket. Tänkte att jag kan nog det där. Sen kändes det inte bra. MEQ-tentor är inte min grej. Att vända på bladet och direkt få veta vad man borde skrivit, att inte ha möjlighet att bläddra tillbaka och ändra på svar skrivna i all hast, att inte ha koll på hur mycket tid man kan lägga på varje svar. Nej, inte min grej. Det enda jag tänker på efteråt är mina fel. Efter ett tag minns jag bara mina misstag. Ställer in mig på att ha kuggat. Sen gick det ju bra. Bättre än bra. Och jag känner mig så töntig.

Kärlek
Började träffa en trevlig och välanpassad man. Jag säger man. Inte pga hög ålder utan för att han betedde sig som en mogen människa. Bjöd mig på fina restauranger, diskuterade politik, förstod mina skämt. Tillslut var jag ändå tvungen att erkänna för mig själv att jag inte kan nöja mig. Jag måste ha mer. Känna mer. Något fattades. Allt var för tillrättalagt. För perfekt. För enkelt. Jag kände ingenting.

AT
Fick iväg två AT-ansökningar. Orkade inte mer. De där personliga breven och alla miljoner intyg tog knäcken på mig. Dessutom vill jag inte vara på något annat ställe. Ena sjukhuset kallade mig inte ens mig till intervju. De hade fått nästan 200 ansökningar till 10 platser (block), så endast de som jobbat minst ett halvår som underkväkare blev kallade. Det andra stället var jag på intervju hos idag. Tre personer bombarderade mig med frågor om mig själv i 45 min. Jag är helt slut nu. Tom i bollen. Eller förresten inte. Det snurrar smarta svar som borde infunnit sig i stridens hetta och inte nu.

De frågade efter negativa sidor och jag sa att jag tänker för mycket. Grubblar. Har svårt att sluta älta när jag kommer hem efter en jour. De undrade hur illa det var, om det påverkade min nattsömn. O nej, inte alls, sa jag samtidigt som bilden av ångestnätter invirad i svettiga lakan blänkte förbi i bakhuvudet. Helt ärlig kan jag ju inte vara. Då skulle jag aldrig få jobb.

Vänner
Lilla rocker fick en bebis flera månader för tidigt. Det har varit på gång länge med förkortad livmodertapp och tidiga värkar som medicincerats bort med bricanyl. Rocker vet inte hur man gör när man beklagar sig, så hon säger bara att allt är bra hela tiden. Inte vill hon ha besök heller. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen.

Ex
Träffade exet på stan. Med barnvagn. (En vit barnvagn mitt i stan, i slask. Hur opraktisk får man bli?). Jag var ute på promenad med han som var för perfekt. Exet fånlog och blinkade åt mig. Sen kom en tant och ställde sig bredvid honom och såg sur ut, och det tog flera sekunder innan jag insåg att det var hans fru. Hon såg ut som ett vrak. Stora påsar under rödsprängda ögon, stripigt hår och bylsiga kläder. Genast mådde jag bättre. Blinkade tillbaka och fortsatte promenaden med Mr för perfekt. Undrade varför mitt hjärta fortfarande tar ett skutt när exet dyker upp. Kommer det någonsin gå över?

Bad dress day

Jag snubblar in på lasarettet i den nya staden med andan i halsen. Tack vare SJ är jag sen, men som god student har jag ringt och förvarnat så ingen är förvånad. Efter en rundvandring i expressfart blir jag visad till klädförrådet. Snabbt rycker jag åt mig ett par byxor som tycks vara i lagom längd och en blus i storlek S. En liten kall skrubb i källaren är mitt omklädningsrum och det är här jag inser att jag åter gått på landstingets klädskämt. Blusar är märkta med S, M och L, vilket står för Stor, Mellan och Liten. Hoppas innerligt att personen som kom på den märkningen fått kicken.

Iklädd ett tält och med håret på ända kommer jag ut ur skrubben och blir presenterad för dagens handledare. Hon är liten och snygg. Kläder i rätt storlek och frisyren på perfekt plats. Hon upplyser mig om att vi ska till operation och jag får åter lägga i en hög växel för att hänga med. Upp för trappor, genom korridorer, omärkta dörrar, ned för trappor, genom små rum... och plötsligt pekar hon på ett skåp. "Ta op-kläder där."

Denna gång tänker jag inte låta mig luras, men det visar sig att här betyder S small. När jag kommer in i omklädningsrummet är hon redan ombytt och står och väntar. Jag sliter av mig de vita kläderna och hoppar i de blå. Upptäcker revan i byxan ungefär samtidigt som hon brister ut i ett gapskratt. Man kan se hela min ljumske och halva trosan. Hon hämtar en ny byxa.

Nu är det träskor som ska på fötterna. Åter blir jag hänvisad till ett skåp, och där står pedagogiskt nog skonummer utmärkt på hyllplanen. Jag rycker åt mig ett par på 38-hyllan och hinner gå flera meter innan jag inser att de är minst en storlek för små. Jag ignorerar protesterna från stortårna och klampar vidare.

På salen frågar sköterskan efter min storlek på handskar. Jag får hjärnstillestånd. Inser att jag inte stått vid såret på en operation på över ett år. Och att jag glömt vilken storlek jag har. Eftersom jag absolut inte vill avslöja mig drar jag till med något. 7,5. Det låter fint. Hinner se sköterskans höjda ögonbryn och ändrar mig snabbt till 7. "Jag tänkte väl..." säger hon leende och håller upp första handsken. Jag stoppar i handen, känner att det inte alls är lika tight som det ska vara, och ber till gud att de inte ska märka att storleken är fel.

När jag lite senare står vid såret och krampaktigt håller en hake nickar sköterskan mot mina händer och säger; "Nästa gång tror jag vi kan ta en mindre storlek". Jag rodnar bakom munskyddet och tänker att det här verkligen inte var min kläddag.

Att få känna sig duktig

Praktiskt prov. På riktig patient. Jag var där i god tid, laddad och nervös. Kontrollerade flera gånger att jag var på rätt plats. Väntade och väntade. Efter en halvtimme kommer äntligen överläkaren som ska examinera mig.
"Jaha, just ja. Patienten avbokade i morse. Visste du inte det? (Nej, hur skulle jag kunna veta det?) Hmm... Kolla med de andra läkarna. Du kanske kan ta någon av deras patienter."

Inte ok. Tillslut var det ändå en ung st-läkare som erbjöd sin första mottagningspatient. Överläkaren hade inte längre tid, men st-läkaren sa att han självklart kunde ta examinationen.

Patienten var helt oförberedd på situationen, och jag tror aldrig riktigt hon förstod att jag var en student som examinerades. Hon pratade inte svenska, men förklarade på knagglig engelska att hon var gravid och fått blödningar. Hon trodde det var missfall. Grät. Jag ställde frågor. Försökte förklara. Tröstade. Sneglade med illa dold panik mot st-läkaren. Han log och gjorde tummen upp.

Jag undersökte. Med lite hjälp fick jag fram ultraljudsbilden som visade ett fint litet foster med pickande hjärta. Patienten grät av lycka.

När hon gått slog jag uppgivet ut med armarna.
"Jag gjorde så gott jag kunde" sa jag, tittade i golvet och inväntade kritiken som brukar följa.
"Men det gick ju fantastiskt bra! Du skulle kunna börja jobba här i morgon!" Sa han entusiastiskt och fortsatte att ösa positiva, hjärtvärmande ord över mig. Sen fyllde han i min lapp. Högsta betyg på alla punkter. (Och jag älskade kommentaren "Det här gjorde du inte, men jag är säker på att du kan det så du får poäng ändå")

Jag har aldrig tidigare lämnat sjukhuset på så lätta steg! För en gångs skull kände jag att jag klarar det här. Att jag kan något. Att läkaryrket är fantastiskt. I alla fall ibland. Och jag tänker på hur synd det är att man på läkarutbildningen har sådant fokus på att hitta fel och kritisera. Mer uppmuntran och glada tillrop tack!

Finn fem fel

Ett par oinspirerade veckor har flutit förbi. Hängt på avdelning. Gjort inskrivningar och åter konstaterat att det finns för många bittra surkart till sköterskor på sjukhuset. Stått på operationer och sett otäcka saker. En jättetumör. Ett dött foster. Blandade känslor av fascination och fasa.

Mina vänner valde ut en kille på nätet som så småningom bjöd ut mig på middagsdejt. Jag tänkte att de kanske skulle vara bättre på att hitta rätt än jag är. Det var de inte.

Han började med att dra fram ett A4 med frågor från hans arbetskamrater. Tydligen är han en "väldigt öppen person som berättar allt om sig själv på jobbet". Urk. Konstiga frågor var det också. T.ex. "Är det sant att alla kvinnliga läkare är dryga?" ,"Super läkare värst av alla?", "Är du ytlig som alla andra stadsbor?".
Vafan.

Jag gjorde det bästa av situationen och försökte vara trevlig trots att samtalet kändes väldigt krystat. Han berättade att han bodde på landet. Saknade ambitioner. Hatade nya saker. Ogillade de flesta stadsbor.

När notan äntligen kom räknade han på kronan ut vad jag skulle betala och vad han skulle betala. "Eller, du kanske vill att jag betalar?" JAAA ditt pucko, tänkte den fattiga studenten i mig, men högt sa jag uppgivet "Nejdå, det går bra".

Dagen efter fick jag ett långt mail med lovord och planer inför nästa dejt. Han hade även åter pratat om mig på jobbet, och se där. En kollega till honom kände mig och hälsade så mycket.
Vafan!

Next.

Femårsplan

"Jag har nog aldrig förr hört ett så vedervärdigt ord", sa dr E upprört.

Hon som alltid levt för dagen. Jobbat korta perioder på en mängd sjukhus och vårdcentraler runt om i Norden. Som trivs i en rotlös tillvaro.

För henne var beslutet att tacka ja till ST enormt. Hon kom fram till att det var kliniken hon trivdes allra bäst på. Och staden hon kunde tänka sig att stanna ett tag i. Hon hade inte riktigt förstått att de efter någon månad skulle be henne om en femårsplan.

"Femårsplan! FEMÅRSPLAN! Fattar du hur lång tid det är?!" Hon skrattade uppgivet och jag log.
"Vad svarade du?"
Hon skrockade. Det enda som kommit ur hennes chockade hjärna hade varit;
"Får man randa sig* på andra orter?"
De hade inte blivit helt nöjda med den frågan.

*Randa sig under ST (specialisttjänstgöringen) innebär att man under en tid är på annan klinik än den man specialiserar sig inom.T.ex att man under sin ST i kirurgi jobbar några månader på medicinavdelning.

Så många val

Det var verkligen inte lätt att komma fram till var jag ville jobba i sommar. Helst vill jag nämligen inte jobba alls, utan bara slappa. Tyvärr sätter den finansiella situationen käppar i hjulet för skön ledighet.

Att vikariera på det sjukhus man senare tänker göra AT på är ett smart drag. Då har man liksom lite förtur. Det är nämligen inte alls givet att man får AT direkt efter examen, i alla fall inte om man vill bo söder om Lycksele. Och det vill jag. Frågan är var i Sverige (eller Norge) jag vill tillbringa två härliga år av mitt liv.

Jag granskade sverigekartan. Googlade olika orter. Läste AT-recensioner. Ältade till förbannelse. Och tog till slut ett beslut.

Efter flera dagar fick jag äntligen tag på rätt person, som käckt upplyste mig om att jag var för sent ute och att alla sommarvikariat redan var tillsatta.

Överlevnadsstrategin kickade in efter ett glas vin och två chokladkakor. Som en iller letade jag under en veckas tid runt på internet efter bättre alternativ. Ringde, mailade och mådde konstant lätt dåligt över att behöva sälja mig själv. Jag hatar att söka jobb.

Så plötsligt, igår, ringde mitt första val och meddelade att de ändå hade en tjänst till mig om jag fortfarande var intresserad. Jag sa ja direkt och blev tilldelad avdelning och lön. Det enda jag lyckades förhandla om var två veckors ledighet.

När jag la på luren konstaterade jag krasst att jag inte var så överlycklig som jag borde vara. Senaste veckans ändrade inställning om det sjukhuset hade satt sina spår. Och osäkerheten inför framtiden är påfrestande. Hur ska man veta om man väljer rätt? Eller ska man bara kasta sig ut och låta slumpen avgöra?

KK?

- Är du också kramsugen, eller ska jag räkna med att fortsätta vara frustrerad?

Jag hade precis, efter lite velande, tackat ja till en fika med dr.G. För några (ganska många) år sen vaknade jag i hans säng en morgon och visste inte var jag var eller vem han var. Ändå ville han fortsätta ses, så det gjorde vi. Ett tag. Men det kändes inte rätt och jag slutade så småningom höra av mig.

Under hösten har jag råkat träffa honom på sjukhuset några gånger, och försökt sona min fula dumpning genom att vara glad och trevlig. Tydligen har det gett honom idéer...

Jag svarade att jag bara ville fika, och han tyckte det lät klokt, men trist. Så vi fikade. Och det var lite stelt men småtrevligt. Inte mer än så. Nu kom nästa sms.

- Jag vill gärna ses igen, och nästa gång hoppas jag att vi kan bli lite fysiska. Jag är väldigt sugen på dig. Vad säger du om det?

Snacka om att vara ärlig med sina avsikter! Äntligen en kille som vill ha min kropp! Mitt gnisslande självförtroende fick sig några droppar fin symaskinsolja. Dessutom lär han inte vara en sådan som backar ur i sista sekunden.

Men, till min förargelse är min spontana reaktion nej. Nej nej nej. Jag är inte attraherad av honom. Tyvärr. Så jäkla typiskt.

Ändå har jag inte svarat än. Något får mig att tveka.

Det känns lite som att man under en tid av svår svält tackar nej till fläskkarré, bara för att man föredrar oxe.

Schizohumor

Klockan var 03 på natten. Hon gick ut och in ur rummet flera gånger. Stannade där inne med låst dörr, tittade ut, tog ett steg, och vände tillbaka in, vred om låset igen.

Till slut kom hon ut. Välklädd men strumplös. En klarblå toppluva på huvudet. Runda kinder och ett vänligt leende. I sin hand höll hon hårt en skokartong.
Jag bad henne slå sig ner. Frågade om hon visste var hon befann sig.

"Jaaa, det är klart! Jag är på psykakuten!"
"Vad gjorde du inne på rummet?" Undrade jag.
"Jo... det var en dvärg där som målade mig i ansiktet."
"Eh.. jaha... var är dvärgen nu? Ser du honom? Säger han något?"
"Han sitter på min axel och blåser i mitt öra. Han vill ha 50000 kr" svarade hon lugnt.
Jag kände pulsen stiga. Syn-, hörsel- och taktil hallucination på samma gång. Extremt ovanligt!
Då började hon skratta. Ett glatt och varmt skratt.
"Jag skojar ju bara! Ser du någon dvärg kanske? Tror du jag är knäpp?"
Vafaan...
"Det här är inte rätt ställe att skoja om sådant på!" Sa jag leende, och kunde inte låta bli att instämma i skrattet. När vi lugnat ned oss bad jag henne åter berätta vad hon gjort där inne.
"Det är så att jag har telepatisk förmåga. Det är bra kontakt där inne." Nu var rösten allvarlig. Hon fortsatte. "Det är bra att kunna prata med sina vänner på det sättet. Det vill jag inte medicinera bort!"
"Ok... Och vad har du i kartongen?"
Med pillemarisk blick öppnade hon lådan och visade upp en död fågel på en bädd av bomull. Jag mötte frågande hennes blick.
"Den sover, Och när den vaknar kommer den växa och bli en tupp!"
Sen reste hon sig upp. "Jag har visst hamnat fel. Jag var på väg till min show. Alla barnen väntar".

Jag bad henne sätta sig. Förklarade att det var mitt i natten och att jag ville att hon skulle stanna kvar. Lockade med nybäddad säng och goda smörgåsar.
Hon höll upp handen och jag tystnade. Sen vände hon sig bort och blundade hårt. När hon öppnade ögonen igen såg hon lättad ut.
"De tycker det är synd att jag inte kommer, men det är ok att jag stannar här en stund".

Vilken tur.

Alone again

Han dumpade mig via ett sms när jag satt på bussen på väg till jobbet. Det var ett typiskt "det är inte du, det är jag"-avslut. Tydligen har han funderat hela julen och kommit fram till att han varken har tid eller energi för någon annan än sig själv just nu(!?!).

Besvikelsen la sig som en klump i bröstet. Jag blinkade bort tårarna och gick igenom alla hans dåliga sidor. Sen hörde jag av mig till lilla K som på något magiskt sätt fixade en extra konsertbiljett till mig.

Jag var ingen bra läkare den dagen. Det är svårt att känna empati när man inte mår bra själv. Blev mer irriterad än vanligt på folk som beklagar sig i stället för att ta itu med sina problem. Hallå, fatta, piller hjälper inte mot att du vantrivs på jobbet!

Ett par stora stark och en upplyftande konsert på kvällen botade den akuta dysforin. Snart var jag på banan igen. Ingen större skada skedd. Men fortfarande svider det lite.
Vill verkligen inte vara ensam längre.