Var är jag? Vem är jag? Var är mitt liv?

Någon har tryckt gasen i botten och satt mitt liv på expressfart. Jag förstår knappt själv vad som händer och var dagarna tar vägen. Kanske är det inte så konstigt. Jag har på tre veckor gått från cyklande singelstudent med mycket fri- och egentid till dagpendlande, heltidsarbetande läkare med pojkvän och bil. Herregud.

Först var det examen. Dr. E bodde hos mig hela sista veckan och peppade mig regelbundet med sina kryptiska kommentarer. Det festades hårt i dagarna två och på avslutningsmiddagen tog jag med ett entourage bestående av 7 stiliga och generösa män. Kursarna var som planerat imponerade. Entouraget missförstod dock syftet och trodde festen handlade om att supa ner mig. Därav dimmig och illamående men ack så pampig examensceremoni. Sen fest igen, för vänner och släkt. Klackar i taket och alla ville skåla med doktorn. Skål, skål!

Därefter iväg till Medelhavet för att träffa honom. Han var redan där på jobb, och resan var hans examenspresent till mig. Bästa presenten! Underbar vecka. Han var så snäll och fin att jag tillbad Eros; ”ta en pil och skjut mig för fan”. Tror att jag blev bönhörd. Pilen har i alla fall snuddat vid mig. Han är däremot träffad rakt i hjärtat.

Jag hann vara hemma i flera timmar innan jobbet började. Rundvandring och nytt journalsystem, skaka hand med ca en miljon läkare och sköterskor. Tjock bunt med papper som jag ”bör läsa igenom” (väntar fortfarande på inspiration). På medicinavdelning nu. Ganska jobbigt om jag ska vara ärlig. Lite halvkass stämning på avdelningen och mycket gnäll. Förväntas jobba över. Har 1,5 timmars restid hem. Längtar ofta hem till sängen. Tokdåliga patienter. Kan ingenting. Inte ens rutinerna. Har jag valt fel yrke i alla fall? Då lyfter den hjärtsjuka 93-åriga lilla damen på syrgasmasken och säger med glimten i ögat:
”Men doktorn, hur blir det nu med bröllopet? Skjuter kronprinsessan upp det tills jag blir frisk?”.
Den allvarliga stämningen på ronden byts mot gapskratt och plötsligt känns allt bra igen. Kanske är jag ändå på rätt ställe. Eller i alla fall på väg åt rätt håll.