En dag mitt i veckan

Upp i ottan, försöka sova på tåget. Inser att det är omöjligt då 5 killar i 12-årsåldern sitter i samma vagn, övertrötta och höga på socker. Lärde mig nytt ord i alla fall; keff. Det verkar betyda dåligt.

Framme, rask promenad till sjukhuset. Hämta nya kläder, byta om, egeninköpta namnbrickan på plats (nehej du, här trycker vi inte upp några nya namnskyltar för sommarjobbare).

På avdelningen. Försöka hinna läsa på nya patienter och se vad som hänt under natten. Slänger en blick på mitt fack. Massa papper. Svar på remisser som förra underläkaren beställt. Vad ska man göra med dessa? Ögnar igenom, sätter en kråka, lägger i annat fack.

Rond. Överläkaren vid rodret men jag får ta mycket ansvar själv. Hon visar, berättar och förhör om vartannat. Duktig men överambitiös. Vill utreda allt. Jag får skriva remisser för brinnande livet.

Lilla skämtsamma tanten mår sämre. Hon ser ut som en blek fågelunge i sängen. "Ni får göra vad ni vill med mig, bara jag blir bättre" väser hon under syrgasmasken. Hon har rätt behandling. Varför blir hon inte bra? 93 är väl ingen ålder?

Den tandlösa farbrorn visar en bild på sin stora kärlek. Hon dog ung. Han tröstade sig med flaskan. Nu känner han sig färdig med livet. Jag vill muntra upp, men hittar inga ord. Han tackar nej till all hjälp och får gå hem. Hem till sitt liv i misär.

Nästa herre mår "förjävligt mycket bättre". Allt är förjävligt. Framförallt det som är bra. Han är förjävligt nöjd med vården och vill gärna stanna kvar. Det får han inte, förjävligt många nya patienter är på ingång.

Tiden går fort. Får springa till tåget. Hamnar bredvid en annan UL på tåget. Han har dålig andedräkt. Och pratar hela tiden. Munnen alltför nära min näsa. Fetor ex ore.

Granskar sommaren som rusar förbi där ute och tänker att dagen inte varit så keff trots allt.