Han dumpade mig via ett sms när jag satt på bussen på väg till jobbet. Det var ett typiskt "det är inte du, det är jag"-avslut. Tydligen har han funderat hela julen och kommit fram till att han varken har tid eller energi för någon annan än sig själv just nu(!?!).
Besvikelsen la sig som en klump i bröstet. Jag blinkade bort tårarna och gick igenom alla hans dåliga sidor. Sen hörde jag av mig till lilla K som på något magiskt sätt fixade en extra konsertbiljett till mig.
Jag var ingen bra läkare den dagen. Det är svårt att känna empati när man inte mår bra själv. Blev mer irriterad än vanligt på folk som beklagar sig i stället för att ta itu med sina problem. Hallå, fatta, piller hjälper inte mot att du vantrivs på jobbet!
Ett par stora stark och en upplyftande konsert på kvällen botade den akuta dysforin. Snart var jag på banan igen. Ingen större skada skedd. Men fortfarande svider det lite.
Vill verkligen inte vara ensam längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar