En fas?

Jag är ett vrak hela veckan. Övertygad om att jag snart är singel igen. Börjar fundera ut strategier, letar bakdörrar. Försöker reparera muren runt mitt hjärta som han rivit.

När vi ses beter han sig som om inget hänt. Tillslut konfronterar jag och han ser ut som ett frågetecken. Hade han inte ringt på en vecka? Oj då. Göra slut? Nej, det har han inte tänkt. Han har inte tänkt alls. Säger han.

Jag är ändå inte övertygad. Han har förändrats. Vi har förändrats. Mina många grubblerier har resulterat i en plan B som jag nu tar till. Jag drar mig undan. Sätter mig en bit bort på soffan. Tar inte i honom när han går förbi. Åker iväg på partykväll med polarna och vinkar glatt hej då.

Det tar skruv. Nu ser han mig. Ger komplimanger. Vill att jag ska komma hem tidigt. Ligger vaken och naken i sängen och väntar. Lättnaden är så befriande.

Nästa vecka ringer han fyra gånger. Pratar glatt och mycket. Men ändå inte lika kärleksfullt som förr. Jag tänker att det nog är en fas. Vågar andas ut.

Sen fyller jag år. Han glömmer bort. Hör inte ens av sig. Och alla tvivel är tillbaka. Jag minns så väl vad en psykolog en gång sa till mig när vi diskuterade glömska; "Det man tycker är riktigt viktigt, det glömmer man inte".

Jag är kanske inte så viktig?

Eller så är han bara höstdeppig som alla andra?