Marsvinsmannen

Hon jobbade på krogen och en dag såg hon hur en kollega pratade med hennes drömman. Han såg ut att vara allt hon önskade och hon blev alldeles knäsvag bara av att titta på honom. Senare på kvällen frågade hon sin kollega vem denna stilige man han pratat med var. Kollegan blev eld och lågor. Superlativen haglade, de skulle bli det perfekta paret osv. Hon lät sig övertalas (vilket inte var jättesvårt) att låta honom få hennes nummer, men tvivlade starkt på att han skulle ringa. Döm om hennes förvåning när telefonen ringde redan nästa kväll och det är han. Han vet inte vem hon är, men tycker ändå att de borde ses över en fika. Hon vet inte till sig av glädje. Äntligen ska hon på dejt, och inte med vilken kille som helst, utan en underskön och supertrevlig BRA kille som ringer när han lovat och som fått höga betyg av kollegan. Hon byter kläder tio gången innan dejten. Rakar benen noga (man vet ju aldrig), sminkar sig i en timme, fixar med håret ännu längre. Han har sagt att han har en röd jacka. Som om hon inte skulle känna igen honom?!

Hon är i tid på utsatt plats. Står och stampar medan hjärtat dansar techno i halsgropen. Tvivlar på att han ska dyka upp. Då hör hon ett glatt ”hejdu!” och ser in i ett totalt främmande, men förvånandsvärt marsvinslikt, ansikte. Helikopterplatta på huvudet, lätt utstående ögon, acneproblem, max 165 cm lång… och röd jacka. Sakta registrerar hjärnan detaljerna. Ett asgarv bubblar upp men förträngs. Jäkla kollega! Var är dolda kameran? Ska hon skratta eller gråta? Berätta för honom att det upstått något slags missförstånd?

Ett påtvingat leende och iväg till fiket. Hon känner sig ytlig och korkad, så hon är avslöjar inget utan är extra trevlig och de fikar länge. Tyvärr blir han varken snyggare eller längre. Och kollegan tappar en avsevärd mängd förtroendepoäng.

Marsvinsmannen slutar så småningom att höra av sig, men drömmannen verkar vara spårlöst försvunnen. Kanske var han bara en illusion..?