Posterutveckling

Oj vad många bra kommentarer jag fick om poster! Tack!!

Jag satt en hel dag och slet med eländet. Texten från abstractet var för lång och tråkig så den kortade jag ner rejält. Sen laddade jag hem "Pages", ett program för Mac som verkade bra. Det tog några timmar att få kläm på det, och design är inte min starkaste sida så jag blev aldrig riktigt nöjd.

Just när jag, efter mycket svett och tårar, var beredd att ändå godkänna mitt alster ser jag att jag fått ett mail från överläkaren. Han har tydligen lämnat text (det halvdåliga abstractet) och bilder till sjukhusfotografen i stället, som skulle fixa allt! Suck.

Jag skickade min text i alla fall, men han tyckte inte den behövdes.

Dagen efter kom ett mail med en första posterskiss från sjukhusfotografen. Den är helt klart snyggare än mitt försök, men väldigt grå och tråkig... Och texten är bedrövlig. För mycket ord, för många %-tecken, och den viktiga slutsatsen längst ner i ett hörn. Ändå orkar jag inte bry mig längre, så jag svarade bara att den såg fin ut.

Några timmar senare börjar de andra läkarna tycka till, och de var inte nådiga i sin kritik. Stackars sjukhusfotograf!

Nu sitter jag med blandade känslor. Surt att jag slängt bort en dag på det i onödan, men samtidigt väldigt skönt att det inte är mig alla gnäller på!

Kongress

Studien jag jobbade och slet med i somras ska snart presenteras på en stor kongress. Jag fick ett mail med ett abstract som två av klinikens överläkare skrivit ihop. Det var det sämsta abstractet jag läst, så jag skrev om skiten och skickade tillbaka det med en notering om att jag gjort några "mindre ändringar". Nu står mitt namn som första författare och det är tydligen jag som ska göra en poster och presentera studien för Sveriges elit inom området!

Med betald kongress, resa, finhotell och två bankettmiddagar tackade jag givetvis ja till erbjudandet om att få åka med. Nu har jag insett att det inte var helt gratis. Det kommer kosta tid och ångest. Hur gör man en poster? Hur ser en poster ut? Vad ska jag säga? Och det värsta; vad ska jag ha på mig?!

Ändå ser jag verkligen fram emot äventyret. Det blir lärorikt, lyxigt och en prydnad i cv:t. Dessutom kanske det finns någon trevlig mcDreamy eller mcSteamy att vila ögonen på. Eller kroppen. Oh, så jag skulle behöva lite action.

Kanske skulle man skriva "ledig" på namnbrickan för att förenkla det hela? Enligt dr E är det oerhört lättraggat på dylika tillställningar. Framförallt om man kan tänka sig en sängkamrat med guldring på dig IV dx.

För att min täckmantel som flitig, forskningsintresserad student ska hålla måste jag nog ta tag i det där med affischen nu. Några tips?

Påsk med DrE och Prinsen

Jag firade påsk hos Doktor E, och det blev precis så hektiskt som jag misstänkt.

Dr E är som en duracellkanin. Det är aktiviteter hela dagarna och festligheter nästan varje kväll. Hon äter för lite, dricker för mycket, skrattar ofta och slampar lätt till det när andan faller på. Dessutom känner hon väldigt många intressanta människor och har ett inspirerande och avundsvärt språkbruk.

En natt när jag kom hem stod hon i hallen i bara underkläderna med ett glas vin i handen och såg synnerligen nöjd ut. Det visade sig att hon haft hemmamatch med en känd landslagskille vars välskulpterade baksida vi spanat in tidigare under dagen. Hon är duktig på att ragga, och på att bli uppraggad. Och hon är väldigt nöjd med tillfälliga ragg. Dagen efter hade hon visserligen hiv-ångest i några timmar, men det gick över när hon kom på att han aldrig "deponerat" något i henne.

Själv hade jag tillbringat en stor del av kvällen vid ett drinkbord där killarna uppenbarligen tyckte att det viktigaste var att ha snygga tjejer vid sin sida. Att konversera och ha trevligt verkade ingen bry sig om. Ytan. Det var det viktiga. Jag tog för mig av gratisspriten och avvek tidigt. Fick faktiskt flera ragg, men inget som riktigt föll mig i smaken. Känner inget behov av ett ONS* nu. Jag vill ha mer.

Såg förresten Prins Carl Philip ute med okänd men snygg liten blondin. Till min besvikelse noterade jag att prinsen ser ut som en liten tönt. Kort i rocken, smala pinnar till ben, keps på skallen och ett urskuldande sätt. Drömmen om att bli prinsessa dog hastigt och jag blev tvungen att dricka mig ännu mer berusad. Vad ska man annars göra när inte ens prinsen duger?

*ONS=one night stand.

Gift som bot

Hon satt med huvudet lutat mot den uppdragna axeln, ansiktet vinklat snett uppåt, och kämpade för att formulera orden. Ställningen såg obekväm ut och jag frågade om hon överhuvudtaget kunde räta på huvudet. Med stor ansträngning fick hon upp det till "normal" position. "Jag kan" sa hon och log snett, innan huvudet sjönk tillbaka till sin förvridna ställning. Jag kände på de spända musklerna i halsen och nacken. Frågade om det gjorde ont och fick ett jakande svar. Väldigt ont. Tidigare helt frisk fram till tonåren då vissa muskler började dra ihop sig. Dystoni. En väldigt märklig sjukdom

Den unga kille hade fått förtur på grund av den stora påverkan problemet haft på hans liv. I ett frågeformulär hade han fyllt i att han inte längre ville leva. Att hans livskvalitet var lika med noll. Diagnosen, hyperhidros, innebär att han svettas väldigt mycket. Ständigt blöta händer, mörka CD-skivor under armarna och dessutom kraftig svettning i ljumskarna och på skinkorna har gjort att han vantrivs i skolan och undviker alla sociala aktiviteter.

En annan patient, en annan dag, led oerhört av sina analfissurer. Sprickor som smärtade så mycket att sjukskrivning i långa perioder var nödvändigt. Tårar trängde upp i ögonen när läkaren berättade att det finns bot.

Tre olika problem, samma medicin. Botulinumtoxin. Det omtalade nervgiftet som slätar ut rynkor på skönhetssalonger har en viktig roll i dagens sjukvård. Det är sällan man möter så tacksamma patienter efter en så enkel behandling!

Nästa helg blir vit

Lärdom från helgen; är du inte på festhumör så stanna hemma!

Jag var trött och seg, hade bestämt mig för en lördagskväll med wallander och choklad, då F ringde och påpekade att jag kommer dö ensam om jag aldrig går ut.

Det var förfest hos F:s söta kompis, den lilla australiensaren, och rätt kul folk som skulle dig, så jag tog mig i kragen och begav mig efter en raggardusch och några tjocka tag med kajalpennan.

Efter en trevlig förfest gjorde jag misstaget att följa med gänget ut, trots att jag inte hade kommit ur seghetstillståndet.

F gick direkt till baren och köpte en vodka-redbull till mig som jag enligt instruktion svepte. Dansgolvet kändes obekvämt så jag tog en sväng och försökte i deperation ragga upp en snygg vakt. Vid närmare granskning visade sig vakten vara självaste Fjärten, så jag fick lägga band på mig och vara artig i stället.

När jag lite senare stod och försökte se cool och bekväm ut kom en idiotkille fram och fällde den puckade kommentaren "varför är du så butter?". Varför säger killar så fel saker? Tänk vad glad jag hade blivit av en komplimang i stället! "Det här är mitt habitualtillstånd" sa jag och gav mig ut på dansgolvet för att bevisa hur pigg och glad jag var.

En yppig blondin med kjol som knappt räckte över arslet och högklackade pumps kastade sig plötsligt om halsen på F. Sen började hon headbanga och hoppa, mitt i vår lilla dans-cirkel, och efter ett högt hopp landade hon med sin smala vassa klack rakt på min fot. Det var då jag fick nog. Det var vad som krävdes för att jag äntligen kände att jag fick gå hem.

Nu har jag en mörkblå fot som inte vill ha skor på sig.
Det borde vara alkolås på högklackat. Eller hoppförbud.
Och utgångsförbud för sega, trötta & buttra människor.

Superkandidaten

Efter att ha tillbringat en vecka med årets "superkandidat" tar jag tillbaka det där om att kursarna har taggat ner. Hon har barn, jobbar extra, forskar och hör till klassens toppskikt. På avdelningen häpnade jag över hennes framfart.

Likt en korkad liten hund rusar hon efter alla pinnar/uppgifter som kastas. Och är det ingen som kastar något jagar hon glatt sin egen svans eller äter bajs (läs nutrilett). Hon är på plats på avdelningen kl 07, en timme innan vi börjar, för att "hinna läsa på patienterna ordentligt". Alla uppgifter vi får löser hon effektivt och oklanderligt. Frågar man något suckar hon och svarar textbokperfekt med lätt nedlåtande ton. Nämner sköterskorna att en patient är svårstucken rusar hon dit och berättar sedan triumferande att hon lätt tog blodprovet på första försöket. Säger läkaren att "någon av kandidaterna kan följa med på..." så anmäler hon sig själv direkt utan att kolla om någon annan var intresserad. Vassa armbågar kommer man tydligen långt med.

Jag har accepterat att hon är som hon är. Passat på att lära mig av henne och fått ovanligt mycket gjort på placeringen. Försökt ignorera problemet med hennes bristande sociala kompetens. Tålmodigt förträngt irritationen över hennes felfrihet och överdrivna inställsamhet. Droppen kom ändå när jag upptäckte att hon skriver ut alla sina inskrivningar och epikriser på papper, för sedan lägga dem framför näsan på överläkaren och invänta beröm(!!!). Och beröm och bekräftelse får hon. I mängder. Läkarna älskar henne. "Hon är bättre än mina AT-läkare... ja faktiskt nästan bättre än min ST-läkare", sa överläkaren i förtroende till mig.

Jag kastade in handduken och gick hem. Ser fram emot nästa placering tillsammans med en mänsklig kursare.

Kapitulerat för CSN

CSN och jag har aldrig varit nära vänner, men nu är vi officiellt i krig. Eller vi var i krig. Jag har gett upp och viftat med vita flaggan. Regler är till för att följas, och CSN har regler som säger att man ska börja betala av sina lån så fort man slutar låna. Även om man fortfarande studerar. Enda sättet att slippa undan är att ha en årsinkomst på under ca 45 000 kr. Och det klarar jag mig inte på.

Hela 9% av mina surt förvärvade undersköterskepengar vill de ha (4% till mina gamla lån, och 5% till de nya... eller om det var tvärt om?). Det är makabert. Dyster prognos för min ekonomi. Tur att jag snart kommer tjäna multum som underläkare!
Eller hur var det nu?

(Tog tillslut jobbet som vik-ul med unkna 19500 i månadslön. Fick mer på annan ort, men efter kostnad för dubbelt boende och resor blir summan ungefär densamma).

Kursarna taggar ner

Ämnet vi läser nu är onekligen intressant, men att vara kandidat på avdelningen är inte samma sak längre. De entusiastiska, vetgiriga, ambitiösa kandidaterna som slogs om att få skriva remisser har försvunnit och ersatts av en bunt uppgivna, passiva jobbsmitare.

Vad är det som har hänt, kan man fråga sig. Är det insikten av att läkaryrket är tungt och totalt oglamouröst som sjunkit in? Är det frånvaron av beröm och uppskattning? Är det lappen som säger att kandidater inte är välkomna i personalrummet? Är det faktumet att ingen märker om du är där eller inte?

Att byta avdelning varje eller varannan vecka tar på krafterna. Förr tog det nästan alla krafter; att lära sig hitta, försöka komma ihåg namn, rutiner, patienter... nu har man kapitulerat och kan vara avslappnad i sitt förvirrade tillstånd. Fraser som ”Jag vet inte”, ”Var finns det undersökningsrum?”, ”Har jag hälsat på dig?” används flitigt och utan bekymmer. Inskrivningar och epikriser är inte längre en svår men lärorik upplevelse, utan ett halvtrist jobb som görs på rutin.

Ändå tycker jag att många av mina kursare blivit gladare. Mer avslappnade och mindre hysteriska. Proffsiga mot patienter, men skojfriska i fikarummet. Fortfarande intresserade, men intresset har blivit mer selektivt. Allt är inte längre fantastiskt roligt/spännande/intressant, och det glädjer en mänsklig varelse som jag själv.

Att rusa in i väggen är också ett svar

Kandidaten gick fram till den oroliga patienten på psykakuten och frågade försiktigt om det var okej att hon var med vid läkarsamtalet. Patienten reste sig, tog sats och sprang med full fart rakt in i väggen med huvudet före.

Det tolkades som ett nej.

Leker med elden

Jag dumpade honom, via facebook. Han svarade att han hoppas att vi kan fortsätta vara vänner...

Sen gick jag på restaurang med MK. Han kände väl på sig att jag börjat gå vidare och hörde av sig i precis rätt tid. (eller fel... beror på hur man ser det). Han var som förut. Snygg, trevlig och distansierad. Vi skildes åt med en kram och den välbekanta oroskänslan i magen infann sig så fort jag kom hem. Samma helg sms:ade han 04.10, full som en kastrull, och undrade om jag ville ha besök. Jag tackade nej och somnade om. Sen dess har vi inte hörts av.

Jag vet att det är dumt att börja träffa honom igen. Jag vet det. Och att jag gjorde helt rätt som inte tog emot honom mitt i natten. Ändå kan jag inte låta bli att grubbla. Vända och vrida på allt. Vad gör jag för fel? Duger jag inte? Hur ska jag göra för att han ska falla för mig?

Varningsklockor

En till grej. Han har lagt upp ett helt album på Facebook, med bilder på sig själv där han poserar i solbrillor, militärkläder och stora vapen.

Är det varningsklockor jag hör?

Grodan som blev en padda

Puss-killen ringde och efter en timmes konversation bokade vi in en fika. Jag tyckte han verkade trevlig, men hade kanske lite väl gott självförtroende. Helst ville han bara prata om hur bra han var på olika saker. Nervositet? Jag var övertygad om att det skulle bli bättre när vi sågs.

Det blev det inte. Först pratade han i 20 minuter om det militära, vilket han tydligen är oerhört fascinerad av. Trots mina gäspningar fick jag gedigen information om olika vapen, hur fötterna ser ut efter en lång marsch i militärens kängor, vilka emblem de bästa har, hur värdelösa andra är... osv.

Efter det berättade han om sin utbildning. Han hade läst en hel del. Arkitektur, psykologi och juridik var några av ämnena han stolt namedroppade. Jag fick också veta att han tränar minst fem gånger i veckan och om hur viktigt det är att äta rätt tillskott när man tränar så seriöst som han gör. Klädintresserad var han också och han blir ofta irriterad när han ser hur dåligt många klär sig. Bla, bla, bla.

Under bordet messade jag B och bad om hjälp. Jag höll på att bli galen av irritation. Allt han sa gick mig på nerverna. B hade en enkel lösning; ”Drick mer vin” så det gjorde jag. Glas efter glas. Så småningom blev hans babbel nästintill komiskt.

”Hur ofta dricker du dig berusad?” Oj, en fråga! Till mig. Obehaglig fråga... Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Mer svar än så fick han inte.
”Står du dina föräldrar nära?” Verkligen inget jag vill diskutera på första dejten! ”12 mil” svarade jag och påpekade att maten smakade bra.
”Vilken egenskap som du inte har önskar du att du hade? Och vad skulle du i så fall göra med den?” Vad är det för fråga? Jag undrade om han tänkte psykoanalysera mitt svar och hitta lämplig diagnos, men han påstod att det inte var så.

Som avslutning fick jag höra skitsnack om hans tidigare flickvänner. Han berättade att han har väldigt lätt att få tjejer, nästan så det var jobbigt, men de flesta lever inte upp till hans standard så han blir alltid tvungen att dumpa dem. Jag kräktes lite i munnen.

En vit lögn om att jag skulle upp med tuppen och sen sa jag tack och hej. Då tog han tag i mig och gav mig en blöt kyss. Jag vred mig undan och bad till högre makter om hjälp. ”Hoppsan, det blev ingen riktig kyss”, sa han då och tryckte åter sina slemmiga läppar mot mina.

Jag sprang hela vägen hem.

Sen ringde han, bara för att berätta att han haft en fantastiskt trevlig kväll och att jag var en väldigt mysig tjej! Jag som varit otrevlig hela kvällen...

Dagen efter fick jag ett långt mail där han analyserat det vi pratat om.

Och idag fick jag ett sms. Han vill luncha i morrn.

Nu ska jag bara ta och krångla mig ur det här...

Ett äggligt bekymmer

Hon sitter mitt emot oss, en kraftig kvinna med kortklippt grått hår och stor röd mun. Händerna far nervöst över knät, blicken irrar runt i rummet.
”Hur mår du?”
”Vad tror du? Hur borde jag må efter allt som har hänt?” tonen är uppgiven, hon suckar och fortsätter mer aggressivt ”Jag mår skit fattar ni väl? Ingenting fungerar efter det här, allt är som en mardröm!”
”Vad är det som har hänt?”
”Det kan jag inte ens berätta.”
”Försök är du snäll, vi måste få veta om vi ska kunna hjälpa dig.”
”Jag kan inte tala om det!”
”Varför inte?....Är det något hemskt?”
”Ja, det är hemskt. Fruktansvärt” Gråten i halsen, desperation i blicken. Andningen allt häftigare och händerna tryckta mot bröstet. ”Nu får jag en panikattack! Nu kommer det!”
”Andas lugnt, det är inte farligt...”
”De... de... på avdelningen... De är onda! Jag har blivit misshandlad!”
”Misshandlad? Hur? När?”
”Igår.... jag bad om ett ägg. Och sköterskan sa att jag inte fick något!” Tårarna rinner efter kinderna. Händerna darrar. Hon ber om papper och snyter sig ljudligt.”
”Ett ägg?”
”Ja, kan du tänka dig. Vården idag! Man kan inte ens få ett ägg, trots att man ber snällt!”
”Är det det här med ägget som du kallar för misshandel?”
”Ja, och det kanske var mer, för jag har minnesluckor. Det var en sådan fruktansvärd upplevelse att jag fick black-out. Jag tror de slog mig och stack nålar i mig sen, men det enda beviset jag har är det här:” Tröjärmen kavlas upp och hon pekar på ett stickmärke i armvecket.
”Det där är märket efter blodprovet de tog igår.”
Ansiktet spricker upp i ett överlägset leende. ”Jag förstod att du skulle säga så. De har lurat dig med.”

Finfest

I helgen var det fest med mina brudiga kompisar som jag umgås allt mer sällan med. Vi firade en födelsedag och nyrenoverad lägenhet hos hon som F kallar för "den där snygga, tråkiga bruden". Och det kan väl stämma, fast ibland är hennes naivitet otroligt uppiggande.

Snygga tråkiga bruden öppnade dörren iklädd 60-talsklänning, prickigt välstruket förkläde och högklackat. Det serverades bubbel och avancerade drinkar. Pilgrimsmusslor, parmesanrisotto och indonesiska pannkakor. Efter ett tag började vi kalla henne för Bree (den superperfekta hemmafrun i Desperate Housewives), synnerligen passande.

Efter den imponerande middagen tog vi taxi till en nyöppnad klubb. För 250 kr fick man komma in och trängas bland brats på ett flatulensångande dansgolv. Bra musik och bra humör gjorde ändå att det blev en riktig höjdarkväll!

Kanske kan jag börja hitta tillbaka till mina yberhippa vänner, även om vi utvecklats åt lite olika håll. Kanske kan jag sluta irritera mig på att det aldrig tas hänsyn till att en student i gänget har begränsad ekonomi. Dessutom har jag lärt mig att hålla tyst när det diskuteras "sanningar" om kroppen som någon läst i Hemmets journal.
En ytterst värdefull lärdom.

Alla stjärtans dag

Helt otippat hade jag en fantastiskt alla hjärtans dag.
Först följde jag med familjen ut på en tur med långfärdsskridskor i strålande solsken. Har aldrig testat det förut, men ramlade bara en gång och hängde med i brorsans tempo så jag är mer än nöjd.

På kvällen gick jag på fest med F och co. 50 pers inklämda i liten lägenhet, hjärtformade muffins, komplimanger och gott vin. Så småningom tog vi oss iväg till en klubb som jag aldrig brukar gå till, men där det var blandat folk och grym musik. Grym. Jag ägde dansgolvet och var världens lyckligaste.

Precis när vi skulle gå därifrån dök en kompis till F upp och jag fick viskande direktioner om att gå till attack. "Han är singel och trevlig. Go girl!" väste F och försvann.

Vi pratade en stund, och han var verkligen trevlig, men klockan var mycket och mitt i hans babbel kom jag att tänka på att alla hjärtans dag snart var över, och jag hade inte ens pussat på någon. Så då gjorde jag det. När han blev tyst för att hämta andan böjde jag mig fram och gav honom en puss. Mitt på munnen.

Hans min är svår att beskriva i ord. Överraskad, glad och ställd. Frågade efter ett tag var det där kom från. Jag ruskade på huvudet och hade svårt att hålla mig för skratt. Mumlade något om impuls och att jag inte kunnat låta bli. Sen försökte jag smita därifrån, men han vägrade låta mig gå innan jag gett honom mitt nummer.

En halvtimme senare skickade han ett sms; "100 +poäng. Finns inget så attraktivt som en tjej som vågar ta det hon vill ha".

Det är så man ska göra alltså! Ta för sig.

Sjukhus = snuskhus

Läkaren ringde och bad oss flytta en patient till en annan sal så att avdelningens enkelsal skulle bli ledig, ifall något akut kom in. Patienten grymtade över att tvingas lämna sitt lilla privata rum och tvingas dela sal med andra. Han ville helst inte att någon skulle se honom som det var nu, med vanprydande, smärtsamma blåsor och sårskorpor över hela kroppen.

Bestämt var ändå bestämt, så vi rullade ut sängen med patienten och installerade honom i en annan sal. Sen blev det min uppgift att städa ur rummet.

I normalfallet går det ganska fort att städa ur ett rum, man torkar av alla ytor och renbäddar sängen. Golvet lämnas till städpersonalen. Denna gång var det inte lika enkelt. Patienten led av pemfigus, en autoimmun sjukdom där huden drabbas. Efter två dagar i rummet var golvet täckt av hudflagor, sårskorpor, blod och vävnadsvätska.

Det var när jag grundligt torkade golvet i salen som jag insåg hur skitigt det faktiskt var. Inte bara efter hudpatienten, det här var ingrodd smuts. Gammal smuts. Ett flottigt grått lager ovanpå den melerade plastmattan. Riktigt äckligt.

Jag har läst i tidningarna om att sjukhusen städas dåligt sedan man sålde ut verksamheten. Att städpersonalen bara har 5 min på sig att städa hela salen inklusive toalett och handfat. Och några gånger har jag noterat att det varit smutsigt. En dammtuss i ett hörn. Bromsspår i en toalett. Intorkat kaffe på golvet. Ändå var det först nu jag insåg hur ostädat det verkligen är.

På ett sjukhus där hygien är A och O. Där alla får gå kurs i att sprita händerna ordentligt. Där tusentals handskar och skyddsförkläden används varje dag. Hur kan ett sådant ställe acceptera att något så enkelt som städning inte sköts?

CSN

På dörrmattan landade strax efter nyår ett tjockt kuvert från CSN. Så fort jag såg det förstod jag att det innebar jobb, frustration och ångest. Mycket riktigt, brevet innehöll räkningar. Tydligen tycker någon att det åter är dags för mig att börja betala av mina gigantiska studieskulder. Trots att jag pluggar och knappt har någon inkomst.

Telefonköer, inloggning som krånglar, överklaga, vänta på beslut. Beslut som ännu inte har tagits och därför har jag fått betala januariräkningen. 956 kr. Det är mycket pengar när man måste vända på varje krona. Min aversion mot CSN är nästan lika stor som min irritation över att behöva ha skulder. Stora skulder dessutom.

För att överleva skrev jag upp mig på extrapass som undersköterska. Massor av extrapass. Jag har jobbat som ett litet as senaste tiden. Tjänat in mer än CSN-pengarna, men det behövs till hyra, mat och det nödvändigaste. Som ett glas vin då och då. Eller en flaska.

Dumpad per mail

Två dagar innan terminstentan tyckte MK att det var läge att skicka ett mail och förklara vad han känner, eller inte känner, för mig. Kort sagt tycker han inte riktigt att vi ”når” varandra och han behöver en paus för att fundera ut vad han vill med oss.

För det första; ett mail!
För det andra; två dagar innan jättetentan!
För det tredje; Paus från vad? Vi ses max tre gånger i månaden och det är ytligt eftersom han byter ämne så fort det blir personligt.

Jag blev inte särskilt ledsen, men mailet fick mig att börja grubbla. På helt andra saker än medicin. (Kuggar jag är det hans fel!). Nu vill jag bara glömma honom och gå vidare, och det känns faktiskt inte som om det kommer bli så svårt.

Praktiskt prov igen

Äntligen! Den stora terminstentan är skriven, det praktiska provet är genomfört och tarmen fungerar som vanligt igen.

Det praktiska provet ägde rum innan jul. Ca 20 olika stationer skulle klaras av. Praktiska uppgifter, tolkningar av prov- och röntgensvar samt muntliga frågor om vartannat. Den kvinnliga kursledaren stod i sin stora läkarrock och blåste i en visselpipa när tiden var ute och det var dags att springa till nästa rum och bli förhörd av nästa läkare. Sjukt stressande. Jag var tvungen att knarka betablockerare* för att ens kunna ta mig dig. Benen skakade och pulsen var minst 300/min. Diarré hela morgonen hade jag också. Praktiska prov är inte min grej. Nervositeten vet inga gränser och jag känner mig helt övertygad om att det är nu jag kommer bli avslöjad som den bluff jag egentligen är.
Fy fan.

Det gick bra trots allt, och megatentan överlevde jag också. De övertränade hjärncellerna söp jag ner igår så dagen har tillbringats i fosterställning framför tv:n. Helt enligt plan.

På måndag börjar en ny termin. En lugnare termin enligt ryktet.
Helt underbart!

*medicin som sänker hjärtfrekvensen

Mer MK-ambivalens

När han ringde och tackade för stödet på nyårsafton trodde jag han skämtade. Efter mycket om och men upptäckte han att det inte var mig han sms:at med, utan en tjejkompis med samma förnamn som mig. Hela tiden i tron att det var jag.

Han blev förlåten och mitt nyårslöfte bröt jag strax därefter. Vi hade en mysig kväll och en underbar natt, men jag vet inte... När jag skulle gå avbröt han sig plötsligt i sitt pladdrande och stod tyst en lång stund och bara såg på mig. Hans ansiktsuttryck var omöjligt att tolka och någonting hindrade mig från att fråga vad han tänkte på. Sen drog han mig intill sig och höll om mig hårt tills jag fick klaustrofobi och tog mig loss.

”Jag ska bjuda på bättre efterrätt nästa gång” sa han, och jag tänkte att det kanske inte blir någon nästa gång. Jag är så trött på velandet, på att börja om från början varje gång vi ses, på att inte våga satsa och på att inte veta vad man har.

Varför är det så förbannat svårt att gå vidare?