Gripande patient

Jag jobbar extra som undersköterska vilket, trots dagliga bajstorkningsuppdrag, är otroligt givande. Man träffar alla slags människor och de flesta är så tacksamma och trevliga att man inte kan låta bli att vara glad. Andra är arga, deprimerade eller så har de helt kapitulerat för sin sjukdom och givit upp. Vissa gör väldigt starkt intryck, och spökar länge i hjärnan. En som fängslade mig var en man i sina bästa år som fått en stroke och blivit totalförlamad. Han hade kvar känsel överallt, och var helt klar i skallen, men det enda han kunde röra på var ögonen. En blick nedåt betydde nej och uppåt ja. Han bara låg där, och väntade på att någon skulle vända honom, byta blöjan, ställa rätt fråga eller kanske torka bort dreglet som runnit ur munnipan. Det där måste vara mardrömmen. Fånge i sin egen kropp. Efter att ha skött om honom i en dag hade jag ändrat uppfattning om aktiv dödshjälp. Hamnar jag en dag i samma situation hoppas jag att någon ger mig en överdos morfin.

Mötet med honom påminde mycket om en bok jag läst som jag verkligen kan rekommendera; Fjärilen i glaskupan av Jean-Dominique Bauby. Han drabbades också av ”locked-in-syndrome” och har dikterat sin bok genom att blinka fram varje bokstav. Klart läsvärd!