Dumpad per mail

Två dagar innan terminstentan tyckte MK att det var läge att skicka ett mail och förklara vad han känner, eller inte känner, för mig. Kort sagt tycker han inte riktigt att vi ”når” varandra och han behöver en paus för att fundera ut vad han vill med oss.

För det första; ett mail!
För det andra; två dagar innan jättetentan!
För det tredje; Paus från vad? Vi ses max tre gånger i månaden och det är ytligt eftersom han byter ämne så fort det blir personligt.

Jag blev inte särskilt ledsen, men mailet fick mig att börja grubbla. På helt andra saker än medicin. (Kuggar jag är det hans fel!). Nu vill jag bara glömma honom och gå vidare, och det känns faktiskt inte som om det kommer bli så svårt.

Praktiskt prov igen

Äntligen! Den stora terminstentan är skriven, det praktiska provet är genomfört och tarmen fungerar som vanligt igen.

Det praktiska provet ägde rum innan jul. Ca 20 olika stationer skulle klaras av. Praktiska uppgifter, tolkningar av prov- och röntgensvar samt muntliga frågor om vartannat. Den kvinnliga kursledaren stod i sin stora läkarrock och blåste i en visselpipa när tiden var ute och det var dags att springa till nästa rum och bli förhörd av nästa läkare. Sjukt stressande. Jag var tvungen att knarka betablockerare* för att ens kunna ta mig dig. Benen skakade och pulsen var minst 300/min. Diarré hela morgonen hade jag också. Praktiska prov är inte min grej. Nervositeten vet inga gränser och jag känner mig helt övertygad om att det är nu jag kommer bli avslöjad som den bluff jag egentligen är.
Fy fan.

Det gick bra trots allt, och megatentan överlevde jag också. De övertränade hjärncellerna söp jag ner igår så dagen har tillbringats i fosterställning framför tv:n. Helt enligt plan.

På måndag börjar en ny termin. En lugnare termin enligt ryktet.
Helt underbart!

*medicin som sänker hjärtfrekvensen

Mer MK-ambivalens

När han ringde och tackade för stödet på nyårsafton trodde jag han skämtade. Efter mycket om och men upptäckte han att det inte var mig han sms:at med, utan en tjejkompis med samma förnamn som mig. Hela tiden i tron att det var jag.

Han blev förlåten och mitt nyårslöfte bröt jag strax därefter. Vi hade en mysig kväll och en underbar natt, men jag vet inte... När jag skulle gå avbröt han sig plötsligt i sitt pladdrande och stod tyst en lång stund och bara såg på mig. Hans ansiktsuttryck var omöjligt att tolka och någonting hindrade mig från att fråga vad han tänkte på. Sen drog han mig intill sig och höll om mig hårt tills jag fick klaustrofobi och tog mig loss.

”Jag ska bjuda på bättre efterrätt nästa gång” sa han, och jag tänkte att det kanske inte blir någon nästa gång. Jag är så trött på velandet, på att börja om från början varje gång vi ses, på att inte våga satsa och på att inte veta vad man har.

Varför är det så förbannat svårt att gå vidare?

GNY09

B blev riktigt full på nyårsafton. Hon är farlig när hon är packad för hon blir helt oberäknelig och får för sig att hon ska tala om för folk vad hon ”verkligen tycker”.

Jag hamnade på hennes goda sida och fick bara komplimanger och pussar. F däremot fick en gigantisk skopa ovett för allt möjligt han gjort under året. Mot mig. Fast jag är inte alls lika upprörd.

En annan som fick smaka på fröken Bs bittra fyllesnack var en stackars utländsk vakt på McD. Hon berättade vad hon verkligen tyckte om muslimer, samtidigt som han desperat försökte förklara att han inte var muslim och att han faktiskt hade jobb och att han respekterade kvinnor. Det var som att tala med en vägg. Allt han sa avbröt hon efter ett tag med ”Du är en apa”. Jag skäms fortfarande.

MK skickade inget Gott Nytt År-sms och mitt nyårslöfte blev därför att jag ska gå vidare och glömma honom helt. Igen. Vi har setts till och från under hela hösten, men så sent som på julafton började han babbla om att han inte visste vad han ville. Déjà vu. Han lider av svår förhållandefobi, och det är väl bara att erkänna att man än en gång satsat på fel häst. Fast en snygg häst. Och trevlig, och rolig, och smart... Fan.

Hoppas på bot och bättring under 2009!

Calicivirus

Vinterkräksjukan härjar på avdelningen, men jag kunde ändå inte tacka nej till jobb under julhelgen då man tjänar hela 75 kr mer i timmen.

När en patient tillfrisknat från kräksjukan och får åka hem, måste rummet där denne legat städas extra noga och enligt särskilda rutiner eftersom det är en så otroligt smittsam sjukdom. Det visade sig bli min arbetsuppgift denna helgdag. Calicistäd. Det måste väl ändå klassas som högriskjobb? Blir jag inte sjuk nu lär jag sakna den där receptorn!

Intressant att notera att två av de misstänkta calicipaitenterna skickades iväg på akut ileus-operation. Farligt att få tarmvred i kräksjuketider!

H som i hat

Min hypokondriska kompis H har kommit hem från Paris, och jag bjöd på middag med vin. Denna gång drack hon faktiskt av den ädla drycken, vilket man får betrakta som ett stort framsteg! Däremot hade jag nog tänkt till både en och två gånger innan jag bjöd hem henne, om jag vetat att hela kvällen skulle komma att handla om henne och alla hemska människor i hennes liv.

Det började med en och en halv timmes monolog om vilken dålig pojkvän hon har och alla fel han begått under deras år tillsammans. Kärleken byttes under en period ut mot hat, men det enda hon känner nu är likgiltighet. Ändå gör hon inte slut, av ekonomiska skäl. Hon har inget jobb, och han försörjer henne. Varför inte han slänger ut henne är för mig en gåta.

Dessutom har hon under året i Paris inlett en internetflirt med en betydligt yngre kille. Som hemmafru hade hon all tid i världen att chatta , och när pojkvännen avslöjade det hela och läste vad de skrivit bröt han ihop. Själv kunde hon inte sluta skratta. Hon tyckte synd om honom, men hon fick inte stopp på skrattet. Det bara bubblade upp. Han måste känt sig så förödmjukad, men i stället för att skälla ut henne och göra slut bönade han och bad om att hon skulle stanna hos honom.

Nåväl, hon petade i maten jag lagat och bytte så småningom ämne och började i stället prata om gamla kollegor som hon hatade av olika anledningar. Jag tänkte att detta kanske var bra träning inför psyk-kursen, och satt tyst. Synd bara att man som psykiatriker inte kan dricka alkohol medan patienterna orerar. Jag fann att drycken gjorde det hela betydligt mer uthärdligt.

Sen gick vi ut och jag, som redan resignerat och låtit henne styra kvällen, följde motvilligt med till ungdomshaket där hon mötte sin internetflirt. Shit vad liten han var, både till växten och till utseendet! Dock verkade hon gladare än jag sett henne på länge så jag sa ingenting. Olovligt hångel är kanske bästa medicinen mot negativa tankar? Efter en timme som tredje hjul smet jag hem.

Inte en av mina bästa kvällar.

Kunskap är makt

B ringde mig och var orolig för sin fot. Den hade gjort ont hela dagen, och när hon kom hem på kvällen upptäckte hon att den var svullen också. Utan att hon vrickat den eller gjort något annat konstigt. Dessutom hade hon värk i ett knä och en armbåge.

Jag trotsade mörkret och snöblasket och tog den sju minuter långa promenaden hem till henne, och hon tog tacksamt och haltande emot mig.

Foten var mycket riktigt svullen. Dessutom varm och öm. Artrit föreslog min hjärna ganska snart och jag började rota i gamla kunskaper.

Hon var för frisk för septisk artrit.... Virusartrit kanske? Eller reaktiv artrit? Det kan man få efter magsjuka, urinvägsinfektion... och klamydiainfektion.

Efter min lilla undersökning tittade jag henne rakt i ögonen och sa på skoj;
"Har du möjligen haft klamydia nyligen?"
Hon stirrade på mig och blev allt mer röd i ansiktet.
"Hur fan visste du det? Vad har det med min fot att göra? ...Äckliga kille, första gången man får till det på över ett år, och så får man klamydia. Kan foten bli såhär av det? Jag ska fanemig aldrig mer ligga."

Nu var det min tur att bli paff. Vilken jäkla röta. Hade absolut inte trott att jag skulle få ett jakande svar på den frågan. Hon var nästan lika imponerad som jag själv av mitt diagnosförslag, och undrade om hon fick bjuda doktorn på middag som tack.
Mäktig känsla.

Knivtrauma

Larmet kom strax efter nio. Ambulansen var på väg in med en knivskuren, kraftigt blödande ung man. I snabb takt gick läkaren till akutrummet där traumateamet föreberedde sig. Narkosjouren, neurojouren och kirurgjouren var på plats. Alla koncentrerade och allvarliga.

Abulansmännen rullade in patienten på rummet och med en väl inövad effektivitet låg han snart på britsen. Panik lyste i blicken, men han var tyst och höll sig helt stilla medan hans dyra kläder klipptes bort. Någon kopplade ett EKG, någon annan satte på blodtrycksmanchetten och pulsoxymetern medan en tredje satte en grov nål i hans arm. Mitt i kaoset böjde sig en sköterska över honom och frågade vem de skulle kontakta.
”Va? Vaddå?” sa killen förvirrat.
”Vill du att vi ringer någon? Din mamma eller pappa kanske?”
”Nej, ingen.” Svaret var trotsigt och snabbt. Samtidigt så sorgligt.
”Är du säker? Är det ingen vi kan kontakta?”
Han var tyst en stund, funderade. Sa sen med låg röst på klingande rinkebysvenska;
”Min kusin är här utanför, du kan snacka med honom.”

Det där ögonblicket har etsat sig fast. Killen är 18 år, ligger naken och blodig på en brits omgiven av okända människor. Han har nyss blivit allvarligt misshandlad, knivskuren. Befinner sig i chock. Och ändå, ändå vill han inte att hans föräldrar ska få veta vad som hänt.
Det känns fel.

Hattrick i avundsjuka

Mina föräldrar är i Afrika, dr E reser runt i Asien och mitt ex är på bröllopsresa i Sydamerika. Alla tyckte att just idag var en bra dag att maila mig och berätta om hur fantastiskt bra de har det.

Sol, värme, svajande palmer, paraplydrinkar, intressanta utflykter och hänförande utsikter... I tre mail på raken!

Själv sitter jag ensam, blek och hålögd, med jeans som fortfarande är blöta efter snöblasket, med microlagad havregrynsgröt i magen, och försöker anamma inspiration till att läsa någon av de feta pluggböckerna på skrivbordet.

Så jäkla orättvist!

Kobolamin?

Jag avslutar flingen med indianen. Han är sexig, men det finns inget mer. Jag orkar inte försöka.

Partyt tackar jag nej till. Jag måste vila. Sova ut. Har ingen lust att göra något annat. Trots att jag sovit 9-10 timmar varje dygn de senaste veckorna.

I affären hittar jag inget som lockar. Magen kurrar men illamåendet sköljer över mig varje gång jag tittar på mat. Jag går hem med bara ett paket havregryn i kassen. Igen. Billig i drift är man i alla fall.

Telefonen ringer. Orkar inte svara.

Lagar gröten, tvingar i mig en halv portion. Gråter en skvätt över att jag känner mig så patetisk. Så slut på alla plan.

Försöker blogga, men hjärnan är tom som vanligt. Hittar inga ord och ger snart upp.

Tar bussen hem och äter middag med familjen. Efter ett tag frågar de allvarligt vad som är fel. Har någon varit dum? Varför är jag så tyst? Och blek? Hur mycket har jag gått ner i vikt egentligen? Jag blir irriterad, slänger ur mig en ursäkt och smiter därifrån. Ingen har varit dum, bara jag som blivit allt konstigare.

Nästa morgon vaknar jag med sprängande huvudvärk och en klump i halsen. Sätter mig på sängkanten och resonerar med mig själv. Inser att jag mått så här förut. För flera år sen. Och då visade blodproverna att jag hade lågt Hb pga B12-brist. Jag minns hur läkaren ringde upp mig och med triumf i rösten sa ”Du är vegan va?!” Till hennes besvikelse var och är jag inte det. Jag älskar kött! Kanske äter jag bara för lite av det?

Redan samma dag påbörjar jag B-vitaminkuren. En tablett om dagen. Det kan ju inte skada i alla fall. Och se där, redan 10 dagar senare känner jag mig bättre! Fortfarande trött, men inte på samma djupa, ångestfulla sätt. Energin återvänder sakta. Liksom aptiten. Underbart! Kanske är det placebo, kanske hade jag en långlivad viros som nu läkt ut, kanske var jag bara överansträngd, eller så har jag prickat rätt i min gissning?

I alla fall är det skönt att det är över! Och tabletterna tänker jag fortsätta ta ett tag till.
Självdiagnostik på klinik. Billigt och effektivt!

Vik.ul

Det känns skumt att söka sommarjobb redan nu, men faktum är att jag är sent ute. Många av mina förutseende kursare har redan fixat det där. De har fått jobb som underläkare på små sjukhus runt om i Sverige, och har redan ångest över de kommande ensamma nattjourerna.

Egentligen vill jag vara ledig, eller jobba med något helt annat ett tag. Just nu är jag så trött på sjukhus och sjukdomar och känslan av otillräcklighet att jag kan spy. Ändå kommer jag antagligen ångra mig i sommar om jag inte vickar som alla andra.

Några ansökningar har jag i alla fall fått iväg, och förra veckan var jag på en intervju. Jag fick höra att det skulle vara stressigt och tufft, och att det krävdes mycket av mig som läkare. Lönen var på 19 500, ej förhandlingsbar. Efter skatt blir det ca 1000 kr mer i månaden än jag får som undersköterska...
Frågan är om det är värt det?

Indianen

Jag tittade mig omkring bland de utklädda människorna på maskeraden, och blev imponerad av all uppfinningsrikedom och kreativitet. Det såg mest ut att vara par där, men jag hade blivit lovad att flera singelkillar skulle komma. Då fick jag syn på honom. En långhårig indian med fransig tröja. Bakom sminket skymtade ett par vackra ögon och leendet kunde smälta ett isberg. Jag knuffade till min kompis B och pekade på honom. Hon mötte min blick och nickade leende.

När vi satte oss till bords hamnade han bredvid B. Typiskt. Jag böjde mig fram och försökte prata lite med honom, men gav upp ganska snart. I stället satte sig en grönklädd typ bakom mig och knackade på min axel. Vi pratade lite och jag fick lova att ge honom en dans senare.

Mitt ex var där, med sin fru. Han höll sig på avstånd och pratade bara ytligt med mig. Ingen kunde ana att han ett par veckor tidigare skickat heta sms till mig mitt i natten...

Jag dansade med den gröna killen (Hulken?) en stund, men han var full och konstig så jag smet iväg. Han sprang efter och tog tag i mig och jag letade desperat efter ett smidigt sätt att komma undan. Plötsligt var indianen där och drog in mig i sin famn. ”Kom”, viskade han i mitt öra, och drog med mig upp för trappan till ett litet folktomt rum. Jag tror inte vi sa mycket mer än så innan vi började hångla. Det var länge sen jag känt en sådan fysiskt stark attraktion. Och hans kyssar var helt underbara.

Han drog av mig min peruk, och sen sin egen. Han hade snaggat brunt hår, mörka ögon, lite lagom med skäggstubb över en maskulin haka. Bland det vackraste jag sett.
”Du är yngre än mig”, sa jag.
”Det är inte säkert!” sa han.
”Jo du, det är säkert... Hur gammal är du?”
Det visade sig att han var sju år yngre än mig. Sju fucking år! Jag fick ett anfall av noja och hakade upp mig på det där tills han tog tag om mina axlar och spände ögonen i mig.
”Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Varför stör det dig?” Och det hade jag inget bra svar på, så då hånglade vi vidare.

Han följde med mig hem, och var hur mysig och fin som helst. Innan han gick på morgonen tog han mitt nummer och sa att han gärna ville ses snart igen. Redan samma kväll var jag hos honom och vi kysstes i flera timmar, men pratade inte så mycket den här gången heller. När jag kom hem hade jag fått skavsår på läpparna.

Han bor för långt bort, han är för ung, han är för svårpratad... men ändå, skavsår på läpparna, hur ofta händer det? Jag måste träffa honom i alla fall några gånger till!

Klagosång

Livet som kandidat tar verkligen på krafterna. Denna termin är vi 1-2 veckor på varje avdelning, vilket innebär att man precis hinner lära sig hitta till toaletten, vad ca 4 personer heter och de mest grundläggande rutinerna innan det är dags att slussas vidare till nästa ställe. Dessutom är man ofta placerad på olika sjukhus runt om i ”regionen”. Som ”utplacerad” får man övernatta i ett skabbigt korridorsrum, som antingen luktar konstigt, lutar eller är svinkallt. Har man tur finns tillgång till TV, men det där med internet kan man glömma.

När jag kommer hem på kvällarna är jag till en början helt uppe i varv och tar fram kursboken och börjar slå upp och göra anteckningar om sjukdomar jag stött på under dagen. Sen tar plötsligt all energi slut och jag sjunker ihop i soffan framför tv:n (om jag bor hemma). Jag flippar bland kanalerna och kommer på att jag måste till affären och köpa mat. Bara den tanken får mig att plötsligt tycka väldigt synd om mig själv och martyrtårarna trillar ner för kinderna. Sen kommer jag ofta på att jag inte behöver köpa något utan kan äta gröt till middag. Gröt funkar alltid.

Jag har rasat i vikt den här terminen. Mitt BMI ligger på 17,5 nu, och det är faktiskt inte snyggt. Jag försöker äta extra mycket och extra fett, men aptiten är sämre än vanligt. Jag har spekulerat om jag kanske kan ha tagit med mig någon parasit hem från Sydamerika i somras. En äcklig mask som suger åt sig all näring jag stoppar i mig?! Fast jag tror att jag helt enkelt äter för lite. Det värsta är att jag fryser så mycket hela tiden. Läkarrock får man ofta inte ha på avdelning, och jag går runt med ständig gåshud i den kortärmade sjukhusklädseln. Inte konstigt att man är slut när man kommer hem!

Nej, nu ska jag sluta beklaga mig. Dagarna på sjukhuset och mötet med olika patienter är ofta fantastiskt roligt. Och gripande. Det får mig att känna mig levande, och lite betydelsefull, även om man som kandidat egentligen inte spelar så stor roll för någon. Jag har haft tur med handledare denna termin, och lär mig hela tiden mängder med nya saker. Det är mycket som är bra, men ändå... lite ledigt kanske? Hur långt är det kvar till sommarlovet?!

Censur

MK var och åt middag hos mig häromdagen. När jag kom ut från toaletten satt han vid min dator och stirrade på min senast besökta webbsida... nämligen denna. Jag rusade dit och ryckte datorn ur händerna på honom.
"Vad håller du på med?", sa jag i så lugn ton jag förmådde.
" Vet inte... skulle kolla vad som var på tv ikväll..." sa han, förvirrat.
Jag knappade fram tv-tablåerna och räckte över datorn. Han såg nöjd ut och frågade inget mer. Jag frågade inte heller, men hela kvällen undrade jag vad han sett, och om han förstått. Så fort han gått hem satte jag mig vid datorn och tog bort alla blogginlägg om honom.

De senaste dagarna har jag försökt se om han besökt bloggen. D.v.s om någon från samma stad, med samma internetleverantör och med samma webbläsare som han har varit här. Det verkar inte så. Jag tror inte han förstod vilken hemlighet han snubblade över, men för säkerhets skull finns inget att läsa om honom i några dagar till. Så ni vet.

Penisförstoring

”Nu när det är läkarkandidater med vill jag passa på att ställa en fråga”, sa den överviktige mannen till läkaren på vårdcentralen. (Som tidigare i veckan avslöjat att hon har en fru).
”Ja, visst, kör på”, svarade hon och han reste sig hastigt från britsen, knäppte upp byxorna och drog ner dem till knäna. Han sköt fram höften mot oss och sa med stadig stämma;
”Som ni ser har jag väldigt liten snopp.”
Min blick vandrade över den utspända buken ner till en stor pung. Däremellan skymtade jag ett utskott, stort som en lilltå.
”jaha....” svarade läkaren. ”Och vad är ditt problem? Fungerar den inte?”
”Jodå, den fungerar! Jag onanerar varje dag!” sa mannen. ”Men, den duger inte för kvinnorna. Jag har levt i celibat i över 20 år nu. Jag hade kvinnor förr, men de gjorde alltid slut med mig, och jag antar att det var på grund av det här.”
”Det tror jag knappast”, sa läkaren. Och sen följde en lång utläggning om hur man tillfredsställer en kvinna, med tunga, fingrar, atrapper och dyl. Hon visste vad hon pratade om, men ändå inte. Kan bara gå till mig själv. En liten snopp kan en kille kompensera för med skicklighet, men med en knapp till snopp skulle det behövas desto mer för att behålla mitt intresse. Men, alla är olika. Och visst, älskar man någon borde man inte bry sig om en sådan sak?
”Jag vill ha en penisförtoring”, sa mannen när hon pratat klart.
Hon suckade och tittade på mig. ”Skriv en remiss till urologen för diskussion”.
Sen gick vi ut, och jag funderade över allt han sagt. Väldigt modigt att ta upp en sådan sak, men jag tror inte en penisförstoring kommer lösa något. Däremot skulle ett ökat sexuellt självförtroende göra stor nytta. Hur man nu skaffar sig det??

Läkaryrket = glamoröst?

Överläkaren hedjade oss i korridoren och meddelade leende att 2:ans magproblem berodde på ett fekalom*.
”Det är nog bra om du fixar det innan lunch”, sa han till underläkaren, som direkt nickade mot mig och garvade.
”Visst är det härligt med sjukhushierarki” sa överläkaren och gav mig en klapp på axeln innan han gick.
”Varsågod” sa underläkaren, ”det är bara att sätta igång och gräva”. Sen gick han fnissande därifrån.

När jag stod där med fingrarna bokstavligen i skiten såg jag plötsligt mig själv utifrån och slogs av att det verkligen är helt sjuka grejer man gör på dagarna. Sen förträngde jag äckelkänslorna och återgick till min uppgift. Det var inte helt lätt, men patienten och läkarna blev väldigt nöjda när det äntligen var klart. Min lunch smakade dock inte så gott som den borde gjort den dagen.

*Fekalom=stor förhårdnad som består av bajs. Behandlas ofta genom att avföringsklumparna plockas ut med fingrarna.

Vad är väl en bal på slottet?

MK är med i ett ordensällskap. en hemlig klubb som bara män får vara medlemmar i. Tydligen var det en stor ära för mig att få följa med på den hemliga, årliga balen som ägde rum på ett slott. Jag hade ägnat hela morgonen åt att göra mig fin. Balklänningen jag köpte utomlands för många år sen, men aldrig använt, satt som en smäck. Långa svarta handskar och håret i korkskruvar. MK var imponerad. Själv blev jag lite förvånad när jag såg honom. Han var klädd i en illasittande frack, prydd med ca en miljard medaljer, och ovanpå det en mantel i gräll färg. Det visade sig senare att alla män i denna hemliga klubb hade liknande utstyrsel. Det skramlade och klingade när de rörde sig. Jag kom att tänka på kor med bjällror runt halsen...

Dr E var där, hennes obehagliga pojkvän är en högst engagerad medlem. Till min förvåning träffade jag också några kursare, och jag skymtade även forskaren som erbjudit mig jobb (vilket jag tillslut tackade nej till).

Efter diverse aktiviteter under dagen satte vi oss äntligen till bords. Fantastiskt god mat! Många märkliga tal. Gammelsvenska ord och uttryck var högst populära. Uppträdanden och sånger avbröt middagen med jämna mellanrum. Jag upptäckte att medlemmarna hade en gemensam nämnare, nämligen ett stort behov av att synas och höras. MK är som gjord för sällskapet.

Alla damer som var där för första gången fick ställa sig upp och svära på att aldrig avslöja något om festen. Jag höll fingrarna i kors bakom ryggen. Moahaha!

Efter middagen drog dr E. Hon hade fått nog av ”fjanterier” och var på opassande dåligt humör. Jag dansade styrdans, hängde i baren, beundrade slottet, noterade att MK fick allt mer drag under galoscherna. En ny drink i handen varje gång jag fick syn på honom. Mot slutet av kvällen såg jag honom stå inbegripen i ett vingligt samtal med forskaren. Jag skyndade dit med hjärtat i halsgropen, och mina farhågor besannades. MK hade berättat allt för forskaren, varför jag egentligen tackat nej, hur jag resonerat etc. Inte min högsta önskan direkt...

Vid 02 var jag så trött att jag kunnat somna stående, men MK tjatade med mig på efterfest. Där blev han, om möjligt, ännu mer packad. Han sluddrade, vinglade, sa konstiga saker och vägrade gå därifrån. Han föreslog att jag skulle gå hem, så kunde han fortsätta festa och komma några timmar senare. Jag tyckte att han i så fall kunde gå hem till sin egen lägenhet, och sen drog jag. Han kom springande efter och vi blev sams, men jag var fortfarande lite irriterad. Han verkar inte kunna sluta dricka när han väl börjat. Varje fest vi varit på har slutat med att han blivit så packad att han tappar kontrollen. Not so sexy. Och ännu en spik i kistan för vårt förhållande.

F som i försvinna

F ska flytta. Till en annan stad. Han har köpt en svindyr lägenhet långt bort från mig, men nära det välbetalda jobbet. Till råga på allt har han skaffat tjej också. Fast jag tror inte han är så kär. Han försökte förföra mig häromdagen.

Det känns inte bra alls att han försvinner. En trygg matta som rycks bort från under mina fötter. F som alltid är glad och kramig, som hjälper mig att sätt upp hyllor utan att knorra, som handlar åt mig när jag är sjuk, som de senaste fem åren bott 100 m bort och som jag kunnat springa över till så fort jag känt mig lite ensam. Han försvinner, och jag är kvar.

Det suger.

Handledare

Det är lustigt det här med handledare. Senaste tre veckorna har mina handledare varit vikarierande underläkare, så kallade ”vik ul:ar”. De jobbar i väntan på AT-tjänst, och har bara ett par veckors erfarenheter från avdelningen de är på. De är stressade och förvirrade, jobbar långt över 40 timmar i veckan och har svårt att få tag på någon erfaren läkare som kan svara på frågor angående patienterna. Dessutom får de en kandidat att handleda. En student som ställer jobbiga frågor och ska sysselsättas. Som dessutom ofta är i ungefär samma ålder som dem själva.

Det har gått bra ändå. Jag har tagit på mig de uppgifter jag kan göra för att underlätta för dem (läs inskrivningar och epikriser), ställt lagom med frågor (tycker jag själv) och sett till att de hängt med på fika varje dag. Ibland har jag dock önskat att jag fått handledning från någon mer erfaren, någon som kan ge tips och berätta saker som inte står i böckerna. Och det känns som om vik ul:ar har nog med sitt, utan att behöva handleda. I alla fall den första tiden på ny avdelning.

Den här veckan har jag dock fått en erfaren handledare, en jag träffat förut, på den galna läkarfesten jag var på i februari. Han som var gift och hade barn, men raggade på allt och alla när alkoholen löste upp alla spärrar. Jag vet inte om han kände igen mig, men jag berättade glatt att vi setts på en fest i vintras. Han mindes festen och mumlade något om fylleslag, sen bytte han snabbt ämne. Det återstår att se om han tar handledarskapet på större allvar än sitt äktenskap.

Dubbel tur!

När jag gick på stan häromdagen och snörvlade och tyckte allmänt synd om mig själv, kom en dam fram och gav mig en biljett till en revy med flera kända artister. Hon hade köpt den, men fått förhinder, och biljetten gick inte att återinlösa. ”Det är ju synd att slänga” sa hon, ”den kostade ändå 500 kr”.

Jag kunde inte annat än att hålla med, ta emot biljetten och tacka så mycket. Efter ett dygns velande bestämde jag mig slutligen för att gå. Ensam. Så konstigt är det väl inte att gå på show utan sällskap?

När jag skulle köpa tågbiljett svepte turen förbi igen. En kille i snickarkläder kom fram till mig där jag stod i biljettkön och frågade var jag skulle åka. Sen tryckte han en tågbiljett i handen på mig med ett: ”här, ta min, jag ska inte åka”. Jag fick fram ett förvånat tack innan han försvann in i folkmassan. Herregud, det måste finnas en större mening med den här kvällen, tänkte jag. Bli bjuden både på resa och föreställning av okända människor, hur ofta händer det?!

Inget utöver det vanliga hände under tågresan. Jag satt med vaksam blick och granskade mina medpassagerare, men ingen verkade behöva hjärtmassage eller något dylikt. Revyn var rolig och underhållande. Jag satt på första parkett och damen bredvid bjöd på godis. Trevligt, och inga konstigheter där heller.

Lite snopen blev jag när jag insåg att jag skulle få pröjsa resan hem själv. Tydligen räckte min tur inte längre än så. Och ingen större mening verkade finnas med kvällen heller, som dock var betydligt trevligare än både kursboken och tv:n därhemma. Mer sådant tack!!