Vad är väl en bal på slottet?

MK är med i ett ordensällskap. en hemlig klubb som bara män får vara medlemmar i. Tydligen var det en stor ära för mig att få följa med på den hemliga, årliga balen som ägde rum på ett slott. Jag hade ägnat hela morgonen åt att göra mig fin. Balklänningen jag köpte utomlands för många år sen, men aldrig använt, satt som en smäck. Långa svarta handskar och håret i korkskruvar. MK var imponerad. Själv blev jag lite förvånad när jag såg honom. Han var klädd i en illasittande frack, prydd med ca en miljard medaljer, och ovanpå det en mantel i gräll färg. Det visade sig senare att alla män i denna hemliga klubb hade liknande utstyrsel. Det skramlade och klingade när de rörde sig. Jag kom att tänka på kor med bjällror runt halsen...

Dr E var där, hennes obehagliga pojkvän är en högst engagerad medlem. Till min förvåning träffade jag också några kursare, och jag skymtade även forskaren som erbjudit mig jobb (vilket jag tillslut tackade nej till).

Efter diverse aktiviteter under dagen satte vi oss äntligen till bords. Fantastiskt god mat! Många märkliga tal. Gammelsvenska ord och uttryck var högst populära. Uppträdanden och sånger avbröt middagen med jämna mellanrum. Jag upptäckte att medlemmarna hade en gemensam nämnare, nämligen ett stort behov av att synas och höras. MK är som gjord för sällskapet.

Alla damer som var där för första gången fick ställa sig upp och svära på att aldrig avslöja något om festen. Jag höll fingrarna i kors bakom ryggen. Moahaha!

Efter middagen drog dr E. Hon hade fått nog av ”fjanterier” och var på opassande dåligt humör. Jag dansade styrdans, hängde i baren, beundrade slottet, noterade att MK fick allt mer drag under galoscherna. En ny drink i handen varje gång jag fick syn på honom. Mot slutet av kvällen såg jag honom stå inbegripen i ett vingligt samtal med forskaren. Jag skyndade dit med hjärtat i halsgropen, och mina farhågor besannades. MK hade berättat allt för forskaren, varför jag egentligen tackat nej, hur jag resonerat etc. Inte min högsta önskan direkt...

Vid 02 var jag så trött att jag kunnat somna stående, men MK tjatade med mig på efterfest. Där blev han, om möjligt, ännu mer packad. Han sluddrade, vinglade, sa konstiga saker och vägrade gå därifrån. Han föreslog att jag skulle gå hem, så kunde han fortsätta festa och komma några timmar senare. Jag tyckte att han i så fall kunde gå hem till sin egen lägenhet, och sen drog jag. Han kom springande efter och vi blev sams, men jag var fortfarande lite irriterad. Han verkar inte kunna sluta dricka när han väl börjat. Varje fest vi varit på har slutat med att han blivit så packad att han tappar kontrollen. Not so sexy. Och ännu en spik i kistan för vårt förhållande.

F som i försvinna

F ska flytta. Till en annan stad. Han har köpt en svindyr lägenhet långt bort från mig, men nära det välbetalda jobbet. Till råga på allt har han skaffat tjej också. Fast jag tror inte han är så kär. Han försökte förföra mig häromdagen.

Det känns inte bra alls att han försvinner. En trygg matta som rycks bort från under mina fötter. F som alltid är glad och kramig, som hjälper mig att sätt upp hyllor utan att knorra, som handlar åt mig när jag är sjuk, som de senaste fem åren bott 100 m bort och som jag kunnat springa över till så fort jag känt mig lite ensam. Han försvinner, och jag är kvar.

Det suger.

Handledare

Det är lustigt det här med handledare. Senaste tre veckorna har mina handledare varit vikarierande underläkare, så kallade ”vik ul:ar”. De jobbar i väntan på AT-tjänst, och har bara ett par veckors erfarenheter från avdelningen de är på. De är stressade och förvirrade, jobbar långt över 40 timmar i veckan och har svårt att få tag på någon erfaren läkare som kan svara på frågor angående patienterna. Dessutom får de en kandidat att handleda. En student som ställer jobbiga frågor och ska sysselsättas. Som dessutom ofta är i ungefär samma ålder som dem själva.

Det har gått bra ändå. Jag har tagit på mig de uppgifter jag kan göra för att underlätta för dem (läs inskrivningar och epikriser), ställt lagom med frågor (tycker jag själv) och sett till att de hängt med på fika varje dag. Ibland har jag dock önskat att jag fått handledning från någon mer erfaren, någon som kan ge tips och berätta saker som inte står i böckerna. Och det känns som om vik ul:ar har nog med sitt, utan att behöva handleda. I alla fall den första tiden på ny avdelning.

Den här veckan har jag dock fått en erfaren handledare, en jag träffat förut, på den galna läkarfesten jag var på i februari. Han som var gift och hade barn, men raggade på allt och alla när alkoholen löste upp alla spärrar. Jag vet inte om han kände igen mig, men jag berättade glatt att vi setts på en fest i vintras. Han mindes festen och mumlade något om fylleslag, sen bytte han snabbt ämne. Det återstår att se om han tar handledarskapet på större allvar än sitt äktenskap.

Dubbel tur!

När jag gick på stan häromdagen och snörvlade och tyckte allmänt synd om mig själv, kom en dam fram och gav mig en biljett till en revy med flera kända artister. Hon hade köpt den, men fått förhinder, och biljetten gick inte att återinlösa. ”Det är ju synd att slänga” sa hon, ”den kostade ändå 500 kr”.

Jag kunde inte annat än att hålla med, ta emot biljetten och tacka så mycket. Efter ett dygns velande bestämde jag mig slutligen för att gå. Ensam. Så konstigt är det väl inte att gå på show utan sällskap?

När jag skulle köpa tågbiljett svepte turen förbi igen. En kille i snickarkläder kom fram till mig där jag stod i biljettkön och frågade var jag skulle åka. Sen tryckte han en tågbiljett i handen på mig med ett: ”här, ta min, jag ska inte åka”. Jag fick fram ett förvånat tack innan han försvann in i folkmassan. Herregud, det måste finnas en större mening med den här kvällen, tänkte jag. Bli bjuden både på resa och föreställning av okända människor, hur ofta händer det?!

Inget utöver det vanliga hände under tågresan. Jag satt med vaksam blick och granskade mina medpassagerare, men ingen verkade behöva hjärtmassage eller något dylikt. Revyn var rolig och underhållande. Jag satt på första parkett och damen bredvid bjöd på godis. Trevligt, och inga konstigheter där heller.

Lite snopen blev jag när jag insåg att jag skulle få pröjsa resan hem själv. Tydligen räckte min tur inte längre än så. Och ingen större mening verkade finnas med kvällen heller, som dock var betydligt trevligare än både kursboken och tv:n därhemma. Mer sådant tack!!

Ett till extrajobb?

Jag har sökt, och fått, ett administrativt jobb hos en relativt framstående forskare. Jag får eget rum, får jobba när jag vill och hur mycket jag vill. Mitt namn kommer finnas med på publiceringar, vilket tydligen är mycket fint att ha på CV:t.

Nackdelar finns dock. Att kunna jobba när man vill, innebär att man aldrig är riktigt ledig. Varje timme i slöhetens tecken kommer förmörkas av en känsla att man borde jobba i stället för att slappa. Och när man vill är för mig kvällar och helger, då tyvärr ingen annan jobbar där. Kommer alltså sitta ensam. Att det finns hur mycket jobb som helst är inte heller helt bra. Det finns ingen ände på eländet, inga mål eller delmål, bara ett konstant flöde av trist jobb, jobb, jobb. Dessutom är lönen på gränsen till usel. Faktiskt sämre än jag får som undersköterska.

Så, nu vet jag inte hur jag ska göra... Ett tråkigt, ensamt, men väldigt fritt och meriterande jobb som kommer ge mig välbehövda pengar till bekostnad av kronisk känsla av otillräcklighet.
Är det en bra idé?

Solo igen

”Jag eh... jag vet inte riktigt... vad jag känner... för dig. Oss. Det här.”
Plötsligt var jag klarvaken. Hjärtat började bulta med sådan frenesi och kraft att det måste hörts ända in till grannen. ”Inte jag heller” hör jag mig själv svara, förvånansvärt snabbt och med stadig röst.

Vi hade lagat mat och ätit middag tillsammans. Konversationen gick trögt och jag tyckte att han var ovanligt disträ och faktiskt riktigt trög. När vinet var slut och klockan mycket klädde han av sig under tystnad och la sig i min säng. Jag la mig stelt bredvid och önskade att han skulle klä på sig igen och gå därifrån. Det här är inte bra, tänkte jag.

Vi pratade en stund, kom fram till att vi båda var osäkra på vad vi kände, men att ingen av oss ville bryta totalt. Kompromissen, som lät bra just då, var att vi skulle börja ”dejta” igen, men inte vara tillsammans. Efter det släppte spänningen helt, och vi hade den mysigaste natten på länge. Han var förvånad över att jag inte blivit ledsen. Han hade förväntat sig tårar och ilska. Men nej, härdad och med tjock hud. Jag gråter bara när jag är ensam.

Sedan dess har vi hörts av allt mer sällan och bara träffats någon gång i veckan. Snart ska vi på bal tillsammans, planerad och betald sen länge, men efter det tror jag det hela kommer rinna ut i sanden.

Något saknas. Något viktigt.

Knarkar kirurger?

Överläkaren sveper in, "skulle du med?" frågar hon över axeln och jag säger ja och springer efter. Trots de korta benen går hon fort, jag får halvspringa för att hinna med. Hennes tunna, stripiga hår ligger konstigt nog nästan helt stilla på det guppande huvudet. Hon berättar om patienter och komplikationer med ord jag inte riktigt förstår. Det är en speciell jargong, fylld av förkortningar och begrepp som jag inte hört förut.

Jag hinner knappt stänga dörren bakom oss innan hon är ombytt och på väg mot operationssalen. "Jag kommer efter" ropar jag medan jag ovant fumlar med sökaren och papperskläderna jag måste ha på mig. Hittar inga skor i min storlek utan får klampa ut med engångsstrumporna i ett par 41:or.

Snittet är ca 15 cm långt och hålls öppet med hakar av olika slag. Jag ser hjärtat bulta mot diafragma. Magsäckens glatta yta. Den mörka levern. Sladdriga, bleka tarmar. Och en massa kärl, blod och fett. Den hisnande känslan av att se rakt in i en levande kropp får mig att vakna till ordentligt.

Stämningen i salen är god. Retsamma kommentarer och skratt avlöser varandra. Jag assisterar så gott jag kan, men efter några timmar värker ryggen och magen kurrar högljutt. Jag ber om saft och undersköterskan sticker in ett sugrör innanför mitt munskydd.

Saften gör gott, i någon timme. Jag sneglar på klockan och inser att jag stått där, stilla, lätt framåtböjd, i träskor, under varm lampa, utan att äta, i fem timmar. Strax därefter sköljer illamåendet över mig och kallsvetten bryter ut på ryggen.

"Det är lugnt, du klarar det här", försöker jag intala mig själv och trampar desperat med fötterna som jag hört att man ska göra. Kroppen svarar med tunnelseende och golvet börjar plötsligt gunga.
"Jag tror jag sätter mig en liten stund", mumlar jag och vacklar bakåt. Överläkaren möter min blick och ropar snabbt ut instruktioner.
"Ta fram en pall till kandidaten!"
"Ge henne saft!"
"Ta av operationsrocken och böj ner huvudet ordentligt mellan benen."

Efter ett tag mår jag bättre, men stannar på pallen och ser resten av operationen på en bildskärm. Tänker att jag nog inte passar som kirurg. Kommer aldrig klara att stå stilla så där länge!

"Du ska inte skämmas för det där." säger den andra kirurgen. "Jag svimmade hela tiden när jag började."

Två timmar senare är de klara. Fortfarande på gott humör och till synes pigga. Hur går det till? Hur håller man blodsocker, blodtryck och koncentration på optimal nivå timme ut och timme in?

"Ska ni få lunch nu?" frågar jag, och antar att de tänker göra mig sällskap till matsalen.
"Nej du, snart börjar nästa operation" svarar överläkaren leende och klappar mig på axeln. "Men jag ska dricka kaffe!" fortsätter hon och börjar småspringa mot kaffeautomaten.

Hur går det till? Är kirurger verkligen mänskliga?

Surkart till sköterska

Höstterminen har rivstartat. Föreläsningar och praktiska övningar 08-16.30 varje dag första veckan, och direkt ut på praktik veckan därefter. Jag hade tur, hamnade på en intressant avdelning och fick en handledare som faktiskt bryr sig om att jag lär mig något. Ställer jag en fråga lägger hon allt annat åt sidan, även om hon egentligen slutade för en halvtimme sen, och ger mig en ingående förklaring. Halleluja! Så mycket roligare och mer givande placeringen blir när man har en bra handledare!

Det har varit mycket snack om att framförallt sköterskor ogillar att läkarkandidater äter sin lunch i avdelningens personalrum. Att kandidater, förutom att ta upp plats, dessutom har mage att dricka avdelningens kaffe är naturligtvis även det oerhört upprörande. Från kursledning och läkarhåll har vi fått veta att vi självklart får sitta där och att vi ska ta för oss av både kaffe och fika. Ingen klagar ju någonsin på att sjuksköterskestudenter äter där, och dessutom får avdelningen ca 1500 kr per dag för att ha en kandidat. Det borde täcka ett par koppar kaffe...

Igår råkade vi i alla fall ut för det som jag hört många andra berätta om. I godan ro satt vi, tre läkarstudenter, och åt våra lunchlådor i personalrummet. Då ser jag en äldre sköterska med bestämd min komma marscherande mot oss och jag förstod instinktivt att nu kommer det bli obehagligt.

”Ni är läkarstudenter va?” frågar hon surt och fortsätter när vi nickar,
”Ni får egentligen inte äta här, det är ont om plats.” Vi tittar oss förvånat omkring i det folktomma rummet.
”Kanske inte just nu, men det brukar vara fullt. Ni har ju ett eget kandidatrum där ni får sitta.”
Rummet hon syftar på är en mörk syrefattig skrubb utan fönster och utan ventilation. Vi försöker protestera, säger att vi fått information att vi visst får sitta i personalrummet och hon rycker på axlarna.
”Ni behöver inte flytta på er nu, eftersom det inte är så fullt idag, men egentligen får ni inte vara här. Bara så ni vet.” Sen går hon tillbaka till de andra och vi tittar förvånat på varandra innan vi snabbt äter upp och går därifrån. Den trevliga lunchrasten helt förstörd.

Varför tycker vissa sköterskor att det är deras plikt att få läkarstudenter att känna sig små och ovälkomna? Har de mindervärdeskomplex? Storhetsvansinne? Andra psykologiska problem? Jag vet inte, men är väldigt trött på beteendet.

Hopplöst förhållande?

Jag går direkt från begravningen och ringer på hans dörr med rödgråtna ögon. Han öppnar, ser jäktad ut, slänger ut sig ett ”är du redan här?” innan han försvinner in i vardagsrummet. ”Det är en bra film på TV” ropar han från soffan.

Jag tar av mig skorna och den svarta kavajen. Sätter mig intill honom i soffan. Väntar på att han ska fråga hur jag mår, hur det var. Kroppen skriker efter beröring, en varm kram skulle göra så gott. Jag lägger händerna i knät, höger hand nära honom så han lätt ska kunna ta den om han skulle vilja göra det. Det gör han inte. Han lutar sig tillbaka i soffan och lägger händerna bakom huvudet i stället. Säger inget. Kanske i reklampausen tänker jag.

Äntligen reklam, men han rör sig inte. Jag står inte ut längre. Lägger en hand på hans och faktiskt vänder han upp handflatan mot min och kramar till. Lyckan varar i flera sekunder innan han reser sig upp och går till toaletten. När han kommer tillbaka sätter han sig en bit bort. Med flit? Vill han vara i fred?

Efter filmen föreslår han att vi ska gå och lägga oss. Vi. Han säger vi. Det måste betyda att han vill att jag ska stanna. Vi borstar tänderna tillsammans, skojar lite, jag tänker att kanske är allt som vanligt ändå. Kanske är jag bara extra känslig idag.

Vi klär av oss på var sin sida om sängen och kryper ner. Jag lägger mig intill honom, nära, med handen på hans bröst. Låter fingrarna leka med det glesa håret som växer där. Funderar på vad jag ska berätta om begravningen. Han tar upp en bok och frågar om det är ok att han läser en stund. Jag dör lite inombords.

Efter en kvart har jag fått nog. Jag är väl ingen mes som ligger och väntar på att bli sedd? Killar är tröga, det upptäckte jag för många år sen. Resolut tar jag tag i hans bok och lägger ner den på golvet, böjer mig över honom och kysser honom hårt. Nu äntligen får jag hans uppmärksamhet. Nu ser han mig!

Han kommer fort. Suckar nöjt, vänder sig på sidan och släcker lampan. Jag ligger kvar otillfredsställd. Varför har han slutat bry sig om ifall jag kommer eller inte? Efter en stund går jag ut i duschen. Tårarna rinner ikapp med det heta vattnet. Har jag misslyckats igen? Har han tröttnat på mig? Är jag för tråkig? Är jag dömd till ett evigt singelliv?

Jag sitter på toalettstolens lock och funderar en stund innan jag går tillbaka. Borde jag göra slut nu för att slippa bli dumpad mitt i stressig termin? Eller ska jag ge det en chans till? Och hur kär är jag själv egentligen? Kanske är det mest frustrationen över att han ibland inte verkar bry sig alls som håller mig kvar, hur konstigt det än låter. Jag är inte frisk när det gäller förhållanden.

Frusen kryper jag ner i sängen igen. Somnar tillslut med ryggen mot hans. Några veckor till ska jag ge det. Hoppas att något ska ändras. Att det ska kännas bättre snart. Tvivlet gnager, men hoppet vill inte ge upp. Inte riktigt än.

dr.konsult

Det är först när man får sitt femte kroppsrelaterade telefonsamtal på en vecka som man börjar inse att livet aldrig mer kommer vara sig riktigt likt. Vännerna har lagt en ny dimension till vänskapen, nämligen en gratis konsultationsrelation. Tydligen kan man ringa till mig om kroppen inte riktigt känns som den ska. Jag som läst så länge, jag måste ju veta det mesta. I alla fall på ett ungefär.

F ringde förra veckan. Han hade fått en spark på smalbenet och ett efterföljande stort blåmärke. Några dagar senare hade blodet med hjälp av gravitationskraften tagit sig ner till fotleden och nu undrade han vad jag tänkte göra åt smärtorna. Han hade lagt upp nytagna bilder på den blåa foten på Facebook så jag skulle se hur det såg ut. Bara att logga in och sen meddela botemedel.

Sen rullade det på. En kompis moster hade svimmat två gånger. Kusinens dotter var röd i ena ögat. En f.d kollega hade ont i ryggen efter en blöt bröllopsfest. Jag chansade hej vilt. Mostern borde ta sig till akuten, det röda ögat kunde man nog avvakta med, ryggproblemet var sannolikt en revbensfraktur (det svaret blev han jäkligt nöjd med). Jag lekte doktor och tyckte jag klarade mig fint.

Sen ringde designern och kved för hon hade så ont i magen. Jag tog lite anamnes och uteslöt både magsår, blindtarmsinflammation, tarmvred och cancer. Sa att det inte var fel att åka in till akuten, men att det antagligen skulle gå över om någon dag.

Två dagar senare ringde hon igen. Hon hade åkt in tillslut, och det visade sig att spiralen hon nyligen satt in hade perforerat livmoderväggen och hamnat bakom denna. Ingen diagnos jag hade övervägt direkt. Fan. Kanske är man inte riktigt doktor än i alla fall. Bestämde mig för att hänvisa alla till legitimerade läkare i fortsättningen.

Sen ringde F igen. Han hade upptäckt en fotvårta under hälen, och undrade om jag kunde skära bort den.

Tack, men nej tack.

HT08-ångest

Det märks att terminen börjar närma sig. Höstvädret ger viss hint om detta faktum, men det som verkligen tyder på att det snart är allvar igen är ångestframkallande inlägg i klassens mailgrupp och obehagliga rykten som får mig att känna mig som jordens största latmask.

Själv är jag lite stolt över att ha införskaffat kursboken flera veckor innan terminsstart. Det tyder på engagemang och framförhållning. Tyckte jag. Tills jag fick reda på att många av mina kursare spelar i en helt annan liga. De har nämligen inte bara skaffat boken utan även läst den! Alla 1043 sidor. ”Det är ju så himla intressant” är kommentarer jag hört och fått uppkastningar av. Läsa hela kursboken, innan kursen ens börjat?! Är de inte riktigt kloka?? Dessutom har de duktigaste, krämen av de überambitiösa, köpt några extra böcker i ämnet och läst igenom dem också.

Nästa tenta är i januari. Om 147 dagar. Varför skickas det runt gamla tentor redan? Vi har ett helt jullov att plugga på. Jag har tänkt igenom det här, det är lugnt. Eller? Har jag missat något?

Jag tröstar mig med tankar som att de som hetsar på det här viset kommer gå in i väggen före 27 års ålder, eller grotta ner sig i obegriplig forskning, eller leva ensamma resten av livet. Fast sanningen är nog att de bara blir jäkligt kunniga.

Jag önskar verkligen att jag kunde sätta mig och plugga något ”bara för att”, men sådan är tyvärr inte jag. Jag tillhör dem som måste ha kniven mot strupen för att få något gjort. Fast då blir det å andra sidan väldigt mycket gjort. Utan kniv lever jag dock efter minsta motståndets lag.

Nu skaver det lite mot halsen. Är det en kniv där? Ska jag sätta mig och läsa igenom första kapitlet? Eller ska jag gå till MK och ha sex?
Hmm… livet är sannerligen fullt av svåra val.

Paris!

Jag har varit en vecka i Paris och hälsat på en kompis som bor där med pojkvän och barn. Skönt att komma bort ett tag och få umgås med en vän jag knappt sett de senaste åren. Mindre skönt att 2-åringen krävde konstant uppmärksamhet, - och fick det. Allt krestade kring ungen. Det var skratt, skrik och gråt om vartannat. Kunde inte leka själv för en sekund. Hur söt som helst, men ändå. Jag tror jag väntar ett tag med att skaffa barn...

För att få en paus åkte jag på shoppingtur själv en dag och gjorde av med sommarlönen. Älskar att köpa kläder utomlands i butiker som inte finns hemma! Dock hade det varit ännu roligare om jag varit lite mer ekonomiskt oberoende. Det är sannerligen surt att vara student utan CSN.

En kväll köpte jag hem bubblande Cava och bjöd på. Såg fram emot det hela dagen... men det visade sig att de "inte tycker om vin". Min kompis tog en klunk, rynkade på näsan och sa "usch, så starkt! Det här kan inte jag dricka." Och sen hälde hon ut det! Hennes pojkvän tvingade i sig ett glas, men påpekade flera gånger att han var en ölkille egentligen. Besviket drack jag upp resten av flaskan själv, för det vore ju helgerån att låta findrickat gå till spillo.

Vuxna människor som inte tycker om vin. Det är en gåta för mig. Hur kan det bli så? Det blir ett socialt handikapp också, så jag skulle se till att lära mig tycka om vin. Framförallt om jag bodde i Paris! Men, alla är tydligen inte som jag. Kanske tur det.
Fast tråkigt.

Kärlek?

Äntligen lite ledighet! Jag har träffat MK (Midsommarkillen) nästan varje dag (och natt). Vi har åkt MC, solat ensamma på en brygga vid en sjö, badat, grillat, gått på restaurang, druckit öl i solen med vänner, kollat på skräckflim, monterat upp rullgardiner... Mina känslor blir starkare och starkare, men tyvärr vet jag inte riktigt hur besvarade de är. Dessutom har han ett stort skelett i garderoben som gör att varken han eller jag riktigt vågar tro på det vi har.

Skelettet består av ett ex. Så klart. De var vänner i några år innan han insåg att han älskade henne. Känslorna var besvarade, men kruxet var att hon hade pojkvän. Hon lovade att göra slut med sin kille snart... men just då gick det inte av någon anledning. Tiden gick och MK och hon fortsatte träffas i smyg. Hela tiden sa hon att hon var olycklig i sitt förhållande och lovade att göra slut, snart. MK ställde ultimatum, men när hon ändå fortsatte vara tillsammans med sin stackars kille kunde han inte hålla sig borta. Känslorna var starka. Efter tio år (10!!!) av smusslande blev hon gravid, och det var inte MKs. MK tyckte att det var droppen, nu kunde de inte fortsätta ses. Hon grät och sa att hon skulle göra abort och satsa på förhållandet med MK. Hon bedyrade sin kärlek och än en gång trodde han henne. Efter några månader började magen synas, och det visade sig att hon tänkte behålla barnet. De storbråkade, och sedan dess har de inte hörts av. Detta var i december.

Jag måste få ett avslut. Jag kommer aldrig komma helt över henne annars, sa han till mig häromnatten. Vad tror du om att packa ner alla fysiska minnen jag har av henne, och en skiva med alla bilder, och skicka iväg lådan. Tror du det skulle fungera?

Jag vet inte vad jag ska ge för råd. Jag är bara livrädd att hon ska dyka upp vid hans dörr en dag och att han ska släppa in henne i sitt liv igen. Men det är väl ändå en risk jag måste ta. För vem har sagt att livet är enkelt. Eller kärleken för den delen?

Laddat

Akutläkaren synade mig uppifrån och ner, och frågade sedan syrligt vilka prover jag tyckte man skulle ta på killen som fått ström genom kroppen. Jag hade ingen jäkla aning.
"Eh... Elstatus?"* sa jag med ett leende.
Han flinade först, sen började han skratta.
"Jäkligt bra tänkt. Vill du ha elfores och elkonvertering också?"*

Ibland har man tur, elektrolyter var rätt! Tydligen ska man ta hjärtmarkörer också. Så nu vet jag (och ni) det.

*Elstatus = elektrolyter = natrium, kalium, kreatinin. Elfores= analysmetod för att bestämma olika proteinfraktioner i serum. Elkonvertering = elektrisk stöt för att återställa hjärtrytmen.

Vasovagal syncopé

Han svimmade under stelkrampsvaccinationen i mellanstadiet. Sedan dess har han undvikit sprutor, nålar och allt vad sjukvård heter. Nu, nyligen fyllda 35, var det hög tid för ett blodprov.

Sköterskan bad honom sätta sig ner och spände gummibandet om armen på honom.
”Nej, vad gör du? Det här går inte. Jag måste ju ligga ner!” sa han förskräckt. Hon log roat och tog med honom in i ett annat rum där han la sig på en pappersklädd brits. Blicken fäste han på den kala väggen intill medan sköterskan torkade armvecket med en fuktig tuss. Han hann tänka att det nog skulle gå bra det här.

När han vaknade stod fyra oroliga sköterskor runt honom, två av dem höll upp hans ben och en klappade honom hårt på kinden.
”Fick ni någe blod?” undrade han med panik i rösten.
”Jadå, jag har tagit några rör, men hur mår du? Vad hände?” svarade sköterskan.
Då reste han sig upp på darriga ben och stapplade skyndsamt därifrån.
”Hälsa läkaren att hon kan ringa mig om svaren, för jag kommer fan inte tillbaka!” ropade han över axeln när han försvann ut till friheten.

”Jag skulle inte göra det du gör för en miljard” sa han till mig häromdagen. Och jag som alltid hävdat att alla kan vänja sig vid obehagliga saker var för en gångs skull tvungen att nicka förstående. Om man svimmar liggandes bara av vetskapen att någon ska sticka en med en liten nål, då är det nog bättre att satsa på en annan karriär än läkare.

Onödig urflippning

"Hej gorgeous! Längtar hem.
Vad sägs om en mysig hemmakväll i helgen?"
Ska det behöva ta 20 timmar att plita ihop det? Och inte tillstymmelse till ursäkt för att ha orsakat multipla ventrikelulcus och paranoida symtom.

Jag kan inte vara riktigt frisk som flippade ur så fort. Till mitt försvar kan man säga att han alltid svarat på sms inom 5 min tidigare. Dessutom har jag sjukt tråkigt på jobbet och ytterst liten kontakt med omvärlden i veckorna. Psyket är inte riktigt i form. Ostabilt som dr Alban skulle säga.

Dumpad?

Jag tror jag blivit dumpad. För fem dagar sen sms:ade han från grabbresan att han önskade att jag var där och att han saknade mig. Sen dess har det varit skrämmande tyst. Igår kväll skickade jag iväg ett hurtigt mess och frågade hur han hade det. Sen dess har min mobil varit tystare än någonsin och fjärliarna i magen har förvandlats till en tung klump.

Jag kan inte äta, inte jobba, inte sova. Bara grubbla och deppa. Har kommit fram till några möjliga förklaringar till hans diss.

1. Han har träffat någon annan. En roligare, snyggare tjej som han fallit pladask för.
2. Han har fått reda på att jag dejtat (och haft sex med) en av hans vänner, som dessutom är med på resan, och tycker inte att det känns ok. (Fan, jag borde sagt något, men det var ju för tusan 7 år sen och jag var aldrig kär!)
3. Hans mobil har gått sönder eller blivit stulen.

Min erfarenhet av dissningar säger att orsaken med 70% sannolikhet är alternativ nr 1. 27% risk att det är nr 2, och 3 % chans (hoppas, hoppas) att det är mobilen som är boven.

Nu till strategi. Det bästa vore att bara skita i allt och gå vidare i livet som om ingenting hänt, men jag känner att det blir svårt. Jag måste nog höra av mig när han kommit hem och fråga om vi ska ses i helgen som planerat, eller om jag blivit dumpad av någon anledning. Antagligen kommer jag inte få något svar på det heller, och då är det bästa att söka upp F och sexa med honom. Det finns inget bättre plåster på såren än lite sex med F. Så får det bli. Jag kommer överleva det här med, fast fan vad meningslöst allt känns just nu.

Etyliker som kostar

Hon låg och skakade på britsen, blekfet och smutsig.
”Hjälp mig, jag mår så dåligt” viskade hon vädjande.
”På vilket sätt mår du dåligt?” frågade jag oroligt och gick närmare.
”Jag vet inte… jag är så trött… har inte ont, men jag orkar inte någonting.”
Jag lutade mig fram och kände en tydlig spritdoft.
”När drack du senast?”
”Det var flera dagar sen, jag har bara sovit den här veckan. Inte druckit, inte ätit. Jag är sjuuuuk.”
”Hur mycket drack du förra veckan?”
”En flaska whisky.”
”En liten?”
”Nej, en stor, en hela.”
”Om dagen?!”
”Ja, en stor flaska whisky om dagen. Och ibland några öl också.”
”I hur många dagar?”
”Många, sen jag senast kom hem från beroendeenheten.”
Jag bläddrade i journalen.
”Det var tre veckor sen… så du har druckit en flaska whisky om dagen i 2,5 veckor men inget senaste dagarna?”
”Ja, precis. Jag är så sjuk nu.”
”Du tror inte det är abstinens du känner av nu då?”
”Neej, jag tror inte det. Det känns som jag är sjuk.”

Jag gick ut och bad sköterskan ta ett utandningsprov på henne. Hon blåste 2,5 promille. Jag beklagade mig för mellanjouren som resolut gick in till patienten.
”Hej, jag heter Anders och är läkare här. Vad är det för fel på dig?”
”Jag är packad. Jättefull!”
”Du måste sluta dricka.”
”Ja, jag vet. Jag ska sluta.”
”Ok, då skickar vi dig till tillnyktringen.”
”Ja, det blir bra. Tack så mycket.”

Så olika svar man kan få. Och så resurskrävande vissa patienter är. När jag bläddrade i journalen undrade jag hur mycket hon hade kostat samhället egentligen. Hur mycket hon kommer att kosta. Under de senaste 10 åren hade hon varit inlagd på tillnyktringen och beroendeenheten ett stort antal gånger. Dessutom började hennes lever ta stryk så hon gick på kontroller hos en gastroenterolog. Flera gånger hade hon legat inne efter att ha ramlat och slagit sig.

Dessutom kan jag inte låta bli att undra hur hon, en alkoliserad sjukpensionär, har råd att dricka en flaska whisky om dagen?

Hon håller på att långsamt och kostsamt ta livet av sig. Sorgligt, och svårt att förhindra. Min empati för henne är dock nära noll. Det är samma sak med storrökare som får KOL (och ändå vägrar sluta röka), eller ohyggligt feta människor som får diabetes eller ont i knäna. De får skylla sig själva. Faktiskt. Dessutom blir jag irriterad på att de tar så stora resurser från en redan pressad sjukvård.

Sån är jag. En inte helt politiskt korrekt blivande läkare. Borde jag skämmas?

Midsommarkillen

Han kommer gående mot mig med långa kliv. Det blonda håret på ända, glitter i ögonen, brett leende och felknäppt jacka. Kramen varm och efterlängtad.

Vår andra dejt och redan ett pirr som jag inte känt på väldigt länge. Ett fladder i magen och strålar av värme genom kroppen. Behov av att vara nära, känna, ta på. Finns du verkligen? Är det sant det jag börjar känna?

Samtalet flyter lätt. Avslappnad stämning, många skratt och inga pinsamma tystander. Han lyssnar verkligen. Intresserat. Ställer följdfrågor och kommer ihåg vad jag sagt.

Jag blir kvar. Sover över. Bara sover, nära. Av någon anledning vill jag vänta med det andra. Vara säker först. Han håller om mig hela natten. Varmt och fuktigt. Jag sover djupt.

Innan han vaknat går jag upp för att dricka lite vatten. Spegelbilden i hallen får mig att haja till. Jag känner mig ovanligt tillfreds och vacker, men i spegeln ser jag någon med gårdagens smink utsmetat runt röda ögon. Håret platt och tovigt. En finne i pannan. Genast är alla tvivel där. Kan han verkligen vilja ha det här? Har han sett mig? Borde jag smita hem innan jag gör bort mig?

När jag kommer tillbaka till sängen ler han stort. Hans varma hand smeker min kind och glider bak mot nacken. Föser mig varsamt närmare. Kyssen är djup och innerlig. "God morgon" säger han sen med sömndrucken röst. Och jag håller med. Det är en väldigt god morgon.

Koll på kroppen

"Det känns liksom som en fläkt surrar i kroppen" säger den överviktige mannen på akutmottagningen och fortsätter. "Jag har en holistisk syn på det här förstår du, allt hänger ihop, och nu tror jag att det har blivit lite felkopplingar som gör att allt ovanför midjan fungerar lite sämre än vanligt." Jag hummar till svar, rynkar pannan och ber honom precisera sina symtom lite.

"Ja, till exempel tog de nyss tempen i armhålan på mig, och den var 36,4! Jag som alltid har 36,7. Så då är det ju inte konstigt att det sticker lite i armarna för syret tar sig ju inte ut dit hela vägen, om kroppen är för kall menar jag."

Jag försöker översätta hans ord i mer verkliga termer och sammanfattar "så det snurrar i huvudet och sticker i armarna?"
"Njae, det mer brummar i hela kroppen av den där fläkten."
"Ok... något annat?"
"joo, jag blir lite trött om jag går en kilometer, frugan klagar på mig, men jag får inte ont eller blir andfådd... jag har bara liksom ingen lust att gå längre. Det måste ha med de här felkopplingarna att göra."

Jag blundar och räknar till tio. Hoppas att jag ska vakna, men tyvärr sitter han kvar framför mig. Då övergår jag till social anamnes och frågar vad han jobbar med.

"Jo, jag är lärare, högstadielärare. Men det hade du kanske redan förstått. Jag har ju ganska bra koll på det här med kroppen om man säger så".