Vill inte bliva stur

Ser många av livets vägskäl närma sig. Val som ska göras utan något facit i hand. Sätter på mig skygglapparna och traskar långsamt vidare. Låtsas som om tiden inte går. Som om framtiden väntar tills jag är redo. Men jag hör ljudet...
tick, tack, tick, tack.

På kvällarna funderar jag. Stanna eller flytta? Jobba kvar eller söka nytt? Vårdcentral eller sjukhus? Forska? Karriär? Åka på den där kongressen och riskera göra bort mig? (Eh, hello, den är i ett soligt land. Måste åka!) Och sen det andra. Kär eller inte? Satsa eller springa? Barn... kommer jag någonsin få det? Skulle jag kunna vara nöjd med ett liv utan egen familj? Eller är det den bittra vägen?
Tick, tack, tick, tack.

Sen panikdricker jag två glas vin och moffar i mig en halv ask After Eight (rea på ica). Skygglapparna åker på igen. Nu ackompanjerade av öronproppar.

Någon som har ett krumelurpiller?

Nytt år, samma visa?

Vi hade träffats i tre månader, nästan varje helg. Äntligen en intellektuell och intressant person som verkade förstå mig. Allt flöt inte helt smärtfritt, men något fanns där. Något som växte. Att fira nyår tillsammans var ett stort steg, minst sagt. För första gången skulle vi umgås bland andra, på fest, som ett par. Dessutom en nyårsfest utöver det vanliga. En fantastisk tillställning, med middag och allt, i fina staden. Över 200 gäster.

Vi checkade nervöst in på hotellet. Försökte slappna av med ett bad och cava innan vi begav oss mot förfesten. Väl där möttes vi av värme och ett högt sorl, champagneflaskor på rad och vackra människor. Jag njöt. Han blev svettig och smet ut på balkongen. Under resten av festen stod han på samma ställe i ett hörn i köket. Konverserade med den som stod närmast, men såg obekväm ut. Jag gav honom uppmuntrande leenden men såg att han fick kämpa. Med viss lättnad tog vi så småningom taxi till den stora festen.

Middagen förflöt förvånansvärt väl. Han slappnade av, skrattade och skojade. Mina vänner nickade gillande och jag andades ut. Han fyllde generöst på sitt eget glas, och vid tolvslaget insåg jag hur packad han var. Packad, gråtmild och suktandes efter bekräftelse. Inte riktigt den don Juan jag föreställt mig.

Vid ett hade jag lyckats få med honom tillbaka till hotellet och där öppnade han sitt hjärta och hällde ut allt för mina fötter. Alla sin känslor, sin oro och osäkerhet, sina tidigare depressioner... och där någonstans sa jag stopp. Inte en gång till. Jag orkar inte en gång till.

Jag backade, både fysiskt och psykiskt. Det gjorde honom desperat. Varför var jag så kall? Försökte förklara, men han blev inte lugnare. Inte jag heller. Det blev en konstig natt och stel nyårsdag.

När det var dags att skiljas åt höll han om mig länge och viskade att jag inte skulle oroa sig, han var inte deprimerad, inte på väg att bli det heller och han tyckte mycket om mig. Talför som jag är svarade jag med att förföra honom. Sex ger lite uppskov. För jag vet verkligen inte om jag vågar falla för någon med den sjukdomen igen. Samtidigt är han medveten. Och jag vill ju... men det skrämmer mig. Mer än jag önskar.

Party in my head

Han satt i soffan snett framför mig. Ung, lite överviktig, med mörka hårtesar framför ögonen. När han pratade tittade han ut i tomma luften. Undvek att möta min blick.

Jag vaknade av att grannen hade fest. Det var en massa högljudda röster och musik utanför. Trodde jag. I alla fall kunde jag inte sova för de väsnades så mycket. Fram på småtimmarna höll jag på att bli galen, så jag gick upp. Gick ut i hallen. Och då märkte jag det. Den där festen. Det var ingen fest. Inte hos grannen i alla fall. Alla röster fanns bara i mitt huvud.

Han vred på sig och sneglade på mig. Suckade. Tvekade. Ville så gärna att jag skulle förstå. Sen fortsatte han, med dämpad röst.

Jag blev skiträdd. Tänkte att jag blivit galen.... Eller, det hade jag ju. Kan man säga.

Ett snett leende.

Sen fick jag ju medicin, och allt blev bättre. Det försvann. Men nu är ljudet tillbaka, fast inte alls lika starkt. Rösterna liksom viskar. Det är väl ungefär som tinnitus. Fast värre.

Han gav mig åter en blick. Kollade om jag hängde med. Jag nickade.

I alla fall har jag lärt mig leva med det. Jag vill inte ha mer mediciner, man mår dåligt av medicinerna. Jag kan ignorera rösterna. De är inte elaka, de bara finns där. Lika verkliga som allt annat.

Han ryckte på axlarna och tackade för samtalet. När han gått satt jag kvar länge och tänkte på det han sagt.

Som tinnitus, fast värre.

Lika verkliga som allt annat.

Dagens bästa

"Jag har problem med hälarna också. Jag lider ju av sådana här akilleshälar förstår du."

Fuktig dejt

Har idag borrat och skruvat i lårben, tittat in i en knäled och planterat blommor. Igår var jag på dejt med en man jag träffade på världens trevligaste bröllop för någon vecka sedan. I förrgår drack jag whisky med F. Sannerligen omväxlande liv jag plötsligt tycker mig ha.

På bröllopet kryllade det av dräggiga, men för all del festliga, finanskillar med världen som arbetsplats. Enstaka singlar. Övriga tycktes inte ta det där med trohet på särskilt stort allvar.

Han som jag tillslut krokade var en helt vanlig, trevlig och rolig man. Möjligen några kilo för mycket och liksom lite fuktig. Detta noterades bara vagt efter en vintung middag, och efter spöktimmen fann jag mig hånglandes i en soffa. Han kunde inte riktigt kyssas. Verkade tro att det handlade om att göra mitt ansikte så blött som möjligt, och sent omsider flydde jag till mitt rum. Han skickade söta sms och var så gullig när vi sågs dagen efter att jag ville ge honom en chans till. Den chansen kom igår.

Dejten var en lunch med utsikt över havet i strålande solsken. Samtalet flöt lätt. I nyktert tillstånd kunde jag konstatera att han var både vettig, rolig och trevlig. Fortfarande fuktig, liksom lite glansig över hela kroppen och ständigt salivindränkta läppar. Jämntjocka armar. Djupa blå ögon, kort näsa och hjärtligt skratt. Kände mig kluven.

När vi skildes åt gav han mig en hård kram och tryckte sina läppar mot min kind. Jag kunde inte låta bli att rygga tillbaka, och medan jag torkade av kinden med baksidan av min hand insåg jag att detta var sista gången vi skulle ses.

Attraktion är ändå en viktig del i det hela.

Osökt kommer jag att tänka på honom igen. Mitt hjärnspöke. Fanns han verkligen? Jag skickar sms nästan varje vecka, som aldrig besvaras. Jag ringde på hemma hos honom, men han öppnade inte. Ingen av hans vänner har sett honom på flera månader. Fick tillslut snickaren att kontakta hans arbetsplats, och tydligen sköter han sitt jobb. Alltid något. Beslutar mig åter att släppa.

Kanske spökar han fortfarande för ofta för att någon annan ska kunna ta hans plats? Eller försvinner han om någon annan trillar dit?

Hoppas jag får borra i morgon igen!

Återställning

Trevliga, lyckliga människor här. Det måste vara solen som gör att de vågar börja småprata med vem som helst utan arton starköl innanför västen. Kanske är det också solens fel att det finns speciella barnvagnar för hundar. Trodde först att gamla damen gick med en dockvagn, men när jag tittade efter satt en liten hund där. En hund med rosa tröja och glittrig rosett. Galet.

I glädjerus över solen och diverse shoppingfynd råkade jag radera alla semesterbilder från kameran. Ångest och olycka. Tills jag fick höra att det finns program som återställer klantigheter och nu verkar mina fina bilder vara på väg tillbaka!

Min syster och den osympatiske mr plattfot får barn vilken dag som helst. För att döva mitt dåliga samvete över att jag aldrig hälsar på (pga att jag inte tål hennes pojkvän och vantrivs i deras kylslagna, mörka hus), har jag köpt bebiskläder. Mängder med kläder. Och haklappar, pytteskor, mössor, filtar... Har presenter så det räcker ett år. Nu jäklar kan ingen komma och säga att juniors moster inte bryr sig!

Juniors moster bryr sig dock mest om sig själv nu. Börjar känna mig pimpad och klar för hemfärd. Inte för att jag vill jobba, men jag ska be om mer ledighet för en planerad visit hos dr E. Därefter räknar jag med att kunna sätta punkt för rehabiliteringen.

Back to life.

Långt borta

Tog ut all min jourkomp i tid och drog till en vän på andra sidan världen. Här blir jag bortskämd bland palmer och havsbrus. Äter tre rediga mål mat om dagen, sover som en stock hela nätterna, tränar på ett privat gym och låter solstrålar träffa min skräckbleka hud. Dessutom är konsumtion mitt nya ledord och det verkar fungera att investera sig ur kriser. Shoppinggudarna har varit barmhärtiga och sänt fantastiska affärer i min väg. Skor är min nya medicin!

Jag ringde honom innan jag åkte, men han svarade inte. Försökte få tag på honom i flera dagar. Skickade sms där jag allt mer desperat bad honom svara om han levde. Oron höll mig vaken i två dygn. Sen ringde jag hans jobb. Han svarade piggt efter två signaler. Blev förbannad. Så total brist på empati och respekt. Fick tag på hans bästa vän, snickaren. Sa att jag släpper nu. Måste gå vidare. Till min förvåning tyckte han att jag gjorde rätt. Han hade också släppt. Menade att han tröttnat på att bli ignorerad. Att vänner inte beter sig som han gör, sjuk eller ej.

Problemet är att jag inte kan släppa. Varje kväll dyker han upp bland virrvarret av tankar. Inte ens hans vänner orkar med honom. Han har isolerat sig totalt. Snickarn lovade visserligen att ringa hans jobb och be dem hålla ett öga på honom, men ändå. Borde vi inte göra mer? Hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt?

Slut på elände

Reflektionen i spegeln på Åhléns får mig att haja till. Herregud, vem är den där sorgliga, ihopsjunkna varelsen?

Hemma ställer jag mig på vågen. Höjer förvånat på ögonbrynen. Tar en noggran titt i spegeln och ryser. BMI 16 klär ingen. Tårarna börjar trilla, igen. Van nu. Så trött. Måste hinna vila innan jourpasset.

På akuten frågar sköterskan om tanken med mitt hektiska schema är att bränna ut mig. "Du är ju här jämt!" Jag rycker på axlarna. Ignorerar ångesten som försöker göra sig påmind.

Oro att göra fel, oro för patienter, oro för honom. Sömnlösa nätter. Bortglömd aptit.

Vi ses hemma hos honom. Han nickar till hej från soffan. Reser sig inte ens längre. Rycker på axlarna när jag frågar om middag. Vänder bort ansiktet när jag böjer mig fram för en puss. Jag sätter mig tungt. Tårar väller upp i ögonen och jag låter gråten komma. Han tar inte blicken från TVn. Efter en stund frågar han om jag är snuvig. När han inte får något svar ger han mig en snabb och tom blick. Sträcker sig sen efter fjärkontrollen och byter kanal.

Vi äter under tystnad. Somnar på var sin sida av sängen. Det är kallt på så många sätt.

Jag slutar höra av mig. Har inget kvar att ge. Han ringer inte heller. Dagarna blir till veckor. Akutslaveri byts mot lugnt avdelningsarbete. Jag återhämtar mig sakta med tablettinducerad sömn, långa samtal med fina vänner, mat.

Jag blir starkare. Rätar på ryggen. Återfinner livsglädjen.
Sen gör jag det jag måste.

Solo igen.

The bottom is nådd

Jag vrider om nyckeln i låset som så många gånger förr, men den här gången är allt annorlunda. Det känns som jag gör intrång. Som om jag kommer få se något jag inte vill se. Ändå vet jag att jag måste.

- Hallå. ropar jag i trappan.
- Vem är det? Svarar en orolig röst.
- Gissa säger jag, och tänker att det är konstigt att han inte ens känner igen min röst.

Han är blek och oduschad. De mjuka byxorna har hasat ner över de magra höfterna. Tröjan är för liten och smutsig. I det annars så pedantiskt rena köket står smutsig disk på alla lediga bänkytor.

Han drar handen genom det flottiga håret. Tittar förvirrat på mig.
- Vad gör du här? Är du i stan? Kom du idag?
- Jag har varit här ett tag, svarar jag lugnt och möter hans blick. Du svarar inte i telefonen.
- Jaha.. säger han och ser sig förvirrat omkring. Vill du ha kaffe?

Jag tackar ja och låter blicken glida över rummet. Det är ovant att se saker framme. Papper, skräp, kläder... Har han börjat supa? Inga tomflaskor eller burkar står framme, och jag avfärdar tanken. Han tycker inte ens om alkohol.

Ett brak får mig att vända mig om och jag hittar honom liggandes på golvet. Disken på bänken är täckt av kaffepulver och vattnet rinner fortfarande i kranen.

Innan jag hinner tänka är jag framme hos honom. Nu är jag inte längre bara hans flickvän. Läkarrollen bubblar upp som på kommando. ABCDE. Allt verkar ok.

- Hur mår du? Säger jag oroligt och lägger handen på hans orakade kind.
Han ler snett. Tittar upp på mig.
- Det är bra det. Säger han med hes röst, men ligger kvar på golvet.
- Nej, säger jag. Det är inte bra. Inte bra alls.
Han rullar över på sidan och reser sig upp med ett stön. Haltar ut till sovrummet och lägger sig på sängen. Jag följer efter.
- Vad hände?
- Jag vet inte. Jag ramlade väl, säger han och frustar till som av skratt. Plötsligt låg jag bara på golvet.

Jag försöker prata med honom. Få honom att förstå. Att han förändrats. Att något är fel. Att man inte plötsligt ramlar. Han lyssnar men fortsätter hävda att allt är bra. Jag ska inte oroa mig. Jag är larvig. Han tycker självklart om mig fortfarande. Det finns ingen anledning att göra något.

Jag stänger dörren bakom mig och tar upp telefonen på vägen därifrån. Hans vän svarar efter fyra signaler och när jag lägger på en en halvtimme senare är jag både lättad och oroad. Jag är helt säker nu. Han är sjuk, men vägrar erkänna det. Vägrar gå till läkare.

Hur länge orkar man ge utan att få något tillbaka? Ska jag låta mig styras av hoppet och oron, stanna och fortsätta dras med ner, eller ska jag gå?

Vännen med insikt

- Jag har tänkt mycket på det du berättade sist och jag har bara en sak att säga.
- Vad?
- Spring. Spring för fan.

Oh happy day!

Lyckades fickparkera i minimal lucka, hittade ledig tvättid, tog en "omöjlig" blodgas på första sticket, äntligen godkänd ledighet i vår och bokat resa till andra sidan jorden. Sen ringde han-som-jag-gett-upp. Äntligen ljus i tunneln!

Det har varit en tung period som jag bara vill glömma och därför inte dokumenterat. Nu går jag vidare.

Svårt

Förra helgen berättade jag att jag inte tycker att vi fungerar. Att jag inte är lycklig längre. Han menade att allt är bra. Att jag måste sluta grubbla. Vi har inga problem.

Kanske hörde han inte vad jag sa mellan snyftningarna, men att han inte förstod stod klart. Jag bestämde mig för att sluta tänka, bara köra på. Göra ny utvärdering efter jul. Sen aktiverade jag mitt nätdejtkonto och började efterforska utbudet i nya staden.

Nu har vi nyss skiljts åt igen och jag dricker upp rödvinet med hopp om att det ska få tårarna som bränner bakom ögonlocken att dunsta. Nej, han gör mig inte lycklig. Bara osäker. Och det skapar en spänning. Får mig att anstränga mig, ge allt för att det ska fungera. Varför blir jag en sådan mes? Jag måste sluta bry mig. Varför är han så vacker?

Loggar in på mitt konto och läser alla brev. Blir stärkt av bekräftelsen. Svarar en lång, vältalig akademiker. Har inga planer på att någonsin träffas, men behöver någon som ser mig. Funderar på om detta klassas som otrohet. Har i så fall en ny förståelse för det.

Ställer mig åter den eviga frågan.
När ska det bli lätt?

Glömmer glömskan

Mannen med minnessvikt har inte riktigt insett vidden av sitt svek, trots upprepade pikar. Ingen present har jag fått heller, även om han påstår att den "är på väg". Tyvärr har han även fått för sig att endast otrogna män köper blommor, och massage är numera överreklamerat, osv. Trots detta har vi haft en fantastisk helg och allt är nu förlåtet. Nästan i alla fall. Jag har ältat färdigt för i år. Det får vara som det är. Finns så mycket annat att grubbla på. Som till exempel hur det redan kan vara brist på ved, spadar och varma jackor, bara för att någon polack tittat på en gammal abborre och fått för sig att det ska bli en extremt kall vinter.
Eller hur det nu var.

En fas?

Jag är ett vrak hela veckan. Övertygad om att jag snart är singel igen. Börjar fundera ut strategier, letar bakdörrar. Försöker reparera muren runt mitt hjärta som han rivit.

När vi ses beter han sig som om inget hänt. Tillslut konfronterar jag och han ser ut som ett frågetecken. Hade han inte ringt på en vecka? Oj då. Göra slut? Nej, det har han inte tänkt. Han har inte tänkt alls. Säger han.

Jag är ändå inte övertygad. Han har förändrats. Vi har förändrats. Mina många grubblerier har resulterat i en plan B som jag nu tar till. Jag drar mig undan. Sätter mig en bit bort på soffan. Tar inte i honom när han går förbi. Åker iväg på partykväll med polarna och vinkar glatt hej då.

Det tar skruv. Nu ser han mig. Ger komplimanger. Vill att jag ska komma hem tidigt. Ligger vaken och naken i sängen och väntar. Lättnaden är så befriande.

Nästa vecka ringer han fyra gånger. Pratar glatt och mycket. Men ändå inte lika kärleksfullt som förr. Jag tänker att det nog är en fas. Vågar andas ut.

Sen fyller jag år. Han glömmer bort. Hör inte ens av sig. Och alla tvivel är tillbaka. Jag minns så väl vad en psykolog en gång sa till mig när vi diskuterade glömska; "Det man tycker är riktigt viktigt, det glömmer man inte".

Jag är kanske inte så viktig?

Eller så är han bara höstdeppig som alla andra?

Varför?

Magkänslan går inte längre att ignorera. Hela mitt väsen vet. Något är fel. Han är annorlunda. Svarar kort på frågor. Drar sig undan. Ringer inte. Ser inte nya klänningen. Sover länge. Struntar i morgonpussen. Suckar. Ser mig inte.

När en del av mig ber mig blunda för allt som är fel dyker minnena upp. Orden. När han gång på gång väckt mig alldeles för tidigt. Jag som sovit som skönast och svurit tyst för mig själv när jag hört honom börja skruva på sig. Som spelat död när han lagt armarna om mig och borrat in sin näsa i min nacke. Som inte kunnat låta bli att slå upp ögonen och le vid de viskade orden. Du är så vacker. Aldrig har jag vaknat på en bättre sida.

Blickarna. De som får mig att tappa ord. Händerna som inte kan låta bli min kropp. Och leendet. Alltid så lycklig. Så självklar. Mina vänner har häpnat, gång på gång. Kallat honom för fridlyst art. Ingen hade trott att killar som han fortfarande existerar.

När jag påtalade att distansgrejen skulle bli jobbig tittade han rakt på mig och sa självsäkert: "Vi får göra så det funkar. Jag tänker inte släppa dig." Och det var då jag bestämde mig för att våga lämna sargen. Våga falla. Ingen har tidigare fått mig att känna ett sådant lugn. En total trygghet.

Nu, inte så lugnt. Jag är hispigare än någonsin. Överanalyserar allt. Han säger att inget är fel, men jag vet ju att han ljuger. Vänner säger att jag kanske behöver det här. Få in lite spänning i förhållandet. Få känna att jag behöver anstränga mig.

Kanske är det sant, men inte just nu. Vardagarna innehåller tillräckligt med spänning. Jobbig spänning. Och ensamhet i nya staden. Det är nu jag så desperat behöver den där tryggheten. Bekräftelsen.

Det är som om min livlina håller på att kapas.

Och jag vet inte varför.

Surtanten

Fingret darrade när jag sträckte fram det för att ringa på dörrklockan. Nervös. Jag vill så gärna hyra den där toppfina lägenheten i huset hon äger. Kakelugn och allt. Mitt i stan. Mer än prisvärd hyra. Så onödigt att ägaren totalt saknar social kompetens.

Jag skrev ett fint brev på riktigt brevpapper och skickade med snailmail. Sen ringde jag och försökte småprata, men hon svarade surt att hon skulle återkomma och sen slängde hon luren i örat på mig. Tur att jag blivit varnad. Ändå trubbades mitt goda humör av.

Idag var det dags för hennes granskning och bedömning. Av mig. Jag bävade. Tänkte att det var tur att jag har erfarenhet av knäppgökar.

Hon inledde artigt och trevligt. Jag satt på nålar med plus på 110. Dolde nervositeten med leenden och småprat. Lät henne prata på och få beklaga sig över alla dumma hyresgäster. Försäkrade att jag inte tänkte skaffa husdjur eller börja röka. Att jag aldrig la sopor i fel tunna. Höll med om att cyklar ska parkeras i cykelställ, att hundbajs är äckligt, att man inte ska gå under istappar... Samtidigt väntade jag på vändningen när hon skulle hugga mig i ryggen.

Den kom aldrig. Det var ett trevligt möte. All anspänning helt i onödan. Surtanten måste haft en riktigt bra dag!

Nu är det bara att hålla tummarna.

Primärjour

På akuten "skottar" jag patienter efter bästa förmåga. In på avdelning eller hem. Beställer prover och röntgen. Ordinerar mediciner. Inser att jag är långsam som fan. Ändå är jag garanterat den mest stressade. Uppskruvad som en fjäder. Rotar desperat i minnet efter vårdprogram och akuta behandlingsstrategier. Rycker tag i en kandidat och försöker bolla idéer. Får mer frågor än svar.

Mellan två patienter hastar jag till fikarummet och gömmer mig i soffan med en tekaka och en kopp choklad. Comfort-food. Tar sedan ett djupt andetag och beger mig ut igen. Skottar vidare.

Det värsta är akutlarmen. När man minst anar det piper sökaren upphetsat och sympaticus aktiveras momentant. Med hjärtat i halsgropen beger jag sig mot akutrummet där en sjuk människa ska räddas. Ett gäng vitklädda människor tittar uppfordrande på doktorn, aka mig, och väntar på order. Hjärnan står still.

Kolmonoxidförgiftning. Självmordsförsök. Patienten vaken men inte helt klar. Andas bra. Saturation (syresättning) enligt pulsoxymetern 100%. Ordinerar syrgas. Ringer mellanjouren. Lär mig något nytt. (Eller gammalt? Glömt?) Ska ta artärgas och analysera halt av kolmonoxid.

24%. Allstå är saturationen egentligen 76%, inte 100. Nu då? Ringer IVA-jouren. De tar över. Patienten i trygga händer. Andas ut. Går tillbaka. Dikterar. Skottar vidare. Tänker att idag snöar det inte. Idag är den en lavin av patienter som vällt in. Och jag har bara en jätteliten spade.

Selektivt minne

-Vet du var du är? Frågar jag den flämtande 90-åriga damen på britsen.
- På sjukhuset förstås, svarar hon med en ton som antyder att jag är dum i huvudet. Jag fortsätter ändå.
- Vet du vilken veckodag det är?
- Lördag. Svaret är snabbt och självsäkert. Och fel.
- Och månad?
- Februari.... nej, vänta. Nu snurrade jag till det. Mars!
- Ok... Vilket år är det då?
- 1996.
Jag hummar lite och drar fram stetoskopet. Då tittar hon på mig med plirig blick och undrar:
- Svarade jag helt galet nu?
- Ja lite... säger jag och ler. Sköterskan skrattar högt.
- Jasså. Ja, det blir så ibland, säger hon och jag tänker att hon ser verkligen inte kry ut. Hon är andfådd. Blek. Förvirrad.
- Hur mår du då? Undrar jag och lägger huvudet på sned.
- Jättebra! utropar hon och ler vackert.

Hon mådde verkligen inte jättebra, men hon livade upp en annars tragisk dag på akuten. Det är sådana patienter jag vill minnas. Den arga och urinstinkande alkoholisten får gärna falla i glömska. Och helst vill jag inte heller minnas han som dog alltför ung. Nej, sköna tanten är allt jag tänker komma ihåg från idag.

Tur man inte är bäst

Någon borde sagt dag ett att det här yrket inte funkar för de med känsligt psyke, sa lilla A och blinkade bort fukten i ögonen. Han var sig inte lik. Min glada kvicka kursare hade bytts ut mot en dämpad och sorgsen liten kille. Han trodde själv att det var sommarjobbet som tagit knäcken på honom. Främst de sista tre veckorna som ensam primärjour på medicinakuten i den lilla staden. Bakjour i hemmet med 30 minuters inställningstid. Strid ström av patienter. Han hade varit schemalagd 70 timmar i veckan. Jobbat mer än så. Hatat varje sekund.

En annan kursare ringde i veckan med panik i rösten. Hennes schema som AT-läkare visade sig börja med en lång period på akuten. Hon kände sig allmänt värdelös. Oviktig bland kollegorna, otillräcklig för patienterna. Varför mår jag så dåligt hela tiden? Varför tycker jag aldrig att jag gör något bra, undrade hon besviket.

Dessa två tillhörde toppen i kursen. Alltid höga resultat på tentorna. Alltid mycket beröm på de praktiska övningarna. Imponerande hjärnkapacitet. Dessutom trevliga och omtyckta. Det stora problemet för båda är att de så gott som aldrig misslyckats. Perfektionister. Kontrollfreaks. De tror att man inte får göra fel, inte får göra bort sig, och osäkerhet blir till oöverstiglig ångest.

Det är inte alltid bäst att vara bäst.

Distansförhållande

Bloggen har legat i träda över sommaren. Inte planerat, det bara blev så. Antagligen orsakat av honom. Han har fått all ledig tid och i gengäld lyssnat tålmodigt på mina grubblerier. Behovet att blogga om mina tankar har minskat.

Nu är jag i ny stad och han är kvar där hemma.

Distansförhållande. Jag smakar på ordet. Inte så gott, men det går ner. Försöker få honom att själv föreslå en flytt hit till mig. Jag vill inte tvinga honom, men nu när jag vant mig vid att ha honom bredvid mig i sängen varje natt är det ensamt att sova ensam. Kvällarna är också tråkiga. Känner ingen här än.

Det jobbigaste är pressen när man väl ses. Det ska vara kvalitetstid. Samtalen ska flyta lätt. Man ska diskutera väsentliga saker. Båda ska vara på gott humör. Hela tiden. Maten ska smaka gott. Filmen man hyrt ska vara bra. Sexet ska vara fantastiskt. Dessutom tvekar man inför att planera in saker på egen hand på helgen. AT-fest? Nja... jag är nog inte kvar i stan...

Det kanske blir enklare. Jag vet inte. Det känns fortfarande som om jag åker hem till honom och han åker bort till mig. Hos mig är inte hemma. Inte för någon av oss. Inte än.

Stor sak: har slutat med preventivmedel! Mest för att jag längtar och känner mig stressad. Tick, tick, tick. Med skräck minns jag alla grafer från gynkursen som tydliggjorde hur mycket sämre allt blir med åldern. Ändå inte så stor chans att få till det när man bara ses på helgerna, men tar det ett år så blir det lagom tänker jag. Tar det längre tid tvingar jag honom att flytta hit. Det är min hemliga plan. Min dolda agenda. Stackars man.

Nåväl. Trädan är över! Blåser liv i bloggen igen och hoppas att någon hittar tillbaka hit.