Still got it

Det var 30-årsfest i lördags. Väldigt blandat med folk; en massa par, släktingar ...och barn. VARFÖR tar man med sig sina barn på en 30-årsskiva? Är det verkligen så svårt att hitta barnvakt? Nej, jag tror att många föräldrar är så stolta (och insnöade) att de vill ta med sig ungarna och visa upp dem, i hopp om att få höra vilka välartade och vackra barn de har. För de kan väl inte tro att festen blir roligare om tre st 4-6-åringar springer runt borden och skriker?

I alla fall. Tror jag var enda singeln. Det kan tyckas deprimerande, men jag hade blivit betydligt mer deprimerad om jag varit flickvän till någon av killarna som svärmade runt mig. Jag hade inte tråkigt en sekund och fick både ett och annat oanständigt förslag. Visserligen var jag ovanligt snygg dagen till ära, men att få smicker och blinkningar när flickvännen sitter 10 m bort och kastar mördande blickar, det är lite ...annorlunda.

Kanske borde jag varit kall och avvisande, och fått flickvännernas respekt i stället för ogillande. Men efter (alltför) många glas vin (hey, vad ska man göra, fri bar!) så blev jag självisk och njöt av uppmärksamheten. En läcker jurist, som jag tokhånglat med en blöt kväll i gymnasiet, drog in mig i garderoben och krävde en dejt. Jag gick tillslut med på att ses i veckan, men nu vet jag inte om jag vill längre. Dessutom tvivlar jag på att han vill se mig nu när förtrollningen släppt och jag blivit en nykter och haltande obalanserad pillertrillare vars ena jätteben kräver mysbyxor. Men, vem vet, det kanske var min fascinerande och vackra insida han gillade och inte min tighta klänning?

As if.

Dr Tapper

Idag är man inte så kaxig...

Operationen gick bra, men de blev tvugna att skära upp mer än det var tänkt så jag har ett stort sexigt ärr att se fram emot... Nu lever jag på värktabletter och låtsas vara tapper, fast egentligen vill jag bara gå och dra något gammalt över mig.

Hade man haft ett heltidsjobb så hade det blivit två veckors sjukskrivning, men som student är det bara att pallra sig tillbaka till föreläsningarna så fort som möjligt. Och sen gråta på toan...

Tapper som sagt.

op-oro

Hemma, ensam, en fredagkväll, igen. Det stör mig konstigt nog inte. Jag har jobb att göra, böcker att läsa, en tv som kallar och ett ben som gör ont. Förstår fortfarande inte hur jag kunde vara så klantig. Skulle bara sätta mig ner... liiite full kanske, men benen ska ändå hålla för att sätta sig tycker jag. Operationen blev inte av veckan efter fallet som jag trodde, men på måndag ska det ske. Håller tummarna för att de hittar felet och rättar till det. Oroar mig för att de ska ställa in operationen eller bara öppna och konstatera att det får självläka. För jag vill bli bra fort! Skulle ju åka massor med slalom den här vintern. Fan.

Undrar om jag blir intuberad? -obehagligt. Får kateter? -usch, aj, nej! Morfin? -ja tack, gärna, maxdos!

Telepati

Strax efter att jag publicerat gårdagens inlägg ringde A och undrade om han kunde komma över. Telepati på hög nivå! 20 minuter senare dök han upp med godis och film, och sen satt vi och mös i soffan hela kvällen. Det enda jobbiga var att hindra impulsen att vända mig om och hångla upp honom. Han är snygg, smart, trevlig... och för ung. Han sa en gång att han är rädd att något ska hända mellan oss som ska förstöra vår vänskap, så jag håller det på ett strikt platoniskt plan. Synd när jag för en gångs skull känner mig attraherad av någon, men det är nog smartast så.

Reunion med A

Ser fram emot morgondagen. Jag ska smyga fram till A och ge honom en kram! Han kommer bli paff, för han har bara fått halvstela låssaskramar förut, men nu ska han få en riktig. Eller, jag ska ta en riktig. För jag behöver det. Och för att jag känner att vi glidit ifrån varandra. Förra året var han en av mina bästa vänner. Han fick höra mina bekännelser och jag tvingade ur honom sanningar. Han märkte när jag skolkade och tog anteckningar åt mig. Jag köpte hans favoritgodis till honom när han verkade deppig. Sen hände något... vi gled isär, han skaffade andra vänner i klassen som jag inte gillade, så jag skaffade också andra vänner. Snart märkte han inte om jag var där eller inte, och jag märkte inte om han var deppig eller glad. Men, i morgon är det dags för en liten reunion!

Silverstedt tänker så långt näsan räcker

Victoria Silverstedt låter sig intervjuas i programmet Förkväll för att berätta om sitt nya, mer seriösa jag. Efter lite stelt småprat får hon frågan "vilken kroppsdel är du mest stolt över" och jag blir så irriterande irriterad att jag inte kan sitta still. Jag har aldrig hört en man (eller en icke-uppenbart-vacker kvinna) få denna fråga, och jag har tyvärr aldrig hört ett tänkvärt, roligt eller smart svar. Trots att jag håller ena tummen hårt får jag inte höra något bra denna gång heller. Vickan tänker efter riktigt länge, och sen berättar hon på överdriven svengelska att allra mest stolt är hon över sin näsa. Inte för att den är ett fantastiskt organ som filtrerar luften och tar upp dofter, utan för att den har en sån fin kvinnlig form. Hon vrider huvudet i profil med ett fniss för att tv-publiken ska få se hennes svankande näsrygg, och hennes nya, seriösa jag i profil.

Snälla, tänk liiite längre nästa gång. Många hade säkert dragit på munnen om hon sagt "min hjärna", men trots bimboframställningen måste ju någon hjärncell fungera bra med tanke på hennes framgång. Ett mer tänkvärt och tvetydigt svar hade varit "mitt hjärta". Då hade hon fått respekt.

Jag undrar vad en man med motsvarande IQ skulle sagt... Gissningsvis skulle en stor andel av männen (oavsett IQ) säga att deras bästa organ sitter mellan benen, men detta har jag inte hittat någon undersökning om så det är rena spekulationer. Tänk vad roligt det hade varit om Silverstedt efter sitt grubblande chockat med "jag är otroligt stolt över min vagina!". Åh, då hade jag blivit lycklig!

SD-mannen

Han fortsätter att höra av sig. SMS landar i min mobil så fort han fått i sig alkohol. Förstår inte varför. Tyckte han om att ligga bredvid en fiskpinne sist? Eller har han blivit besatt av mig nu när jag så totalt tappat intresset?

Kursettan

Frågan hänger tungt i luften och alla håller andan och hoppas på att han ska ta den. Ingen annan kan svaret, och ingen vågar gissa. Han suckar och säger namnet på det efterfrågade enzymet med dryg stämma. Kan inte låta bli att lägga till "det där nämde ju föreläsaren på termin ett när vi gick igenom intracellulära reaktionsvägar". Vissa drar på munnen, andra rynkar pannan och försöker minnas. Jag undrar om han har en släng av Aspergers syndrom. Kan han inte glömma? Det där är väl ändå inte nyttigt? Det imponerande minnet i kombination med den dryga stilen får till och med klassens ljus att känna sig dumma. Och klassens ljus är allt annat än dumma.

Han har inte många vänner, men han har alltid väldigt många poäng på tentorna.

Sommarjobb!!

Jag kunde inte koncentrera mig alls på pluggandet, som når sin kulmen snart och borde ha min odelade uppmärksamhet. I ställen satt jag vid datorn och deppade över den totala frånvaron på uppvaktning denna onda dag. Då damp ett brev ner i mailboxen som jag var tvungen att läsa ca 20 gånger innan jag vågade tro på det. Jag har fått ett kanonbra jobb i sommar! För några veckor sen skickade jag iväg en ansökan utan några större förhoppningar, men av alla 120 som sökte valde de mig!!! Kan knappt tro att det är sant. Åh vilken underbar alla hjärtans dag!

Natten med SD-mannen

Han la sig tätt intill, höll om mig så hårt att det nästan blev obehagligt, och bakom ryggen kände jag att något stort rörde sig i hans byxor. SD-mannen hade tjatat sig till ett hembesök men hans attraktion och charm blåste bort med stormbyar när han full vinglade in i min hall sjungandes opera. Nu låg han i min säng i bara kalsongerna, med löftet om att "bara sova". Plötsligt anföll hans hand mitt bröst. Jag tog bestämt bort den. "E du lite blyg?" sluddrade han. Nä, men jag kräver lite finess, tänkte jag. Högt mumlade jag något jakande och tog bort hans hand som nu försökte ta sig in under mina trosor. "Det ska du ha cred för" sa han och somnade. Jag undrade vad fan han menade med det, och hoppades att han skulle vakna tidigt och smita hem. Då vaknade han till liv igen, vände mig på rygg och la sig tätt intill, med sitt stora bultande organ på min mage. Jag spelade död och kände mig som en osäker oskuld. På nytt försökte hans hand ta sig direkt in under trosorna och jag tog bort den. Då la han sig på mig, och bara låg där. Inga kyssar, inget smek, inga komplimanger. Jag vet inte vad han väntade på men om han trodde att det där var bra förspel trodde han väldigt fel. Efter en evighet rullade han av mig och somnade igen. Sen gnisslade han tänder så väggarna skakade. Gryningen kunde inte komma fort nog.

Valentin

För första gången på flera veckor tog jag mig ner på stan idag. Jag hann inte långt alls innan kväljningskänslor och ångest välde över mig. Röda plyschhjärtan, röda rosor, chokladaskar, fula nallar som kramar ett hjärta mm mm. Överallt. På något sätt hade jag lyckats förtränga att årets värsta dag var i antågande. Jag är ALLTID toksingel den 14/2. Nästan i alla fall. Och denna överdådiga mängd av putinutt på stan gjorde mig smärtsamt medveten om hur dött mitt kärleksliv är. Har inte ens en kk nu. Ingen flirt, inget span, ingenting. Vem bestämde att Valentin var ett helgon? Jag tror det är tvärt om. Alla hjärtans dag är en ond dag!

Bubbelbot

Jag tillbringade fredagskvällen med att försöka muntra upp en kompis som blivit brutalt dumpad. Idioten gjorde slut med henne ett par dagar efter att de köpt en stor, tokdyr trea och hon sålt sin lilla mysiga etta. Nu sitter hon där mitt i en flytt med krossat hjärta och tomt bankkonto. Efter många flaskor bubbel och rödvin, samt skvaller och snack om allt utom idioten och lägenheter tror jag hon mådde betydligt bättre. Jag gjorde det i alla fall när jag vinglade hem fram på småtimmarna. Tur att det inte finns nån som kan göra mig så där illa just nu. Eller inte...

Självupptagen? Jag?

Jag berättar utförligt om mitt liv den senaste tiden och hon lyssnar uppmärksamt på mina "gigantiska" problem och kommer med förstående kommentarer och genomtänkta tips. Så småningom tar orden slut och det blir tyst en liten stund. Jag känner mig upplyft efter att ha fått häva ur mig allt och är på väg att avsluta samtalet när jag i förbifarten frågar hur det är med henne.

Skit svarar hon och snyftar till. Jag är gravid igen. Och jag orkar inte kräkas i 9 månader till och sen sitta hemma med två skrikande ungar i ytterligare ett år. Jag har bestämt mig för att göra abort.

Chockad och fylld av dåligt samvete över mitt långa ego-prat blir jag tyst. Säger något om att jag förstår, vilket jag verkligen gör. Hon mådde jättedåligt under graviditeten, och efter förlossningen var hon deprimerad länge. Hennes kille är snäll och gullig, men hjälper inte till särskilt mycket utan flyr till jobbet eller till datorn. Abort är nog rätt beslut för henne just nu. Sen berättar hon något som gör mig både arg och förvånad. Det är 3 veckors väntetid till ultraljud, och sen ytterligare en vecka till själva aborten. I minst 4 veckor måste hon alltså vänta på att få göra abort! Under tiden kommer kroppen förändras, mage och bröst kommer växa, hon kommer må dåligt, och det blir på gränsen till att hon får göra en medicinsk abort efter så lång tid. Föstår inte hur det kan vara så?! Abort borde man få göra direkt om det är aktuellt, innan cellerna börjat specialisera sig och ta form av en liten kropp. Det är ett tillräckligt svårt beslut ändå. Hoppas detta inte får henne på fall. Hon är så bräcklig och har just börjat bli normal efter första barnet. Tror jag ska skicka en bukett blommor till henne. Eller ett kort, kanske choklad... något i alla fall. Kan behöva tänka på någon annan än mig och liket en stund...

Nej till sex? Crazy...

Snygga SD-mannen sms:ade på fyllan igår och ville komma hem till mig på besök. Han påstod att han hade healande krafter som skulle läka mina skador. Jag funderade en stund, kom fram till att jag skulle bli tvungen att ta en dusch och raka benen i så fall, så jag tackade nej och somnade. Vaknade med ågren. Hur kunde jag nobba?! Antagligen enda sexerbjudandet jag kommer få på hela månaden. Ibland är jag för lat för mitt eget bästa!

Kalorisnål martyr

Lättfil till frukost, havregrynsgröt till lunch, lättfil till middag. Så blir det när man inte orkar gå och handla, (det är ett enormt projekt när man är invalido). Blev tillfrågad av en kompis om hon skulle köpa något på affären till mig, men jag sa att "nej jag klarar mig bra" och var en tvättäkta martyr bara för att jag är irriterad på henne. (Hon skulle komma med pizza igår men glömde bort det!!!). Sen när det bara är ett sketet skelett kvar av mig ska jag säga att "titta så det går när du glömmer bort mig!". Å andra sidan hittade jag en massa digestive-kex i hyllan nyss, så man lär kanske inte bli något benragel omgående.

Inget ont som inte för något gott med sig

En ny värld har öppnats för mig. "Sjukdomsvinst", som jag tidigare bara läst om, är plötsligt en verklighet. Det är faktiskt inte bara dåligt att vara invalido. Folk man knappt känner kommer fram och pratar, snygga läkarkillar vill känna på skadeområdet och berätta om sina krigsskador, alltid hinner någon fram och håller upp dörren för en, hemtjänst & färdtjänst i form av vänner och familj är bara ett telefonsamtal bort och bäst av allt; vår stenhårda öststatshandledare har blivit vänligheten själv och ger mig bara lätta frågor och förklarar snällt och noga om jag missuppfattat något. De höga kraven, arga blickarna och hårda tonen försvinner så fort hon får syn på mig. Fabulous!