Femårsplan

"Jag har nog aldrig förr hört ett så vedervärdigt ord", sa dr E upprört.

Hon som alltid levt för dagen. Jobbat korta perioder på en mängd sjukhus och vårdcentraler runt om i Norden. Som trivs i en rotlös tillvaro.

För henne var beslutet att tacka ja till ST enormt. Hon kom fram till att det var kliniken hon trivdes allra bäst på. Och staden hon kunde tänka sig att stanna ett tag i. Hon hade inte riktigt förstått att de efter någon månad skulle be henne om en femårsplan.

"Femårsplan! FEMÅRSPLAN! Fattar du hur lång tid det är?!" Hon skrattade uppgivet och jag log.
"Vad svarade du?"
Hon skrockade. Det enda som kommit ur hennes chockade hjärna hade varit;
"Får man randa sig* på andra orter?"
De hade inte blivit helt nöjda med den frågan.

*Randa sig under ST (specialisttjänstgöringen) innebär att man under en tid är på annan klinik än den man specialiserar sig inom.T.ex att man under sin ST i kirurgi jobbar några månader på medicinavdelning.

Så många val

Det var verkligen inte lätt att komma fram till var jag ville jobba i sommar. Helst vill jag nämligen inte jobba alls, utan bara slappa. Tyvärr sätter den finansiella situationen käppar i hjulet för skön ledighet.

Att vikariera på det sjukhus man senare tänker göra AT på är ett smart drag. Då har man liksom lite förtur. Det är nämligen inte alls givet att man får AT direkt efter examen, i alla fall inte om man vill bo söder om Lycksele. Och det vill jag. Frågan är var i Sverige (eller Norge) jag vill tillbringa två härliga år av mitt liv.

Jag granskade sverigekartan. Googlade olika orter. Läste AT-recensioner. Ältade till förbannelse. Och tog till slut ett beslut.

Efter flera dagar fick jag äntligen tag på rätt person, som käckt upplyste mig om att jag var för sent ute och att alla sommarvikariat redan var tillsatta.

Överlevnadsstrategin kickade in efter ett glas vin och två chokladkakor. Som en iller letade jag under en veckas tid runt på internet efter bättre alternativ. Ringde, mailade och mådde konstant lätt dåligt över att behöva sälja mig själv. Jag hatar att söka jobb.

Så plötsligt, igår, ringde mitt första val och meddelade att de ändå hade en tjänst till mig om jag fortfarande var intresserad. Jag sa ja direkt och blev tilldelad avdelning och lön. Det enda jag lyckades förhandla om var två veckors ledighet.

När jag la på luren konstaterade jag krasst att jag inte var så överlycklig som jag borde vara. Senaste veckans ändrade inställning om det sjukhuset hade satt sina spår. Och osäkerheten inför framtiden är påfrestande. Hur ska man veta om man väljer rätt? Eller ska man bara kasta sig ut och låta slumpen avgöra?

KK?

- Är du också kramsugen, eller ska jag räkna med att fortsätta vara frustrerad?

Jag hade precis, efter lite velande, tackat ja till en fika med dr.G. För några (ganska många) år sen vaknade jag i hans säng en morgon och visste inte var jag var eller vem han var. Ändå ville han fortsätta ses, så det gjorde vi. Ett tag. Men det kändes inte rätt och jag slutade så småningom höra av mig.

Under hösten har jag råkat träffa honom på sjukhuset några gånger, och försökt sona min fula dumpning genom att vara glad och trevlig. Tydligen har det gett honom idéer...

Jag svarade att jag bara ville fika, och han tyckte det lät klokt, men trist. Så vi fikade. Och det var lite stelt men småtrevligt. Inte mer än så. Nu kom nästa sms.

- Jag vill gärna ses igen, och nästa gång hoppas jag att vi kan bli lite fysiska. Jag är väldigt sugen på dig. Vad säger du om det?

Snacka om att vara ärlig med sina avsikter! Äntligen en kille som vill ha min kropp! Mitt gnisslande självförtroende fick sig några droppar fin symaskinsolja. Dessutom lär han inte vara en sådan som backar ur i sista sekunden.

Men, till min förargelse är min spontana reaktion nej. Nej nej nej. Jag är inte attraherad av honom. Tyvärr. Så jäkla typiskt.

Ändå har jag inte svarat än. Något får mig att tveka.

Det känns lite som att man under en tid av svår svält tackar nej till fläskkarré, bara för att man föredrar oxe.

Schizohumor

Klockan var 03 på natten. Hon gick ut och in ur rummet flera gånger. Stannade där inne med låst dörr, tittade ut, tog ett steg, och vände tillbaka in, vred om låset igen.

Till slut kom hon ut. Välklädd men strumplös. En klarblå toppluva på huvudet. Runda kinder och ett vänligt leende. I sin hand höll hon hårt en skokartong.
Jag bad henne slå sig ner. Frågade om hon visste var hon befann sig.

"Jaaa, det är klart! Jag är på psykakuten!"
"Vad gjorde du inne på rummet?" Undrade jag.
"Jo... det var en dvärg där som målade mig i ansiktet."
"Eh.. jaha... var är dvärgen nu? Ser du honom? Säger han något?"
"Han sitter på min axel och blåser i mitt öra. Han vill ha 50000 kr" svarade hon lugnt.
Jag kände pulsen stiga. Syn-, hörsel- och taktil hallucination på samma gång. Extremt ovanligt!
Då började hon skratta. Ett glatt och varmt skratt.
"Jag skojar ju bara! Ser du någon dvärg kanske? Tror du jag är knäpp?"
Vafaan...
"Det här är inte rätt ställe att skoja om sådant på!" Sa jag leende, och kunde inte låta bli att instämma i skrattet. När vi lugnat ned oss bad jag henne åter berätta vad hon gjort där inne.
"Det är så att jag har telepatisk förmåga. Det är bra kontakt där inne." Nu var rösten allvarlig. Hon fortsatte. "Det är bra att kunna prata med sina vänner på det sättet. Det vill jag inte medicinera bort!"
"Ok... Och vad har du i kartongen?"
Med pillemarisk blick öppnade hon lådan och visade upp en död fågel på en bädd av bomull. Jag mötte frågande hennes blick.
"Den sover, Och när den vaknar kommer den växa och bli en tupp!"
Sen reste hon sig upp. "Jag har visst hamnat fel. Jag var på väg till min show. Alla barnen väntar".

Jag bad henne sätta sig. Förklarade att det var mitt i natten och att jag ville att hon skulle stanna kvar. Lockade med nybäddad säng och goda smörgåsar.
Hon höll upp handen och jag tystnade. Sen vände hon sig bort och blundade hårt. När hon öppnade ögonen igen såg hon lättad ut.
"De tycker det är synd att jag inte kommer, men det är ok att jag stannar här en stund".

Vilken tur.

Alone again

Han dumpade mig via ett sms när jag satt på bussen på väg till jobbet. Det var ett typiskt "det är inte du, det är jag"-avslut. Tydligen har han funderat hela julen och kommit fram till att han varken har tid eller energi för någon annan än sig själv just nu(!?!).

Besvikelsen la sig som en klump i bröstet. Jag blinkade bort tårarna och gick igenom alla hans dåliga sidor. Sen hörde jag av mig till lilla K som på något magiskt sätt fixade en extra konsertbiljett till mig.

Jag var ingen bra läkare den dagen. Det är svårt att känna empati när man inte mår bra själv. Blev mer irriterad än vanligt på folk som beklagar sig i stället för att ta itu med sina problem. Hallå, fatta, piller hjälper inte mot att du vantrivs på jobbet!

Ett par stora stark och en upplyftande konsert på kvällen botade den akuta dysforin. Snart var jag på banan igen. Ingen större skada skedd. Men fortfarande svider det lite.
Vill verkligen inte vara ensam längre.

Jultid utan sms-frid

Dagarna innan jul ägnades inte åt studier som man kanske skulle kunna tro, utan åt pyssel, utrensning och storstädning. Och telefonkontrollerande. Med jämna mellanrum konstaterade jag att mobilen verkade fungera, och att andra människor kunde höra av sig till mig på den... så varför kom inget sött meddelande från honom? Efter några dagar tog jag saken i egna händer och skickade honom ett fint sms med ord vägda på guldvåg. Inget svar.

Julafton firades med de närmast sörjande. Syrran tog med sig mr Plattfot, och jag såg djupt i glaset för att orka med honom. För en gångs skull var han dock lite nedtonad och lät flera gånger folk prata till punkt, så det var ändå uthärdligt.

Brorsan var på ovanligt glatt humör och hade köpt ett fint tungt paket till mig som visade sig innehålla smågodis. "Vaddå, jag har faktiskt valt det själv!" sa han i försvar åt mitt gapskratt. Övriga presenter var också fina, men mest nöjd var jag över mina julrim. Det är bara jag som rimmar, men det är alltid väldigt uppskattat. Mamma sparar stolt alla mina rim i en låda, lyckligt ovetande om att de flesta är snodda rakt av från internet.

På kvällen kom äntligen meddelandet vars sena ankomst lagt lätt sordi på hela min jul. Ett kort och tråkigt sms om att han mådde bra, men var trött. Inget "saknar dig", "hur har du det?", eller "tänker på dig". Inte ens ett God Jul! Och ingen "Kram" på slutet. Jäkla pucko. Har inte hörts av sen dess.

På juldagen var det fest! Mitt humör återhämtade sig snabbt med hjälp av några drinkar, och på krogen träffade jag miljonären. Vi hängde hela kvällen. Djupsnackade, skålade och dansade. Inget flirtande och inget hångel, men fan, han är bra fin. Och, han hörde minsann av sig dagen efter! "Tack för en jättetrevlig kväll. Ta hand om dig. Kram".
Svårare än så är det inte.

Lurad på konfekten

Jag bjöd hem honom på middag och han kom lite lagom sent med välstruken skjorta och en flaska vin i handen. Som vanligt flöt samtalet lätt och jag var lugn och glad när vi så småningom förflyttade oss till soffan. Plötsligt började han prata konstigt och jag var helt säker på att han tänkte dumpa mig. Jag tömde vinglaset, kände hur hjärtat bultade som besatt, insåg att jag gillade honom och absolut inte ville bli dumpad. Som tur är blev jag inte det. Förstår fortfarande inte vad han ville ha sagt. Att han är osäker på hur man gör när man hamnar i gränslandet mellan dejta och tillsammans? Vem är inte osäker där?

Sen hånglade vi. I flera timmar. Soffa byttes mot säng, men precis när årets händelse skulle ske tog en av mina förnuftiga hjärnceller till orda och utropade "kondom!". Förutseende som jag är hade jag rotat fram två som ännu inte passerat bäst-före-datum, och lagt dem inom armlängds avstånd. Denna andhämtning fick tyvärr oanade konsekvenser. Han började tänka. Och ifrågasätta.
"Är det här verkligen så smart. Allt kommer bli annorlunda. Bla, bla, bla, bla, bla"

Jag trodde inte mina öron. Vilken kille backar ur i det läget? Han förklarade hade han levt ett vilt liv tidigare och bestämt sig för att bli en bättre människa. Göra saker rätt. Och tydligen ska man lära känna varandra ordentligt innan man ligger.
"Jag hade inte en tanke på att det kunde bli så här. Att vi kunde hamna i det här läget" fortsatte han och jag var beredd att instämma innan mina förberedelser rusade förbi min inre blick. Rakade ben, vaxad bikinilinje, soft musik , rödvin, levande ljus, rena lakan, fräscha kondomer...

Somnade frustrerad, men ändå road. Han är inte som andra.

Det är skillnad på folk och folk

Han var 23 år och visste att hans hjärtklaff var missbildad. Att det började bli dags för operation. Ändå slutade han dyka upp på de inplanerade läkarbesöken. När man så småningom fick tag på honom meddelade han att han flyttat till en annan stad och skulle få behandling där.

I nya staden undvek han läkare. I stället hittade han tröst i spriten och i allt tyngre droger. Att injecera amfetamin är bland det dummaste man kan göra, framförallt om man har en missbildad hjärtklaff. Frågan är om han tänkte på det.

När han kom in på akuten hade han haft hög feber i två dagar. Fåordigt berättade han om sitt hjärtfel och om sitt missbruk. Utredningar gjordes och man konstaterade en endokardit, inflammation i den missbildade hjärtklaffen.

Han var min patient och jag ögnade igenom journalen. Hajade till när jag såg att han haft ett troponinvärde på 6 (markör för bl.a. hjärtinfarkt. 6 är skyhögt). Började svettas när jag läste att han dagen innan klagat över obehagskänslor i bröstet. Att hans puls varit nere på 40 i perioder. Att blodtrycket varit väldigt lågt i perioder. Kardiologjouren hade kontaktats ett par gånger, men man hade bara fått svävande, lätt nonchalanta svar.

Han låg i sängen. Flinade. Svarade att han mådde bra. Lovade att dricka mer, bara han slapp vatten. (för vatten är så jääävla äckligt). På hans ena ben fick jag syn på ett stort, fult sår. Jag frågade hur och när han fått det.
"Asså, jag har ingen jävla aning. Jag har varit så fruktansvärt packad så jag kommer inte ihåg alls" blev svaret samtidigt som han med provocerad blick mötte mina ögon.
"Ok" sa jag, utan att blinka. Tänkte att han behöver hjälp. Samtalsterapi. Stöd i livet.
Sen frågade jag om han hade någon smärta och till min förvåning hade han väldigt ont i bröstet. Framförallt vid ansträngning.
"Varför har du inte berättat det tidigare?", undrade jag. Det visade sig att ingen frågat.

Jag sökte upp överläkaren och tillsammans gick vi igenom journalen. Att kardiologen inte tagit över patienten tidigare var anmärkningsvärt. Hans hjärta var uppenbarligen i riktigt dåligt skick och behövde övervakas. En akut operation låg inte långt borta. Jag undrade irriterat om patienten blivit lika nonchalerad om han varit en idrottskille, och överläkaren suckade.
"Självklart inte, en idrottskille hade de sugit åt sig direkt. Då hade man satt in alla resurser. Tyvärr är det så. Missbrukare behandlas ofta sämre".

På ett sätt kan jag förstå det. Han har misshandlat sin kropp. Han har själv fört in bakterier i blodet som fått fäste på klaffen. Han har valt att utebli från läkarbesöken. Han har valt att leva ett destruktivt liv. När han får en ny hjärtklaff inopererad måste han ändra sitt liv. Sluta med droger. Och det verkar han inte vilja göra.

Å andra sidan. Han är bara barnet. Något har fått honom att må dåligt. Något har lockat honom till drogernas värld. 23 år. Det är för tidigt att ge upp då.

I'm back

Jag tog semester från bloggen. Tror jag behövde det. Inspirationen ville inte låta sig krystas fram. I stället har jag jobbat, rest, klarat av några kurser, dejtat, utvecklat fobi för att söka sommarjobb, köpt ny cykel, börjat dansa, sovit och sovit. Sen läste jag kommentarerna från förra inlägget och vips så ville jag skriva igen! Tack!

Resan var fantastisk. Solen gjorde otroligt gott på alla sätt och vis. Jag kom hem vackert bronsfärgad med ny energi och ett glatt sinne som det tog novembermörkret ganska exakt 10 dagar att kväva. Tio pigga, glada dagar i Svedala i november är ändå få förunnat! Dessutom shoppade jag loss som en sann maniker, oerhört befriande.

När jag kom hem använde jag en del av min nyvunna energi till att boka in en dejt med ett intressant objekt på nätet. Egentligen hade jag bestämt mig för att dissa honom då han verkade ha starka tendenser till fyrkantighet, men något ska man ju göra en tisdagskväll. Till min förvåning var han både trevlig och snygg. Ser ut lite som Tom Cruise. Och bara lite fyrkantig i sitt tänkande.

TC och jag har varit på tre dejter. Tre på en månad, trots att vi bor ca 300 m från varandra. Han är nämligen väldigt busy. Har aldrig träffat någon så uppbokad förut. När vi väl ses är det dock alltid lättsamt och trevligt. Jag kan prata med honom. Om allt. Så, vi får se. Jag är försiktigt optimistisk.

Nej, nu kanske jag ska knåpa ihop ett personligt brev om min förträfflighet och stora intresse för just den specialitetens åkommor... Eller så gör jag det i morgon.

De små orden som betyder allt

Det är de små sakerna som gör att det är värt det. Som får en att må bra mitt i all kaos.

Folk väntar, du vet att de sitter där ute i väntrummet och hetsar upp sig över att den där doktorn aldrig blir klar. Patienten framför dig gråter. En anhörig tittar bedjande och hoppfullt på dig. Du vet att du borde säga något mer, göra något, lösa problemet. Du har jobbat i 10 timmar, slängt i dig en macka under en kvarts rast, och det är 8 timmar kvar tills du får gå hem. Du famlar febrilt bland den begränsade kunskapen och försöker hitta något som kan fungera. Något som kan göra den här patienten frisk, eller i alla fall bättre. En medicin. En remiss. En spark i baken...

Du känner dig ofta otillräcklig. Trött. Svettig. Att minnas de små guldkornen är det som får dig att fortsätta.

Patienten som gav dig en tacksam kram innan hon gick. Hon som såg ut att försöka låta bli av respekt för doktorn, men som ändå inte kunde hejda sig och snyftande viskade tack i ditt öra.

Remissvaret som löd; "Tack för remissen. Patienten är redan mycket bättre och väldigt tacksam över behandlingen du satte in".

Överläkaren som sa att "det märks att du bryr dig om dina patienter, så det känns tryggt att du är primärjour i natt".

Det är små larviga saker som dessa som får dig att stå ut när ett fyllo är så hotfull att du måste ha med dig två väktare in på rummet. Eller när den bipolära tanten spottar dig i ansiktet. Eller när bakjouren blir vansinnig över att du lagt in en abstinent missbrukare. Det är då du kramar guldkornen i fickan och andas ut.

Exet, dr E och jag

När dr E kom till stan passade vi på att ses alla tre. Järngänget. Det var flera år sen sist, men vi delar så många fina minnen.

Exet och dr E gick i samma kurs, det var genom honom jag lärde känna henne. Nu satt vi vid det runda bordet på kvarterspuben och uppdaterade oss om varandras liv. De, som båda är rika stafettläkare, turades om att bjuda mig på öl.

Dr E berättade om sin stundande resa. Hon ska bestiga berg i Nepal, och har inte alls förberett sig som planerat. I stället har hon stafettat i Norge och kärat ner sig i en elak chef. Det är första gången hon upplever känslor av detta slag, så hon känner sig helt förvirrad. Ingenting annat spelar roll längre. Hon gör allt för honom. Hennes humör åker berg-och-dalbana beroende på hur fort han svarar på sms. Det är väldigt olikt henne. Säkert bra för henne, men så typiskt att det är ett svin hon kärat ner sig i.

Exet berättade att han ska bli pappa. I februari. (Efter en snabb uträkning kom jag fram till att hans fru inte var gravid när han hånglade med mig i april. Phu!). De ska flytta till storstan och köpa ett tokdyrt renoveringsobjekt i en förort. Han såg inte ett dugg glad ut när han berättade, och snart kröp det fram. Han vill inte flytta till storstan. Hon vill. Han vill inte renovera hus. Han vill inte lägga alla pengar på boendet. Han tror att kombinationen småbarnsförälder och renovering kommer döda förhållandet. Jag sa några tröstande ord, som jag menade. Jag önskar honom all lycka. För mig är han inte längre intressant.

Senare på natten fick jag ett sms. "Saknar er så himla mycket. Allt var roligare förr." Och just nu är jag beredd att hålla med.

Jobb-plugg-jobb-plugg

För att ha råd att leva under hösten tjatade jag på administratören om att jag vääääldigt gärna ville jobba ett par helger på psykakuten. Hon sa att det inte var säkert att det gick att ordna, eftersom helgpass var populära bland st-läkarna. "Jag tar vad jag får", sa jag hoppfullt och höll tummarna. Som jag har ångrat de orden.

När schemat kom visade det sig att mitt namn förekom frekvent. Jag jobbar nästintill varenda jävla helg! Mest nattpass. Jag som hatar att jobba natt. Ok, det blir lite pengar, men jag har ångest i 24 timmar innan passet och är trött i två dagar efter.

Min "grundlön" som läkare är 118 kr/timme, men på natten får man det tredubbla så länge man är vaken och jobbar. Om det blir lugnt finns ett litet rum med en säng där man kan vila, eller förhoppningsvis sova. När man vilar får man bara 25% av lönen. 30 kr i timmen alltså. Så, är det mycket att göra får man ok betalt. Annars inte.

Tyvärr tar det på krafterna att plugga heltid och jobba (natt) varje helg. Jag känner mig trött och oengagerad mest hela tiden. Och tråkig. Fast det kanske är den populära höstdeppigheten som smyger sig på. Jag vet inte.

Några patienter har addat mig på Facebook. Hur tänker de, undrar jag. Å andra sidan är det lite smickrande. De kom ihåg vad doktorn hette! Svårflörtad och etisk som jag är klickar jag dock på ignore. Sen blir jag lite illa till mods. Tänk om den där självdestruktiva tjejen tar sitt liv nu när doktorn dissat henne på fb? Dags att hålla tummarna igen.

Luff i kyskhet

Resan var fantastisk. Helt klart över förväntan. Det visade sig att lilla A och jag hade ungefär samma prioriteringar och budget. Dessutom anpassade han sig bra när det behövdes.

Jag förstår inte varför ryggsäck ses som självklart när man luffar. Det är tungt, varmt och otympligt. Jag vägrade, till lilla A:s förtret, och tog med mig rullväskan i stället. "Det blir som en Sex and the City-luff!" sa jag och funderade på att möta honom vid stationen i liten dräkt, pumps, hatt och champagne. Minen på hans ansikte hade blivit ett minne för livet....

Konstigt nog låg vi aldrig med varandra. Underbara dagar på ödsliga stränder, många glas billigt vin och delad säng... och ändå, inte ens en kyss. Han var helt klart resistent mot mina feromoner. Jag förstår inte hur det gick till. Har jag tappat min förmåga helt? Eller är det som han säger, att han är nykär och inte kan vara otrogen. Finns det fortfarande sådana killar?

Jobb-weekendresa-långresa

Tiden har rusat fram fortare än någonsin förr. Jag har jobbat och jobbat. Fått ökat ansvar i lagom takt. Har dessutom trivts underbart bra med kollegorna. Jobbade en vecka mer än jag tänkt eftersom "administrationen" klantat sig ordentligt och jag var snäll (kombinerat med min konstanta personliga ekonomiska kris).


Dejtat har jag också gjort.Ena veckan träffade jag en otroligt söt student som bjöd ut mig på middag. (Eller, jag fick betala själv. Han var ju student...) Han var betydligt yngre än mig och jag både roades och oroades av språkskillanden. Uttryck som "klart ovärt" och "fan vad ägd" dök upp hela tiden, och jag kände mig tvungen att ta till ord som "således" och "huruvida" för att nå någon sorts jämvikt rent spåkligt. När så en äldre man raggade upp mig helgen därefter kändes det som en skön kontrast. Jag blev bjuden på finrestaurang, men tvingades lyssna på mololog om hans son och barnuppfostran. Tror jag föredrar lambi framför gubbe. Hursomhelst dissade jag båda på klassiskt strutsmanér. (Va? Har du skickat sms?).


Nu är jag äntligen ledig, både från jobb och dejting. Drog direkt iväg på resa med tjejgänget, och det har varit allt annat än lugn och ro. Herregud, jag trodde folk över 25 behövde skönhetssömn på nätterna? De har nyss lämnat mig, abstinent och sömndepriverad, för hemresa. Själv ska jag möta upp lilla A för en långresa till utlandet. Denna resa har jag oroat mig för i flera veckor. Aldrig tidigare har jag varit med om en sådan resfeber! Han vill att vi ska vara spontana. Inte boka hotell eller vandrarhem, och inte göra upp någon rutt, utan ta allt som det kommer. Mitt kontrollbehov sätts på svårt prov här, och jag ser hela resan som en intensivbehandlig a la KBT.

Jag får se hur tillgången till internet är där borta. Ska försöka få till några inlägg, men lovar inget.

Nu måste jag packa färdigt! Ciao.

Psykjour

Han svär och pratar högt, utan att någon lyssnar. Sparkar ilsket på väggen. Vankar av och an i korridoren. Hytter med fingret åt alla som kommer förbi. Väser obegripligheter i deras öron.

Sköterskan ropar på mig. Pekar på mannen i bar överkropp som nu ser ut att utföra en hastig variant av avancerad qi gong mitt i korridoren. "Du måste bedöma den där patienten.... nu."

Jag får med mig patienten in i ett litet samtalsrum. Kontrollerar att mitt larm sitter där det ska på blusen. Ber honom slå sig ner och genast tänder han till. Han ställer sig med ansiktet bara några cm från mitt och skriker ord jag inte förstår. Jag ignorerar svettdroppen som rinner ned för min rygg och upprepar lugnt att han måste sätta sig ner. Han granskar mig ogillande. "Du din jävla fitta, ska inte tala om för mig vad jag ska göra". Sen sätter han sig äntligen ner. Jag ställer några frågor, men får hot och svordomar till svar. Ofta på ett annat språk. Han lugnar plötsligt ner sig och berättar om sina barn. Sen spänner han ögonen i mig "Varför ska du ha sån jävla fin bil då? Kan du säga aaaaa?"

Han vill gå ut. Säger att han ska skjuta skallen av någon annars. Jag berättar att han kommer bli tvungen att stanna kvar. Att han inte verkar må riktigt bra. Hastigt lämnar han rummet och jag känner för en gångs skull en tacksamhet över att inte ha någon legitimation än. Ett kvarhållningsbeslut enligt §6 och en kort anteckning är allt jag behöver göra. Beslut om tvångsvård måste min kollega ta. Beslut om tvångsmedicinering tas av bakjouren. Det otrevliga humöret blir de stackars skötarnas problem.

Den ångestsvettiga ryggen och den snabba pulsen har jag inte tid att bry mig om. Inte heller huvudvärken eller den kurrande magen. Nästa patient väntar. Och det är bråttom bråttom, hela tiden. Jag ska lyssna och trösta, ordinera och fatta beslut. Skriva intyg och bedöma självmordrisk. Helgjourandets dubbla lön känns faktiskt extremt välförtjänt.

Dejt med skådespelaren

Det tog nästan en och en halv timme att ta sig dit, men äntligen stod jag utanför hans dörr. Lite nervös, vet inte riktigt vad som väntar. Sist vi sågs var det genom alkoholens dimma, och då hade han pråliga, excentriska kläder och stora vita plastglasögon. Det som väckte mitt intresse då var hans personlighet. Så annorlunda, men samtidigt så lätt att öppna sig för.

Plötsligt stod han framför mig. Vanliga kläder och vanlig frisyr. Stort leende, stor kram.
"Gillar du GT?"
"Eh... jaa..." Jag ser mig omkring i den asketiska lägenheten. Inga gardiner, inga tavlor, inga mattor, inga krukväxter, ingen tv, ingen soffa...

Efter första drinken frågar han om jag är hungrig. Och det är jag. Han rotar i skafferiet och får fram en påse kanelsnäckor som han nöjt ställer på bordet. Jag ler och mumsar i mig. GT och snäckor. En helkväll.

Samtalet flyter lätt, och det blir snart uppenbart att vi lever i helt olika världar. Han är intensiv. Vill veta allt om mig. När drink nummer två är slut tar han min hand och granskar den noga. Vrider och vänder på den. Låter sitt pekfinger följa konturerna. Sen placerar han sina läppar på min handled. Jag tappar bort tiden. Och missar sista bussen hem.

Jag kryper ner under hans pingvinmönstrade täcke och snor åt mig enda kudden. Blir plötsligt dödstrött och vill bara sova. Han vill inte sova. Kan inte sova. Han gör "bulleribock" på min rygg. Drar bort täcket. Nyper mig i kinden. Blåser i mitt öra. När min irritation blir övertydlig går han upp och börjar högljutt stöka i lägenheten. Sen sätter han sig på sängkanten och börjar knapra på ett äpple. Det låter. Väldigt mycket. Jag visste inte att äpplen och käkar kunde vara så högljudda.

Jag sover inte mer än tre timmar den natten. Sen måste jag iväg till jobbet. Känner mig helt förstörd. Han kysser mig innerligt när jag går, men vi vet båda två att det är ett sista adjö. Jag får njuta av honom på bioduken i framtiden i stället. För han kommer gå långt, det är jag säker på.

Bästa medicinen

Tillbaka på avdelning efter en kaosartad men lärorik tid på akuten. Min aggressiva borderlinepatient har plötsligt mirakulöst förvandlats till en samarbetsvillig och glad ung tjej. Vredesutbrotten försvann, självskadebeteendet lika så, och plötsligt hade hon sjukdomsinsikt och bad om hjälp. Vi frågade oss alla vad som hade hänt, och snart viskade en liten fågel i mitt öra; tjejen var kär. I den unga missbrukarkillen. Kanske inte det mest lämpliga objektet för henne, men i alla fall. Vilken dundermedicin!

Själv har jag en dejt med en skådespelare i morgon. Väldigt spännande...

Smitare

Jag ramlar svettig och stressad in i rondrummet. Precis i tid. Upptäcker till min lättnad att de inte börjat än så jag slår mig ner och stämmer in i kallpratet. Alla är där utom överläkaren. Veckans nya överläkare. Ännu en stafettläkare.

Efter en kvart har kallpratet tystnat och sköterskan går ut för att försöka få tag på den frånvarande psykiatrikern. Några minuter senare är hon tillbaka in och berättar att han fortfarande är kvar på sitt hotellrum, och har bett henne komma förbi med en bil som han kan följa. Taxi vill han inte ta, han vill ha med sin egen bil. Problemet är att han inte hittar till sjukhuset.

Våra hakor slår i bordet. ST-läkaren blir högröd i ansiktet och undrar sammanbitet om man inte borde kunna ta sig till sin arbetsplats själv och i tid när man har 30 000 i lön. I veckan. "Välkommen till ännu en icke fungerande dag inom psykiatrin" mumlar AT-läkaren.

Efter ytterligare en halvtimmer vaggar överläkaren in. Han berättar på knagglig svenska att han inte vill vara på avdelning. Han kan inte datasystemet, han vill inte träffa några patienter, det enda han säger om patienterna är upprepningar av vad någon annan sagt. Det lutar åt katastrof.

Det blir ST-läkaren som får styra upp verksamheten, fatta alla beslut, introducera överläkaren och samtidigt handleda mig och AT-läkaren. Jag jobbar på så gott jag kan och försöker att inte besvära den tokstressade ST-läkaren mer än nödvändigt.

Äntligen blir klockan gå-hem-tid, och jag tar mitt sprängande huvud med mig och rymmer därifrån. När jag kommer hem inser jag att jag råkat gå hem en timme för tidigt!!
Oupps...

Frustration och tjusning

Det lugna tempot var välkommet första veckan. Jag hade gott om tid att lära mig hitta, få koll på rutinerna och memorera namn på skötare och sköterskor. Andra veckan klättrade jag på väggarna. Igår ringde jag runt och ordnade en jourvecka på psykakuten i stället för på avdelningen. Måste passa på att lära mig så mycket som möjligt innan psyktempot och den lurande latmasken tar över min själ.

Idag erbjöd jag mig att göra en SCID-II intervju* på en trasslig ung patient. Varken överläkaren eller någon av ST-läkarna hade någonsin gjort en sådan, så ingen kunde hjälpa mig. HUR kan man vara överläkare eller i slutet av sin ST utan att ha gjort en så vanlig strukturerad intervju? Bortförklaringar om att de inte har tid förstår jag faktiskt inte. De verkar ju ha det hur lugnt som helst!? Detta kan väl inte vara första de två veckorna i deras karriär som de inte tokstressar på jobbet?

Intervjun var inte helt lätt, men det gick bra. Tjejen som så lätt brusar upp och är misstänksam mot allt samarbetade faktiskt och svarade så gott hon kunde på frågorna. Resultatet, Borderline personlighetsstörning, var föga förvånande, men bra att få det svart på vitt. Dessutom framkom det saker ingen vetat om tidigare. Jag kände att hon slappnade av och vågade lita på mig. Riktigt skön känsla att nå en sådan patient, och när jag cyklade hem tänkte jag på henne och insåg att jag idag upplevt tjusningen med psykiatri.

*SCID II = ett strukturerat intervjustöd som används för diagnostik av personlighetsstörningar

Första patienten

Hon tittar avvaktande och samtidigt nyfiket på mig. Den stora kroppen djupt nersjunken i soffan. Mamman sitter bredvid och pillar nervöst med en papperslapp. Det ska få träffa doktorn för första gången. Doktorn på den psykiatriska avdelningen där dottern hamnat efter att ha stoppat i sig en stor mängd tabletter. Och doktorn, det är tydligen jag det...

- Hur mår du? (Standardfrågan. Brukar fungera. Märks det att jag är nervös?)
- Ok. (Hon möter min blick! Det är positivt.)
- Hmm... Känns det bra att vara här på avdelningen?
- Ja.
(Öppna frågor var det...)
-Varför tog du de där tabletterna igår?
- Vet inte.
(Verkar vara lika bra att gå på pudelns kärna direkt)
-Ville du ta ditt liv?
- Nej.
(Nehej... vafan ska jag fråga nu....)
- Mådde du dåligt? Var du ledsen?
- Sådär.
(oookej...)
- Vill du berätta lite om hur du kände?
Axelryckning... tystnad....
- Hade du ångest?
- ... Ja.
- Hade du planerat att ta tabletterna?
- Nä.
- Så det var en impulsgrej?
- mmm.
(Det här går verkligen strålande. Syns det att jag börjar få panik? Att jag längtar bort? Att jag inte vet vad jag bör fråga om?)

Jag klämmer fram ytterligare några slutna och riktade frågor innan jag ger upp och avslutar samtalet. Hon svarar aldrig med mer än två ord, får dra ur henne information. Inga leenden, inga framtidsplaner, inga vänner, inget som är roligt.... Då och då skadar hon sig själv på olika sätt. Aldrig planerat, alltid på impuls. Lång medicinlista. Inget som hjälper.

Efter en djupdykning i journalen (på psyk har man tid med sådant) hittar jag bl.a en misstanke om autismspektrumstörning och en diagnos på social fobi. Tydligen ingen som fått henne att le eller säga hela meningar. Många långa utredningar. Kuratorer, psykologer och psykiatriker. Och nu är hon mitt jobb. Min patient. Den som ska hjälpa och få henne att ändra på beteendet som funnits sedan fyra års ålder.

Jag känner att jag är på djupt vatten. Har ingen som helst aning om hur jag ska gå vidare. Överläkaren suckar och föreslår några medicinändringar. Försöker trösta mig med orden "Vi kan inte göra så mycket mer för patienter som hon".

Så frustrerande. Och hopplöst. Ska man bara ge upp?