Compliance

Jag och sockerbruden stod i den flashiga baren och skålade i bubbel. Eller, hon hade bubbel, jag nöjde mig med ett smärtsamt dyrt glas rött. En kompis som numera är londonbo stod bredvid och pratade om det outtömliga ämnet celluliter. Hon hade läst om det i Damernas Värld och upplyste oss om att celluliter består av härsket fett. Alla blev förfärade, utom jag som har cellbiologikunskaper.

I stället frågade jag sockertjejen hur läget var. Hon berättade att hon haft problem med eksem, och äntligen fått träffa en hudspecialist. Läkaren hade sagt åt henne att hon under en period inte fick använda smink eller hårprodukter, inte färga håret, inte smörja in sig med parfymerade cremer och dessutom skulle hon inte duscha mer än max två gånger per vecka. Jag kunde inte låta bli att skratta. Sockertjejen är den piffigaste människa jag känner. Hon är alltid välsminkad och fräsch, använder dyra cremer, går till frissan en gång i månaden osv. Sen tog jag en ordentlig titt på henne och sa,
"men du har ju smink nu...! Och grejs i håret!"
"Jag kan väl inte gå på krogen osminkad!!", svarade hon och höjde på de välansade ögonbrynen. Jag skakade på huvudet, så typiskt. Folk kommer till läkaren för att få hjälp, men måste de anstränga sig själv eller ändra på sina rutiner för att bli bra så är det inte lika lätt. Fast jag vette tusan om jag skulle kunna följa den där ordinationen heller. Såvida jag inte led oerhört.

Unga och bittra

A: Jag är så trött på patienter.
Jag: Jag med, har ångest innan och efter varje patient.
K: Varför har du ångest efteråt? Då är det över ju?
Jag: Men då tycker jag så synd om dem. Kan ligga vaken halva nätterna och grubbla över nån stackare som är obotligt sjuk.
A: Sluta med det där, annars hamnar du på psyk fortare än du tror.
K: Mina patienter ljuger. Hela tiden. Man kan inte tro på ett ord de säger.
Jag: Var är du?
K: På geriatriken. Massa dementa gamlingar.
A: Men gamlingar kan vara underhållande att prata med ju?
K: Vissa kanske... men de luktar illa också.
A: Jag hade en patient som hade iq guldfisk idag.
K: Det finns ingen folkgrupp som är så korkade som patienter.
Jag: Så unga och redan så bittra...
A: Ja, vad fan håller vi på med?
K: Vi hoppar av. Kom igen. Vi måste hoppa nu, innan det är för sent!

Avslöjad

Jag har skrivit många inlägg senaste tiden, men ytterst få har blivit publicerade. Orsaken är att jag fått reda på att det finns en person som vet. En vän har listat ut vem jag är. Först fick jag panik och tänkte radera hela bloggen. Sen nöjde jag mig med att ta bort vissa inlägg. Och nu vet jag inte vad jag ska skriva om längre. Det får inte vara för personligt, inte för vulgärt, inte något som jag vill hålla hemligt... Dessutom har en stor portion prestationsångest lagt sig som en tung boja på allt jag försöker skriva.

Jag började blogga av tre anledningar; att få utlopp för min kreativitet och träna på skrivandet, att bevara minnen som annars skulle komma bort i min snurriga hjärna, och för att ventilera det jag inte vill berätta för andra. Det sistnämda känner jag inte att jag kan göra längre.

Nu står jag inför ett val. Antingen slutar jag blogga helt, eller så fortsätter jag med en mindre personlig framtoning. Det känns tråkigt att sluta helt, men samtidigt lite menlöst att skriva utan att kunna berätta om eventuella smaskiga detaljer.

Efter stor och energikrävande tankeverksamhet har jag kommit fram till att jag ska försöka fortsätta skriva i alla fall. Jag vet inte om någon bryr sig... men det känns fegt att lägga ner. En utmaning bör man inte backa för.

Men du, du som vet, var snäll och berätta inte för någon mer. Jag tycker om att vara anonym.

Granne med bekymmer

Min granne har skitcool frisyr, är väldigt social och drar runt på några kilo extra. Vi umgicks ibland förut, men sen i våras har jag knappt sett till henne. Däremot har jag sett att hon påfallande ofta haft besök av en man, och i höstas berättade hon att hon var kär.

Nu stod hon utanför min dörr och undrade varför jag inte lämnat tillbaka tvättstugenyckeln. Förklaringen var naturligtvis att jag helt glömt bort att jag höll på att tvätta, så jag följde med henne ner och plockade skamset undan mina blöta kläder.

"Hur går det med killen?" frågade hon, (som alla andra).
Jag suckade. "Ok... men tror inte det håller så länge till."
"Jasså, vad har ni för problem?" undrade hon, och jag ryckte på axlarna medan jag funderade. Vad är problemet rent konkret?
"Kommunikationsproblem har vi i alla fall." suckade hon, och sen pratade hon i en kvart utan uppehåll.
"Han vill aldrig göra något med mig. När jag sa att jag tyckte att vi skulle göra något tillsammans svarade han att det gjorde vi ju i somras. I SOMRAS! Han sticker iväg med sina kompisar på helgerna utan att förvarna. Han har inte råd att resa med mig i vår, men tydligen ska han låna pengar av sin mamma för att kunna åka till Thailand med polarna. POLARNA, det är det enda som är viktigt. Han ville inte ens fira nyår med mig... Och inte har vi sex längre heller. Det enda vi gör ihop är äter och sover. Jag har inte skrattat på två veckor." Hon tittade hjälplöst på mig och jag visste inte vad jag skulle säga. Efter varje sak hon tog upp tänkte jag att så skulle Han aldrig göra. Vad har jag att klaga på egentligen? Han är ju perfekt... egentligen.
"Ge mig råd" vädjade hon.
Jag visste vad hon inte ville höra, men sa det ändå, så försiktigt jag kunde; "Kanske dags att dumpa?".
"Jag vet, jag vet" suckade hon. "Jag är en idiot som lägger så mycket energi på någon som uppenbarligen inte bryr sig om mig... men, jag älskar honom ju."

När jag gick upp med mina tunga kassar kände jag mig konstigt nog lättad. Det var befriande att höra att det finns en person bara några meter bort som också våndas med kärleksproblem. Och hon har det faktiskt värre än jag. Mycket värre.

En dold talang

Som kandidat känner man sig ofta ganska dum och värdelös, så det gäller att hitta något man är bra på och sen påminna sig om det när självförtroendet är i botten. Jag tror att jag kanske äntligen hittat mitt specialområde.

Veckans handledare, en man med ögontics, kraftigt underbett och grov dialekt, tycker att pr är en viktig undersökning som ska läras ut ordentligt. Därför fick jag en grundlig genomgång.

"Innan en gastroskopi ska alla patienter ha ett finger i stjärten" sa han medan han tog på sig handsken och kisade mot mig för att se att jag förstått. Jag nickade och övertydligt visade han hur favoritfingret ska vara riktat, hur långt det ska in, hur mycket man ska böja det och sen vrida det så att man känner bäst. När han var klar höll han upp fingret framför mitt ansikte och tittade uppforande på mig. "Vad säger kandidaten om det här?" Jag stod emot impulsen att ta ett steg tillbaka och tittade på det ljusbrunkladdiga fingret. "Normalt" sa jag lugnt och han nickade. "Inget blod, eller hur? Det är viktigt!" Åter kisade han mot mig, fortfarande med fingret alldeles för nära mitt ansikte. Jag nickade. Äntligen tog han av sig handsken, och gjorde en gest mot den nakna ändan på britsen. "Varsågod".

Jag hade gjort många pr tidigare, men försökte följa hans anvisningar så exakt som möjligt. "Känner du prostatan?!" ropade han högt från andra sidan rummet. Jodå, jag kände prostatan. Som ett litet ollon under tarmväggen. Han var nöjd. Jag tog ut fingret och reflekterade över att jag inte alls tycker att den där undersökningen är äcklig eller ens obehaglig. Något som måste göras bara. Mina tankar avbröts av patienten som tackade och meddelade att "det där fingret var mycket behagligare än det första!". Jag började fnissa och fick anstränga mig till det yttersta för att undvika ett långvarigt och opassande asgarv. Ett behagligt pr-finger. Så underbart. Visste väl att jag hade talang för något!

Nyår

Nyår firades i fjällen med dr E och hennes pretantiöse pojkvän. Att dr E har pojkvän är ett under i sig. Varken hon eller jag trodde att hon skulle kunna falla dit. Ännu mer otroligt är att hon fallit för en fjant. Han är spinkig och lurvig. Sjunger i kör, spelar hobbyteater och är med i hemliga sällskap. Gillar att stå i centrum och älskar att ifrågasätta allt vad andra säger. Hon tycker att han är underbar. Men så är hon lite konstig också.

Vi har åkt skidor och jag räknade ut att jag sammanlagt åkt ca 10 dagar de senaste 7 åren. Samtidigt har jag blivit gammal, svag, stel och fått insikt i hur farligt det är att ramla. Dessutom var backen jäkligt isig och brant. Kallt som fan var det också. Inte så konstigt att jag åkte som en kärring alltså, men tragiskt. Ibland uppevde jag för en kort sekund den där rätta, underbara känslan att ha kontroll över skidorna och fort glida in i nya snygga svängar. Dock förbyttes den snabbt mot dödsångest och fulåkning. Jag tror det är dags att börja åka lite oftare. Typ varje år.

Prettot åkte såklart telemark, och enligt egen utsago var han rätt bra på det. Dr E åker kanonbra, men så har hon gått på skidgymnasium och tävlingsåkt också.

Han åkte förresten fantastiskt bra. Fort och snyggt. F.d tävlingsskidåkare han med och det imponerade på alla. I övrigt går vårt förhållande på sparlåga. Jag har tröttnat.

På nyårsafton skålade vi i bubbel och Han drog mig åt sidan för att hångla. Jag log och pussade torrt och tänkte att allt var tvärtemot det brukar vara. Vanligtvis står jag ensam och packad på nyårsafton och kastar hatiska blickar åt lyckliga par som hånglar. Lovar mig själv att nästa år, då ska jag ha någon att trycka läpparna mot. Men nu när jag stog där lite smålullig med pojkvän så kändes allt bara fel och trist. Känslan var så stark att jag äntligen vågade ta beslutet. Det går inte längre. Jag måste göra slut.

Svält bland julmaten

Den bleka och tunna varelsen i hörnet möter min blick och ler. "Det var länge sen" säger hon med mjuk röst och låssas inte om min förvånade min. Jag nickar och ger hennes tunna kropp en kram. Vet inte var jag ska fästa blicken och ursäktar mig bort till glöggen på andra sidan rummet. I smyg iakktar jag henne och förfäras. Skäms över mina nyfikna blickar. Får ont i hjärtat av det jag ser.

Jag har alltid varit lite avundsjuk på henne. Så vacker. Stora kornblå ögon. Långt och tjockt blont hår. Smittande skratt. Smart. Social och supertrevlig mot alla.

Nu hänger hennes hår i korta tunna stripor. Mörka ringar gräver sig in under de trötta ögonen. Huden blek och tunn över de knotiga kindbenen. Kläderna i barnstorlek hänger löst på kroppen.

Hon får hjälp upp och tar några stapplande steg in i rummet, sätter sig sakta i en annan fåtölj. Ler ursäktande och förklarar att hon inte orkar hålla upp huvudet själv så länge, därför måste hon sitta i en stol med huvudstöd.

Hon frågar mig hur det går med plugget. Har koll på vilken termin jag läser och kommer ihåg vad jag sagt när vi sågs förra året. Hon undrar var jag bor nu, vad jag har för nyårsplaner, vad jag fick i julklapp. Lika trevlig som förr. Jag frågar hur hon ska fira nyårsafton och biter mig i tungan. Hon ger mig en uppgiven blick och säger att hon inte vet. Det blir tyst en stund. Försöker komma ihåg vad hon berättade när vi sågs sist, men jag kan inte minnas vad det var hon pluggade eller var hon bodde.

Efter någon timme tecknar hon till sin pappa att det är dags att gå hem. Han hämtar rullstolen och hjälper henne i den. När de försvinner ut genom dörren undrar jag om det var sista gången jag såg henne. Hon väger under 40 kg nu och hennes hjärta har börjat ta stryk. Utan en veckas intensivvård på sjukhus innan jul hade hon inte överlevt.

Det är en märklig och otäck sjukdom. Svårt att förstå hur det kan gå så långt. Det är ju bara att äta! Hur kan man vara så rädd för mat?
Snälla, söta lilla du, kämpa emot anorexiaspöket och se till att vinna kampen. Det måste du. Ät.

Julafton -07

Så var ännu en Julafton avklarad. 10 samlade släktingar, rikligt med alkoholhaltig dryck, dignande julbord, ett hav av paket under granen, julmusik i bakgrunden, tända ljus och livliga diskussioner.

Ömsom fascinerat, ömsom uttråkat, iakktar jag föreställningen. Pappa som springer runt och ser till att alla har något i glasen. Skrattar glatt åt sina egna skämt som ingen annan förstår. Syster duktig som dukar av, hämtar det som saknas på bordet, fixar efterrätt, blåser ut nedbrunna ljus. Mamma som lagat mat hela dagen och nu firar med det ena glaset efter det andra. Moster som bara vill prata om sina hundar och morbror som ständigt vill sjunga snapsvisor. Kusinerna är fetare och mer högljudda än vanligt. Bror sitter tyst och dricker julöl i smyg.

Min roll är bara en biroll med få repliker. Mamma är den som regisserar och spelar huvudrollen. Hon är även den som blir fullast. Kan ha ett samband det där.

Efter mat med vin, öl och snaps kommer grappan fram. Sen konjak och kaffe. Följt av whisky och baileys. Fylleslaget är ett faktum. En kusin tvingas vara tomte med blinkande mössa. Morsan sluddrar och förstår inte julrimmen, så allt måste läsas minst tre gånger plus ytterligare en gång när paketet är öppnat. Morbror förstår inte heller något rim, trots att han skrivit de flesta själv. Båda är väldigt glada, sitter där i soffan och berömmer varandra.

Först vid midnatt är alla julklappar utdelade och öppnade. Någon tittar förskräckt på klockan och påminner om hunden som väntar där hemma. Glasen töms och släktingarna beger sig iväg, somliga mer vingligt än andra.

Summa sumarum är ändå att årets julafton blev över förväntan. Fick julklappar som jag faktiskt ville ha. Maten var god, vinet likaså. Och fyllekajorna var riktigt underhållande.

Ska bli intressant att se om morgondagens släktmiddag blir lika livlig!

Arvshärva

Fick en liten chock när jag läste tidningen häromdagen. Den alkoholiserade dörrvakten jag känner, som ärvt en förmögenhet, sitter nu häktad misstänkt för grovt bedrägeri. Det verkar som om testamentet var förfalskat! Han som satt och grät på krogen för "det var så jobbigt med alla pengar"... Var det samvetet som var jobbigt månne?

En liten värld

På en finlandsfärja för många år sen blev Han jättefull och bestämde sig för att tacka för sig och krypa till kojs. Hyttdörren stod på vid gavel så han ragglade in, la en spya innanför dörren, orsakade stopp i toaletten och somnade med kläderna på. Någon timme senare kom en kille in och svor och skrek. Det visade sig att Han hade gått in i fel hytt...

Killen som hytten tillhörde var mr Plattfot.

Som sagt, intressant jul.

mr Plattfot

Min syster har via SprayDate träffat en "underbar" kille. Hon är helt betuttad och kan inte tro att hon haft en sån tur. Jag har hejat på henne och kommit med goda råd och tips och nu verkar han ha trillat dit. Förra veckan berättade hon att han vet vem jag är. Tydligen träffade han mig för ca 5 år sen. Även om hans namn lät vagt bekant kunde jag inte alls komma ihåg vem han var och ryckte på axlarna åt det. Tills igår, för då kom jag på vem han är.

Jag träffade honom ute för länge sen, och vi pratade en liten stund. Han var småtrevlig, men samtidigt lätt obehaglig. Dagen efter ringde han efter att ha snokat reda på mitt nummer på ett synnerligen imponerande sätt. Vi bestämde oss för att ses och ta en fika.

När jag såg honom komma gående i dagsljus ångrade jag mig. Han hade en ruskigt ful jacka och en underlig gångstil. Dessutom pratade han konstigt, hade någon sorts talfel som jag inte uppmärksammat i fyllan och villan.

Vi hade precis satt oss vid ett bord med varsin kopp kaffe när han upplyste mig om droppen som fick bägaren att rinna över. Han berättade nämligen att han var plattfot. Jag fick en lång och ingående beskrivning av hur hans fötter såg ut och vilka problem det skapade för honom. Jag har lite svårt för fötter... tycker det är få fötter som inte är lite äckliga. Och att få höra om hans fötter och handikapp fem minuter in på första dejten tyckte jag var lite i överkant. (Jag vet, jag är ytlig, men det var verkligen avtändande).

När dejten äntligen var slut sa jag nonchalant att "vi hörs", som man gör när man inte vill ses igen. "Men du har ju inte mitt nr!" sa han då, vilket ledde till en av mina drygaste stunder... Jag slängde ett "Det har du rätt i" i ansiktet på honom innan jag vände mig om och gick.

Nu är min syster alltså tillsammans med mr Plattfot som jag varit asdryg mot. Och hon vill att vi ska ses på en parmiddag.
Det blir en intressant jul...

Designern

Vi slog oss ner framme vid bardisken och beställde varsin öl. Designern log och riktade sina välsminkade ögon mot mig.
"Du ser mer och mer ut som en doktor, vet du det?!" sa hon och fnissade.
"Men, vafan" sa jag "Jag har gått en halvtimme i ösregn utan paraply. Sminket och frillan regnade bort! Såhär beige är jag utan mitt skal".
"Nej, nej, inte det!" fortsatte hon upprört. "Det är dina ögon, din blick... du ser så klok ut! En vis kvinna finns bakom de där ögonen..."
"Haha, njae... knappast" Jag sippade på min öl och log för mig själv. Designern säger alltid det man minst anar. Det är det jag tycker bäst om med henne.
"Är det jobbigt med plugget och alla sjuka? För om du behöver någon att snacka med så har jag kontakter..." fortsatte hon hemligtsfullt och fingrade på sitt glas.
Sen berättade hon om sin livscoach som hade fått henne att ändra sitt tankesätt, att bli av med ångesten och rädslan. Som fått henne att våga tro på sig själv igen. En tår trillade ner för hennes kind när hon berättade, så glad var hon över förändringen.
"Ska jag ringa honom och boka tid åt dig?" frågade hon. "700 kr timmen, och man bör gå ca 10 gånger för att lära sig tänka rätt".
"Njae, inte nu. Kanske när jag blir rik" sa jag, och tänkte att jag nog kunde läsa någon klok bok och lära mig tänka rätt på egen hand.

Sen pratade vi om gamla tider, hur unga vi var när vi jobbade tillsammans, hur gamla vi blivit nu. Jag berättade om min stororder på antirynkkrämer.
"Vad beställer du sånt skit för?! Kör botox i stället, det funkar så jäkla bra!" sa hon och drog den svarta luggen ur pannan. "Kolla! Slät som ett babyarsle. Tack vare 8 års botox."
Jag inspekterade hennes panna och nickade. Den var verkligen helt slät. Hon forsatte;
"Innan botox hade jag en, ursäkta mig, men en vagina mellan ögonen. Den är helt borta nu. Ser du? Vaginafri panna!"
Jag skrattade förtjust. Designern och hennes fantastiska liknelser.
"Jag känner en bögläkare som är asbra, han kan fixa dig om du vill?" Fortsatte hon. "Du får garanterat rabatt, alla mina vänner får det".
Jag tackade roat nej. Inte nu, kanske om något år.

Efter tre öl, en drink och två kindpussar lämnade vi stället och jag klev på bussen hem. Chauffören tvekade när han tog emot mina pengar och tittade på mig flera gången innan han slutligen frågade;
"Är du över 16?"

Självbekräftelse genom konsumtion.

Min ekonomi har minst sagt varit risig senaste tiden så det var med viss bävan jag loggade in på mitt bankkonto. Till min stora lättnad (och förvåning) visade det sig dock vara ganska gott om cash där. Förklaringen låg i en stor insättning. Stipendiet! Oh, härliga tider! Julen är räddad och min stackars familj slipper hemmagjorda julklappar.

Jag firade med att shoppa loss på nätet (klockan var mitt i natten så det var enda alternativet). Ganska snart surfade jag in på en sida om nya omtalade "superantirynkkrämen", Boots no 7, och bestämde mig för att jag var värd en sån.

Efter någon timmes nattsurfande kom jag fram till att en tub kostar ca 300 kr i Sverige, £16.75 (ca 216 kr) i UK och $22 (140 kr) i USA. Tanken på vilket klipp jag kunde göra väckte köpdjävulen i mig och jag blev lite carried away... Nu är ett paket med antirynkkrämer för en tusenlapp på väg till mig (via vänner i USA pga "levererar-inte-till-utlandet-idioti"). Satan så ung och slät jag kommer bli! Och det är väl precis sånt som stipendiepengar är tänkta att användas till?

En positiv biverkan av shoppingen var att min livsgnista väcktes till liv igen. Att jag inte förstod att det var det som var problemet?! Spenderar man inget får man tråkigt vilket i förlängingen leder till trötthet och seghet. En naturlig reaktion. Konsumtionsabstinens.

Dagstrött & nattpigg

Hela dagarna går jag omkring som i ett töcken. Halvöppna ögon, gäspningar, nysningar, kroniskt frusen. Försöker lyssna och vara en duktig kandidat, men hjärnan känns förstoppad och vägrar ta in mer information. Jag gör bort mig, känner mig dum, gömmer mig bakom lampskärmar, längtar bort.

Bara när jag träffar patienter vaknar jag tillfälligt till liv. Oftast lyckas jag komma ihåg ett par relevanta anamnesfrågor och gör ett någorlunda korrekt status. När jag ska diktera lägger hjärnan ner igen, men jag orkar inte bry mig utan snackar in så gott det går och hoppas att en kompetent och vänlig läkarsekreterare benar ut svamlet.

Hemma kryper jag ner under en filt i soffan och halvsover ett par timmar. Sen funderar jag över alla allvarliga sjukdommar jag kan tänkas ha. Tillslut masar jag mig till spisen och lagar mat. Äter. Kollar lite mer på TV. Inser att det är dags för sängen, och då, DÅ vaknar kroppen och hjärnan till liv igen. Plötsligt ska det pluggas, städas, mailas och julpyntas. Det fullkomligt sprutar energi, kreativitet och livslust ur mig. Så jäkla olägligt! Alldeles för sent låter jag John Blund göra sitt jobb, för att snart åter vakna aptrött till väckarklockans gälla signal.

Är jag i fel tidszon?

På örat

Det är nog mitt undermedvetna som ser till att förhållandet sätts på prov när det nått en viss nivå. Varje pojkvän jag haft har någon gång fått besök av en kraftigt berusad dr.solo, och det har slutat olika bra. Eller så är det där med undermedvetna bara ett patetiskt försök till bortförklaring av mina plakatfyllor... Nåväl, hur pojkvänner reagerar är ändå intressant.

Min första pojkvän fick till sin fasa bevittna hur jag däckade på hans föräldrars tomt. Inte förrän han hotade med ambulans tog jag mig upp på alla fyra och lät mig ledas in i huset. När jag vaknade några timmar senare med huvudet i toaletten låg han och sov mellan två spyor på badrumsgolvet. Efter att ha väckt honom övertalade han mig att gå till hans säng och sova i stället. Knappt hade han lagt huvudet på kudden innan jag kräktes i sängen. Hans reaktion var ilska. Dagen efter fick jag en ordentlig utskällning, som nog var helt berättigad, och sen vågade jag knappt lukta på sprit under vår fortsatta relation.

Pojkvän nr 2 såg till att bli ännu fullare än jag så där fick man inte mycket hjälp. Han hade fullt upp med sig själv, och var lite sur över att jag inte pysslade om honom dagen efter.

Den tredje pojkvännen hade precis gått och lagt sig när jag dök upp utanför hans dörr. Jag kröp runt i hans lägenhet tills jag slutligen hittade toaletten, och där la jag mig på golvet så jag skulle kunna sova och kräkas i duschventilen på samma gång. (Man e väl inte dum?!) Hans reaktion var att gå och hämta sin kamera, och några minuter senare kunde alla se mitt tillstånd på nätet.

Och i helgen hade turen kommit till Honom. Efter en suddig taxiresa fick han hämta mig utanför porten och leda mig in. Jag började med en en spritpizza i toaletten och satte mig sedan på en stol i hallen... och vägrade röra på mig. Tillslut hämtade han en madrass och bäddade åt mig på hallgolvet. Han la sig bredvid mig för att se till att jag höll mig varm, och med jämna mellanrum kontrollerade han min puls och andning. På morgonen stod ett glas dubbel-treo på golvet vid kudden och hela dagen passade han upp på mig med ömhet i blicken. Jag tror faktiskt inte ens att han hade blivit arg om jag kräkts i hans säng. Och inga bilder hamnade på nätet.

Betyder det att han är rätt?
Eller bara otroligt snäll...?
Kanske både och?

pr = osmakligt?

Efter ett par glas vin blir jag alltid sugen på att chockera lite, så när sockerbruden* frågade mig vad jag egentligen gjorde på dagarna kom svaret snabbt. "Idag var höjdpunkten en pr där jag fick känna på en gammal fet gubbes prostata, och när jag ändå var där inne passade jag på att gräva ut lite bajs till ett bajsprov som skulle tas". Många skrattade, vissa trodde jag ljög... och sockertjejen blev förbannad.

Tydligen är det ytters osmakligt att nämna ordet prostata och bajs när man är bland folk. Framförallt när folket faktiskt sitter och äter chips och försöker ha trevligt. Hon uppmanade mig å det bestämdaste att hålla mina upplevelser för mig själv.

Jag blev lite paff. Är det inte lite töntigt att vara så kräsmagad? Eller har jag blivit sjukligt avtrubbad? Jag ägnade resten av kvällen åt mitt vinglas och pratade inte om mer känsliga ämnen än vädret, men inombords kokade jag av irritation. Jag vet nämligen att den fisförnäma sockertjejen de facto gillar att virvla tungan kring ovan nämnda kroppsöppning under älgskog. Och kan man göra det, så tycker jag att man borde kunna höra ordet prostata utan att sätta chips i vrångstrupen.

*sockerbruden är hon som tror benhårt på sockerberoende och att det är värre att ta sig ur än heroinberoende.

Beteendeterapi

I morgon ska vi på vår första parmiddag. Vi har varit på en fest tillsammans tidigare, och det gick inte så bra... så sedan dess har jag undvikit dylika tillställningar. Nu gick det inte att tacka nej, så det är väl dags för ett nytt försök.

Det konstiga är att när vi är ensamma så snackar han om allt, gestikulerar, visar känslor och är riktigt rolig. När det är någon han inte känner i närheten drabbas han däremot av afasi, dyspraxi och generell muskelspasm. Jag har försökt lindra besvären med alkohol, men det blir han ännu tystare av och större dos resulterar bara i RLS 3 (knappt kontaktbar). Eftersom jag inte har tillgång till bättre droger har jag kommit fram till att kognitiv beteendeterapi är värt ett försök.

Terapiupplägget består i en mindre parmiddag på onsdag, en större parmiddag på fredag. Och finalen; stor fest på lördag. Ett av paren är i alla fall med på alla tre sammankomster, så förhoppningsvis kommer han börja slappna av i deras sällskap i fas nr 3.

Det är så synd att andra inte får se vilken fin och rolig människa han är, och det är ännu mer synd att jag har så svårt att acceptera hans blyghet. Tidigare har jag sökt mig till väldigt sociala killar, men han är verkligen annorlunda. På gott och ont. Mest gott.

Fan, kanske är det jag som skulle behöva terapi!?

Ugly naked guy

På bottenvåningen i mitt hus bor en korpulent man med tjocka glasögon, fet mustach, och rikligt behåring både på bringan och ryggen. Hans mage är blek, hårig och så stor att den hänger ner över de mer privata delarna. I trapphuset utanför hans dörr luktar det konstigt, som blött hö, lite lagom mögligt.

Varje dag när jag går förbi hans fönster får jag tvångstankar och måste titta in. Det går inte att låta bli, och tro mig, jag har verkligen försökt! Nu har jag kapitulerat för den starka och sjuka del av min hjärna som gör att blicken söker sig dit, in genom de skitiga fönsterna, in till hans nakna utspända kropp. Han sitter i det flimrande ljuset från tv:n i vardagsrummet, magen vilandes på låren och händerna stadigt på fåtöljens armstöd. Ibland lyfter han blicken och tittar ut. Kanske ser han då en mörk figur som sakta går förbi och stirrar in med faschinerad blick. Jag undrar om han bryr sig. Det verkar inte så.

Smygsup

Kandidaten fyllde år och skulle frias på klinikens traditionella vis. Tillsammans med överläkaren och AT-läkaren trängde han in sig i avdelningens läkemedelsrum och stängde dörren. Tre medicinkoppar dukades försiktigt fram på bordet och en flaska aptitretande Malvitona (alkoholhalt 15,7%) öppnades. Med stora ögon bevittnade han hur medicinen hälldes upp och shottades efter en viskande "skål". AT-läkaren fnittrade förtjust och överläkaren suckade av välbehag, innan de åter tog på sig sina allvarliga läkarminer och gick ut för att fortsätta dagens arbete. Kandidaten stod förvirrad kvar innan han hällde ut(!!!) den söta smörjan i diskhon och gick ut till de andra.

Jag vill också fylla år och medicinsupa!

Mental träning

För några år sen var jag på en kurs i mental träning på Bosön. En väldigt insprierande föreläsare berättade att han efter en kurs i mental träning för chefter, blivit kontaktad av en deltagare. Deltagaren hade en son som tävlade i simning. På träningarna var han alltid klart bättre än sina klubbkamrater, men vid varje tävling misslyckades han och simmade betydligt sämre än vanligt. Föreläsaren erbjöds en stor summa bara för att sitta och prata med sonen någon timme, och efter lite övertalning gick han med på det.

Sonen berättade att han alltid blev så irriterad på tävlingar för han kände på sig att klubbkamraten skulle slå honom, trots att han själv egentligen var bättre. Väl i vattnet tog han i så mycket han kunde, men det gick ändå trögt. Han var uppgiven och funderade på att sluta med simningen.

De pratade en stund och föreläsaren sa åt killen att försöka att inte tänka på de andra vid tävling, utan koncentrera sig på sig själv. Han skulle föreställa sig att han var en delfin som for fram i vattnet. Killen lovade försöka med detta.

Nästa simtävling vann han utan problem. Pappan bokade nytt möte med föreläsaren, som försökte ge pojken mer tips och nytt tankemönster, men pojken var väldigt nöjd med delfingrejen och sa att han tänkte fortsätta med den.

Pappan ringde upp föreläsaren helt överförtjust några månader senare. Pojken hade vunnit alla tävlingar han ställt upp i sedan första samtalet. Han hade dessutom slagit sitt personbästa och var på väg att bli en av de mest lovande simmarna i landet.

Tänk så mäktig tankens kraft är! Hur mycket bättre man kan bli bara av att tänka på ett annat sätt. Jag tror detta gäller det mesta i livet. De flesta skulle behöva en personlig mental tränare för att prestera bättre och inte låsa sig i invanda mönster. Själv känns det som om jag definitivt skulle behöva det nu. Kanske ska man tänka sig att man är en delfin i vit rock som lätt glider fram mellan diagnoser och mediciner.... hmm.