Katastrofdejt

Redan när han klev ur bilen visste jag. Det var ett no, no. Helt fel.
Han var kort, hade råttfärgat stubbigt hår och ett ihoptryckt ansikte svårt ansatt av vuxenakne. Pösmage och fula kläder på det. Små, håriga händer.

Vi hälsade artigt på varandra och jag hoppade in i hans mammas skruttbil. Sen bar det av ut till skogen. Han hade nämligen tänkt att vi skulle börja med en romantisk promenad. Det duggregnade och blåste, stigen bestod mest av gyttja. Jag tittade ner på mina vita converse och gick tveksamt med på en kort skogstur.

Han var relativt trevlig måste jag ändå säga. Lite tråkig, men vettig. Så länge jag inte tittade på honom flöt samtalet ganska bra.

Promenaden avslutades med lunch. Jag var genomfrusen och den lilla restaurangen verkade spara in på värmen. Den billigaste rätten kostade 130 kr och jag tänkte att detta betalar jag fan inte. Som tur är bjöd han. (Fast för säkerhets skull vågade jag ändå inte ta annat än det billigaste, dagens soppa).

När dejten äntligen var till ända och jag skulle hoppa ur bilen sa han att han ville fråga en sak. Nej nej, tänkte jag. Fråga inget. Svaret är ändå nej.
"Jag tänkte att vi skulle gå ut och äta i kväll, du och jag!"

Svaret var nej. Hann inte tänka ut något bra sätt att linda in det på heller. Kände mig taskig, men vad skulle jag göra?

När jag ringde upp min mamma för att fråga hur hon egentligen tänkt fick jag flera skopor ovett.
"Så ytlig är väl ändå inte du?!" (eh, jo... det är jag)
"Rocacea kan ju du bota!" (men resten?)
"Det är faktiskt inte roligt att leva ensam hela livet" (duh?)
"Nej, du kan inte på några timmar avgöra om du är attraherad" (joho!)

Det var sista gången jag blandade in modern i kärlekslivet. Det är deppigt nog som det är.

Blinddate via mamsen

Min kära mor börjar bli desperat på allvar. Desperat efter barnbarn. Hon tycker det är hög tid och kan inte förstå hur jag kan "välja" att fortsätta vara singel. Som en god mor har hon därför beslutat att ta saken i egna händer.

Tillsammans med en kollega har hon konspirerat och planerat. Kollegan har nämligen en singelson som enligt uppgift är "i min ålder, sportig men kanske bär på några kg för mycket, trevlig, smart och framgångsrik". Tydligen skulle vi passa oerhört bra ihop.

Jag har googlat hela internet, men inte hittat någon bild på objektet. Däremot en avhandling han författat. Förstod ingenting av den, men han kan inte vara helt bakom flötet i alla fall.

Efter lite övertalning gick jag med på att han kunde ringa mig. Vad har jag att förlora? Någon heder har jag ändå inte kvar i dessa torkans tider.

Han låter trevlig men nervös i telefonen. Ringde från utlandet där han bor för tillfället. Idag ska vi ses för första gången över en lunch. Har undvikit all kontakt med kära modern under denna tid för att slippa triumferande och förväntansfulla kommentarer.

Förresten tycker jag inte att åtta år äldre än mig är "i min ålder". Har byggt upp extremt låga förväntningar. Antagligen är han en bortkommen tjock gubbe med överkamning. Herregud, vad har jag gett mig in på?

Mars mars måne

Tog en bloggbrejk igen. Mycket har hänt, men framförallt har jag försökt planera min framtid. Ovissheten gnager och gnager, beslutsångesten kryper i bakhuvudet, oro blandas med spänning och hopp till en syrlig gröt i magen.

Tenta
En tenta mitt i allt. Jag orkade inte plugga så mycket. Tänkte att jag kan nog det där. Sen kändes det inte bra. MEQ-tentor är inte min grej. Att vända på bladet och direkt få veta vad man borde skrivit, att inte ha möjlighet att bläddra tillbaka och ändra på svar skrivna i all hast, att inte ha koll på hur mycket tid man kan lägga på varje svar. Nej, inte min grej. Det enda jag tänker på efteråt är mina fel. Efter ett tag minns jag bara mina misstag. Ställer in mig på att ha kuggat. Sen gick det ju bra. Bättre än bra. Och jag känner mig så töntig.

Kärlek
Började träffa en trevlig och välanpassad man. Jag säger man. Inte pga hög ålder utan för att han betedde sig som en mogen människa. Bjöd mig på fina restauranger, diskuterade politik, förstod mina skämt. Tillslut var jag ändå tvungen att erkänna för mig själv att jag inte kan nöja mig. Jag måste ha mer. Känna mer. Något fattades. Allt var för tillrättalagt. För perfekt. För enkelt. Jag kände ingenting.

AT
Fick iväg två AT-ansökningar. Orkade inte mer. De där personliga breven och alla miljoner intyg tog knäcken på mig. Dessutom vill jag inte vara på något annat ställe. Ena sjukhuset kallade mig inte ens mig till intervju. De hade fått nästan 200 ansökningar till 10 platser (block), så endast de som jobbat minst ett halvår som underkväkare blev kallade. Det andra stället var jag på intervju hos idag. Tre personer bombarderade mig med frågor om mig själv i 45 min. Jag är helt slut nu. Tom i bollen. Eller förresten inte. Det snurrar smarta svar som borde infunnit sig i stridens hetta och inte nu.

De frågade efter negativa sidor och jag sa att jag tänker för mycket. Grubblar. Har svårt att sluta älta när jag kommer hem efter en jour. De undrade hur illa det var, om det påverkade min nattsömn. O nej, inte alls, sa jag samtidigt som bilden av ångestnätter invirad i svettiga lakan blänkte förbi i bakhuvudet. Helt ärlig kan jag ju inte vara. Då skulle jag aldrig få jobb.

Vänner
Lilla rocker fick en bebis flera månader för tidigt. Det har varit på gång länge med förkortad livmodertapp och tidiga värkar som medicincerats bort med bricanyl. Rocker vet inte hur man gör när man beklagar sig, så hon säger bara att allt är bra hela tiden. Inte vill hon ha besök heller. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen.

Ex
Träffade exet på stan. Med barnvagn. (En vit barnvagn mitt i stan, i slask. Hur opraktisk får man bli?). Jag var ute på promenad med han som var för perfekt. Exet fånlog och blinkade åt mig. Sen kom en tant och ställde sig bredvid honom och såg sur ut, och det tog flera sekunder innan jag insåg att det var hans fru. Hon såg ut som ett vrak. Stora påsar under rödsprängda ögon, stripigt hår och bylsiga kläder. Genast mådde jag bättre. Blinkade tillbaka och fortsatte promenaden med Mr för perfekt. Undrade varför mitt hjärta fortfarande tar ett skutt när exet dyker upp. Kommer det någonsin gå över?

Bad dress day

Jag snubblar in på lasarettet i den nya staden med andan i halsen. Tack vare SJ är jag sen, men som god student har jag ringt och förvarnat så ingen är förvånad. Efter en rundvandring i expressfart blir jag visad till klädförrådet. Snabbt rycker jag åt mig ett par byxor som tycks vara i lagom längd och en blus i storlek S. En liten kall skrubb i källaren är mitt omklädningsrum och det är här jag inser att jag åter gått på landstingets klädskämt. Blusar är märkta med S, M och L, vilket står för Stor, Mellan och Liten. Hoppas innerligt att personen som kom på den märkningen fått kicken.

Iklädd ett tält och med håret på ända kommer jag ut ur skrubben och blir presenterad för dagens handledare. Hon är liten och snygg. Kläder i rätt storlek och frisyren på perfekt plats. Hon upplyser mig om att vi ska till operation och jag får åter lägga i en hög växel för att hänga med. Upp för trappor, genom korridorer, omärkta dörrar, ned för trappor, genom små rum... och plötsligt pekar hon på ett skåp. "Ta op-kläder där."

Denna gång tänker jag inte låta mig luras, men det visar sig att här betyder S small. När jag kommer in i omklädningsrummet är hon redan ombytt och står och väntar. Jag sliter av mig de vita kläderna och hoppar i de blå. Upptäcker revan i byxan ungefär samtidigt som hon brister ut i ett gapskratt. Man kan se hela min ljumske och halva trosan. Hon hämtar en ny byxa.

Nu är det träskor som ska på fötterna. Åter blir jag hänvisad till ett skåp, och där står pedagogiskt nog skonummer utmärkt på hyllplanen. Jag rycker åt mig ett par på 38-hyllan och hinner gå flera meter innan jag inser att de är minst en storlek för små. Jag ignorerar protesterna från stortårna och klampar vidare.

På salen frågar sköterskan efter min storlek på handskar. Jag får hjärnstillestånd. Inser att jag inte stått vid såret på en operation på över ett år. Och att jag glömt vilken storlek jag har. Eftersom jag absolut inte vill avslöja mig drar jag till med något. 7,5. Det låter fint. Hinner se sköterskans höjda ögonbryn och ändrar mig snabbt till 7. "Jag tänkte väl..." säger hon leende och håller upp första handsken. Jag stoppar i handen, känner att det inte alls är lika tight som det ska vara, och ber till gud att de inte ska märka att storleken är fel.

När jag lite senare står vid såret och krampaktigt håller en hake nickar sköterskan mot mina händer och säger; "Nästa gång tror jag vi kan ta en mindre storlek". Jag rodnar bakom munskyddet och tänker att det här verkligen inte var min kläddag.

Att få känna sig duktig

Praktiskt prov. På riktig patient. Jag var där i god tid, laddad och nervös. Kontrollerade flera gånger att jag var på rätt plats. Väntade och väntade. Efter en halvtimme kommer äntligen överläkaren som ska examinera mig.
"Jaha, just ja. Patienten avbokade i morse. Visste du inte det? (Nej, hur skulle jag kunna veta det?) Hmm... Kolla med de andra läkarna. Du kanske kan ta någon av deras patienter."

Inte ok. Tillslut var det ändå en ung st-läkare som erbjöd sin första mottagningspatient. Överläkaren hade inte längre tid, men st-läkaren sa att han självklart kunde ta examinationen.

Patienten var helt oförberedd på situationen, och jag tror aldrig riktigt hon förstod att jag var en student som examinerades. Hon pratade inte svenska, men förklarade på knagglig engelska att hon var gravid och fått blödningar. Hon trodde det var missfall. Grät. Jag ställde frågor. Försökte förklara. Tröstade. Sneglade med illa dold panik mot st-läkaren. Han log och gjorde tummen upp.

Jag undersökte. Med lite hjälp fick jag fram ultraljudsbilden som visade ett fint litet foster med pickande hjärta. Patienten grät av lycka.

När hon gått slog jag uppgivet ut med armarna.
"Jag gjorde så gott jag kunde" sa jag, tittade i golvet och inväntade kritiken som brukar följa.
"Men det gick ju fantastiskt bra! Du skulle kunna börja jobba här i morgon!" Sa han entusiastiskt och fortsatte att ösa positiva, hjärtvärmande ord över mig. Sen fyllde han i min lapp. Högsta betyg på alla punkter. (Och jag älskade kommentaren "Det här gjorde du inte, men jag är säker på att du kan det så du får poäng ändå")

Jag har aldrig tidigare lämnat sjukhuset på så lätta steg! För en gångs skull kände jag att jag klarar det här. Att jag kan något. Att läkaryrket är fantastiskt. I alla fall ibland. Och jag tänker på hur synd det är att man på läkarutbildningen har sådant fokus på att hitta fel och kritisera. Mer uppmuntran och glada tillrop tack!

Finn fem fel

Ett par oinspirerade veckor har flutit förbi. Hängt på avdelning. Gjort inskrivningar och åter konstaterat att det finns för många bittra surkart till sköterskor på sjukhuset. Stått på operationer och sett otäcka saker. En jättetumör. Ett dött foster. Blandade känslor av fascination och fasa.

Mina vänner valde ut en kille på nätet som så småningom bjöd ut mig på middagsdejt. Jag tänkte att de kanske skulle vara bättre på att hitta rätt än jag är. Det var de inte.

Han började med att dra fram ett A4 med frågor från hans arbetskamrater. Tydligen är han en "väldigt öppen person som berättar allt om sig själv på jobbet". Urk. Konstiga frågor var det också. T.ex. "Är det sant att alla kvinnliga läkare är dryga?" ,"Super läkare värst av alla?", "Är du ytlig som alla andra stadsbor?".
Vafan.

Jag gjorde det bästa av situationen och försökte vara trevlig trots att samtalet kändes väldigt krystat. Han berättade att han bodde på landet. Saknade ambitioner. Hatade nya saker. Ogillade de flesta stadsbor.

När notan äntligen kom räknade han på kronan ut vad jag skulle betala och vad han skulle betala. "Eller, du kanske vill att jag betalar?" JAAA ditt pucko, tänkte den fattiga studenten i mig, men högt sa jag uppgivet "Nejdå, det går bra".

Dagen efter fick jag ett långt mail med lovord och planer inför nästa dejt. Han hade även åter pratat om mig på jobbet, och se där. En kollega till honom kände mig och hälsade så mycket.
Vafan!

Next.

Femårsplan

"Jag har nog aldrig förr hört ett så vedervärdigt ord", sa dr E upprört.

Hon som alltid levt för dagen. Jobbat korta perioder på en mängd sjukhus och vårdcentraler runt om i Norden. Som trivs i en rotlös tillvaro.

För henne var beslutet att tacka ja till ST enormt. Hon kom fram till att det var kliniken hon trivdes allra bäst på. Och staden hon kunde tänka sig att stanna ett tag i. Hon hade inte riktigt förstått att de efter någon månad skulle be henne om en femårsplan.

"Femårsplan! FEMÅRSPLAN! Fattar du hur lång tid det är?!" Hon skrattade uppgivet och jag log.
"Vad svarade du?"
Hon skrockade. Det enda som kommit ur hennes chockade hjärna hade varit;
"Får man randa sig* på andra orter?"
De hade inte blivit helt nöjda med den frågan.

*Randa sig under ST (specialisttjänstgöringen) innebär att man under en tid är på annan klinik än den man specialiserar sig inom.T.ex att man under sin ST i kirurgi jobbar några månader på medicinavdelning.

Så många val

Det var verkligen inte lätt att komma fram till var jag ville jobba i sommar. Helst vill jag nämligen inte jobba alls, utan bara slappa. Tyvärr sätter den finansiella situationen käppar i hjulet för skön ledighet.

Att vikariera på det sjukhus man senare tänker göra AT på är ett smart drag. Då har man liksom lite förtur. Det är nämligen inte alls givet att man får AT direkt efter examen, i alla fall inte om man vill bo söder om Lycksele. Och det vill jag. Frågan är var i Sverige (eller Norge) jag vill tillbringa två härliga år av mitt liv.

Jag granskade sverigekartan. Googlade olika orter. Läste AT-recensioner. Ältade till förbannelse. Och tog till slut ett beslut.

Efter flera dagar fick jag äntligen tag på rätt person, som käckt upplyste mig om att jag var för sent ute och att alla sommarvikariat redan var tillsatta.

Överlevnadsstrategin kickade in efter ett glas vin och två chokladkakor. Som en iller letade jag under en veckas tid runt på internet efter bättre alternativ. Ringde, mailade och mådde konstant lätt dåligt över att behöva sälja mig själv. Jag hatar att söka jobb.

Så plötsligt, igår, ringde mitt första val och meddelade att de ändå hade en tjänst till mig om jag fortfarande var intresserad. Jag sa ja direkt och blev tilldelad avdelning och lön. Det enda jag lyckades förhandla om var två veckors ledighet.

När jag la på luren konstaterade jag krasst att jag inte var så överlycklig som jag borde vara. Senaste veckans ändrade inställning om det sjukhuset hade satt sina spår. Och osäkerheten inför framtiden är påfrestande. Hur ska man veta om man väljer rätt? Eller ska man bara kasta sig ut och låta slumpen avgöra?

KK?

- Är du också kramsugen, eller ska jag räkna med att fortsätta vara frustrerad?

Jag hade precis, efter lite velande, tackat ja till en fika med dr.G. För några (ganska många) år sen vaknade jag i hans säng en morgon och visste inte var jag var eller vem han var. Ändå ville han fortsätta ses, så det gjorde vi. Ett tag. Men det kändes inte rätt och jag slutade så småningom höra av mig.

Under hösten har jag råkat träffa honom på sjukhuset några gånger, och försökt sona min fula dumpning genom att vara glad och trevlig. Tydligen har det gett honom idéer...

Jag svarade att jag bara ville fika, och han tyckte det lät klokt, men trist. Så vi fikade. Och det var lite stelt men småtrevligt. Inte mer än så. Nu kom nästa sms.

- Jag vill gärna ses igen, och nästa gång hoppas jag att vi kan bli lite fysiska. Jag är väldigt sugen på dig. Vad säger du om det?

Snacka om att vara ärlig med sina avsikter! Äntligen en kille som vill ha min kropp! Mitt gnisslande självförtroende fick sig några droppar fin symaskinsolja. Dessutom lär han inte vara en sådan som backar ur i sista sekunden.

Men, till min förargelse är min spontana reaktion nej. Nej nej nej. Jag är inte attraherad av honom. Tyvärr. Så jäkla typiskt.

Ändå har jag inte svarat än. Något får mig att tveka.

Det känns lite som att man under en tid av svår svält tackar nej till fläskkarré, bara för att man föredrar oxe.

Schizohumor

Klockan var 03 på natten. Hon gick ut och in ur rummet flera gånger. Stannade där inne med låst dörr, tittade ut, tog ett steg, och vände tillbaka in, vred om låset igen.

Till slut kom hon ut. Välklädd men strumplös. En klarblå toppluva på huvudet. Runda kinder och ett vänligt leende. I sin hand höll hon hårt en skokartong.
Jag bad henne slå sig ner. Frågade om hon visste var hon befann sig.

"Jaaa, det är klart! Jag är på psykakuten!"
"Vad gjorde du inne på rummet?" Undrade jag.
"Jo... det var en dvärg där som målade mig i ansiktet."
"Eh.. jaha... var är dvärgen nu? Ser du honom? Säger han något?"
"Han sitter på min axel och blåser i mitt öra. Han vill ha 50000 kr" svarade hon lugnt.
Jag kände pulsen stiga. Syn-, hörsel- och taktil hallucination på samma gång. Extremt ovanligt!
Då började hon skratta. Ett glatt och varmt skratt.
"Jag skojar ju bara! Ser du någon dvärg kanske? Tror du jag är knäpp?"
Vafaan...
"Det här är inte rätt ställe att skoja om sådant på!" Sa jag leende, och kunde inte låta bli att instämma i skrattet. När vi lugnat ned oss bad jag henne åter berätta vad hon gjort där inne.
"Det är så att jag har telepatisk förmåga. Det är bra kontakt där inne." Nu var rösten allvarlig. Hon fortsatte. "Det är bra att kunna prata med sina vänner på det sättet. Det vill jag inte medicinera bort!"
"Ok... Och vad har du i kartongen?"
Med pillemarisk blick öppnade hon lådan och visade upp en död fågel på en bädd av bomull. Jag mötte frågande hennes blick.
"Den sover, Och när den vaknar kommer den växa och bli en tupp!"
Sen reste hon sig upp. "Jag har visst hamnat fel. Jag var på väg till min show. Alla barnen väntar".

Jag bad henne sätta sig. Förklarade att det var mitt i natten och att jag ville att hon skulle stanna kvar. Lockade med nybäddad säng och goda smörgåsar.
Hon höll upp handen och jag tystnade. Sen vände hon sig bort och blundade hårt. När hon öppnade ögonen igen såg hon lättad ut.
"De tycker det är synd att jag inte kommer, men det är ok att jag stannar här en stund".

Vilken tur.

Alone again

Han dumpade mig via ett sms när jag satt på bussen på väg till jobbet. Det var ett typiskt "det är inte du, det är jag"-avslut. Tydligen har han funderat hela julen och kommit fram till att han varken har tid eller energi för någon annan än sig själv just nu(!?!).

Besvikelsen la sig som en klump i bröstet. Jag blinkade bort tårarna och gick igenom alla hans dåliga sidor. Sen hörde jag av mig till lilla K som på något magiskt sätt fixade en extra konsertbiljett till mig.

Jag var ingen bra läkare den dagen. Det är svårt att känna empati när man inte mår bra själv. Blev mer irriterad än vanligt på folk som beklagar sig i stället för att ta itu med sina problem. Hallå, fatta, piller hjälper inte mot att du vantrivs på jobbet!

Ett par stora stark och en upplyftande konsert på kvällen botade den akuta dysforin. Snart var jag på banan igen. Ingen större skada skedd. Men fortfarande svider det lite.
Vill verkligen inte vara ensam längre.

Jultid utan sms-frid

Dagarna innan jul ägnades inte åt studier som man kanske skulle kunna tro, utan åt pyssel, utrensning och storstädning. Och telefonkontrollerande. Med jämna mellanrum konstaterade jag att mobilen verkade fungera, och att andra människor kunde höra av sig till mig på den... så varför kom inget sött meddelande från honom? Efter några dagar tog jag saken i egna händer och skickade honom ett fint sms med ord vägda på guldvåg. Inget svar.

Julafton firades med de närmast sörjande. Syrran tog med sig mr Plattfot, och jag såg djupt i glaset för att orka med honom. För en gångs skull var han dock lite nedtonad och lät flera gånger folk prata till punkt, så det var ändå uthärdligt.

Brorsan var på ovanligt glatt humör och hade köpt ett fint tungt paket till mig som visade sig innehålla smågodis. "Vaddå, jag har faktiskt valt det själv!" sa han i försvar åt mitt gapskratt. Övriga presenter var också fina, men mest nöjd var jag över mina julrim. Det är bara jag som rimmar, men det är alltid väldigt uppskattat. Mamma sparar stolt alla mina rim i en låda, lyckligt ovetande om att de flesta är snodda rakt av från internet.

På kvällen kom äntligen meddelandet vars sena ankomst lagt lätt sordi på hela min jul. Ett kort och tråkigt sms om att han mådde bra, men var trött. Inget "saknar dig", "hur har du det?", eller "tänker på dig". Inte ens ett God Jul! Och ingen "Kram" på slutet. Jäkla pucko. Har inte hörts av sen dess.

På juldagen var det fest! Mitt humör återhämtade sig snabbt med hjälp av några drinkar, och på krogen träffade jag miljonären. Vi hängde hela kvällen. Djupsnackade, skålade och dansade. Inget flirtande och inget hångel, men fan, han är bra fin. Och, han hörde minsann av sig dagen efter! "Tack för en jättetrevlig kväll. Ta hand om dig. Kram".
Svårare än så är det inte.

Lurad på konfekten

Jag bjöd hem honom på middag och han kom lite lagom sent med välstruken skjorta och en flaska vin i handen. Som vanligt flöt samtalet lätt och jag var lugn och glad när vi så småningom förflyttade oss till soffan. Plötsligt började han prata konstigt och jag var helt säker på att han tänkte dumpa mig. Jag tömde vinglaset, kände hur hjärtat bultade som besatt, insåg att jag gillade honom och absolut inte ville bli dumpad. Som tur är blev jag inte det. Förstår fortfarande inte vad han ville ha sagt. Att han är osäker på hur man gör när man hamnar i gränslandet mellan dejta och tillsammans? Vem är inte osäker där?

Sen hånglade vi. I flera timmar. Soffa byttes mot säng, men precis när årets händelse skulle ske tog en av mina förnuftiga hjärnceller till orda och utropade "kondom!". Förutseende som jag är hade jag rotat fram två som ännu inte passerat bäst-före-datum, och lagt dem inom armlängds avstånd. Denna andhämtning fick tyvärr oanade konsekvenser. Han började tänka. Och ifrågasätta.
"Är det här verkligen så smart. Allt kommer bli annorlunda. Bla, bla, bla, bla, bla"

Jag trodde inte mina öron. Vilken kille backar ur i det läget? Han förklarade hade han levt ett vilt liv tidigare och bestämt sig för att bli en bättre människa. Göra saker rätt. Och tydligen ska man lära känna varandra ordentligt innan man ligger.
"Jag hade inte en tanke på att det kunde bli så här. Att vi kunde hamna i det här läget" fortsatte han och jag var beredd att instämma innan mina förberedelser rusade förbi min inre blick. Rakade ben, vaxad bikinilinje, soft musik , rödvin, levande ljus, rena lakan, fräscha kondomer...

Somnade frustrerad, men ändå road. Han är inte som andra.

Det är skillnad på folk och folk

Han var 23 år och visste att hans hjärtklaff var missbildad. Att det började bli dags för operation. Ändå slutade han dyka upp på de inplanerade läkarbesöken. När man så småningom fick tag på honom meddelade han att han flyttat till en annan stad och skulle få behandling där.

I nya staden undvek han läkare. I stället hittade han tröst i spriten och i allt tyngre droger. Att injecera amfetamin är bland det dummaste man kan göra, framförallt om man har en missbildad hjärtklaff. Frågan är om han tänkte på det.

När han kom in på akuten hade han haft hög feber i två dagar. Fåordigt berättade han om sitt hjärtfel och om sitt missbruk. Utredningar gjordes och man konstaterade en endokardit, inflammation i den missbildade hjärtklaffen.

Han var min patient och jag ögnade igenom journalen. Hajade till när jag såg att han haft ett troponinvärde på 6 (markör för bl.a. hjärtinfarkt. 6 är skyhögt). Började svettas när jag läste att han dagen innan klagat över obehagskänslor i bröstet. Att hans puls varit nere på 40 i perioder. Att blodtrycket varit väldigt lågt i perioder. Kardiologjouren hade kontaktats ett par gånger, men man hade bara fått svävande, lätt nonchalanta svar.

Han låg i sängen. Flinade. Svarade att han mådde bra. Lovade att dricka mer, bara han slapp vatten. (för vatten är så jääävla äckligt). På hans ena ben fick jag syn på ett stort, fult sår. Jag frågade hur och när han fått det.
"Asså, jag har ingen jävla aning. Jag har varit så fruktansvärt packad så jag kommer inte ihåg alls" blev svaret samtidigt som han med provocerad blick mötte mina ögon.
"Ok" sa jag, utan att blinka. Tänkte att han behöver hjälp. Samtalsterapi. Stöd i livet.
Sen frågade jag om han hade någon smärta och till min förvåning hade han väldigt ont i bröstet. Framförallt vid ansträngning.
"Varför har du inte berättat det tidigare?", undrade jag. Det visade sig att ingen frågat.

Jag sökte upp överläkaren och tillsammans gick vi igenom journalen. Att kardiologen inte tagit över patienten tidigare var anmärkningsvärt. Hans hjärta var uppenbarligen i riktigt dåligt skick och behövde övervakas. En akut operation låg inte långt borta. Jag undrade irriterat om patienten blivit lika nonchalerad om han varit en idrottskille, och överläkaren suckade.
"Självklart inte, en idrottskille hade de sugit åt sig direkt. Då hade man satt in alla resurser. Tyvärr är det så. Missbrukare behandlas ofta sämre".

På ett sätt kan jag förstå det. Han har misshandlat sin kropp. Han har själv fört in bakterier i blodet som fått fäste på klaffen. Han har valt att utebli från läkarbesöken. Han har valt att leva ett destruktivt liv. När han får en ny hjärtklaff inopererad måste han ändra sitt liv. Sluta med droger. Och det verkar han inte vilja göra.

Å andra sidan. Han är bara barnet. Något har fått honom att må dåligt. Något har lockat honom till drogernas värld. 23 år. Det är för tidigt att ge upp då.

I'm back

Jag tog semester från bloggen. Tror jag behövde det. Inspirationen ville inte låta sig krystas fram. I stället har jag jobbat, rest, klarat av några kurser, dejtat, utvecklat fobi för att söka sommarjobb, köpt ny cykel, börjat dansa, sovit och sovit. Sen läste jag kommentarerna från förra inlägget och vips så ville jag skriva igen! Tack!

Resan var fantastisk. Solen gjorde otroligt gott på alla sätt och vis. Jag kom hem vackert bronsfärgad med ny energi och ett glatt sinne som det tog novembermörkret ganska exakt 10 dagar att kväva. Tio pigga, glada dagar i Svedala i november är ändå få förunnat! Dessutom shoppade jag loss som en sann maniker, oerhört befriande.

När jag kom hem använde jag en del av min nyvunna energi till att boka in en dejt med ett intressant objekt på nätet. Egentligen hade jag bestämt mig för att dissa honom då han verkade ha starka tendenser till fyrkantighet, men något ska man ju göra en tisdagskväll. Till min förvåning var han både trevlig och snygg. Ser ut lite som Tom Cruise. Och bara lite fyrkantig i sitt tänkande.

TC och jag har varit på tre dejter. Tre på en månad, trots att vi bor ca 300 m från varandra. Han är nämligen väldigt busy. Har aldrig träffat någon så uppbokad förut. När vi väl ses är det dock alltid lättsamt och trevligt. Jag kan prata med honom. Om allt. Så, vi får se. Jag är försiktigt optimistisk.

Nej, nu kanske jag ska knåpa ihop ett personligt brev om min förträfflighet och stora intresse för just den specialitetens åkommor... Eller så gör jag det i morgon.

De små orden som betyder allt

Det är de små sakerna som gör att det är värt det. Som får en att må bra mitt i all kaos.

Folk väntar, du vet att de sitter där ute i väntrummet och hetsar upp sig över att den där doktorn aldrig blir klar. Patienten framför dig gråter. En anhörig tittar bedjande och hoppfullt på dig. Du vet att du borde säga något mer, göra något, lösa problemet. Du har jobbat i 10 timmar, slängt i dig en macka under en kvarts rast, och det är 8 timmar kvar tills du får gå hem. Du famlar febrilt bland den begränsade kunskapen och försöker hitta något som kan fungera. Något som kan göra den här patienten frisk, eller i alla fall bättre. En medicin. En remiss. En spark i baken...

Du känner dig ofta otillräcklig. Trött. Svettig. Att minnas de små guldkornen är det som får dig att fortsätta.

Patienten som gav dig en tacksam kram innan hon gick. Hon som såg ut att försöka låta bli av respekt för doktorn, men som ändå inte kunde hejda sig och snyftande viskade tack i ditt öra.

Remissvaret som löd; "Tack för remissen. Patienten är redan mycket bättre och väldigt tacksam över behandlingen du satte in".

Överläkaren som sa att "det märks att du bryr dig om dina patienter, så det känns tryggt att du är primärjour i natt".

Det är små larviga saker som dessa som får dig att stå ut när ett fyllo är så hotfull att du måste ha med dig två väktare in på rummet. Eller när den bipolära tanten spottar dig i ansiktet. Eller när bakjouren blir vansinnig över att du lagt in en abstinent missbrukare. Det är då du kramar guldkornen i fickan och andas ut.

Exet, dr E och jag

När dr E kom till stan passade vi på att ses alla tre. Järngänget. Det var flera år sen sist, men vi delar så många fina minnen.

Exet och dr E gick i samma kurs, det var genom honom jag lärde känna henne. Nu satt vi vid det runda bordet på kvarterspuben och uppdaterade oss om varandras liv. De, som båda är rika stafettläkare, turades om att bjuda mig på öl.

Dr E berättade om sin stundande resa. Hon ska bestiga berg i Nepal, och har inte alls förberett sig som planerat. I stället har hon stafettat i Norge och kärat ner sig i en elak chef. Det är första gången hon upplever känslor av detta slag, så hon känner sig helt förvirrad. Ingenting annat spelar roll längre. Hon gör allt för honom. Hennes humör åker berg-och-dalbana beroende på hur fort han svarar på sms. Det är väldigt olikt henne. Säkert bra för henne, men så typiskt att det är ett svin hon kärat ner sig i.

Exet berättade att han ska bli pappa. I februari. (Efter en snabb uträkning kom jag fram till att hans fru inte var gravid när han hånglade med mig i april. Phu!). De ska flytta till storstan och köpa ett tokdyrt renoveringsobjekt i en förort. Han såg inte ett dugg glad ut när han berättade, och snart kröp det fram. Han vill inte flytta till storstan. Hon vill. Han vill inte renovera hus. Han vill inte lägga alla pengar på boendet. Han tror att kombinationen småbarnsförälder och renovering kommer döda förhållandet. Jag sa några tröstande ord, som jag menade. Jag önskar honom all lycka. För mig är han inte längre intressant.

Senare på natten fick jag ett sms. "Saknar er så himla mycket. Allt var roligare förr." Och just nu är jag beredd att hålla med.

Jobb-plugg-jobb-plugg

För att ha råd att leva under hösten tjatade jag på administratören om att jag vääääldigt gärna ville jobba ett par helger på psykakuten. Hon sa att det inte var säkert att det gick att ordna, eftersom helgpass var populära bland st-läkarna. "Jag tar vad jag får", sa jag hoppfullt och höll tummarna. Som jag har ångrat de orden.

När schemat kom visade det sig att mitt namn förekom frekvent. Jag jobbar nästintill varenda jävla helg! Mest nattpass. Jag som hatar att jobba natt. Ok, det blir lite pengar, men jag har ångest i 24 timmar innan passet och är trött i två dagar efter.

Min "grundlön" som läkare är 118 kr/timme, men på natten får man det tredubbla så länge man är vaken och jobbar. Om det blir lugnt finns ett litet rum med en säng där man kan vila, eller förhoppningsvis sova. När man vilar får man bara 25% av lönen. 30 kr i timmen alltså. Så, är det mycket att göra får man ok betalt. Annars inte.

Tyvärr tar det på krafterna att plugga heltid och jobba (natt) varje helg. Jag känner mig trött och oengagerad mest hela tiden. Och tråkig. Fast det kanske är den populära höstdeppigheten som smyger sig på. Jag vet inte.

Några patienter har addat mig på Facebook. Hur tänker de, undrar jag. Å andra sidan är det lite smickrande. De kom ihåg vad doktorn hette! Svårflörtad och etisk som jag är klickar jag dock på ignore. Sen blir jag lite illa till mods. Tänk om den där självdestruktiva tjejen tar sitt liv nu när doktorn dissat henne på fb? Dags att hålla tummarna igen.

Luff i kyskhet

Resan var fantastisk. Helt klart över förväntan. Det visade sig att lilla A och jag hade ungefär samma prioriteringar och budget. Dessutom anpassade han sig bra när det behövdes.

Jag förstår inte varför ryggsäck ses som självklart när man luffar. Det är tungt, varmt och otympligt. Jag vägrade, till lilla A:s förtret, och tog med mig rullväskan i stället. "Det blir som en Sex and the City-luff!" sa jag och funderade på att möta honom vid stationen i liten dräkt, pumps, hatt och champagne. Minen på hans ansikte hade blivit ett minne för livet....

Konstigt nog låg vi aldrig med varandra. Underbara dagar på ödsliga stränder, många glas billigt vin och delad säng... och ändå, inte ens en kyss. Han var helt klart resistent mot mina feromoner. Jag förstår inte hur det gick till. Har jag tappat min förmåga helt? Eller är det som han säger, att han är nykär och inte kan vara otrogen. Finns det fortfarande sådana killar?

Jobb-weekendresa-långresa

Tiden har rusat fram fortare än någonsin förr. Jag har jobbat och jobbat. Fått ökat ansvar i lagom takt. Har dessutom trivts underbart bra med kollegorna. Jobbade en vecka mer än jag tänkt eftersom "administrationen" klantat sig ordentligt och jag var snäll (kombinerat med min konstanta personliga ekonomiska kris).


Dejtat har jag också gjort.Ena veckan träffade jag en otroligt söt student som bjöd ut mig på middag. (Eller, jag fick betala själv. Han var ju student...) Han var betydligt yngre än mig och jag både roades och oroades av språkskillanden. Uttryck som "klart ovärt" och "fan vad ägd" dök upp hela tiden, och jag kände mig tvungen att ta till ord som "således" och "huruvida" för att nå någon sorts jämvikt rent spåkligt. När så en äldre man raggade upp mig helgen därefter kändes det som en skön kontrast. Jag blev bjuden på finrestaurang, men tvingades lyssna på mololog om hans son och barnuppfostran. Tror jag föredrar lambi framför gubbe. Hursomhelst dissade jag båda på klassiskt strutsmanér. (Va? Har du skickat sms?).


Nu är jag äntligen ledig, både från jobb och dejting. Drog direkt iväg på resa med tjejgänget, och det har varit allt annat än lugn och ro. Herregud, jag trodde folk över 25 behövde skönhetssömn på nätterna? De har nyss lämnat mig, abstinent och sömndepriverad, för hemresa. Själv ska jag möta upp lilla A för en långresa till utlandet. Denna resa har jag oroat mig för i flera veckor. Aldrig tidigare har jag varit med om en sådan resfeber! Han vill att vi ska vara spontana. Inte boka hotell eller vandrarhem, och inte göra upp någon rutt, utan ta allt som det kommer. Mitt kontrollbehov sätts på svårt prov här, och jag ser hela resan som en intensivbehandlig a la KBT.

Jag får se hur tillgången till internet är där borta. Ska försöka få till några inlägg, men lovar inget.

Nu måste jag packa färdigt! Ciao.