Allt mer finns han i mina tankar. Jag börjar vänja mig vid att ha honom vid min sida. Ett både fysiskt och psykiskt beroende håller sakta på att utvecklas. Tvivlen finns forfarande där, men inte lika ofta och inte lika kraftfulla.
Både vänner och familj börjar tjata om att det är dags nu. Dags att de får träffa min "hemliga kille". Jag uppmanas att bjuda på parmiddag, ordna fest, ta med honom på bjudningar osv. Men jag säger alltid nej. Det är för tidigt. Jag vill inte riktigt dela med mig av honom.
Är min reaktion ett symtom på att allt inte är bra? På att det är som jag sagt hela tiden, en tillfällig grej? Jag vet inte längre. Det jag vet är att jag mår bra när jag är med honom. Han är en oas av lugn i mitt kaotiska liv.
Att vara med honom är som att guppa på en luftmadrass i en lyxig pool, medan solens strålar värmer och ljumna vindar smeker min kropp. I handen har jag en kall paraplydrink som aldrig tar slut och det enda jag behöver göra är att ligga där och njuta. Jag kan snarka eller dregla lite om jag vill. Det är ingen som bryr sig. All is good.
Jag är lite orolig för att min syn på honom kan komma att ändras om jag helt bjuder in honom i mitt liv och presenterar honom för alla. Jag kommer att se på honom genom deras ögon, och kanske får jag för mig att jag behöver en bättre pool. En med vågmaskin eller en med hopptorn? Eller så kommer jag på att jag vill upp ur vattnet och vidare till något helt annat.
Det vore synd, om det blev så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kör på för fan. Antingen så håller han för det eller så gör han det inte. Svårare än så är det inte.
palla att du analyserar sönder kärlek. nybörjare.
Jonas: Nybörjare? Nej för 17. Haft flera förhållanden. Analyserar alltid. Tror de flesta tjejer gör det. Försöker låta bli, men det går inte. Dock har jag varit mycket värre förr än jag är nu.
Eric: Japp, jag gör så. Onödigt att göra slut på något som jag trots allt mår bra av.
Skicka en kommentar