Plastic fantastic

Han ringer och frågar om jag är i skick för att ses. Jag tvekar, tittar mig i spegeln, ser mitt misshandlade ansikte och min dimmiga blick. Kanske i morgon, säger jag och torkar bort en droppe blod som sipprar fram vid ögonvrån.

"Exakt vad har de gjort?" undrar Han. Intresserat. Inte dömmande.
"De skar bort en bit hud från ögonlocket, och lite fett." Jag drar efter andan. Så mycket har Han fått veta innan, att jag skulle göra en ögonlocksoperation. En plastikoperation. Det andra vet han inte. Det vet ingen. Men nu vill jag berätta.

"De sprutade in lite fett i hakan också, när de ändå höll på". Jag håller andan.
"Så du ser ut som Jay Lenno nu?", skrattar han.

Fortfarande tar han det så bra. Han har frågat varför, och jag berättade att jag redan för tio år sen bestämde mig för att göra något åt mina hängande ögonlock. Att jag tycker jag ser trött och gammal ut pga dem, att jag ser ut som min mamma... Och jag vet att andra inte tänker på det. Att jag är vacker ändå. Men de stör mig. Ständigt. På varenda bild, i varenda spegel.

Nu är de borta, lite lokalbedövning, en halvtimmes obehag och någon veckas svullnad. Jag var så orolig innan, tänkte att det bara är folk med riktigt dålig självkänsla eller mentala problem som lägger sig under kniven trots att de är fysiskt friska. Men nu känns det bra. Det ser redan mycket bättre ut. Och jag mår bättre.

Hakan var mer en impulsgrej. Jag ställde lite frågor om den till plastikkirurgen och hon föreslog en fetttransplantation. Man tar lite från magen och sprutar in i hakan. No big deal. Brukar bli bra resultat. Inga ärr. Läker fort. Billigt.

Förhoppningsvis kommer ingen att se att jag gjort de här "korrektionerna". Bara jag. Jag vill inte berätta det eller prata om det, pallar inte förklara, skäms litegrann över att jag aldrig lyckades acceptera mitt useende till 100%.

"Det är det största felet med dig", sa min mamma en gång. "Att inget någonsin duger. Inget är gott nog för dig." Hon sa det elakt med en hård röst. Arg för att jag tyckte att reatröjan hon köpt till mig var ful. Vilket den var.

Men kanske hade hon lite rätt.
Inte ens jag själv duger för mig.