Miljonären

Jag mötte den snygga miljonären på stan i förra veckan. Han var nyss hemkommen från en resa till Västindien och hade på allvar börjat fundera över sitt liv. Innan han startade upp sitt succéföretag läste han till läkare, och nu var han lite sugen på att börja plugga igen. Han hade darför skrivit högskoleprovet- klarat 2,0- och sökt läkarlinjen till hösten. Han undrade hur mycket tid och jobb utbildningen tog, och om jag tyckte att han skulle satsa på det. Pengarna behöver han inte, men han ville göra något meningsfullt, något han tycker är roligt.

Jag tycker absolut han ska ge det en chans. Samtidigt vette tusan om jag skulle ha motivation att orka med hela långa utbildningen om jag var ekonomiskt oberoende. Å andra sidan blir studietiden betydligt trevligare om man slipper vända på varje krona.

Ska bli intressant att se hur han gör!

Resfeber

Snart åker jag iväg på min långresa till sydamerika!
Får se hur bra jag kan hålla bloggen vid liv därbortifrån.
Ska göra mitt bästa.

MPR-vaccination

Hon låg på sidan i sängen. Musklerna spastiska och blicken långt borta. Hennes kropp var blöt av svett och på kudden hade en stor pöl av dregel bildats. Jag gick fram och la min hand på hennes hårt knutna näve. Försökte få ögonkontakt när jag presenterade mig.

Jag tror att hon märkte att jag var där, men det är inte säkert. Förmågan att kommunicera förlorade hon för många år sen.

Sondmaten droppade sakta in genom den inopererade peg:en på magen. Hon lukade av både svett, urin och avföring. Hela rummet stank faktiskt. För fjärde gången i år hade hon drabbats av lunginflammation.

Egentligen var hon vacker. Korpsvart hår och kornblå ögon. Hade hon inte blivit sjuk som barn skulle hon haft ett friskt och normalt liv. Och hade hennes föräldrar låtit henne få MPR-vaccinationen så hade hon aldrig blivit sjuk. Då hade hon inte kunnat få mässlingen.

Hon hade otur som drabbades av komplikationen encefalit, hjärninflammation. Men ändå, det hade kunnat undvikas. Så lätt!

Jag tror inte föräldrar som tackar nej till att vaccinera sina barn förstår vad de riskerar. Någon borde göra en liten dokumentär om henne, en avskräckande berättelse. Då skulle hennes liv i alla fall ha en mening. För vad är meningen med att vara ett vårdpaket från fyra års ålder? Jag förstår inte det.

På apoteket

Som förberedelse till långresan bad jag min mamma skriva ut allt jag kunde tänkas behöva i medicinväg. Det är ganska mycket man kan tänkas behöva...

På apoteket var stolarna längs väggen upptagna av halvsjuka människor. Jag var trött och varm, och inte alls glad över att behöva vänta 20 min på att få hämta ut mina piller.

När det äntligen var min tur och apotekaren knappade in mitt personnummer stirrade hon först på skärmen och frågade sen med höjda ögonbryn om jag verkligen ville hämta ut allt det där. Såklart ville jag det. Och varför detta skeptiska tonfall? Det var inte mer än sju grejer jag skulle ha. Inget konstigt och inget som hon behövde informera mig om. (De som jobbar på apotek brukar annars tycka om att informera, även om man säger att man känner till medicinen så vill de prata och prata så alla omkring förstår vad man lider av för pinsam åkomma).

Hon suckade, gav mig en trött blick och bjöd på en kalldusch;
"Jag har bara hand om enstaka beställningar. Ska du ha mer än tre läkemedel får du sätta dig och vänta igen, hon i kassa 8 tar hand om dig senare"
"Va? Varför?" undrade jag.
"Sätt dig och vänta så får du hjälp om en stund." sa hon vresigt och tryckte demonstrativt fram nästa könummer.

Jag lommade iväg och ställde mig en bit bort, strategiskt belägen så jag kunde se henne och ge henne onda ögat medan hon försökte betjäna nästa kund (som hade 10 000 frågor och tog mycket längre tid än jag hade gjort).

Hur tänkte den som kom på den här regeln? "Alla storkunder ska få sämst service. De ska få vänta riktigt längre som straff för att de köper mycket och ökar våra vinster! "

Ibland undrar jag om privatisering av apoteket kanske inte är så dum idé ändå.

Långhelg på landet

Kursen vi läser nu är än så länge ganska slapp och flummig. Det passar bra nu när solen skiner och man inte orkar vara den duktiga studenten. I stället blir det långhelg med föräldrarna och syskonen i sommarstugan. Hoppas det blir fint väder. Och att jag inte lönnmördar min mamma. Vi kommer inte alltid överens...

Min syster tänkte först ta med sin pojkvän, mr plattfot, som jag dejtat och dissat å det grövsta för några år sen. Jag har fortfarande dåligt samvete och får ont i magen varje gång jag ser honom. Nåväl, han kunde inte följa med. Ibland har man tur!

Jag har haft tur i en sak till. Häromdagen damp det ner en inbjudan till exets flickväns möhippa... Då fick jag också ont i magen, men sen insåg jag att det kommer äga rum när jag är bortrest. Phu! Jag har fortfarande inte fattat något beslut angående min närvaro på bröllopet, men jag är utsatt för stark lobbying och tjat. Mina ursäkter är lama då jag inte vill/kan berätta något för mina och hans gemensamma vänner, så jag känner mig tvungen att gå. Och vem vet, det kanske blir kul.

Amputation

Han kom in till akuten med ett litet fult sår på vristen. Han hade inte slagit sig, utan det hade plötsligt varit där en dag, och det ville inte läka. I stället växte det.

Blodsocker på 25 mmol/l avslöjade en nydebuterad diabetes. Han blev väldigt förvånad.

Efter en vecka på sjukhus hade såret flera gånger blivit granskat av både ortopedjour, infektionsläkare och plastikkirurger. Olika omläggningar och mediciner rekommenderades, men ändå växte såret med förvånandsvärd hastighet.

När jag lindade av bandaget och försiktigt lyfte på kompresserna kunde jag se rakt in. Jag såg senor, blodkärl och muskler. Jag tror till och med att jag skymtade skelettet. Det var som på anatomin, med skillanden att det här var en levande människa, inget lik. Öppningen var ca 8*12 cm. Nedanför såret hade tårna en sjuklig gul-vit färg.

Alla vet att han kommer bli tvungen att amputera foten och en bit av benet. Så stora diabetessår läker inte. Ändå avvaktar man, hoppas på det bästa. Och ingen berättar för honom hur illa det är.

När jag la om såret tittade han på mig och frågade om det såg bättre ut. Jag skakade på huvudet. Han blev arg. Trodde att det kanske var vi som var inkompetenta. Hur svårt kan det vara att få ett sår att läka? Han ville hem. Nu. Med foten i behåll.

Exet + alkohol = kaos

Jag insåg lite för sent att det var lördag. En helt oplanerad lördag. Desperat ringde jag runt efter vänner för att "hitta på något" (läs: bli full), men alla hade redan planer. I stället hamnade jag framför datorn med ett glas vin och försökte roa mig själv.

Mitt ex var online och vi började chatta. Han satt hemma ensam och drack öl, och efter ett par timmars chattande och lätt berusning bestämde vi oss för att ses på den lokala puben och supa tillsammans i stället.

Han bjöd på öl och drinkar och vi hade faktiskt riktigt trevligt. Det var som förr, när vi kunde prata om allt. Jag frågade om bröllopet, berättade att vissa tyckte det var lite konstigt att han bjudit sitt ex. Då blev han arg och sa att jag var så mycket mer än ett ex. Jag är tydligen en av hans allra bästa vänner. Den av hans vänner som känner honom bäst.

När puben stängde följde han med mig hem och vi fortsatte prata över en kopp the. Jag tänkte att det här med att fortsätta umgås som vänner kanske fungerar trots allt. Flirtandet var borta och den där patologiskt starka attraktionen jag brukar känna till honom var inte lika påtaglig som vanligt. Då la han sig ner i soffan med huvudet i mitt knä. Han tog min hand och lät sina fingrar fjäderlätt vandra över min hud och det var som att hälla T-röd på en pyrande glöd. Rysningar vandrade upp och ner längs hela min kropp och jag fick uppbåda alla mina krafter för att inte slita av mig kläderna och våldta honom. Då somnade han och jag satt kvar med ett kaos av känslor.

Några timmar senare vaknade vi tillsammans i soffan och jag började ana att det inte bara var min kropp som värkte efter hans. Händer började ge sig ut på allt djärvare upptåg, och snart var även läpparna inblandade. Vi låg inte med varandra, men det var banne mig inte långt ifrån.

När han gick ville en del av mig stoppa honom, försöka få honom att ställa in bröllopet, att bli tillsammans med mig i stället. Den smartare delen av min hjärna vinkade däremot glatt adjö och påminde mig om att han aldrig kommer kunna vara trogen. Han har varit otrogen mot alla sina flickvänner och han tycker inte att otrohet är så farligt "så länge ingen kommer till skada", dvs så länge ens partner inte får reda på det. Jag kan inte vara tillsammans med någon som har den inställningen. Det gör för ont.

Jag borde tycka synd om hans blivande brud i stället för att vara avundsjuk. Och jag borde komma på en ursäkt för att slippa gå på deras bröllop.

Doctors think they do it better

Dr E och jag var rörande överens om att texten på kondomen från AT-stämman inte är helt sanningsenlig. Lite roligt att ha ett @-tecken som symbol för AT, men texten därunder? Vem har kommit på den? Uppenbarligen någon som inte haft sex med så många läkare för både min och E:s erfarenhet är att manliga läkare faktiskt inte är ett dugg bättre i sängen än andra män. Vissa är till och med riktigt värdelösa. Trots kurs i gynekologi och allt. Däremot vet jag inte riktigt hur det är med kvinnliga läkare. Kanske är de bättre än andra? Dr E som vid ett synnerligen onyktert tillfälle testat "andra sidan" med en läkare tyckte dock inte att det stämmer på det starkare könet heller. Falsk marknadsföring alltså. Ska man tipsa Sverker Olofsson?

Fnurra på balansnerven

Precis när jag skulle somna började sängen åka berg-och-dalbana. Jag klamrade mig fast vid täcket i vad som kändes som en evighet, men som i realiteten varade kanske 10 sekunder. Det där var konstigt tänkte jag, men somnade strax därefter.

Jag sov förbi väckarklockan och vaknade vid lunchtid med lätt ångest. Jag som hade tänkt gå upp i ottan för att hinna plugga in allt jag sparat till denna sista inläsningsdag. Och det var, som vanligt, en gedigen mängd fakta som skulle memoreras.

När jag reste mig upp gungade rummet. Eller, rummet stog nog stilla, men jag vinglade och vajade som en packad tonårstjej på höga klackar. Framför spegeln utförde jag ett snabbt neurologstatus på mig själv och strök sedan strokemisstanken som gnagde i huvudet. Efter att ha ramlat några gånger intog jag åter sängläge och konstaterade att tentamen följande dag inte längre var aktuellt.

Till min förvåning var yrseln som bortblåst nästa dag och jag tog mig till tentalokalen med bara ett lätt illamående och dov huvudvärk. Tentan gick sådär, och när jag insåg att jag inte kunde svara på femte frågan började rummet snurra och jag fick hålla i mig för att inte trilla av stolen. Fan, tänkte jag. Den här yrselskiten är stressbetingad!

Sedan dess har yrseln kommit och gått, sakta med allt glesare intervall och lindrigare attacker. Nu är det nästan bara när jag lägger mig ner och reser mig upp som det snurrar riktigt mycket. Jag finner det tämligen underhållande. Som att få åka på små åkturer med jämna mellanrum.

Men jag blir ändå lite förbannad. Först pajar rösten och nu balansen.
Vad kommer nästa gång?!

Ljudande, avklippt och snart smart

Fyra dagars totalt rösthaveri (+ långvarig hosta) föranledde en 6-dagars kortisonkur. Efter bara ett dygns behandling kunde jag ljuda som en ung man i målbrottet och nu är bara lite heshet kvar. Även hostan är nästintill borta. Underbart!

Häromdagen hade jag ett efterlängtad tid hos min frisör. Det var sannerligen sista gången jag gav henne fria händer..! Jag sa/viskade visserligen att hon kunde ta av en bit, men jag tänkte mer kring 5-cm, inte 15. Dock hade jag ingen röst, så i stället för att protestera bestämde jag mig för att vänja mig vid halvkort hår. Väntar fortfarande på att det ska ske.

I övrigt händer inte mycket. Det är instuderingsperiod nu, inför en orimligt stor och omfattande tentamen. Jag har isolerat mig och begravt mig i böckerna, och funderar ofta på hur jag ska kunna få alla fakta att lägga sig tillrätta på ett lättåtkomligt ställe i hjärnan. Det är lättare sagt än gjort. Jag fascineras av hur fort jag kan glömma något jag nyss pluggat in, och hur jag kan vakna mitt i natten med något konstigt ord på repeat i hjärnan (som jag måste slå upp för att kunna somna om). För att optimera hjärnkapaciteten har jag ätit lax nästan varje dag senaste veckan, och jag litar på att det ska göra susen. Snart.
Snart smart.

Tysta tider

Som om livet inte var tillräckligt jobbigt har jag drabbats av "laryngit med afoni". En jäkla virusförkylning har satt sig så illa på stämbanden att jag helt tappat rösten.

Att inte kunna prata är mer frustrerande än jag kunnat tro. Jag kan inte skvallra med vänner, inte prata i telefon, inte fråga efter något i affären, inte nynna med till radion... t.o.m skrattet är ljudlöst! Dessutom verkar vissa tro att man är korkad om man inte kan prata högt och tydligt. Jag frågade efter en presentkartong i affären och fick till svar "Dra KORTET och sen trycker du in KOOODEN". Jag upprepade mig, viskade så högt jag förmådde "preeesent...kartooong". "tryck in KODEN, sen trycker du på KLAR, det är den GRÖÖÖNA knappen". Jag gav upp, fick slå in paketet hemma i stället.

Problemet blev som mest påtagligt när jag jobbade som undersköterska idag. Alla gamlingar som brukar ha svårt att höra vad normala människor säger blev inte glada av mitt viskande. Det blev en riktig utmaning att göra sig förstådd. Försökte ett tag att skriva lappar, men de som hör dåligt ser i regel dåligt också, så det hjälpte föga.

Om inte detta går över snart måste jag nog tvinga någon att skriva ut kortison. En engångsdos med 12 tabletter Betapred sägs trolla bort besvären utan att ge alltför mycket biverkningar. Kanske kan de bota hostan och de tillfälliga astmaproblemen också.

Disputationsfest

Det var högklassig disputationsfest i helgen. Min abitiösa vän har redan, vid 27 års ålder, hunnit ta både läkarexamen och doktorsexamen. Imponerande.

Att ha disputationsfest är lite som att gifta sig. Först får alla se hur man nervöst svarar på frågor, och några timmar senare samlas vänner och släkt till en välplanerad middag med vin, sång och tal. Skillnaden är att alla tal bara handlar om hur fantastisk och underbar denna forskare/vän/sambo/dotter/syster är. Tänk, en hel middag full med tal som bara handlar om hur bra man är. Kanske inte vore så tokigt att forska i några år ändå?

Efter middagen var det fri bar och fullt ös på dansgolvet. Mitt ex var där, utan sin blivande fru. Han höll sig nära mig mest hela kvällen och ville "prata ut".
"Jag tänker ofta på dig... för ofta egentligen." "Du ser jäkligt bra ut!" "Förlåt... för allt..." "Du är ofta naken i mina drömmar." "Visst hade vi det ändå väldigt bra ihop? Jag har bara bra minnen, förutom sista kvällen."

Jag berättade om min resa, vilka datum jag ska vara borta och att det tyvärr innebär att jag kommer att missa hans bröllop. Då undrade han vad jag skulle göra helgen efter jag kommit hem. "Inget planerat" svarade jag och intet ont anande. Då flinade han lyckligt. Det visade sig att de flyttat fram bröllopet en vecka. Såklart. Och nu har jag redan sagt att jag inte har något planerat då.
F**k.

Plötslig död

Mannen i sängen tittade trött på mig när jag kom in för att ta morgonkontrollerna. Han hade legat på avdelningen i några dagar på grund av diffus buksmärta, feber, trötthet och ett CRP* på nära 500. En BÖS** hade gjorts vilken visade en förträngning av tjocktarmen som kunde bero på cancer eller abcess eller något annat. Kirurger hade konsulterats, men läkarna var väldigt osäkra på vad mannen egenligen led av och hur det bäst skulle behandlas. Han var i 50-årsåldern och tidigare helt frisk.

Jag tog blodtryck, temp, puls och saturation. Allt var normalt. Han beställde frukost och sa att han mådde ganska bra idag, men huden var blek och magen såg utspänd ut. Han var fåordig, och tonläget lite vresigt.

När jag kom tillbaka med frukosten låg han på rygg tvärs över sängen. "Larma!" ropade sköterskan som var där inne, och jag tryckte på larmknappen. Hans ögon var uppspärrade och blicken såg rakt genom mig. Fradga samlades i munniporna och bubblade upp i takt med den stötvisa andningen. Jag ropade hans namn och smärtstimulerade bröstbenet, men fick ingen respons alls. Jag kunde inte känna någon puls i handleden men sköterskan hörde hjärtslag med stetoskopet. Hans käkar var hårt sammanpressade och jag undrade om det kunde röra sig om ett epilepsianfall. Plötsligt blev han helt tyst. Andningen hade upphört.

Jag tittade upp och fann att rummet var fullt av folk som ropade ut stressade instruktioner. "Akutvagn", "andningsmask!", "larma hjärtstopp", "sätt infart!". Jag hjälpte till att få in brädan under den tunga kroppen, så att hjärtmassagen skulle gå lättare. Sen tog jag några steg tillbaka och tittade på skådespelet framför mig.

Två läkare och fem sköterskor hjälptes åt och gjorde allt för att rädda mannen. Några turades om att ge hjärtmassage. En läkare intuberade, någon annan såg till att han fick adrenalin i flera omgångar, defibrilator var uppkopplad och klar för användning... om man bara kunde få lite aktivitet i hjärtat.

Bredvid mig, tryck intill väggen, stod en sjuksköterskestudent med fascinerad blick. Så fick hon syn på mig, och min namnskylt. "Undersköterska" mumlade hon och mötte min blick. "Du ska nog gå ut och ta hand om dina andra patienter".

Jag blev paff och förbannad, fick lust att snäsa av henne med ett "jag är faktiskt läkarstudent, jag behöver lära mig. Du kanske ska gå ut?" men insåg samtidigt att jag var där som undersköterska. Medan jag motvilligt lämnade rummet snurrade elaka tankar om henne i huvudet. Jag ville ju se vad som hände! Sen började jag fundera på mitt eget agerande. Varför ställde jag mig i hörnet? Varför tog jag inte en mer aktiv roll? Jag har ju tränat på det där flera gånger, på en docka visserligen, men ändå.

Svaret på min fråga är nog att jag blev chockad. Jag har sett många döda, och många väldigt sjuka, men jag har aldrig förr sett någon dö. Och han dog. Plötsligt och oväntat. De fick aldrig igång hjärtat igen.

*CRP (C-rektivt protein) är ett prov som ökar vid inflammation och infektion. Är mindre än 10 i vanliga fall.
** BÖS = buköversikt, slätröntgen av buken i två plan, vertikalt och horisontellt.

F och kvinnorna, IRL

Jag har aktiverat mitt konto på SD igen, men får inte till någon bra text och vågar/orkar inte kontakta eller svara någon. För lite tid, för lite lust, för nöjd med singellivet.

En som däremot utnyttjar nätdejtning till max är F. Essensen av hans profiltext är:
"Jag är snygg, vältränad, smart och framgångsrik. Du är naturligt vacker, äventyrlig, har universitetsutbildning och en fantastisk kropp."

Trots kraven får han 3-4 dejter i veckan, och sist jag pratade med honom behövde han hjälp att sålla bland de fem som fått godkänt på första tre dejterna. Han har alltså dejtat FEM tjejer samtidigt. En låg dock lite risigt till efter att hon släppt till på tredje dejten. Det visade sig att push up-BH:n dolt ett par hängbröst.

"Det kunde varit så bra ju! Fan, jag hatar push-up. Jäkla bedrägeri."
Skönt att han inte är ytlig i alla fall...

Hungrig

Jag har varit konstant vrålhungrig i flera veckor. Magen har arbetat som en svältfödd indier och allt jag stoppat i mig har magiskt försvunnit i tomma intet. Inte ekonomiskt alls. Jag klagade när jag var hemma hos päronen och länsade deras kylskåp häromdagen, och i morse ringde Pappa.
"Är du fortfarande lika hungrig hela tiden?"
"Mmm"
"Vi har funderat... och ... det skulle kanske kunna bero på att du är gravid?"
Jag hörde hoppet i rösten. Såg för mig hur de diskuterat och nått den fantastiska lösningen. Som inte stämmer. Såvida det inte är Jesus 2 som är på väg.
"Nej, jag är inte gravid."
"Ok" Tydlig besvikelse i rösten.
"Hyperthyreos var det ingen av er läkare som tänkte på?"
"Nej, graviditet är vanligare."
"Ja, ...men det är nog bara min magsäck som motionerar."
"Så kan det vara. Hej då."
"Ciao."

Praktiskt Prov

Snart är det dags för terminens nervpirrande praktiska prov. En lämplig(?) patient har valts ut och fått instruktioner om att inte avslöja alltför mycket om sin sjukdom. Sen ska man ta anamnes och ett omfattande status för att så småningom komma fram till rätt diagnos. Det hela övervakas av en läkare med bister uppsyn och anteckningsblock i handen. Glömmer man något moment eller missar att ställa en viktig fråga så är man körd. Samma sak om man inte kan ställa diagnos. Eller om man tar för lång tid på sig.

Jag har vissa stora kunskapsluckor, och på ett universitetssjukhus finns många konstiga diagnoser, så jag är livrädd att jag inte kommer ha en jäkla aning om vad patienten lider av efter undersökningen. Viss risk finns även för mental kollaps och nervositetsinducerad glömska. Skräckhistorer går om elaka examinatorer och omöjliga patienter. Och om studenter som fått blackout.

Jag skulle inte vilja vara kandidaten som satte blodtrycksmanchetten på patientens underarm i stället för överarm, eller hon som lyssnade på patientens lungor med stetoskoplurarna runt halsen (glömde sätta dem i öronen). En kandidat oroade sig för att glömma handhygienen, för det hade han hört att man kunde kugga på. När det var dags för provet gick han in till patienten och spritade noga av händerna, och sen gick han ut igen och kom inte tillbaka.

Det man är mest nervös över är alltså att man ska bli alltför nervös, så att hjärnan slutar fungera normalt. Då blir man ordentligt kuggad och historier om ens grandiosa miss kommer spridas över kursgränser i åratal. Kanske sprids de till och med till någon blogg på internet... Vilken mardröm!

Hissen

Jag tittar för mycket på TV. Ingen tvekan om den saken. Framförallt följer jag alla läkarserier slaviskt, med förevändningen att jag kanske lär mig något. Det är dock en sak som stör mig allt mer. En viktig detalj som manusförfattarna helt verkar ha fått om bakfoten, nämligen hissen. I alla serier träffas läkarna i hissen. De pratar, bråkar, hånglar och räddar liv. I hissen.

I verkligheten, i alla fall verkligheten i Sverige, är läget ett annat. Läkare tar inte hissen.

Säkerligen finns det undantag, men alla handledare jag gått med hittills tar trapporna. "Våning 5? Perfekt, då får man motion! Det gäller att ta tillvara på varje tillfälle att röra på sig. Annars kan man bli sjuk. Hiss? Den är till för rörelsehindrade! Kom igen nu. Sist upp får fylla i läkemedelslistorna".

Jag hoppas på färre hisscener framöver. Framförallt Greys Anatomy får skärpa sig. Läkare i en hiss... det känns så, så otroligt... overkligt.

Resa!

Jag har bokat en resa långt bort! Det är så underbart att ha något att se fram emot. Tre veckors äventyr i solen. Åhhh!

Ett stort plus med resan är att jag missar bröllopet. Mitt ex bröllop. Jag har funderat på det där, och jag kan inte föreställa mig att jag kommer uppskatta spektaklet när mitt livs kärlek lovar en liten blåögd slinka evig kärlek och troet.

Förresten har han redan varit otrogen mot henne. Det vet jag.

Igår var han på krogen och kom tydligen att tänka på mig. Jag fick sms efter sms. Han önskar att vi kunde träffas, ensamma. Han vill veta vad jag har på mig. Berättar att han tänker på mig. Att han har vackra, barnförbjudna bilder på mig i huvudet.

Idiot. Och ändå kan jag inte förmå mig att be honom lämna mig ifred. Vilket gör mig till en ännu större idiot.

Att resa bort måste vara det bästa jag kan göra.

Cancer vs svärmor

Hon har tappat allt hår tack vare cellgifterna. Kortisonbehandlingen har fått hennes kropp att svullna upp. Hon ser ut att vara 40, men enligt journalen är hon bara 27. Den utspända buken beror inte på någon graviditet, utan på cancer. Varje vecka går hon till mottagningen och tömmer ut nära tio liter ascitesvätska. En hel hink blir full.

Hon är döende. Behandlingen har avslutats och man har gett upp hoppet. Jag frågar försiktigt hur hon mår, och tårar börjar trilla ned för hennes kortisonrunda kinder. "Jag måste ha svärmor boende hos mig, för jag har blivit så svag. När jag ramlar orkar jag inte resa på mig själv. Så därför måste svärmor bo hos oss. Hela tiden. Fattar du vad jobbigt?!"

Läkarfest=läkarsprit

Den manliga narkossköterskan var full redan när festen började, och nu kör han moves à la breakdance framför det hånlgande paret i soffan. Polisen har varit där och framfört sitt meddelande om att grannarna klagat, och den kände plastikkirurgen har på något mirakulöst sätt övertygat dem om att festen är lugn. Någon spyr inne på toan, antagligen den anorektiska bruden som är tillsamman med den dryga stafettläkaren. Läkarspriten flödar.

Jag flyr från den uppvaktande norrmanen till den nyanlända kirurgen. Han är trevlig. Dricker shots för att komma ikapp. Berättar att han nyss flyttat till stan för att göra karriär. Familjen, fru och två små döttrar, anländer i morgon. För varje glas han dricker byts saklighet ut mot sliskighet. Hans hand hamnar på min överarm, så väl placerad att tummen råkar snudda sidan av mitt vänstra bröst. "Är du fotomodell" undrar han med ett snett leende och tittar mig förväntansfullt i ögonen.

Någon timme senare ser jag honom på dansgolvet med en söt, men väldigt onykter, liten sköterska tätt intill sig. När hon går börjar han tafsa på bruden som somnat i soffan. Folk runt omkring suckar och himlar med ögonen. Han har verkligen gjort ett intryck på sina nya kollegor. Min gissning är att han kommer få besök av hela släkten ågren i morgon. Bakfylleångest i sin storhet.

Breakdancesköterskan har vid det här laget blivit nobbad av alla tjejer på festen. Iklädd en blond peruk med tillhörande helskägg ställer han sig mitt på golvet och skriker "FITTA, FITTA, ERA JÄVLA TRÅKFITTOR". Någon leder honom varsamt ut genom dörren och han somnar i trappuppgången.

Jag går hem medan jag ännu kan stå på benen. Väldigt nöjd. Länge sen jag var på en sådan fest. En riktigt urballad fest.