Levande charader

I helgen tog jag med hjälp av utklädnad och alkohol tillfällig flykt från mitt svårmod. Det var stor maskeradfest och jag ansträngde mina kreativa hjärnceller till max. Tre timmar tog håret och sminket, sen såg jag inte klok ut. Helt enligt plan.

Redan under middagen får jag en fantastisk komplimang. En pirat kommer fram och meddelade att jag har "väldigt snygga kaninlår.... för du är väl kanin?". Det var jag inte. Vill man förresten ha kaninlår?

MK sitter ett bord bort. Snygg som 17 och utan dr Å. Han ignorerar mig hela kvällen och när jag försöker prata med honom får jag bara ytligheter till svar.

Efter middagen drar en före detta jobbarkompis iväg mig på en timmes promenad och fullkomligt öser ur sig vänligheter. Han säger sig ha stor respekt för mig och är väldigt tacksam över att jag är hans vän. Jag har visst betytt väldigt mycket för honom och han tänker ofta på mig och vad som kunde varit.... Mitt sargade självförtroende får ett välbehövligt lyft, och han får en stor kram som döljer min tunghäfta. Han har varit en god vän, men i periferin. Jag kan inte riktigt återgälda de fina orden.

Väl tillbaka får jag nästa komplimang. "Du ser ut precis som förr, fortfarande fräsch... trots att du klätt ner dig så mycket".
Ehum... klätt ner mig? Jag som kämpat så med min utklädnad! Män och komplimanger...

Det är ont om vettiga singelkillar, men jag spanar in en manlig snövit och tänker att en kille som vågar klä ut sig till det i alla fall lär ha självdistans. Han visar sig vara otroligt trevlig och vi pratar i över en timme innan jag vågar fråga om civilstånd. Han är upptagen. Sambo och allt. Så klart.

Jag säger hej då till MK, och han tar mina händer men skakar bara på huvudet. Jag börjar tro att han får afasi varje gång jag är i närheten?

Eftersom F inte bor kvar i stan följer han med mig hem. Vi tar ett bad och han hjälper mig att tvätta bort allt kladd ur mitt hår. Med diskmedel lyckas vi tillslut.

Han kryper ner i min säng och somnar direkt. På morgonen faller våra kroppar in i gammal vana och vi hittar snabbt varandras känsliga punkter. Inga djupa blickar, inga kyssar. Bara rått och tillfredsställande. Inget tjafs, inga jobbiga känslor. Och fem minuter senare skämtar vi som vanligt med varandra.

Missat samtal från MK kl 04.
Lika bra det.

Misslyckad

Förra tentan skrev jag näst bäst i klassen. (Superkandidaten hade alla rätt). Sen kuggade jag en dugga. Sen skrev jag alla rätt på en dugga. Och nu har jag kuggat en tenta. Tror jag.

Lite ojämn?

Jag var osäker på tentan när jag skrev den. Förstod inte riktigt frågorna, vad de var ute efter för svar. Chansade och gjorde mitt bästa. Förstod efteråt att jag gissat fel på alldeles för många frågor.

Post-tentadepression brukar jag få, i några timmar. Nu har den suttit i i snart en vecka. Katastroftankar, sömnproblem, nattliga svettningar, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, irriterar mig på allt och alla, tappat matlusten, apati...
Så här illa brukar det verkligen inte vara!

Att misslyckas på en tenta är alltid jobbigt, men det är bara att ta nya tag. Gör om gör rätt! Problemet denna gång är att jag måste ta ledigt från jobbet för att skriva en omtenta. Och dessutom är tentan på den specialiteten där jag ska vikariera! Det känns otroligt pinsamt.

Jag har ändå tagit det här ångesttillfället i akt och testat vilka läkemedel som fungerar. Insomningstabletter är verkningslösa vid ångest-insomnia. Sobril fungerar däremot utmärkt. Betablockerare hjälper både mot skakningar, svettningar och svår, bultande huvudvärk. Så, se där. Man lär sig alltid något av sina misstag!

Jag försöker även med självterapi i form av yoga och förträngning. Det värsta som kan hända är ju ändå att jag blir ledig hela sommaren. Och det är väl inte så illa?

Kongress avklarad!

På tågstationen hittar jag tillslut gruppen med läkare jag ska infiltrera. Vi delar taxi till kongressen och jag blir presenterad för en söt AT-läkare som också blivit övertalad/erbjuden att presentera en poster. Vilken lättnad att träffa någon som är lika förvirrad och bortkommen som jag!

Min poster ser lite tråkig, men ändå proffsig ut, och kopiorna på abstractet tar slut redan första dagen. Jag tröttnar ganska snart på att bara stå där och gör allt fler utflykter för att, tillsammans med AT-läkaren, sno åt mig så många pennor som möjligt från läkemedelsföretagen.

Mycket mat. God mat. Och godis. Jag äter konstant.
Föreläsningar, både bra och dåliga. Det senaste inom forskningen. En hel del på hög nivå. För avancerat. Men jag lär mig. Massor. Hittar några ST-läkare som vi också hänger med. Annars mest bara gubbar (förlåt, äldre herrar) där. Och sjuksköterskor, fast de har en egen avdelning.

Mitt hemliga uppdrag ger jag upp ganska fort. Både AT-läkaren och den intressanta ST-läkaren nämner att de har flickvänner på ett tidigt stadium. Den enda som raggar på mig är en överviktig grekisk säljare. Han tjatar till sig mitt nummer men ringer som tur är aldrig. (Inte än i alla fall).

Sista kvällen är det Bankett, men jag går vilse och kommer för sent. Enda platsen som finns kvar är vid ett gäng äldre norrländska sjuksköterskor. Jag slår mig avvaktande ner och tänker att jag ska göra det bästa av situationen, men jag hade inte behövt oroa mig. De kan sannerligen festa! Klackarna i taket och djupa samtal direkt. "Passa på nu, här får du gratis vin och gratis terapi!" Och jag passade på! Stackars tanter, undrar om deras öron sitter kvar?

Nu hemkommen, nöjd, några kilo tyngre och en trevlig erfarenhet i bagaget. Kanske blir det snart en artikel av mitt arbete. Kanske kommer den hamna i läkartidningen. Eller kanske inte. Det återstår att se.

Hur 3000 kr blir 18

Jag hade sett fram emot årets deklaration. Hade räknat med att få tillbaka fina pengar, och att sen kunna göra rejäla avdrag och därmed dra in enorma summor till mitt barskrapade konto. Trodde det skulle rädda min sommarekonomi lite tillfälligt.

Det började som planerat. Den gula lappen avslöjade att jag mycket riktigt skulle få tillbaka några trevliga tusenlappar. Sen hämtade jag alla kvitton från sommarjobbet i annan stad för att göra de härliga avdragen. Jag hade varit ovanligt duktig och sparat både hyreskontraktet och tågbiljetterna i en pärm, så allt skulle gå rätt och riktigt till. Efter lite surfande visade det sig att de snålat in på avdragen för ökad levnadskostnad, men i alla fall. 10 lökar skulle jag få dra av. Hallelulja! Det lär bli över 3 000 extra, tänkte jag... men tydligen tänkte jag fel.

Jag är ju en modern (och lat) kvinna, så jag deklarerade på internet. Där fick man direkt se uträkningen och det var där jag upptäckte att mina 10 000 i avdrag genererade 18 kr extra i skatteåterbäring. Jag tjänar tydligen för lite. Något satans grundavdrag åt upp allt. Myskänslan byttes mot låggradig hat.

Tur att jag stannar i stan denna sommar! Jag ska bidra så lite som möjligt till de statliga järnvägarna och till fula lägenheter på landet. Kanske borde jag även börja jobba svart? Jag ska bli en mardrömskonsument, det är ett som är säkert. (Värre än jag redan är).

Hämnden är ljuv.

Mk & Dr Å.

Sprang just på MK och Dr Å på Ica. Akward!

Dr Å såg livrädd ut, men jag var cool som en filbunke (trots, eller kanske pga, tillfälligt hjärtstillestånd). MK skyndade sig att säga att han var sliten eftersom han festat igår igen. Jo, jag hörde det, sa jag, men svalde orden om att han ju ringt mig apfull vid 02 i natt. Nämnde inte heller något om att vi hånglat sist vi sågs, finkänslig som jag är.

Lite nöjd är jag ändå för dr Å var osminkad, finnig och i mysbrallor. Dessutom visste hon inte vilket håll hon skulle titta åt. "Vad fin du är, ska du på fest?" sa MK, och jag log och ryckte på axlarna. Sen gick jag och köpte ett kilo smågodis som jag sitter och moffar i min ensamhet nu.

Time to move on.

Hattrick i hångel

Jag vaknade med smärtor i hela kroppen. Både psykiska och fysiska. Jag satte mig försiktigt på sängkanten. Stjärnor dansade framför ögonen och magen morrade och försökte slå knut på sig själv. På alla fyra kröp jag försiktigt till köket, hällde upp ett stort glas vatten och svepte det. Strax därefter fick jag rusa till toaletten och kasta upp. Sen ramlade jag omkull och skrapade upp låret mot toapappershållaren. Vågade inte möta min blick i spegeln.

Valborgsfirande blev inte alls så lugnt och städat som jag tänkt mig. Att byta ut lunchen mot vin i solen kändes väldigt rätt just då. Och när det visade sig att min kompis som jobbat på stället fick en flaska rosé för en hundring passade vi på att spara pengar genom att dricka flera stycken. Jag blev väldigt social och glad, och bjöd in alla jag kände till kvällens grillfest. Min kompis som stod som värd blev inte lika glad, men jag försäkrade henne om att nästan ingen skulle dyka upp ändå.

Så blev det inte. Det visade sig vara många som tyckte att en stor grillfest lät skoj, så det välde in folk. Trevliga, men väldigt onyktra människor. Efter ett tag fick min kompis panik så jag bjöd med alla till en fest hos lilla S i stället.

Snickaren var där. Han var lika sjukt snygg och charmig som förut. Jag ville bara slita av honom kläderna, och eftersom jag var väldigt full och saknade spärrar sa jag det till honom också. Sen började vi pussas. Efter ett tag drog han in mig i sovrummet där vi grovhånglade. OMG så han kan kyssas!

Plötsligt far dörren upp och någon kommer in, ber om ursäkt, och lägger sin jacka på sängen. Jag vänder mig om och får en chock. Det är MK. Jag flyger upp och börjar svamla, och snickaren slinker ut. Efter ett tag ligger MK och jag på sängen och pratar. Han berättar att han tänker mycket på mig, men att han träffar en ny nu. En som jag känner. Dr Å, som jag jobbade med i somras. Som kände honom sen tidigare och som jag ofta diskuterade mina kärleksproblem med. Dr Å snackade mycket skit om MK, verkade tycka att det inte var så smart av mig att träffa honom. Nu förstår jag varför. Hon ville ha honom själv!

Sen börjar vi kyssas, tills han kommer på vad han nyss bevittnat och surt frågar om han är nionde killen jag hånglar med i kväll. Då reser jag mig upp och går ut. Han tar sin jacka och går hem.

Strax därefter plingar det på dörren och fler bekanta trillar in. En av dem är Exet. Han är full, kramar mig länge, tar tag i min hand och släpper den inte. Snart är vi i sovrummet och han hånglar upp mig mot väggen. "Ska vi dra?" undrar han, men jag vill inte. Istället går vi ut på klubb. Vakten tycker att exet är för full, så jag går in själv. Tänker att det nog är bäst så.

Dansar tills stället stänger, och på vägen hem känner jag hur otroligt full jag faktiskt är. Skickar ett sms till exet. Måste hålla för ena ögat för att inte se dubbelt. Snickaren får också ett sms. Ingen svarar. Somnar ensam, men ändå rätt nöjd.

Inte riktigt lika nöjd idag.