Igår snorklade jag i ett ljummet medelhav och njöt av vällagad chateaubriand till cikadornas oupphörliga sång.
Om några timmar är årets veckolånga sommarsemester slut och jag börjar på nästa sjukhusjobb.
Idag är dagen då jag äntligen ska veta vad jag känner för Honom. En hel vecka, bara vi två. Nog måste man väl veta efter det?
Jag tror jag vet. Men jag är inte helt säker. Han kommer bli väldigt sårad. Han har investerat så mycket i oss. Satsat allt. Trots att jag bara ger honom lillfingret tillbaka. Kanske skulle jag ge mer om han bara kunde göra det lite svårare för mig. Han är alltid där, trygg och säker. Pussar på mig så fort jag kommer inom räckhåll, bär min väska, håller min hand, betalar notan, ger komplimanger, masserar mina axlar, håller med om allt jag säger. De kaxiga kommentarerna som jag älskar är sällsynta, personliga frågor existerar inte, inget gnabb och tafs. Han bara fogar sig i allt. Det är behagligt, men för enkelt. Jag faller inte. Jag blir uttråkad. Irriterad på honom. Arg på mig själv. Han är ju så snäll och omtänksam. Varför räcker det inte?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
för att du är osäker.
Hmm, du har en poäng där..!
Jobbigt att vara osäker. Framförallt när man är osäker på orsaken till osäkerheten.
är du osäker på varför du är osäker? det händer bara om man inte är helt övertygad. bara att rannsaka sig själv!
Skicka en kommentar