Plötslig död

Mannen i sängen tittade trött på mig när jag kom in för att ta morgonkontrollerna. Han hade legat på avdelningen i några dagar på grund av diffus buksmärta, feber, trötthet och ett CRP* på nära 500. En BÖS** hade gjorts vilken visade en förträngning av tjocktarmen som kunde bero på cancer eller abcess eller något annat. Kirurger hade konsulterats, men läkarna var väldigt osäkra på vad mannen egenligen led av och hur det bäst skulle behandlas. Han var i 50-årsåldern och tidigare helt frisk.

Jag tog blodtryck, temp, puls och saturation. Allt var normalt. Han beställde frukost och sa att han mådde ganska bra idag, men huden var blek och magen såg utspänd ut. Han var fåordig, och tonläget lite vresigt.

När jag kom tillbaka med frukosten låg han på rygg tvärs över sängen. "Larma!" ropade sköterskan som var där inne, och jag tryckte på larmknappen. Hans ögon var uppspärrade och blicken såg rakt genom mig. Fradga samlades i munniporna och bubblade upp i takt med den stötvisa andningen. Jag ropade hans namn och smärtstimulerade bröstbenet, men fick ingen respons alls. Jag kunde inte känna någon puls i handleden men sköterskan hörde hjärtslag med stetoskopet. Hans käkar var hårt sammanpressade och jag undrade om det kunde röra sig om ett epilepsianfall. Plötsligt blev han helt tyst. Andningen hade upphört.

Jag tittade upp och fann att rummet var fullt av folk som ropade ut stressade instruktioner. "Akutvagn", "andningsmask!", "larma hjärtstopp", "sätt infart!". Jag hjälpte till att få in brädan under den tunga kroppen, så att hjärtmassagen skulle gå lättare. Sen tog jag några steg tillbaka och tittade på skådespelet framför mig.

Två läkare och fem sköterskor hjälptes åt och gjorde allt för att rädda mannen. Några turades om att ge hjärtmassage. En läkare intuberade, någon annan såg till att han fick adrenalin i flera omgångar, defibrilator var uppkopplad och klar för användning... om man bara kunde få lite aktivitet i hjärtat.

Bredvid mig, tryck intill väggen, stod en sjuksköterskestudent med fascinerad blick. Så fick hon syn på mig, och min namnskylt. "Undersköterska" mumlade hon och mötte min blick. "Du ska nog gå ut och ta hand om dina andra patienter".

Jag blev paff och förbannad, fick lust att snäsa av henne med ett "jag är faktiskt läkarstudent, jag behöver lära mig. Du kanske ska gå ut?" men insåg samtidigt att jag var där som undersköterska. Medan jag motvilligt lämnade rummet snurrade elaka tankar om henne i huvudet. Jag ville ju se vad som hände! Sen började jag fundera på mitt eget agerande. Varför ställde jag mig i hörnet? Varför tog jag inte en mer aktiv roll? Jag har ju tränat på det där flera gånger, på en docka visserligen, men ändå.

Svaret på min fråga är nog att jag blev chockad. Jag har sett många döda, och många väldigt sjuka, men jag har aldrig förr sett någon dö. Och han dog. Plötsligt och oväntat. De fick aldrig igång hjärtat igen.

*CRP (C-rektivt protein) är ett prov som ökar vid inflammation och infektion. Är mindre än 10 i vanliga fall.
** BÖS = buköversikt, slätröntgen av buken i två plan, vertikalt och horisontellt.

F och kvinnorna, IRL

Jag har aktiverat mitt konto på SD igen, men får inte till någon bra text och vågar/orkar inte kontakta eller svara någon. För lite tid, för lite lust, för nöjd med singellivet.

En som däremot utnyttjar nätdejtning till max är F. Essensen av hans profiltext är:
"Jag är snygg, vältränad, smart och framgångsrik. Du är naturligt vacker, äventyrlig, har universitetsutbildning och en fantastisk kropp."

Trots kraven får han 3-4 dejter i veckan, och sist jag pratade med honom behövde han hjälp att sålla bland de fem som fått godkänt på första tre dejterna. Han har alltså dejtat FEM tjejer samtidigt. En låg dock lite risigt till efter att hon släppt till på tredje dejten. Det visade sig att push up-BH:n dolt ett par hängbröst.

"Det kunde varit så bra ju! Fan, jag hatar push-up. Jäkla bedrägeri."
Skönt att han inte är ytlig i alla fall...

Hungrig

Jag har varit konstant vrålhungrig i flera veckor. Magen har arbetat som en svältfödd indier och allt jag stoppat i mig har magiskt försvunnit i tomma intet. Inte ekonomiskt alls. Jag klagade när jag var hemma hos päronen och länsade deras kylskåp häromdagen, och i morse ringde Pappa.
"Är du fortfarande lika hungrig hela tiden?"
"Mmm"
"Vi har funderat... och ... det skulle kanske kunna bero på att du är gravid?"
Jag hörde hoppet i rösten. Såg för mig hur de diskuterat och nått den fantastiska lösningen. Som inte stämmer. Såvida det inte är Jesus 2 som är på väg.
"Nej, jag är inte gravid."
"Ok" Tydlig besvikelse i rösten.
"Hyperthyreos var det ingen av er läkare som tänkte på?"
"Nej, graviditet är vanligare."
"Ja, ...men det är nog bara min magsäck som motionerar."
"Så kan det vara. Hej då."
"Ciao."

Praktiskt Prov

Snart är det dags för terminens nervpirrande praktiska prov. En lämplig(?) patient har valts ut och fått instruktioner om att inte avslöja alltför mycket om sin sjukdom. Sen ska man ta anamnes och ett omfattande status för att så småningom komma fram till rätt diagnos. Det hela övervakas av en läkare med bister uppsyn och anteckningsblock i handen. Glömmer man något moment eller missar att ställa en viktig fråga så är man körd. Samma sak om man inte kan ställa diagnos. Eller om man tar för lång tid på sig.

Jag har vissa stora kunskapsluckor, och på ett universitetssjukhus finns många konstiga diagnoser, så jag är livrädd att jag inte kommer ha en jäkla aning om vad patienten lider av efter undersökningen. Viss risk finns även för mental kollaps och nervositetsinducerad glömska. Skräckhistorer går om elaka examinatorer och omöjliga patienter. Och om studenter som fått blackout.

Jag skulle inte vilja vara kandidaten som satte blodtrycksmanchetten på patientens underarm i stället för överarm, eller hon som lyssnade på patientens lungor med stetoskoplurarna runt halsen (glömde sätta dem i öronen). En kandidat oroade sig för att glömma handhygienen, för det hade han hört att man kunde kugga på. När det var dags för provet gick han in till patienten och spritade noga av händerna, och sen gick han ut igen och kom inte tillbaka.

Det man är mest nervös över är alltså att man ska bli alltför nervös, så att hjärnan slutar fungera normalt. Då blir man ordentligt kuggad och historier om ens grandiosa miss kommer spridas över kursgränser i åratal. Kanske sprids de till och med till någon blogg på internet... Vilken mardröm!

Hissen

Jag tittar för mycket på TV. Ingen tvekan om den saken. Framförallt följer jag alla läkarserier slaviskt, med förevändningen att jag kanske lär mig något. Det är dock en sak som stör mig allt mer. En viktig detalj som manusförfattarna helt verkar ha fått om bakfoten, nämligen hissen. I alla serier träffas läkarna i hissen. De pratar, bråkar, hånglar och räddar liv. I hissen.

I verkligheten, i alla fall verkligheten i Sverige, är läget ett annat. Läkare tar inte hissen.

Säkerligen finns det undantag, men alla handledare jag gått med hittills tar trapporna. "Våning 5? Perfekt, då får man motion! Det gäller att ta tillvara på varje tillfälle att röra på sig. Annars kan man bli sjuk. Hiss? Den är till för rörelsehindrade! Kom igen nu. Sist upp får fylla i läkemedelslistorna".

Jag hoppas på färre hisscener framöver. Framförallt Greys Anatomy får skärpa sig. Läkare i en hiss... det känns så, så otroligt... overkligt.

Resa!

Jag har bokat en resa långt bort! Det är så underbart att ha något att se fram emot. Tre veckors äventyr i solen. Åhhh!

Ett stort plus med resan är att jag missar bröllopet. Mitt ex bröllop. Jag har funderat på det där, och jag kan inte föreställa mig att jag kommer uppskatta spektaklet när mitt livs kärlek lovar en liten blåögd slinka evig kärlek och troet.

Förresten har han redan varit otrogen mot henne. Det vet jag.

Igår var han på krogen och kom tydligen att tänka på mig. Jag fick sms efter sms. Han önskar att vi kunde träffas, ensamma. Han vill veta vad jag har på mig. Berättar att han tänker på mig. Att han har vackra, barnförbjudna bilder på mig i huvudet.

Idiot. Och ändå kan jag inte förmå mig att be honom lämna mig ifred. Vilket gör mig till en ännu större idiot.

Att resa bort måste vara det bästa jag kan göra.

Cancer vs svärmor

Hon har tappat allt hår tack vare cellgifterna. Kortisonbehandlingen har fått hennes kropp att svullna upp. Hon ser ut att vara 40, men enligt journalen är hon bara 27. Den utspända buken beror inte på någon graviditet, utan på cancer. Varje vecka går hon till mottagningen och tömmer ut nära tio liter ascitesvätska. En hel hink blir full.

Hon är döende. Behandlingen har avslutats och man har gett upp hoppet. Jag frågar försiktigt hur hon mår, och tårar börjar trilla ned för hennes kortisonrunda kinder. "Jag måste ha svärmor boende hos mig, för jag har blivit så svag. När jag ramlar orkar jag inte resa på mig själv. Så därför måste svärmor bo hos oss. Hela tiden. Fattar du vad jobbigt?!"

Läkarfest=läkarsprit

Den manliga narkossköterskan var full redan när festen började, och nu kör han moves à la breakdance framför det hånlgande paret i soffan. Polisen har varit där och framfört sitt meddelande om att grannarna klagat, och den kände plastikkirurgen har på något mirakulöst sätt övertygat dem om att festen är lugn. Någon spyr inne på toan, antagligen den anorektiska bruden som är tillsamman med den dryga stafettläkaren. Läkarspriten flödar.

Jag flyr från den uppvaktande norrmanen till den nyanlända kirurgen. Han är trevlig. Dricker shots för att komma ikapp. Berättar att han nyss flyttat till stan för att göra karriär. Familjen, fru och två små döttrar, anländer i morgon. För varje glas han dricker byts saklighet ut mot sliskighet. Hans hand hamnar på min överarm, så väl placerad att tummen råkar snudda sidan av mitt vänstra bröst. "Är du fotomodell" undrar han med ett snett leende och tittar mig förväntansfullt i ögonen.

Någon timme senare ser jag honom på dansgolvet med en söt, men väldigt onykter, liten sköterska tätt intill sig. När hon går börjar han tafsa på bruden som somnat i soffan. Folk runt omkring suckar och himlar med ögonen. Han har verkligen gjort ett intryck på sina nya kollegor. Min gissning är att han kommer få besök av hela släkten ågren i morgon. Bakfylleångest i sin storhet.

Breakdancesköterskan har vid det här laget blivit nobbad av alla tjejer på festen. Iklädd en blond peruk med tillhörande helskägg ställer han sig mitt på golvet och skriker "FITTA, FITTA, ERA JÄVLA TRÅKFITTOR". Någon leder honom varsamt ut genom dörren och han somnar i trappuppgången.

Jag går hem medan jag ännu kan stå på benen. Väldigt nöjd. Länge sen jag var på en sådan fest. En riktigt urballad fest.

Singel, förkyld, pank och lycklig

Ensam hemma en lördagkväll. Singel, förkyld och pank.

Jag är inte bra på förhållanden. Jag tröttnar, blir frustrerad, hittar fel, slutar raka benen... Det känns som ett dåligt betalt halvtidsjobb, och vad är poängen med det? Heltidsstudier och två extrajobb räcker. Kanske blir allt annorlunda om jag träffar rätt kille/man/gubbe. Tyvärr har jag låga förhoppningar om det numera.

Jag är desto bättre på förkylning! En till två dagars halsont, sen en relativt lång men mild snorperiod. Piece of cake. Eventuell nästäppa tar nässprayen hand om, och de få tillfällen jag drabbas av hosta gläds jag åt möjligheten att få ta Cocillana. Det är fina grejer det. Dricks med fördel ur konjakskupa.
Idag är jag på dag två, halsont och begynnande ökning av snorproduktion. Fishermans friend är min vän som effektivt tar bort känseln, och därmed det onda, i svalget. Efter att ha proppat i mig två påsar blev jag dock på ett lite otrevligt sätt påmind om de starka tabletternas gastrointestinala biverkan... Tur jag är ensam.

Pank har jag blivit då börsen och räntor går åt fel håll. Lånen blir dyrare och min pyttiga förmögenhet blir allt mer mikroskopisk. Det verkar som om vårshoppingen får vänta… till nästa vår. Som tur är spelar katastrofen i garderoben egentligen mindre roll, jag går ändå runt i vit pyamas hela dagarna på sjukhuset.

Om man bortser från att min tro på att hitta den stora kärleken har krymt till nästintill obefintlig, så är jag ändå rätt nöjd med livet just nu. Det är ovant. Och lite konstigt. Hur kan man vara nöjd när det finns så mycket att klaga på? Svår filosofisk fråga. En ny form av teodicéproblem… Måste lägga pannan i djupa veck ett tag. Singel, förkyld, pank och lycklig. I nyktert tillstånd. Kanske bäst att ta till den mest använda behandlingsmetoden, avvakta och se om det går över. Det gör det säkert.

Löneskillnad

Hon ville göra AT på det stora sjukhuset, men de krävde att hon först arbetade där som underläkare i ett par år. Hon fick ett vikariat på akutmedicin och en lön på 18 000 kr/månad.

Han gjorde AT i Norrland och så fort han var klar flyttade han tillbaka och sökte jobb som stafettläkare. Han blev omgående anställd på en vårdcentral med en månadslön på 65 000 kr.

Det verkar löna sig att vara leg.läk.
Och att stafetta.
Och att göra AT en bit bort.

Bröllopsinbjudan

Mitt ex, killen som tog mig med storm, som jag trodde var min själsfrände, som jag dyrkade över allt annat.

Han som väckte min sovande kropp.

Han som fick mig att glömma svek och otrohet, om och om igen.

Han som dumpade mig för tjejen han träffade på en fest jag tog med honom till...

Han har bjudit mig på sitt bröllop.

"Det blir ett litet bröllop, bara de närmaste, och det är väldigt viktigt för mig att du kommer."

Varför?!

Frontallobsdemens

"TA AV MIG SKORNA! IDIOT!" skrek hon, och jag böjde mig ner och började lirka av skorna från de svullna fötterna.
"ARBETARE, ARBETARE, ARBETARE" Jag tittade upp och möttes av en galen blick och en spottloska. Några djupa andetag senare reste jag mig upp och började hjälpa damen att lägga sig ner i sängen.
"AAAJ" skrek hon när jag nuddade hennes arm. "Hur understår du dig att röra vid min kropp med dina smutsiga, äckliga arbetarhänder!?"
Jag suckade, visste av erfarenhet att det inte var någon idé att försöka tala förstånd med henne. I stället påminde jag mig åter om att hon var sjuk, att hon inte kunde rå för det.

Hennes långa fingrar slöt sig om glaset med vatten på nattygsbordet och strax därefter kom det flygande mot mig. Jag fick tag i hennes kastarm, men straffades omgående då hennes gula naglar grävde sig in i min underarm och rev. Tre långa röda ränder blev genast synliga.
"Så där gör du inte!" röt jag, för nu var det inte mycket kvar av mitt tålamod.
"DU SÄGER INTE DU TILL MIG! NI HETER DET, NI, om du nu kan fatta det med din lilla, lilla, dumma arbetarhjärna."
Jag kände att det var hög tid att lämna rummet och på väg ut hörde jag henne skrika.
"HIT MED KÄPPEN! GE MIG MIN KÄPP SÅ JAG KAN SLÅ DIG. DU BEHÖVER STRYK FÖR DU ÄR SÅ VÄRDELÖS. HÖR DU DET?!"

När dörren stängdes bakom mig tänkte jag;
1. Undrar hur hon var som ung och frisk.
2. Det borde fan vara rejält lönepåslag för att ta hand om en så otrevlig patient.
3. Snart, snart är det slut på passen som undersköterska.

Still got it!

I lördags var B och jag på pub. B har inte nuppat på över ett år och börjar bli mer än desperat. Därför vågade hon för en gångs skull flirta lite när hon fick syn på sin drömprins i baren. Han kom fram till oss och visade sig vara en fåordig norrlänning, men hon babblade på och höll honom kvar. Det föll sig naturligt att jag och hans lite mindre bildsköne vän började prata och vi hade en trevlig konversation medan flirtandet pågick bredvid oss. Efter en liten stund tyckte norrläningen att det var dags att mingla vidare, och kvar stod B med ett uttryck av både förvåning, förälskelse och panik.

"Jag måste få träffa honom igen!" sa hon med darr på rösten och jag uppmanade henne att skriva ner sitt telefonnummer på en lapp. När hon gjort det var norrlänningen försvunnen, men hans kompis stod i närheten så hon gick fram till honom, lämnade lappen och bad honom ge den till sin vän.

Sedan dess har hon väntat och blivit allt mer besviken, tills igår då hon äntligen fick ett sms från ett okänt nummer. Det löd;
"Hej, det här är M, vän till norrlänningen som du pratade med i lördags. Jag skulle gärna vilja ha numret till din trevliga kompis om det går bra?"

Compliance

Jag och sockerbruden stod i den flashiga baren och skålade i bubbel. Eller, hon hade bubbel, jag nöjde mig med ett smärtsamt dyrt glas rött. En kompis som numera är londonbo stod bredvid och pratade om det outtömliga ämnet celluliter. Hon hade läst om det i Damernas Värld och upplyste oss om att celluliter består av härsket fett. Alla blev förfärade, utom jag som har cellbiologikunskaper.

I stället frågade jag sockertjejen hur läget var. Hon berättade att hon haft problem med eksem, och äntligen fått träffa en hudspecialist. Läkaren hade sagt åt henne att hon under en period inte fick använda smink eller hårprodukter, inte färga håret, inte smörja in sig med parfymerade cremer och dessutom skulle hon inte duscha mer än max två gånger per vecka. Jag kunde inte låta bli att skratta. Sockertjejen är den piffigaste människa jag känner. Hon är alltid välsminkad och fräsch, använder dyra cremer, går till frissan en gång i månaden osv. Sen tog jag en ordentlig titt på henne och sa,
"men du har ju smink nu...! Och grejs i håret!"
"Jag kan väl inte gå på krogen osminkad!!", svarade hon och höjde på de välansade ögonbrynen. Jag skakade på huvudet, så typiskt. Folk kommer till läkaren för att få hjälp, men måste de anstränga sig själv eller ändra på sina rutiner för att bli bra så är det inte lika lätt. Fast jag vette tusan om jag skulle kunna följa den där ordinationen heller. Såvida jag inte led oerhört.

Unga och bittra

A: Jag är så trött på patienter.
Jag: Jag med, har ångest innan och efter varje patient.
K: Varför har du ångest efteråt? Då är det över ju?
Jag: Men då tycker jag så synd om dem. Kan ligga vaken halva nätterna och grubbla över nån stackare som är obotligt sjuk.
A: Sluta med det där, annars hamnar du på psyk fortare än du tror.
K: Mina patienter ljuger. Hela tiden. Man kan inte tro på ett ord de säger.
Jag: Var är du?
K: På geriatriken. Massa dementa gamlingar.
A: Men gamlingar kan vara underhållande att prata med ju?
K: Vissa kanske... men de luktar illa också.
A: Jag hade en patient som hade iq guldfisk idag.
K: Det finns ingen folkgrupp som är så korkade som patienter.
Jag: Så unga och redan så bittra...
A: Ja, vad fan håller vi på med?
K: Vi hoppar av. Kom igen. Vi måste hoppa nu, innan det är för sent!

Avslöjad

Jag har skrivit många inlägg senaste tiden, men ytterst få har blivit publicerade. Orsaken är att jag fått reda på att det finns en person som vet. En vän har listat ut vem jag är. Först fick jag panik och tänkte radera hela bloggen. Sen nöjde jag mig med att ta bort vissa inlägg. Och nu vet jag inte vad jag ska skriva om längre. Det får inte vara för personligt, inte för vulgärt, inte något som jag vill hålla hemligt... Dessutom har en stor portion prestationsångest lagt sig som en tung boja på allt jag försöker skriva.

Jag började blogga av tre anledningar; att få utlopp för min kreativitet och träna på skrivandet, att bevara minnen som annars skulle komma bort i min snurriga hjärna, och för att ventilera det jag inte vill berätta för andra. Det sistnämda känner jag inte att jag kan göra längre.

Nu står jag inför ett val. Antingen slutar jag blogga helt, eller så fortsätter jag med en mindre personlig framtoning. Det känns tråkigt att sluta helt, men samtidigt lite menlöst att skriva utan att kunna berätta om eventuella smaskiga detaljer.

Efter stor och energikrävande tankeverksamhet har jag kommit fram till att jag ska försöka fortsätta skriva i alla fall. Jag vet inte om någon bryr sig... men det känns fegt att lägga ner. En utmaning bör man inte backa för.

Men du, du som vet, var snäll och berätta inte för någon mer. Jag tycker om att vara anonym.

Granne med bekymmer

Min granne har skitcool frisyr, är väldigt social och drar runt på några kilo extra. Vi umgicks ibland förut, men sen i våras har jag knappt sett till henne. Däremot har jag sett att hon påfallande ofta haft besök av en man, och i höstas berättade hon att hon var kär.

Nu stod hon utanför min dörr och undrade varför jag inte lämnat tillbaka tvättstugenyckeln. Förklaringen var naturligtvis att jag helt glömt bort att jag höll på att tvätta, så jag följde med henne ner och plockade skamset undan mina blöta kläder.

"Hur går det med killen?" frågade hon, (som alla andra).
Jag suckade. "Ok... men tror inte det håller så länge till."
"Jasså, vad har ni för problem?" undrade hon, och jag ryckte på axlarna medan jag funderade. Vad är problemet rent konkret?
"Kommunikationsproblem har vi i alla fall." suckade hon, och sen pratade hon i en kvart utan uppehåll.
"Han vill aldrig göra något med mig. När jag sa att jag tyckte att vi skulle göra något tillsammans svarade han att det gjorde vi ju i somras. I SOMRAS! Han sticker iväg med sina kompisar på helgerna utan att förvarna. Han har inte råd att resa med mig i vår, men tydligen ska han låna pengar av sin mamma för att kunna åka till Thailand med polarna. POLARNA, det är det enda som är viktigt. Han ville inte ens fira nyår med mig... Och inte har vi sex längre heller. Det enda vi gör ihop är äter och sover. Jag har inte skrattat på två veckor." Hon tittade hjälplöst på mig och jag visste inte vad jag skulle säga. Efter varje sak hon tog upp tänkte jag att så skulle Han aldrig göra. Vad har jag att klaga på egentligen? Han är ju perfekt... egentligen.
"Ge mig råd" vädjade hon.
Jag visste vad hon inte ville höra, men sa det ändå, så försiktigt jag kunde; "Kanske dags att dumpa?".
"Jag vet, jag vet" suckade hon. "Jag är en idiot som lägger så mycket energi på någon som uppenbarligen inte bryr sig om mig... men, jag älskar honom ju."

När jag gick upp med mina tunga kassar kände jag mig konstigt nog lättad. Det var befriande att höra att det finns en person bara några meter bort som också våndas med kärleksproblem. Och hon har det faktiskt värre än jag. Mycket värre.

En dold talang

Som kandidat känner man sig ofta ganska dum och värdelös, så det gäller att hitta något man är bra på och sen påminna sig om det när självförtroendet är i botten. Jag tror att jag kanske äntligen hittat mitt specialområde.

Veckans handledare, en man med ögontics, kraftigt underbett och grov dialekt, tycker att pr är en viktig undersökning som ska läras ut ordentligt. Därför fick jag en grundlig genomgång.

"Innan en gastroskopi ska alla patienter ha ett finger i stjärten" sa han medan han tog på sig handsken och kisade mot mig för att se att jag förstått. Jag nickade och övertydligt visade han hur favoritfingret ska vara riktat, hur långt det ska in, hur mycket man ska böja det och sen vrida det så att man känner bäst. När han var klar höll han upp fingret framför mitt ansikte och tittade uppforande på mig. "Vad säger kandidaten om det här?" Jag stod emot impulsen att ta ett steg tillbaka och tittade på det ljusbrunkladdiga fingret. "Normalt" sa jag lugnt och han nickade. "Inget blod, eller hur? Det är viktigt!" Åter kisade han mot mig, fortfarande med fingret alldeles för nära mitt ansikte. Jag nickade. Äntligen tog han av sig handsken, och gjorde en gest mot den nakna ändan på britsen. "Varsågod".

Jag hade gjort många pr tidigare, men försökte följa hans anvisningar så exakt som möjligt. "Känner du prostatan?!" ropade han högt från andra sidan rummet. Jodå, jag kände prostatan. Som ett litet ollon under tarmväggen. Han var nöjd. Jag tog ut fingret och reflekterade över att jag inte alls tycker att den där undersökningen är äcklig eller ens obehaglig. Något som måste göras bara. Mina tankar avbröts av patienten som tackade och meddelade att "det där fingret var mycket behagligare än det första!". Jag började fnissa och fick anstränga mig till det yttersta för att undvika ett långvarigt och opassande asgarv. Ett behagligt pr-finger. Så underbart. Visste väl att jag hade talang för något!

Nyår

Nyår firades i fjällen med dr E och hennes pretantiöse pojkvän. Att dr E har pojkvän är ett under i sig. Varken hon eller jag trodde att hon skulle kunna falla dit. Ännu mer otroligt är att hon fallit för en fjant. Han är spinkig och lurvig. Sjunger i kör, spelar hobbyteater och är med i hemliga sällskap. Gillar att stå i centrum och älskar att ifrågasätta allt vad andra säger. Hon tycker att han är underbar. Men så är hon lite konstig också.

Vi har åkt skidor och jag räknade ut att jag sammanlagt åkt ca 10 dagar de senaste 7 åren. Samtidigt har jag blivit gammal, svag, stel och fått insikt i hur farligt det är att ramla. Dessutom var backen jäkligt isig och brant. Kallt som fan var det också. Inte så konstigt att jag åkte som en kärring alltså, men tragiskt. Ibland uppevde jag för en kort sekund den där rätta, underbara känslan att ha kontroll över skidorna och fort glida in i nya snygga svängar. Dock förbyttes den snabbt mot dödsångest och fulåkning. Jag tror det är dags att börja åka lite oftare. Typ varje år.

Prettot åkte såklart telemark, och enligt egen utsago var han rätt bra på det. Dr E åker kanonbra, men så har hon gått på skidgymnasium och tävlingsåkt också.

Han åkte förresten fantastiskt bra. Fort och snyggt. F.d tävlingsskidåkare han med och det imponerade på alla. I övrigt går vårt förhållande på sparlåga. Jag har tröttnat.

På nyårsafton skålade vi i bubbel och Han drog mig åt sidan för att hångla. Jag log och pussade torrt och tänkte att allt var tvärtemot det brukar vara. Vanligtvis står jag ensam och packad på nyårsafton och kastar hatiska blickar åt lyckliga par som hånglar. Lovar mig själv att nästa år, då ska jag ha någon att trycka läpparna mot. Men nu när jag stog där lite smålullig med pojkvän så kändes allt bara fel och trist. Känslan var så stark att jag äntligen vågade ta beslutet. Det går inte längre. Jag måste göra slut.

Svält bland julmaten

Den bleka och tunna varelsen i hörnet möter min blick och ler. "Det var länge sen" säger hon med mjuk röst och låssas inte om min förvånade min. Jag nickar och ger hennes tunna kropp en kram. Vet inte var jag ska fästa blicken och ursäktar mig bort till glöggen på andra sidan rummet. I smyg iakktar jag henne och förfäras. Skäms över mina nyfikna blickar. Får ont i hjärtat av det jag ser.

Jag har alltid varit lite avundsjuk på henne. Så vacker. Stora kornblå ögon. Långt och tjockt blont hår. Smittande skratt. Smart. Social och supertrevlig mot alla.

Nu hänger hennes hår i korta tunna stripor. Mörka ringar gräver sig in under de trötta ögonen. Huden blek och tunn över de knotiga kindbenen. Kläderna i barnstorlek hänger löst på kroppen.

Hon får hjälp upp och tar några stapplande steg in i rummet, sätter sig sakta i en annan fåtölj. Ler ursäktande och förklarar att hon inte orkar hålla upp huvudet själv så länge, därför måste hon sitta i en stol med huvudstöd.

Hon frågar mig hur det går med plugget. Har koll på vilken termin jag läser och kommer ihåg vad jag sagt när vi sågs förra året. Hon undrar var jag bor nu, vad jag har för nyårsplaner, vad jag fick i julklapp. Lika trevlig som förr. Jag frågar hur hon ska fira nyårsafton och biter mig i tungan. Hon ger mig en uppgiven blick och säger att hon inte vet. Det blir tyst en stund. Försöker komma ihåg vad hon berättade när vi sågs sist, men jag kan inte minnas vad det var hon pluggade eller var hon bodde.

Efter någon timme tecknar hon till sin pappa att det är dags att gå hem. Han hämtar rullstolen och hjälper henne i den. När de försvinner ut genom dörren undrar jag om det var sista gången jag såg henne. Hon väger under 40 kg nu och hennes hjärta har börjat ta stryk. Utan en veckas intensivvård på sjukhus innan jul hade hon inte överlevt.

Det är en märklig och otäck sjukdom. Svårt att förstå hur det kan gå så långt. Det är ju bara att äta! Hur kan man vara så rädd för mat?
Snälla, söta lilla du, kämpa emot anorexiaspöket och se till att vinna kampen. Det måste du. Ät.