På örat

Det är nog mitt undermedvetna som ser till att förhållandet sätts på prov när det nått en viss nivå. Varje pojkvän jag haft har någon gång fått besök av en kraftigt berusad dr.solo, och det har slutat olika bra. Eller så är det där med undermedvetna bara ett patetiskt försök till bortförklaring av mina plakatfyllor... Nåväl, hur pojkvänner reagerar är ändå intressant.

Min första pojkvän fick till sin fasa bevittna hur jag däckade på hans föräldrars tomt. Inte förrän han hotade med ambulans tog jag mig upp på alla fyra och lät mig ledas in i huset. När jag vaknade några timmar senare med huvudet i toaletten låg han och sov mellan två spyor på badrumsgolvet. Efter att ha väckt honom övertalade han mig att gå till hans säng och sova i stället. Knappt hade han lagt huvudet på kudden innan jag kräktes i sängen. Hans reaktion var ilska. Dagen efter fick jag en ordentlig utskällning, som nog var helt berättigad, och sen vågade jag knappt lukta på sprit under vår fortsatta relation.

Pojkvän nr 2 såg till att bli ännu fullare än jag så där fick man inte mycket hjälp. Han hade fullt upp med sig själv, och var lite sur över att jag inte pysslade om honom dagen efter.

Den tredje pojkvännen hade precis gått och lagt sig när jag dök upp utanför hans dörr. Jag kröp runt i hans lägenhet tills jag slutligen hittade toaletten, och där la jag mig på golvet så jag skulle kunna sova och kräkas i duschventilen på samma gång. (Man e väl inte dum?!) Hans reaktion var att gå och hämta sin kamera, och några minuter senare kunde alla se mitt tillstånd på nätet.

Och i helgen hade turen kommit till Honom. Efter en suddig taxiresa fick han hämta mig utanför porten och leda mig in. Jag började med en en spritpizza i toaletten och satte mig sedan på en stol i hallen... och vägrade röra på mig. Tillslut hämtade han en madrass och bäddade åt mig på hallgolvet. Han la sig bredvid mig för att se till att jag höll mig varm, och med jämna mellanrum kontrollerade han min puls och andning. På morgonen stod ett glas dubbel-treo på golvet vid kudden och hela dagen passade han upp på mig med ömhet i blicken. Jag tror faktiskt inte ens att han hade blivit arg om jag kräkts i hans säng. Och inga bilder hamnade på nätet.

Betyder det att han är rätt?
Eller bara otroligt snäll...?
Kanske både och?

pr = osmakligt?

Efter ett par glas vin blir jag alltid sugen på att chockera lite, så när sockerbruden* frågade mig vad jag egentligen gjorde på dagarna kom svaret snabbt. "Idag var höjdpunkten en pr där jag fick känna på en gammal fet gubbes prostata, och när jag ändå var där inne passade jag på att gräva ut lite bajs till ett bajsprov som skulle tas". Många skrattade, vissa trodde jag ljög... och sockertjejen blev förbannad.

Tydligen är det ytters osmakligt att nämna ordet prostata och bajs när man är bland folk. Framförallt när folket faktiskt sitter och äter chips och försöker ha trevligt. Hon uppmanade mig å det bestämdaste att hålla mina upplevelser för mig själv.

Jag blev lite paff. Är det inte lite töntigt att vara så kräsmagad? Eller har jag blivit sjukligt avtrubbad? Jag ägnade resten av kvällen åt mitt vinglas och pratade inte om mer känsliga ämnen än vädret, men inombords kokade jag av irritation. Jag vet nämligen att den fisförnäma sockertjejen de facto gillar att virvla tungan kring ovan nämnda kroppsöppning under älgskog. Och kan man göra det, så tycker jag att man borde kunna höra ordet prostata utan att sätta chips i vrångstrupen.

*sockerbruden är hon som tror benhårt på sockerberoende och att det är värre att ta sig ur än heroinberoende.

Beteendeterapi

I morgon ska vi på vår första parmiddag. Vi har varit på en fest tillsammans tidigare, och det gick inte så bra... så sedan dess har jag undvikit dylika tillställningar. Nu gick det inte att tacka nej, så det är väl dags för ett nytt försök.

Det konstiga är att när vi är ensamma så snackar han om allt, gestikulerar, visar känslor och är riktigt rolig. När det är någon han inte känner i närheten drabbas han däremot av afasi, dyspraxi och generell muskelspasm. Jag har försökt lindra besvären med alkohol, men det blir han ännu tystare av och större dos resulterar bara i RLS 3 (knappt kontaktbar). Eftersom jag inte har tillgång till bättre droger har jag kommit fram till att kognitiv beteendeterapi är värt ett försök.

Terapiupplägget består i en mindre parmiddag på onsdag, en större parmiddag på fredag. Och finalen; stor fest på lördag. Ett av paren är i alla fall med på alla tre sammankomster, så förhoppningsvis kommer han börja slappna av i deras sällskap i fas nr 3.

Det är så synd att andra inte får se vilken fin och rolig människa han är, och det är ännu mer synd att jag har så svårt att acceptera hans blyghet. Tidigare har jag sökt mig till väldigt sociala killar, men han är verkligen annorlunda. På gott och ont. Mest gott.

Fan, kanske är det jag som skulle behöva terapi!?

Ugly naked guy

På bottenvåningen i mitt hus bor en korpulent man med tjocka glasögon, fet mustach, och rikligt behåring både på bringan och ryggen. Hans mage är blek, hårig och så stor att den hänger ner över de mer privata delarna. I trapphuset utanför hans dörr luktar det konstigt, som blött hö, lite lagom mögligt.

Varje dag när jag går förbi hans fönster får jag tvångstankar och måste titta in. Det går inte att låta bli, och tro mig, jag har verkligen försökt! Nu har jag kapitulerat för den starka och sjuka del av min hjärna som gör att blicken söker sig dit, in genom de skitiga fönsterna, in till hans nakna utspända kropp. Han sitter i det flimrande ljuset från tv:n i vardagsrummet, magen vilandes på låren och händerna stadigt på fåtöljens armstöd. Ibland lyfter han blicken och tittar ut. Kanske ser han då en mörk figur som sakta går förbi och stirrar in med faschinerad blick. Jag undrar om han bryr sig. Det verkar inte så.

Smygsup

Kandidaten fyllde år och skulle frias på klinikens traditionella vis. Tillsammans med överläkaren och AT-läkaren trängde han in sig i avdelningens läkemedelsrum och stängde dörren. Tre medicinkoppar dukades försiktigt fram på bordet och en flaska aptitretande Malvitona (alkoholhalt 15,7%) öppnades. Med stora ögon bevittnade han hur medicinen hälldes upp och shottades efter en viskande "skål". AT-läkaren fnittrade förtjust och överläkaren suckade av välbehag, innan de åter tog på sig sina allvarliga läkarminer och gick ut för att fortsätta dagens arbete. Kandidaten stod förvirrad kvar innan han hällde ut(!!!) den söta smörjan i diskhon och gick ut till de andra.

Jag vill också fylla år och medicinsupa!

Mental träning

För några år sen var jag på en kurs i mental träning på Bosön. En väldigt insprierande föreläsare berättade att han efter en kurs i mental träning för chefter, blivit kontaktad av en deltagare. Deltagaren hade en son som tävlade i simning. På träningarna var han alltid klart bättre än sina klubbkamrater, men vid varje tävling misslyckades han och simmade betydligt sämre än vanligt. Föreläsaren erbjöds en stor summa bara för att sitta och prata med sonen någon timme, och efter lite övertalning gick han med på det.

Sonen berättade att han alltid blev så irriterad på tävlingar för han kände på sig att klubbkamraten skulle slå honom, trots att han själv egentligen var bättre. Väl i vattnet tog han i så mycket han kunde, men det gick ändå trögt. Han var uppgiven och funderade på att sluta med simningen.

De pratade en stund och föreläsaren sa åt killen att försöka att inte tänka på de andra vid tävling, utan koncentrera sig på sig själv. Han skulle föreställa sig att han var en delfin som for fram i vattnet. Killen lovade försöka med detta.

Nästa simtävling vann han utan problem. Pappan bokade nytt möte med föreläsaren, som försökte ge pojken mer tips och nytt tankemönster, men pojken var väldigt nöjd med delfingrejen och sa att han tänkte fortsätta med den.

Pappan ringde upp föreläsaren helt överförtjust några månader senare. Pojken hade vunnit alla tävlingar han ställt upp i sedan första samtalet. Han hade dessutom slagit sitt personbästa och var på väg att bli en av de mest lovande simmarna i landet.

Tänk så mäktig tankens kraft är! Hur mycket bättre man kan bli bara av att tänka på ett annat sätt. Jag tror detta gäller det mesta i livet. De flesta skulle behöva en personlig mental tränare för att prestera bättre och inte låsa sig i invanda mönster. Själv känns det som om jag definitivt skulle behöva det nu. Kanske ska man tänka sig att man är en delfin i vit rock som lätt glider fram mellan diagnoser och mediciner.... hmm.

Leker doktor

Jag går med en riktigt bra läkare nu. Han är inte bara kunnig, utan väldigt mån om att jag ska lära mig saker. Och enligt honom lär man sig bäst genom att leka själv och inte genom att titta på när andra leker.

Ständigt kastar han ur sig medicinska frågor som tvingar mig att tänka efter ordentligt. Han skickar iväg mig att lyssna på hjärtan och lungor och förhör sig noga om vad jag tycker mig ha hört. Mannen med förstoppning blir utsatt för en pr och på kvinnan med svår huvudvärk tar jag Lp. Konstigt att man kan känna sig så duktig av att ha stoppat upp ett finger i någons ändtarm och anat en prostataförstoring. Och trots att jag fick mycket hjälp med ryggmärgsprovet var jag nästintill euforisk efterråt.

Jag får producera mängder med daganteckningar och epikriser. Diktafonfobin är nästan helt botad, men helst skulle jag skriva allt direkt i stället för att prata in det i en mick.

Förresten har jag hört historier om kandidater som gör bort sig mer än jag. En kompis skrev RLS*3 i stället för orienterad*3 (=medvetandesänkt i stället för klar). En annan skrev att patienten har legat på USK i 2v (på undersköterska i stället för på UAS, uppsala akademiska sjukhus) Och i en journal kunde man läsa att patienten hade tydliga pettingödem (i stället för pittingödem). Undrar hur de såg ut...

F är tillbaka i singelträsket

F är singel igen. Han är ledsen och kallar det sitt livs största misslyckande. Känner sig som den mest ensamma människan i hela världen.

För att trösta sig skaffar han Facebook och addar alla han någonsin träffat. Snart har han över 300 vänner, och då kan man väl inte vara ensam? För att retas skickar han sms till mig med jämna mellanrum ("har fler vänner än du nu", "150!", "200 friends!"... ). Jag svarar "oj, många som tycker om dig" och "du vinner, du är The man", men egentligen tycker jag lite synd om honom.

På lördagen ringer han och frågar om jag vill följa med ut. Jag sitter smålullig på en tråkig förfest, så jag smiter iväg och möter honom och miljonären. Vi spelar biljard och dricker drinkar. Sen går vi vidare. Fler drinkar. Ut på dansgolvet. Miljonären och jag lämnar F ifred och låter honom ragga. Tyvärr lyser desperationen tydligt i F:s ögon och ingen lämplig kandidat nappar.

När klubben stänger tar miljonären en taxi hem till sin nya lyxvilla medan jag och F vandrar tillsammans genom natten. Han följer med hem till mig och vi pratar länge, om allt möjligt. Sen blir han trött och vill stanna kvar och jag säger att soffan är ledig men inte sängen. Han säger att det är ok och kryper ihop under en filt, men när jag vaknar på morgonen ligger han bredvid mig i sängen. Jag orkar inte bry mig. Det är mysigt och relativt ofarligt. Ingen kommer ändå få veta. Jag slappnar av i hans famn en stund innan samvetet tvingar upp mig. En duktig flickvän sover ju inte halvnaken tillsammans med en annan kille. Faktiskt. Men å andra sidan kan väl en duktig kompis få bjuda på lite närhet om det behövs?

Bättre

Resten av föregående vecka blev betydligt bättre. Den tjocka AT-läkaren bad om ursäkt för sitt otrevliga beteende och blev i samma veva betydligt snyggare. Den stumma doktorn som inte kunde se mig blev utbytt mot en mer kandidatvänlig person. Några intressanta patienter ramlade in och jag fick följa med på givande undersökningar. All good. Mitt största problem var att försöka lära mig hitta på sjukhuset. Gick vilse fler gånger än jag vågat erkänna.

Denna vecka är jag på en ny avdelning. Väldigt bra handledare, men ändå långtråkigt ibland... för att inte säga ganska ofta. Fortfarande har jag stora problem att hitta på sjukhuset och går vilse nästan varje dag. Hippocampusskada?

De andra kandidaterna fick bo på hotell igen, medan jag hänvisades till ett unket kandidatrum. Var finns rättvisan i denna värld?! Min deprimerade martyrliknande uppsyn gav dock utdelning och mina kursare bestämde sig för att bjuda mig på hotellfrukost varje morgon. Klokt beslut!

Nu ska jag till akuten och se om jag kan bota någon där. Om jag hittar dit...

Dålig start

Min utplacering börjar skakigt. Jag är så trött så jag ser dubbelt (har sovit kasst i mitt skabbiga kandidatrum), dessutom har jag PMS och känner mig allmänt förvirrad och stressad.

En sliten AT-läkare som jobbat hela natten möter mig till ingången och följer mig till avdelningen. "Hej, här är er kandidat", säger han till läkarna och pekar på mig. Jag ler och hejar, de tittar snabbt upp från sina datorer och nickar. Min livlina försvinner ut och jag sätter mig på en stol och försöker se ut som om jag förstår något under ronden.

Förutom jag är det två läkare, en sjuksköterska och två sjuksköterskestudenter i det lilla rummet. Ena läkaren är en mörk äldre man med en brytning som nästan är lika stark som hans fräna doft. Den andra läkaren är en överviktigt yngre kvinna med stripigt hår, AT-läkare inser jag senare.

Alla sitter tysta medan läkarna läser journalen på skärmen och sedan mumlar mannen något i stil med "sätta yt waranet pa åttan idag, ja." eller "nia tycker jag få gå hem kanse om konsult säga ok". Efter en evighet är det dags att gå runt och träffa patienterna. Det går snabbt, jag får inte plats att hälsa eller lyssna på någon patient. Min närvaro ignoreras totalt.

Efter ronden sätter de sig vid varsin dator och börjar skriva. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Fortfarande har ingen sagt något till mig och den enda fråga jag vågade ställa förblev hängande i luften, obesvarad. Tillslut frågar jag AT-läkaren om det är ok att jag sitter bredvid henne när hon jobbar så jag får lära mig hur deras journalsystem fungerar. Hon svarar med en fnysning. Efter en snabb överläggning med mig själv kommer jag fram till att hon väl ändå inte kan ha något emot att jag sitter och tittar, så jag drar fram en stol bredvid henne. Hon ger mig en kort irriterad blick och säger; "Jag har nog mer tid för dig i morgon".

Ok... jag sitter kvar, vet inte riktigt vad jag ska göra eller vad det där betydde. Då harklar hon sig och klargör. "Alltså, du kan gå. Jag har inte tid med dig."

I matsalen sitter jag tyst med bultande huvudvärk och en klump i halsen. När min kursare frågar hur jag har det kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Hon köper en chokladkaka till mig som jag tacksamt trycker i mig innan jag smiter hem till min skabbiga säng och försvinner in i en djup, drömlös sömn.

Vad fan har jag gett mig in på? Jag som kunde jobbat på café i stället!

Bitter

Sent på söndag kväll vandrar tre trötta kandidater in på sjukhuset i den lilla hålan och ber om nycklar till boendet. Det visar sig att kandidatbostäderna inte riktigt räckt till, så två av studenterna får bo på hotell precis vid sjukhuset. Stor frukostbuffé ingår, TV på rummet med 7 kanaler, bredbandsuttag, panoramafönster med vacker utsikt, mysigt sällskapsrum och stort kök.

Kandidat nummer tre blir hänvisad till ett skabbigt korridorsrum en kilometer bort. Doft av mögel, inredning från 60-talet, knölig säng, välanvända illaluktande huvudkuddar, trasig TV, lyhört och skitigt.

Gissa vilken av kandidaterna som var jag?!

Torkskåp

När tvättiden är slut går jag ner för att hämta mina kläder, full av hopp. Jag har bara tvättat 2 ynka maskiner och allt har hängt i torkrummet i tre timmar. Det borde inte vara några problem.
Men, det är det. Alla käder är fortfarande fuktiga. Jag måste släpa upp de tunga kläderna och hänga upp dem överallt i min nyss så välstädade lägenhet. Jag hatar vår tvättstuga! På ren trots struntar jag i att tömma luddfiltret till torktumlaren. Hah! Där fick ni!

I två år satt jag med i styrelsen med en enda fråga som jag brann för. Att köpa in torkskåp. Jag tog upp det här på ett stort antal möten, men den ca 100 år gamle ordföranden slog av sin hörapparat varje gång jag förde torkskåp på tal. Det finns inget problem, sa han. Allt torkar fint i torkrummet. Du gör nog något fel. Jag svor åt honom bakom hans rygg. Säkert hinner hans polyesterbyxor torka på utsatt tid.

Försök att torka ett par jeans där inne, sa jag. Eller en collegetröja! Du får hundra spänn om de torkar på under två timmar. Han log överlägset och sa att det vore som att ta godis från barn. Tydligen fungerade hörapparaten igen. Sen gick han vidare till nästa punkt på dagordningen.

Utplaceringsångest

Snart ska jag iväg på höstens första utplacering. Eftersom sjukhuset i stan är smockfullt av kandidater kan det vara bra att komma till ett mindre ställe där man slipper trängas och slipper slåss om de intressanta fallen. Tyvärr har jag hört massa skit om sjukhuset jag ska till vilket gör att det hela känns sådär. Tydligen får man inte en egen personlig handledare, utan måste själv söka upp någon läkare varje morgon som är snäll nog att låta en svansa efter. Dessutom sägs korridorsrummet man bor i vara något av det skabbigaste man kan tänka sig. Som grädde på moset ska tjejen jag stör mig mest på i hela klassen vara på samma avdelning samtidigt som jag. Blärk.

Olust

Vi stod i duschen när hans händer började bli närgångna. Efter en sista analys tog jag mod till mig, motade bort hans händer, tittade in i hans glansiga ögon och sa orden jag tänkt på så länge; "jag har tappat den, ....jag har tappat lusten". Han tittade förvånat på mig, sa jaha, och blev sen tyst.

Det där gick ju bra, tänkte jag och stirrade ner på vattnet som virvlade runt våra fötter. Försiktigt mötte jag hans blick igen. "Är det något du vill prata om?" frågade han med besvikelse i rösten. Jag ryckte på axlarna. "Det är nog bara tillfälligt. För mycket annat nu..." Han nickade. Fick en puss och lämnade mig ensam med det rinnande vattnet.
Lättad.

Ibland tar en lem uppmärksamheten från en annan

En kompis med mig var på spa med sin pojkvän. När de satt i unisex-bastun fick de plöstligt sällskap av en helt naken kille. Han gick på ett konstigt hoppande vis så att hans snopp snurrade runt som en propeller. Min lite pryda vän blev förvånad och illa berörd av detta exponerande. Den nakna killen satte sig en kort stund, men reste stig sedan och gick ut på sitt konstiga hoppande vis, åter med ett skumpande, snurrande organ mitt framför ögonen på min kompis.

Smått chockad vände hon sig till sin pojkvän och påpekade hur olämpligt killen betett sig och att han åtminstone borde hållt handen för och låtit bli att hoppa fram sådär. Hennes pojkvän gav henne en frågande blick och sa; "Det var nog inte så lätt för honom att gå normalt, han hade ju bara ett ben." (............vilket hon missat totalt)

Vem går in i väggen först?

Generellt sett har hetsen och stressen sjunkit i klassen. Stämningen är trevligare och lugnare. Folk vågar säga att de inte vet svaret på en fråga eller att de kuggat en tenta. Underbart!

Dock gäller inte dett alla. Vi har;
* 2 personer som spelar in ljudet på alla föreläsningar för att vara säkra på att inte missa något.
* Flera som har 100%ig närvaro, blir hysteriska om de inte exakt förstår vad föreläsaren säger, hela tiden behöver bekräftelse på att de gör rätt och har uppfattat saker rätt.
* En som börjar gråta av nervositet inför varje muntligt förhör, trots att hon är den som är bäst påläst.
* En som inte skriver tentan om han inte är helt säker på att få över 90% rätt (60-70% är vad som behövs för att klara sig).
* 2 som blivit misstänkt spinkiga och helst bara diskuterar kalorier. (Det sägs att minst en tjej i varje läkarklass får anorexia under utbildningen).

Undrar hur länge de orkar....

Addict

Jag har utvecklat två nya beroenden på sista tiden. Det ena är Heroes. Jag har haft flera maratonpass framför hjältarna när jag borde pluggat... eller tränat... eller städat... eller sovit. Det är A:s fel. Han gav mig hela första säsongen på dvd och blev därmed min enabler.

Det andra beroendet är oximetazolinhydroklorid, dvs nässpray. Fem veckors daglig (och nattlig) användning har gett problem med näsblod och kronisk nästäppa, men enda sättet att bli av med svullnaden är ju mer spray. Att försöka sova med täppt näsa är nämligen en omöjlighet. Jag får panik av att inte kunna andas ordentligt. Det känns som om jag kvävs av nasalt mucus. Hur mycket kan egentligen lagras i bihålorna? Tre liter?

Nåväl, nu ska jag försöka sluta med hjälp av Rinexin, Acetylsystein och kortisonspray. Förhoppningsvis blir jag fri snart, även om jag egentligen skulle behöva semester för att kunna fokusera all min kraft på det här enorma problemet.

Nej, nu ska jag ta en sista avskedsspray. Wish me luck!

Hattrick i kyrkan

Under de senaste fem veckorna har jag varit på en begravning, ett dop och ett bröllop.

Begravningen var väldigt sorglig och pampig. En renlevnadsmänniska i sina bästa år, med väldigt många nära och kära, som gick bort i cancer efter kort tids sjukdom. Stämningen i kyrkan var så tung och förtvivlad att det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna. 200 personer satt bleka och tysta medan prästen försökte trösta med fina ord. När hennes man bröt ihop framme vid den vita kistan och fick hjälpas därifrån gjorde det så ont i mitt bröst att jag nästan fick panik.

Dopet var betydligt lättare. Halvfull kyrka, mimade till psalmer jag aldrig hört, skrattade åt barnet bredvid mig som höll för öronen, Han vid min sida... Honom var jag förresten arg på. Slitna gamla gympaskor i kyrkan? Fula höstjackan i stället för kavaj?! Dessutom var han bakis och satt och suckade. Grrrr.... Ändå väldigt skönt att för en gångs skull inte vara enda singeln på kalaset.

Bröllopet var som taget ur en amerikansk tv-serie. De hade tänkt på allt, in i minsta detalj. I kyrkan fick man höra både solosång, barnkör och en stråkensamble. Bruden var fantastiskt vacker, och brudgummen såg inte illa ut han heller. Mina syndiga tankar förde mig till en kväll i vintras då han och jag sågs på en fest. Vi satt och pratade hela kvällen, han bjöd på drink efter drink, dansade nära nära, och följde mig hem, ända till dörren där vi kramades länge innan han med en suck vände och gick.
Hoppas de blir lyckliga.

Ny fas

Vi har tillbringat hela helgen tillsammans, och det har faktiskt varit riktigt mysigt(!!). Vi har köpt möbler till hans lägenhet, shoppat finkläder till dopet vi ska på, svurit ikapp under ihopsättningen av ikeamöeln, haft sex, ätit shushi, druckit vin, tagit en superlång promenad, och... fikat med mina föräldrar!

Sexet var inte direkt någon himlastormande upplevelse, men helt ok. Det bästa var att jag kunde slappna av efteråt, och då blev han plötsligt snäll och snygg igen. Dock saknas det fortfarande passion, i alla fall från mitt håll.

Mina föräldrar tvångsbjöd oss på fika när vi kom för att låna bilen. Kaffet var klart och tårtan framdukad, så det var bara att se glad ut och hålla tummarna. Han blev grillad, men klarade sig förvånandsvärt bra. Nu tycker min mamma att jag ska satsa på honom, även om det inte känns helt rätt. "Ni kan ju vara gifta ett par år i alla fall?" som hon så fint uttryckte det. Tror det är någon som vill ha barnbarn...

Furix

Jag satt och halvsov på ronden när överläkaren plötsligt vände sig till mig och frågade hur jag ville ändra i medicinlistan för att komma åt problemet. Jag försökte desperat leta efter ledtrådar i minnet medan blicken irrade över den milslånga listan. Vilket problem? Vilken patient pratade vi om? I samma stund fick jag syn på det. Furix. Jag kunde höra min gode vän dr. E:s röst i bakhuvudet:
"Det enda man gör på medicinavdelningen är att öka furix-dosen. Man kan öka den flera gånger. Och det är aldrig fel".
Så jag sa, så självsäkert jag förmådde, att man borde testa att öka furixdosen. Överläkaren blev mycket nöjd med detta svar och nickade gillande. Dosen ökades och patienten, som tydligen hade hjärtsvikt och lungödem, blev så småningom bättre.

Tack dr E för dina sarkastiska kommentarer!