Ett äggligt bekymmer

Hon sitter mitt emot oss, en kraftig kvinna med kortklippt grått hår och stor röd mun. Händerna far nervöst över knät, blicken irrar runt i rummet.
”Hur mår du?”
”Vad tror du? Hur borde jag må efter allt som har hänt?” tonen är uppgiven, hon suckar och fortsätter mer aggressivt ”Jag mår skit fattar ni väl? Ingenting fungerar efter det här, allt är som en mardröm!”
”Vad är det som har hänt?”
”Det kan jag inte ens berätta.”
”Försök är du snäll, vi måste få veta om vi ska kunna hjälpa dig.”
”Jag kan inte tala om det!”
”Varför inte?....Är det något hemskt?”
”Ja, det är hemskt. Fruktansvärt” Gråten i halsen, desperation i blicken. Andningen allt häftigare och händerna tryckta mot bröstet. ”Nu får jag en panikattack! Nu kommer det!”
”Andas lugnt, det är inte farligt...”
”De... de... på avdelningen... De är onda! Jag har blivit misshandlad!”
”Misshandlad? Hur? När?”
”Igår.... jag bad om ett ägg. Och sköterskan sa att jag inte fick något!” Tårarna rinner efter kinderna. Händerna darrar. Hon ber om papper och snyter sig ljudligt.”
”Ett ägg?”
”Ja, kan du tänka dig. Vården idag! Man kan inte ens få ett ägg, trots att man ber snällt!”
”Är det det här med ägget som du kallar för misshandel?”
”Ja, och det kanske var mer, för jag har minnesluckor. Det var en sådan fruktansvärd upplevelse att jag fick black-out. Jag tror de slog mig och stack nålar i mig sen, men det enda beviset jag har är det här:” Tröjärmen kavlas upp och hon pekar på ett stickmärke i armvecket.
”Det där är märket efter blodprovet de tog igår.”
Ansiktet spricker upp i ett överlägset leende. ”Jag förstod att du skulle säga så. De har lurat dig med.”