"Jak inte prata mucket svenska" presenterade hon sig med. Blekfet med flottigt hår, men vänliga ögon och brett leende. Hon satte sig ner med en kopp kaffe och berättade att hon och hennes man kommit från Polen för fyra år sen för att jobba i Sverige som läkare. Nu var hon och "randade" sig på sjukhuset, snart färdig specialist i allmänmedicin.
Jag har hört de andra läkarna beklaga sig. Att hon inte tar några initiativ, inte förstår, inte kan rutinerna, inte lär sig och är långsammare än en snigel. Hon suckade när ansvariga läkaren bad henne skriva en epikris, och jag undrar hur mycket läkarsekreterarna förstår av vad hon säger på diktatet. Vartannat ord var fel. Dessutom tog det henne fyra timmar. Sköterskorna har slutat fråga henne om patienter. Hon kan ändå aldrig svara.
Hur ska det gå för henne som husläkare? Och för patienterna?
Synnerligen oroande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Och varför i hela friden finns det då inte fler platser på de svenska läkarprogrammen? Synnerligen oroande..
Ja, men det ska bli fler nu! Man ökar antalet försiktigt för att se om sjukhusen klarar av fler studenter.
Knas att det inte finns fler platser när det är sån läkarbrist! Dessutom kommer det bli ännu värre om några år. Enda fördelen är att det blir lätt för mig att få jobb. :)
Skicka en kommentar