Miljonären

Jag mötte den snygga miljonären på stan i förra veckan. Han var nyss hemkommen från en resa till Västindien och hade på allvar börjat fundera över sitt liv. Innan han startade upp sitt succéföretag läste han till läkare, och nu var han lite sugen på att börja plugga igen. Han hade darför skrivit högskoleprovet- klarat 2,0- och sökt läkarlinjen till hösten. Han undrade hur mycket tid och jobb utbildningen tog, och om jag tyckte att han skulle satsa på det. Pengarna behöver han inte, men han ville göra något meningsfullt, något han tycker är roligt.

Jag tycker absolut han ska ge det en chans. Samtidigt vette tusan om jag skulle ha motivation att orka med hela långa utbildningen om jag var ekonomiskt oberoende. Å andra sidan blir studietiden betydligt trevligare om man slipper vända på varje krona.

Ska bli intressant att se hur han gör!

Resfeber

Snart åker jag iväg på min långresa till sydamerika!
Får se hur bra jag kan hålla bloggen vid liv därbortifrån.
Ska göra mitt bästa.

MPR-vaccination

Hon låg på sidan i sängen. Musklerna spastiska och blicken långt borta. Hennes kropp var blöt av svett och på kudden hade en stor pöl av dregel bildats. Jag gick fram och la min hand på hennes hårt knutna näve. Försökte få ögonkontakt när jag presenterade mig.

Jag tror att hon märkte att jag var där, men det är inte säkert. Förmågan att kommunicera förlorade hon för många år sen.

Sondmaten droppade sakta in genom den inopererade peg:en på magen. Hon lukade av både svett, urin och avföring. Hela rummet stank faktiskt. För fjärde gången i år hade hon drabbats av lunginflammation.

Egentligen var hon vacker. Korpsvart hår och kornblå ögon. Hade hon inte blivit sjuk som barn skulle hon haft ett friskt och normalt liv. Och hade hennes föräldrar låtit henne få MPR-vaccinationen så hade hon aldrig blivit sjuk. Då hade hon inte kunnat få mässlingen.

Hon hade otur som drabbades av komplikationen encefalit, hjärninflammation. Men ändå, det hade kunnat undvikas. Så lätt!

Jag tror inte föräldrar som tackar nej till att vaccinera sina barn förstår vad de riskerar. Någon borde göra en liten dokumentär om henne, en avskräckande berättelse. Då skulle hennes liv i alla fall ha en mening. För vad är meningen med att vara ett vårdpaket från fyra års ålder? Jag förstår inte det.

På apoteket

Som förberedelse till långresan bad jag min mamma skriva ut allt jag kunde tänkas behöva i medicinväg. Det är ganska mycket man kan tänkas behöva...

På apoteket var stolarna längs väggen upptagna av halvsjuka människor. Jag var trött och varm, och inte alls glad över att behöva vänta 20 min på att få hämta ut mina piller.

När det äntligen var min tur och apotekaren knappade in mitt personnummer stirrade hon först på skärmen och frågade sen med höjda ögonbryn om jag verkligen ville hämta ut allt det där. Såklart ville jag det. Och varför detta skeptiska tonfall? Det var inte mer än sju grejer jag skulle ha. Inget konstigt och inget som hon behövde informera mig om. (De som jobbar på apotek brukar annars tycka om att informera, även om man säger att man känner till medicinen så vill de prata och prata så alla omkring förstår vad man lider av för pinsam åkomma).

Hon suckade, gav mig en trött blick och bjöd på en kalldusch;
"Jag har bara hand om enstaka beställningar. Ska du ha mer än tre läkemedel får du sätta dig och vänta igen, hon i kassa 8 tar hand om dig senare"
"Va? Varför?" undrade jag.
"Sätt dig och vänta så får du hjälp om en stund." sa hon vresigt och tryckte demonstrativt fram nästa könummer.

Jag lommade iväg och ställde mig en bit bort, strategiskt belägen så jag kunde se henne och ge henne onda ögat medan hon försökte betjäna nästa kund (som hade 10 000 frågor och tog mycket längre tid än jag hade gjort).

Hur tänkte den som kom på den här regeln? "Alla storkunder ska få sämst service. De ska få vänta riktigt längre som straff för att de köper mycket och ökar våra vinster! "

Ibland undrar jag om privatisering av apoteket kanske inte är så dum idé ändå.

Långhelg på landet

Kursen vi läser nu är än så länge ganska slapp och flummig. Det passar bra nu när solen skiner och man inte orkar vara den duktiga studenten. I stället blir det långhelg med föräldrarna och syskonen i sommarstugan. Hoppas det blir fint väder. Och att jag inte lönnmördar min mamma. Vi kommer inte alltid överens...

Min syster tänkte först ta med sin pojkvän, mr plattfot, som jag dejtat och dissat å det grövsta för några år sen. Jag har fortfarande dåligt samvete och får ont i magen varje gång jag ser honom. Nåväl, han kunde inte följa med. Ibland har man tur!

Jag har haft tur i en sak till. Häromdagen damp det ner en inbjudan till exets flickväns möhippa... Då fick jag också ont i magen, men sen insåg jag att det kommer äga rum när jag är bortrest. Phu! Jag har fortfarande inte fattat något beslut angående min närvaro på bröllopet, men jag är utsatt för stark lobbying och tjat. Mina ursäkter är lama då jag inte vill/kan berätta något för mina och hans gemensamma vänner, så jag känner mig tvungen att gå. Och vem vet, det kanske blir kul.

Amputation

Han kom in till akuten med ett litet fult sår på vristen. Han hade inte slagit sig, utan det hade plötsligt varit där en dag, och det ville inte läka. I stället växte det.

Blodsocker på 25 mmol/l avslöjade en nydebuterad diabetes. Han blev väldigt förvånad.

Efter en vecka på sjukhus hade såret flera gånger blivit granskat av både ortopedjour, infektionsläkare och plastikkirurger. Olika omläggningar och mediciner rekommenderades, men ändå växte såret med förvånandsvärd hastighet.

När jag lindade av bandaget och försiktigt lyfte på kompresserna kunde jag se rakt in. Jag såg senor, blodkärl och muskler. Jag tror till och med att jag skymtade skelettet. Det var som på anatomin, med skillanden att det här var en levande människa, inget lik. Öppningen var ca 8*12 cm. Nedanför såret hade tårna en sjuklig gul-vit färg.

Alla vet att han kommer bli tvungen att amputera foten och en bit av benet. Så stora diabetessår läker inte. Ändå avvaktar man, hoppas på det bästa. Och ingen berättar för honom hur illa det är.

När jag la om såret tittade han på mig och frågade om det såg bättre ut. Jag skakade på huvudet. Han blev arg. Trodde att det kanske var vi som var inkompetenta. Hur svårt kan det vara att få ett sår att läka? Han ville hem. Nu. Med foten i behåll.