Det var verkligen inte lätt att komma fram till var jag ville jobba i sommar. Helst vill jag nämligen inte jobba alls, utan bara slappa. Tyvärr sätter den finansiella situationen käppar i hjulet för skön ledighet.
Att vikariera på det sjukhus man senare tänker göra AT på är ett smart drag. Då har man liksom lite förtur. Det är nämligen inte alls givet att man får AT direkt efter examen, i alla fall inte om man vill bo söder om Lycksele. Och det vill jag. Frågan är var i Sverige (eller Norge) jag vill tillbringa två härliga år av mitt liv.
Jag granskade sverigekartan. Googlade olika orter. Läste AT-recensioner. Ältade till förbannelse. Och tog till slut ett beslut.
Efter flera dagar fick jag äntligen tag på rätt person, som käckt upplyste mig om att jag var för sent ute och att alla sommarvikariat redan var tillsatta.
Överlevnadsstrategin kickade in efter ett glas vin och två chokladkakor. Som en iller letade jag under en veckas tid runt på internet efter bättre alternativ. Ringde, mailade och mådde konstant lätt dåligt över att behöva sälja mig själv. Jag hatar att söka jobb.
Så plötsligt, igår, ringde mitt första val och meddelade att de ändå hade en tjänst till mig om jag fortfarande var intresserad. Jag sa ja direkt och blev tilldelad avdelning och lön. Det enda jag lyckades förhandla om var två veckors ledighet.
När jag la på luren konstaterade jag krasst att jag inte var så överlycklig som jag borde vara. Senaste veckans ändrade inställning om det sjukhuset hade satt sina spår. Och osäkerheten inför framtiden är påfrestande. Hur ska man veta om man väljer rätt? Eller ska man bara kasta sig ut och låta slumpen avgöra?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag såg på det där programmet där människor är i lag och ska liksom ta sig till olika platser i världen. Typ Amazing Race heter det.
Just i det här avsnittet så var det två lag som var lite roliga att kika på. Det ena var långt före det andra till flygplatsen och bokade biljett med flyget som gick dagen därpå kl. 8.30.
Det andra gänget var låångt efter och de fick ta ett annat flyg som gick en timma senare, katastrof! Fast det visade sig att båda flygen kom fram samtidgt, de hade bara lite olika rutter.
Även lagen som kom så sent att man inte kunde köpa biljetter kunde göra det morgonen dagen därpå. Då fick de välja vilken rutt de skulle ta och de flesta tog ändå den som gick tidigast.
Sen visade det sig att det planet var försenat med en timma.
Allright, jag hade någon poäng här. De som kom först var överlyckliga, bokade flyg, och blev 1 timma försenade. De som kom sist tog ett flyg dagen därpå som kom fram 1 timma tidigare.
Chansa. Du kommer aldrig kunna veta ändå.
Jag blir fantastiskt glad över att se att det finns AT-läkare som tänker som du. Ni är en bristvara, i alla fall inom psykiatrin. En AT-tjänstgöring är inte resten av livet, blir det risigt kan det bara bli bättre och blir det bra så vet du framgent hur du vill ha det. Du kan bara vinna, med brasklappen "att bara du orkar igenom den". Du kommer ha dåliga chefer, bra chefer och usla chefer. Och det du kommer lära dig mest av är de usla/dåliga. De bra kommer ge dig chansen att andas och konsolidera det du lärt dig av din senaste usla chef. Ge inte upp och sluta för allt i världen inte att vara människa! Lycka till!
Tack!
Nu känner jag mig lite hoppfull igen.
Skicka en kommentar