Första patienten

Hon tittar avvaktande och samtidigt nyfiket på mig. Den stora kroppen djupt nersjunken i soffan. Mamman sitter bredvid och pillar nervöst med en papperslapp. Det ska få träffa doktorn för första gången. Doktorn på den psykiatriska avdelningen där dottern hamnat efter att ha stoppat i sig en stor mängd tabletter. Och doktorn, det är tydligen jag det...

- Hur mår du? (Standardfrågan. Brukar fungera. Märks det att jag är nervös?)
- Ok. (Hon möter min blick! Det är positivt.)
- Hmm... Känns det bra att vara här på avdelningen?
- Ja.
(Öppna frågor var det...)
-Varför tog du de där tabletterna igår?
- Vet inte.
(Verkar vara lika bra att gå på pudelns kärna direkt)
-Ville du ta ditt liv?
- Nej.
(Nehej... vafan ska jag fråga nu....)
- Mådde du dåligt? Var du ledsen?
- Sådär.
(oookej...)
- Vill du berätta lite om hur du kände?
Axelryckning... tystnad....
- Hade du ångest?
- ... Ja.
- Hade du planerat att ta tabletterna?
- Nä.
- Så det var en impulsgrej?
- mmm.
(Det här går verkligen strålande. Syns det att jag börjar få panik? Att jag längtar bort? Att jag inte vet vad jag bör fråga om?)

Jag klämmer fram ytterligare några slutna och riktade frågor innan jag ger upp och avslutar samtalet. Hon svarar aldrig med mer än två ord, får dra ur henne information. Inga leenden, inga framtidsplaner, inga vänner, inget som är roligt.... Då och då skadar hon sig själv på olika sätt. Aldrig planerat, alltid på impuls. Lång medicinlista. Inget som hjälper.

Efter en djupdykning i journalen (på psyk har man tid med sådant) hittar jag bl.a en misstanke om autismspektrumstörning och en diagnos på social fobi. Tydligen ingen som fått henne att le eller säga hela meningar. Många långa utredningar. Kuratorer, psykologer och psykiatriker. Och nu är hon mitt jobb. Min patient. Den som ska hjälpa och få henne att ändra på beteendet som funnits sedan fyra års ålder.

Jag känner att jag är på djupt vatten. Har ingen som helst aning om hur jag ska gå vidare. Överläkaren suckar och föreslår några medicinändringar. Försöker trösta mig med orden "Vi kan inte göra så mycket mer för patienter som hon".

Så frustrerande. Och hopplöst. Ska man bara ge upp?