Superkandidaten

Efter att ha tillbringat en vecka med årets "superkandidat" tar jag tillbaka det där om att kursarna har taggat ner. Hon har barn, jobbar extra, forskar och hör till klassens toppskikt. På avdelningen häpnade jag över hennes framfart.

Likt en korkad liten hund rusar hon efter alla pinnar/uppgifter som kastas. Och är det ingen som kastar något jagar hon glatt sin egen svans eller äter bajs (läs nutrilett). Hon är på plats på avdelningen kl 07, en timme innan vi börjar, för att "hinna läsa på patienterna ordentligt". Alla uppgifter vi får löser hon effektivt och oklanderligt. Frågar man något suckar hon och svarar textbokperfekt med lätt nedlåtande ton. Nämner sköterskorna att en patient är svårstucken rusar hon dit och berättar sedan triumferande att hon lätt tog blodprovet på första försöket. Säger läkaren att "någon av kandidaterna kan följa med på..." så anmäler hon sig själv direkt utan att kolla om någon annan var intresserad. Vassa armbågar kommer man tydligen långt med.

Jag har accepterat att hon är som hon är. Passat på att lära mig av henne och fått ovanligt mycket gjort på placeringen. Försökt ignorera problemet med hennes bristande sociala kompetens. Tålmodigt förträngt irritationen över hennes felfrihet och överdrivna inställsamhet. Droppen kom ändå när jag upptäckte att hon skriver ut alla sina inskrivningar och epikriser på papper, för sedan lägga dem framför näsan på överläkaren och invänta beröm(!!!). Och beröm och bekräftelse får hon. I mängder. Läkarna älskar henne. "Hon är bättre än mina AT-läkare... ja faktiskt nästan bättre än min ST-läkare", sa överläkaren i förtroende till mig.

Jag kastade in handduken och gick hem. Ser fram emot nästa placering tillsammans med en mänsklig kursare.