Nästa helg blir vit

Lärdom från helgen; är du inte på festhumör så stanna hemma!

Jag var trött och seg, hade bestämt mig för en lördagskväll med wallander och choklad, då F ringde och påpekade att jag kommer dö ensam om jag aldrig går ut.

Det var förfest hos F:s söta kompis, den lilla australiensaren, och rätt kul folk som skulle dig, så jag tog mig i kragen och begav mig efter en raggardusch och några tjocka tag med kajalpennan.

Efter en trevlig förfest gjorde jag misstaget att följa med gänget ut, trots att jag inte hade kommit ur seghetstillståndet.

F gick direkt till baren och köpte en vodka-redbull till mig som jag enligt instruktion svepte. Dansgolvet kändes obekvämt så jag tog en sväng och försökte i deperation ragga upp en snygg vakt. Vid närmare granskning visade sig vakten vara självaste Fjärten, så jag fick lägga band på mig och vara artig i stället.

När jag lite senare stod och försökte se cool och bekväm ut kom en idiotkille fram och fällde den puckade kommentaren "varför är du så butter?". Varför säger killar så fel saker? Tänk vad glad jag hade blivit av en komplimang i stället! "Det här är mitt habitualtillstånd" sa jag och gav mig ut på dansgolvet för att bevisa hur pigg och glad jag var.

En yppig blondin med kjol som knappt räckte över arslet och högklackade pumps kastade sig plötsligt om halsen på F. Sen började hon headbanga och hoppa, mitt i vår lilla dans-cirkel, och efter ett högt hopp landade hon med sin smala vassa klack rakt på min fot. Det var då jag fick nog. Det var vad som krävdes för att jag äntligen kände att jag fick gå hem.

Nu har jag en mörkblå fot som inte vill ha skor på sig.
Det borde vara alkolås på högklackat. Eller hoppförbud.
Och utgångsförbud för sega, trötta & buttra människor.

Superkandidaten

Efter att ha tillbringat en vecka med årets "superkandidat" tar jag tillbaka det där om att kursarna har taggat ner. Hon har barn, jobbar extra, forskar och hör till klassens toppskikt. På avdelningen häpnade jag över hennes framfart.

Likt en korkad liten hund rusar hon efter alla pinnar/uppgifter som kastas. Och är det ingen som kastar något jagar hon glatt sin egen svans eller äter bajs (läs nutrilett). Hon är på plats på avdelningen kl 07, en timme innan vi börjar, för att "hinna läsa på patienterna ordentligt". Alla uppgifter vi får löser hon effektivt och oklanderligt. Frågar man något suckar hon och svarar textbokperfekt med lätt nedlåtande ton. Nämner sköterskorna att en patient är svårstucken rusar hon dit och berättar sedan triumferande att hon lätt tog blodprovet på första försöket. Säger läkaren att "någon av kandidaterna kan följa med på..." så anmäler hon sig själv direkt utan att kolla om någon annan var intresserad. Vassa armbågar kommer man tydligen långt med.

Jag har accepterat att hon är som hon är. Passat på att lära mig av henne och fått ovanligt mycket gjort på placeringen. Försökt ignorera problemet med hennes bristande sociala kompetens. Tålmodigt förträngt irritationen över hennes felfrihet och överdrivna inställsamhet. Droppen kom ändå när jag upptäckte att hon skriver ut alla sina inskrivningar och epikriser på papper, för sedan lägga dem framför näsan på överläkaren och invänta beröm(!!!). Och beröm och bekräftelse får hon. I mängder. Läkarna älskar henne. "Hon är bättre än mina AT-läkare... ja faktiskt nästan bättre än min ST-läkare", sa överläkaren i förtroende till mig.

Jag kastade in handduken och gick hem. Ser fram emot nästa placering tillsammans med en mänsklig kursare.

Kapitulerat för CSN

CSN och jag har aldrig varit nära vänner, men nu är vi officiellt i krig. Eller vi var i krig. Jag har gett upp och viftat med vita flaggan. Regler är till för att följas, och CSN har regler som säger att man ska börja betala av sina lån så fort man slutar låna. Även om man fortfarande studerar. Enda sättet att slippa undan är att ha en årsinkomst på under ca 45 000 kr. Och det klarar jag mig inte på.

Hela 9% av mina surt förvärvade undersköterskepengar vill de ha (4% till mina gamla lån, och 5% till de nya... eller om det var tvärt om?). Det är makabert. Dyster prognos för min ekonomi. Tur att jag snart kommer tjäna multum som underläkare!
Eller hur var det nu?

(Tog tillslut jobbet som vik-ul med unkna 19500 i månadslön. Fick mer på annan ort, men efter kostnad för dubbelt boende och resor blir summan ungefär densamma).

Kursarna taggar ner

Ämnet vi läser nu är onekligen intressant, men att vara kandidat på avdelningen är inte samma sak längre. De entusiastiska, vetgiriga, ambitiösa kandidaterna som slogs om att få skriva remisser har försvunnit och ersatts av en bunt uppgivna, passiva jobbsmitare.

Vad är det som har hänt, kan man fråga sig. Är det insikten av att läkaryrket är tungt och totalt oglamouröst som sjunkit in? Är det frånvaron av beröm och uppskattning? Är det lappen som säger att kandidater inte är välkomna i personalrummet? Är det faktumet att ingen märker om du är där eller inte?

Att byta avdelning varje eller varannan vecka tar på krafterna. Förr tog det nästan alla krafter; att lära sig hitta, försöka komma ihåg namn, rutiner, patienter... nu har man kapitulerat och kan vara avslappnad i sitt förvirrade tillstånd. Fraser som ”Jag vet inte”, ”Var finns det undersökningsrum?”, ”Har jag hälsat på dig?” används flitigt och utan bekymmer. Inskrivningar och epikriser är inte längre en svår men lärorik upplevelse, utan ett halvtrist jobb som görs på rutin.

Ändå tycker jag att många av mina kursare blivit gladare. Mer avslappnade och mindre hysteriska. Proffsiga mot patienter, men skojfriska i fikarummet. Fortfarande intresserade, men intresset har blivit mer selektivt. Allt är inte längre fantastiskt roligt/spännande/intressant, och det glädjer en mänsklig varelse som jag själv.

Att rusa in i väggen är också ett svar

Kandidaten gick fram till den oroliga patienten på psykakuten och frågade försiktigt om det var okej att hon var med vid läkarsamtalet. Patienten reste sig, tog sats och sprang med full fart rakt in i väggen med huvudet före.

Det tolkades som ett nej.

Leker med elden

Jag dumpade honom, via facebook. Han svarade att han hoppas att vi kan fortsätta vara vänner...

Sen gick jag på restaurang med MK. Han kände väl på sig att jag börjat gå vidare och hörde av sig i precis rätt tid. (eller fel... beror på hur man ser det). Han var som förut. Snygg, trevlig och distansierad. Vi skildes åt med en kram och den välbekanta oroskänslan i magen infann sig så fort jag kom hem. Samma helg sms:ade han 04.10, full som en kastrull, och undrade om jag ville ha besök. Jag tackade nej och somnade om. Sen dess har vi inte hörts av.

Jag vet att det är dumt att börja träffa honom igen. Jag vet det. Och att jag gjorde helt rätt som inte tog emot honom mitt i natten. Ändå kan jag inte låta bli att grubbla. Vända och vrida på allt. Vad gör jag för fel? Duger jag inte? Hur ska jag göra för att han ska falla för mig?

Varningsklockor

En till grej. Han har lagt upp ett helt album på Facebook, med bilder på sig själv där han poserar i solbrillor, militärkläder och stora vapen.

Är det varningsklockor jag hör?

Grodan som blev en padda

Puss-killen ringde och efter en timmes konversation bokade vi in en fika. Jag tyckte han verkade trevlig, men hade kanske lite väl gott självförtroende. Helst ville han bara prata om hur bra han var på olika saker. Nervositet? Jag var övertygad om att det skulle bli bättre när vi sågs.

Det blev det inte. Först pratade han i 20 minuter om det militära, vilket han tydligen är oerhört fascinerad av. Trots mina gäspningar fick jag gedigen information om olika vapen, hur fötterna ser ut efter en lång marsch i militärens kängor, vilka emblem de bästa har, hur värdelösa andra är... osv.

Efter det berättade han om sin utbildning. Han hade läst en hel del. Arkitektur, psykologi och juridik var några av ämnena han stolt namedroppade. Jag fick också veta att han tränar minst fem gånger i veckan och om hur viktigt det är att äta rätt tillskott när man tränar så seriöst som han gör. Klädintresserad var han också och han blir ofta irriterad när han ser hur dåligt många klär sig. Bla, bla, bla.

Under bordet messade jag B och bad om hjälp. Jag höll på att bli galen av irritation. Allt han sa gick mig på nerverna. B hade en enkel lösning; ”Drick mer vin” så det gjorde jag. Glas efter glas. Så småningom blev hans babbel nästintill komiskt.

”Hur ofta dricker du dig berusad?” Oj, en fråga! Till mig. Obehaglig fråga... Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Mer svar än så fick han inte.
”Står du dina föräldrar nära?” Verkligen inget jag vill diskutera på första dejten! ”12 mil” svarade jag och påpekade att maten smakade bra.
”Vilken egenskap som du inte har önskar du att du hade? Och vad skulle du i så fall göra med den?” Vad är det för fråga? Jag undrade om han tänkte psykoanalysera mitt svar och hitta lämplig diagnos, men han påstod att det inte var så.

Som avslutning fick jag höra skitsnack om hans tidigare flickvänner. Han berättade att han har väldigt lätt att få tjejer, nästan så det var jobbigt, men de flesta lever inte upp till hans standard så han blir alltid tvungen att dumpa dem. Jag kräktes lite i munnen.

En vit lögn om att jag skulle upp med tuppen och sen sa jag tack och hej. Då tog han tag i mig och gav mig en blöt kyss. Jag vred mig undan och bad till högre makter om hjälp. ”Hoppsan, det blev ingen riktig kyss”, sa han då och tryckte åter sina slemmiga läppar mot mina.

Jag sprang hela vägen hem.

Sen ringde han, bara för att berätta att han haft en fantastiskt trevlig kväll och att jag var en väldigt mysig tjej! Jag som varit otrevlig hela kvällen...

Dagen efter fick jag ett långt mail där han analyserat det vi pratat om.

Och idag fick jag ett sms. Han vill luncha i morrn.

Nu ska jag bara ta och krångla mig ur det här...

Ett äggligt bekymmer

Hon sitter mitt emot oss, en kraftig kvinna med kortklippt grått hår och stor röd mun. Händerna far nervöst över knät, blicken irrar runt i rummet.
”Hur mår du?”
”Vad tror du? Hur borde jag må efter allt som har hänt?” tonen är uppgiven, hon suckar och fortsätter mer aggressivt ”Jag mår skit fattar ni väl? Ingenting fungerar efter det här, allt är som en mardröm!”
”Vad är det som har hänt?”
”Det kan jag inte ens berätta.”
”Försök är du snäll, vi måste få veta om vi ska kunna hjälpa dig.”
”Jag kan inte tala om det!”
”Varför inte?....Är det något hemskt?”
”Ja, det är hemskt. Fruktansvärt” Gråten i halsen, desperation i blicken. Andningen allt häftigare och händerna tryckta mot bröstet. ”Nu får jag en panikattack! Nu kommer det!”
”Andas lugnt, det är inte farligt...”
”De... de... på avdelningen... De är onda! Jag har blivit misshandlad!”
”Misshandlad? Hur? När?”
”Igår.... jag bad om ett ägg. Och sköterskan sa att jag inte fick något!” Tårarna rinner efter kinderna. Händerna darrar. Hon ber om papper och snyter sig ljudligt.”
”Ett ägg?”
”Ja, kan du tänka dig. Vården idag! Man kan inte ens få ett ägg, trots att man ber snällt!”
”Är det det här med ägget som du kallar för misshandel?”
”Ja, och det kanske var mer, för jag har minnesluckor. Det var en sådan fruktansvärd upplevelse att jag fick black-out. Jag tror de slog mig och stack nålar i mig sen, men det enda beviset jag har är det här:” Tröjärmen kavlas upp och hon pekar på ett stickmärke i armvecket.
”Det där är märket efter blodprovet de tog igår.”
Ansiktet spricker upp i ett överlägset leende. ”Jag förstod att du skulle säga så. De har lurat dig med.”